Jag vet att det var ett jakla tag sedan jag senast skrev, tappade en hel del inspiration efter att min Laptop la av… Men men, livet gar vidare och det ar formodligen bara den utbytningsbara skarmen som gett upp.

Sa.
Jag anlande till Ho Chi Minh/Saigon den 11 December.
Efter 3 manader i Sydostasien blev jag lagomt forvanad over den stora kulturshocken som anda slog mig i ansiktet efter att ha lamnat flygplatsen.
Det mesta gar att sammanfatta med ett ord; TRAFIK!

Jag overdriver inte.
Faktum ar att det knappt gar att forklara rattvist.
Man har dodsangest och glommer bort att andas varje gang man korsar gatan!
Det galler bara att stovla ut och lita pa att alla 4 miljoner moppedister ser en och vajer undan.

I alla fall. Som alltid nar jag anlander till ett nytt stalle blir jag lite asocial forsta tiden under acklimatiseringen. Sa jag checkade in pa ett Yellow house hostel och forsokte gomma mig i ett dorm (det later ratt motsagelsefullt, jag vet).
Som tur var borjade en irriterande Amerikan prata med mig, sa jag var liksom tvungen att svara. Till en borjan langtade jag mest efter att fa vara ifred igen, men vi reste anda tillsammans i en vecka och blev riktigt bra vanner. Faktum ar att det var lite sorgligt att skiljas at efter dessa dagar.

En sak i taget kanske. I saigon besokte jag Krigsmuseet, vilket var tufft att smalta men nyttigt att fa se. Bilderna och faktatexterna var helt utan censur.
Efter detta var det dags for Reunification-palatset vilket var lite mindre intressant, men det fick tiden att ga i alla fall.

Dagen efter akte jag och Jake (Amerikanen) till Chu Chi tunnlarna som anvandes under kriget av Vietnameserna. Har bodde folk medan de gomde sig, kvinnor fodde till och med barn har nere. De ursprungliga tunnlarna var 50 cm hoga, men pa senare tid har de gjort dem 2 ganger sa vida for turisternas skull.
I alla fall, jag spenderade ca. 30 sekunder dar nere, vilket kandes mer an tillrackligt. Nog for att det faktiskt gick att andas, men det var inte direkt behagligt.
Intressant dock, och val vart ett besok.

Nasta stopp pa resan blev Mui Ne.
Har spenderade vi nagra av de basta dagarna.
Vi hittade ett cafe (Joe’s Cafe) dar vi spenderade den mesta tiden med att spela gitarr och sjunga. Jake var riktigt bra pa gitarr, och tillsammans sjong vi all varldens latar till tidiga morgonen da vi gick till stranden och filosoferade.

Jag vet inte varfor jag alltid hamnar i situationer da jag maste bryta mig in till mitt eget gasthus har i Asien, men det ar val bara sa det ar.
Dorren var i alla fall last och igenbommad nar vi skulle ga och sova.
Som tur var hade vi med oss en gigantisk Britt som utan problem lyfte upp mig och Jake pa balkongen dar vi senare kunde snirkla oss ner pa bottenvaningen dar vi sov.
Dagen efter traffade vi ett par finska tjejer som visade oss ringklockan som man tydligen skulle anvanda efter stangning.
Men det hela var sa roligt att vi brot oss in igen dagen efter.

Utanfor Mui Ne finns stora sanddyner (bade vita och roda), sa vi tog en dagsrunda bland dem vilket visade sig vara en bra ide. Nog for att man fick sand i nasa, oron, ogon och precis overallt – men det ar nagot speciellt med att fa kanna sig som ett forvuxet barn for en stund! Hur som helts. Jag har en hel del att uppdatera, men fortsattningen far folja nagon annan dag. Nu ska jag och min spanske van Luis leta reda pa lite spannande sight seeing i Hanoi.

Kram pa er alla!