Lördag 5 December 2009
Att det finns läbbiga kryp, insekter och reptiler i tropikerna är ingen nyhet. Farliga spindlar, krokodiler och giftormar är tingest man är livrädd för! Men inte bara dessa läskiga arter är de farliga. Även en oskyldig liten blodsugare som myggan ska man passa sig för.
När jag gick i småskolan fick vi sjunga en sång om myggan Hubert som sticker skolelever på kinden rar. Och det är precis vad Hubert gör här nere i Thailand just nu. Bara det att Hubert har ett smittoämne i sig som inte är att leka med, nämligen dengueviruset. På de sista två åren så har fyra personer som jag känner drabbats av denna irriterade lilla varelse med viruset i sig. Det är tydligen en speciell art av mygga också. Denna art är tydligen aktiv på dagen.
Den som insjuknar får symptom som huvudvärk, ryggont och blodsprängda ögon. Påminner lite om symptomen från en rejäl bakfylla, så skyll inte på myggan om ni tagit ett järn för mycket. Som tillägg i symptomen kan det förekomma blödningar under huden speciellt på händer och fötter. En hög feber kommer som ett brev på posten. De som har drabbats säger alla att "det var ett helete, jag trodde jag skulle dö". Faktum är att barn och gamla, precis som med svininfluensan, kan till och med stryka med av detta eländiga virus. De allra flesta klarar sig ur detta med ett endast en hemskt upplevelse och förskräckelse. Men att smittas en andra gång är visst ingen lek oavsett vilken fysisk form man är i. Kan till och med leda till döden. Det finns fyra typer av denguefeber, därav finns risken att smittas flera gånger.
Thaiarna gör väl ingen hemlighet av att de inte gillar Kambodianer och denguefebern har gett vatten på kvarnen. Det finns en hel del Kambodianer som befinner sig i landet och jobbar speciellt i byggsvängen under vidriga förhållanden. Och enligt Thailarna så är det dem som tagit med sig denna eländiga sjukdom från sitt hemland. Kan ju vara så, men denguefebern har funnits i Thailand långt innan de ens började med turistnäring som medfört en kraftig byggboom.
Hur kan man skydda sig då? Jo, precis som i Sverige eller vilket annat land som helst, använd myggmedel speciellt på golfbanor om du har en förmåga att hamna i buskage och skogsdungar, och mera heltäckande kläder. Sov med fläkt eller luftkonditionering på, även om Hubert är aktiv i huvudsak på dagen.Nu är det så att myggskrället är mest aktiv under regnperioden så för de flesta turister finns det ingen som helst anledning till oro.
I norra delarna av landet, i djunglerna där småbyarna finns bland andra "longnecks", där sprutar man DDT runt om byn som tar död på allt levande. Jag besökte en sådan by för många år sedan och det fanns inte en mygga så långt ögat kunde nå. Fast de är mest rädd för Malaria som är ett kapitel för sig.
Myggspray och långkalsonger!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
När jag gick i småskolan fick vi sjunga en sång om myggan Hubert som sticker skolelever på kinden rar. Och det är precis vad Hubert gör här nere i Thailand just nu. Bara det att Hubert har ett smittoämne i sig som inte är att leka med, nämligen dengueviruset. På de sista två åren så har fyra personer som jag känner drabbats av denna irriterade lilla varelse med viruset i sig. Det är tydligen en speciell art av mygga också. Denna art är tydligen aktiv på dagen.
Den som insjuknar får symptom som huvudvärk, ryggont och blodsprängda ögon. Påminner lite om symptomen från en rejäl bakfylla, så skyll inte på myggan om ni tagit ett järn för mycket. Som tillägg i symptomen kan det förekomma blödningar under huden speciellt på händer och fötter. En hög feber kommer som ett brev på posten. De som har drabbats säger alla att "det var ett helete, jag trodde jag skulle dö". Faktum är att barn och gamla, precis som med svininfluensan, kan till och med stryka med av detta eländiga virus. De allra flesta klarar sig ur detta med ett endast en hemskt upplevelse och förskräckelse. Men att smittas en andra gång är visst ingen lek oavsett vilken fysisk form man är i. Kan till och med leda till döden. Det finns fyra typer av denguefeber, därav finns risken att smittas flera gånger.
Thaiarna gör väl ingen hemlighet av att de inte gillar Kambodianer och denguefebern har gett vatten på kvarnen. Det finns en hel del Kambodianer som befinner sig i landet och jobbar speciellt i byggsvängen under vidriga förhållanden. Och enligt Thailarna så är det dem som tagit med sig denna eländiga sjukdom från sitt hemland. Kan ju vara så, men denguefebern har funnits i Thailand långt innan de ens började med turistnäring som medfört en kraftig byggboom.
Hur kan man skydda sig då? Jo, precis som i Sverige eller vilket annat land som helst, använd myggmedel speciellt på golfbanor om du har en förmåga att hamna i buskage och skogsdungar, och mera heltäckande kläder. Sov med fläkt eller luftkonditionering på, även om Hubert är aktiv i huvudsak på dagen.Nu är det så att myggskrället är mest aktiv under regnperioden så för de flesta turister finns det ingen som helst anledning till oro.
I norra delarna av landet, i djunglerna där småbyarna finns bland andra "longnecks", där sprutar man DDT runt om byn som tar död på allt levande. Jag besökte en sådan by för många år sedan och det fanns inte en mygga så långt ögat kunde nå. Fast de är mest rädd för Malaria som är ett kapitel för sig.
Myggspray och långkalsonger!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Söndag 15 November 2009 - Jomtien
Nuförtiden har dom satt upp en sån fin nattbelysning längs efter hela stranden. Det är nog av många anledningar. Allt möjligt sker på en mörk strandremsa, allt från strandpromenader till tabubelagda aktiviteter.
Största anledningen till den nattbelysningen längs stranden är nog i brottsförebyggande syfte. En annan anledning kan vara att få dämpa alla snuskigheter som förekommit i mörkret, på stranden, i kombination med brott som många gånger inte anmäls.
En bekant till mej berättade en barnförbjuden historia för många år sedan. Han är död idag så han kan ändå inte opponera sej över att jag skriver om den på denna blogg. Han hade inte brytt sej om det även om han var i livet heller för den delen.
Han berättade om en av sina ack så vanliga fylledagar och kvällar också för den delen. Han hade hört talas om att transvestiterna utförde en viss tabubelad tjänst bättre än vad kvinnor födda i kvinnokroppar gör.
I alla fall, han hade bestämt sej för att ta reda på sanningshalten i detta rykte. Efter att ha hällt i sej en ansenligt stor mängd alkoholdrycker började han spana in olika tänkbara ställen där transvestiter håller till. Det är inte speciellt svårt att hitta dom då dom finns lite här och där. Konsten kan ju vara att urskilja dom från "riktiga" kvinnor då transvestiterna här ofta ser oförskämt bra ut. Kan få vilken kvinna som helst att tappa självkänslan och dränka sina sorger i papplådevinare. Ett tränat öga finner dom dock ganska enkelt...
Så gjorde även den vane Thailandsresenären och alkoholisten "Rudolf", vi kallar honom så från den gamla låten "Rudolf med röda mulen". Han fann denna ombyggda man och erbjöd en "skälig" summa pengar och promenaden bar ner till stranden. Klockan var mitt i natten och stranden kolsvart. Detta var för övrigt på Koh Samui. Väl nere på stranden knäpptes brallorna upp och släpptes ner till anklarna. Transan satt sej på huk och satte igång med snusket. Rudolf var i en annan värld. Om det berodde på alkoholen eller aktiviteterna visste han nog inte själv. Hej å hå så var det lilla roliga över. Transan hade redan fått sina slantar så denne rusade iväg. Kvar var Rudolf med ett fånigt leende i full färd med att dra på sej brallorna. Det var inte bara på sin säd han blivit tömd, även det som fanns i fickorna hade bytt ägare. Allt medan transan smaskade och Rudolf med ögonen himlade så tömdes fickorna!
Ja, så kan det gå om man inte passar sej i mörkret. I denna belysning som vi har i Jomtien är nog risken liten att man finner någon i full färd med denna tidigare nämnda aktivitet. Pinsamt att gå till polisen för en sådan händelse kan jag tro, får nog kallas för läropeng...
Så kommer frågan, var det sanna rykten att transar gör det bättre än kvinnor? Enligt Rudolf så är det faktiskt så. En man vet hur en man vill ha det sägs det...
Go morgon alla transvestiter!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Största anledningen till den nattbelysningen längs stranden är nog i brottsförebyggande syfte. En annan anledning kan vara att få dämpa alla snuskigheter som förekommit i mörkret, på stranden, i kombination med brott som många gånger inte anmäls.
En bekant till mej berättade en barnförbjuden historia för många år sedan. Han är död idag så han kan ändå inte opponera sej över att jag skriver om den på denna blogg. Han hade inte brytt sej om det även om han var i livet heller för den delen.
Han berättade om en av sina ack så vanliga fylledagar och kvällar också för den delen. Han hade hört talas om att transvestiterna utförde en viss tabubelad tjänst bättre än vad kvinnor födda i kvinnokroppar gör.
I alla fall, han hade bestämt sej för att ta reda på sanningshalten i detta rykte. Efter att ha hällt i sej en ansenligt stor mängd alkoholdrycker började han spana in olika tänkbara ställen där transvestiter håller till. Det är inte speciellt svårt att hitta dom då dom finns lite här och där. Konsten kan ju vara att urskilja dom från "riktiga" kvinnor då transvestiterna här ofta ser oförskämt bra ut. Kan få vilken kvinna som helst att tappa självkänslan och dränka sina sorger i papplådevinare. Ett tränat öga finner dom dock ganska enkelt...
Så gjorde även den vane Thailandsresenären och alkoholisten "Rudolf", vi kallar honom så från den gamla låten "Rudolf med röda mulen". Han fann denna ombyggda man och erbjöd en "skälig" summa pengar och promenaden bar ner till stranden. Klockan var mitt i natten och stranden kolsvart. Detta var för övrigt på Koh Samui. Väl nere på stranden knäpptes brallorna upp och släpptes ner till anklarna. Transan satt sej på huk och satte igång med snusket. Rudolf var i en annan värld. Om det berodde på alkoholen eller aktiviteterna visste han nog inte själv. Hej å hå så var det lilla roliga över. Transan hade redan fått sina slantar så denne rusade iväg. Kvar var Rudolf med ett fånigt leende i full färd med att dra på sej brallorna. Det var inte bara på sin säd han blivit tömd, även det som fanns i fickorna hade bytt ägare. Allt medan transan smaskade och Rudolf med ögonen himlade så tömdes fickorna!
Ja, så kan det gå om man inte passar sej i mörkret. I denna belysning som vi har i Jomtien är nog risken liten att man finner någon i full färd med denna tidigare nämnda aktivitet. Pinsamt att gå till polisen för en sådan händelse kan jag tro, får nog kallas för läropeng...
Så kommer frågan, var det sanna rykten att transar gör det bättre än kvinnor? Enligt Rudolf så är det faktiskt så. En man vet hur en man vill ha det sägs det...
Go morgon alla transvestiter!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Lördag 7 November 2009 - Jomtien
Förra året vid tiden då fotbolls- Em gick av stapeln drabbades jag av halsfluss. Halsmandlarna påminde mest om fotbollar så det passade sej ju ganska väl att det var just under fotbollsyran.
Men nu har man ju "fördelen" av att befinna sej i ett land som har en väldigt liberal syn på mediciner. Som varje gång då halsflussen gjort sitt inträde så tjurar jag på för att "vänta" ut den. Ha! Misslyckats varje gång. Med svansen mellan benen och in till läkaren för att få en dos antibiotika så plågan försvinner. Samma sak sist. Sa till frugan att det nog är farbror doktorn som gäller.
"Ska du inte bara åka på apoteket?" menade hon på.
Då slog det mej! Här kan man ju köpa i stort sett vilka mediciner som helst utan recept från dom miljoner apotek som ligger utspridda i varje gathörn. Mediciner är "big business", det ser man tydligt på mängden apotek. Till och med olagliga preparat går att få tag i om man bara viker ner öronen och kikar upp på expiditen genom ögonvrån med en antydan om köpkraft i näven. Väldigt vanligt med skyltar utanför apoteken som skvallrar om att dom minsann säljer Viagra och dess kopior också för den delen.
Nu var jag inte ute efter något otillåtet, bara något som snabbt och effektivt tar död på min plågoande som hindrar mej från att äta på ett värdigt sätt. In på apoteket där en fantastiskt söt tjej jobbade med att expediera mediciner. Hon pratade med en sådan överdrivet len och på gränsen till barnslig röst. Man fick känslan av att hon handplockats och placerats bakom disken bara för att man inte kan säga nej till en sådan skönhet. Men på något vis verkade hon trots alla dessa "inte helt obehagliga" egenskaper veta vad hon pratar om. Jag förklarade mina bekymmer och hon ställde likadana frågor med sin lena röst som farbror doktorn brukade göra, fast med mindre len stämma. Då hade jag två alternativ enligt skönheten.
Antibiotika i långsam form eller i snabb form. Ena på tio dagars kur och den andra på tre dagar. Vilken är mest effektiv, undrade jag givetvis. Det var ju då Zithromax 250 mg. Den ska ätas i tre dagar med två kapslar en gång om dagen. En hästakur! Låter fint, den tar vi. Hon lyckades också med sin lena röst kränga någon sugtablett för halsont, egentligen ville jag inte ha den men tog den bara för att hon frågade så lent.
Då jag studerade den medföljande beskrivningen för medicinen visade sig att den tog hand om en hel rad bakteriella sjukdomar, däribland gonorré?!
Hej hopp
läs mer på http://www.fokusthailand.com
Men nu har man ju "fördelen" av att befinna sej i ett land som har en väldigt liberal syn på mediciner. Som varje gång då halsflussen gjort sitt inträde så tjurar jag på för att "vänta" ut den. Ha! Misslyckats varje gång. Med svansen mellan benen och in till läkaren för att få en dos antibiotika så plågan försvinner. Samma sak sist. Sa till frugan att det nog är farbror doktorn som gäller.
"Ska du inte bara åka på apoteket?" menade hon på.
Då slog det mej! Här kan man ju köpa i stort sett vilka mediciner som helst utan recept från dom miljoner apotek som ligger utspridda i varje gathörn. Mediciner är "big business", det ser man tydligt på mängden apotek. Till och med olagliga preparat går att få tag i om man bara viker ner öronen och kikar upp på expiditen genom ögonvrån med en antydan om köpkraft i näven. Väldigt vanligt med skyltar utanför apoteken som skvallrar om att dom minsann säljer Viagra och dess kopior också för den delen.
Nu var jag inte ute efter något otillåtet, bara något som snabbt och effektivt tar död på min plågoande som hindrar mej från att äta på ett värdigt sätt. In på apoteket där en fantastiskt söt tjej jobbade med att expediera mediciner. Hon pratade med en sådan överdrivet len och på gränsen till barnslig röst. Man fick känslan av att hon handplockats och placerats bakom disken bara för att man inte kan säga nej till en sådan skönhet. Men på något vis verkade hon trots alla dessa "inte helt obehagliga" egenskaper veta vad hon pratar om. Jag förklarade mina bekymmer och hon ställde likadana frågor med sin lena röst som farbror doktorn brukade göra, fast med mindre len stämma. Då hade jag två alternativ enligt skönheten.
Antibiotika i långsam form eller i snabb form. Ena på tio dagars kur och den andra på tre dagar. Vilken är mest effektiv, undrade jag givetvis. Det var ju då Zithromax 250 mg. Den ska ätas i tre dagar med två kapslar en gång om dagen. En hästakur! Låter fint, den tar vi. Hon lyckades också med sin lena röst kränga någon sugtablett för halsont, egentligen ville jag inte ha den men tog den bara för att hon frågade så lent.
Då jag studerade den medföljande beskrivningen för medicinen visade sig att den tog hand om en hel rad bakteriella sjukdomar, däribland gonorré?!
Hej hopp
läs mer på http://www.fokusthailand.com
Torsdag 29 Oktober 2009 - Jomtien
Ibland är man själv sin bäste dräng. Jag visste att det sprang en musrackare och dansade på borden på natten. Jag har hört den, jag har sett skymtar av den. Jag har funnit spår av den i form av avföring. Konstaterat att dessa kreatur inte är rumsrena.
Jag har också lagt ut en fälla, en mycket effektiv och snillrik fälla. Men den har överlistat mej. Den har hånat mej då den ljudlöst svept förbi i ögonvrån. Åtminstone har det känts som att den hånat mej. Jag har även hittat ingången den använt sej av, den in till huset. Via en returvattenledning för luftkonditioneringsanläggningen. Även den har jag tätat med allt och lite till. Ändå, har den fortsatt att håna mej. Ända fram tills i förrgår...
Jag satt och pillade med datorn på kvällen. Frugan och lillan hade redan lagt sej. Svisch sa det i ögonvrån. Där nere vid väggen svepte den förbi, nästan så jag kunde höra ett hånskratt. In under AC aggregatet. Jag nonchalerade det då jag tidigare försökt komma åt den där bakom. Det var lönlöst. Samtidigt började jag fundera på nackdelarna med detta muselände i huset. Möss drar till sej ormar, och ormar drar till sej obehag. Precis då hörde jag hur det krasade till i diskhon då en tallrik kommit lite på glid. Garanterat musskrället tänkte jag och störtade upp och in i köket.
Snabbt fick jag fatt på ett badmintonracket. Gick fram till diskhon och petade till i disken med racketet. Ingen mus. Skit, tänkte jag. Kylen, den måste vara under kylen! Ett perfekt ställe att gömma sej på för Mickey Mouse. In med racketet under kylen och vispade runt. Ha! En musskalle stack fram bakom kylen men försvann då den fick syn mej. Jag vevade på än ivrigare under kylen och vips så hoppade den fram framför kylen. Jag ryggade tillbaka samtidigt som jag piskade till efter musen, mest i panik över att faktiskt vara öga mot öga med den. Det blev en miss, musen sprang in igen under kylen. Jag var där på två röda och rörde om mer än någonsin. Måste ha varit otroligt obehagligt för musen för den sprang ut som om det brann i röva. Nu, nu djä.. smack sa det! Musse drog rakt in i väggen på den smashen, dimper i golvet och hamnar på rygg. Dammet lägger sej. Det råder total tystnad. Musse ligger blixtstill med tassarna rakt upp. Jag bara stirrar på Musse, Musse stirrar på mej...
Detta är en krigslist, tänkte jag, han spelar nog bara död. Jag petar lite försiktigt på Musse med racketet. Tjoff så vänder sej Musse och hamnar på benen. Snabbt klämmer jag åt den rackarn mot golvet. Trycker hårt nog för att den rackarn inte ska kunna knö sej ut.
Vad skulle jag ta mej till nu? Där står jag med ett badmintonracket pressat mot golvet med Musse emellan. Jag måste ju få ut eländet. Jag gjorde ett försök att hasa ut odjuret pressad mot golvet men det gick inget vidare. Han fastnade liksom i skarvarna mellan kakelplattorna. Det blev också en liten strimma blod på golvet, Musse var sårad i strid. Inte ville jag bära ut honom i svansen. Han kanske kunde sno sej och nå min hand och få in ett sjudundrande bett i ett finger med Rabies, sprutor, sjukhus och gud vet allt som följd. Mattan framför diskbänken, den blir bra! Jag sträckte mej efter mattan samtidigt som jag pressade Musse i golvet lagom hårt för att inte krossa honom. Lyckades peta in mattan mellan Musse och golvet fortfarande med ett perfekt tryck med racketet. Hasade matta, mus och racket med fortsatt tryck till ytterdörren. Öppnar dörren och, ja! Där är kissen, en av dom i alla fall. Jag lyckas humpa ut Musse som landar på alla fyra samtidigt som kissen rusade in under bilen. Musse står blickstill, jag likaså. Vart tog kisse vägen? Där! Kissen kikar fram på Musse... inget händer. Musse andas inte ens, så still är han. Kisse har liksom stannat precis i ett kliv, står som en staty ca 40 cm från Musse. Bara står där och stirrar. Situationen är olidlig. Jag stirrar, Kisse stirrar och Musse vägrar blinka...
Skit, tänk om Musse kommer undan hann jag precis tänka då Kisse hugger till som en kobra. Smack bara så hänger Musse i Kisses käftar och jag andas ut. Ibland får man hjälpa naturen lite på traven tröstar jag mej själv med, en aning illa till mods... Åter igen. Den enes död den andres bröd.
Hej alla Musälskare!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Jag har också lagt ut en fälla, en mycket effektiv och snillrik fälla. Men den har överlistat mej. Den har hånat mej då den ljudlöst svept förbi i ögonvrån. Åtminstone har det känts som att den hånat mej. Jag har även hittat ingången den använt sej av, den in till huset. Via en returvattenledning för luftkonditioneringsanläggningen. Även den har jag tätat med allt och lite till. Ändå, har den fortsatt att håna mej. Ända fram tills i förrgår...
Jag satt och pillade med datorn på kvällen. Frugan och lillan hade redan lagt sej. Svisch sa det i ögonvrån. Där nere vid väggen svepte den förbi, nästan så jag kunde höra ett hånskratt. In under AC aggregatet. Jag nonchalerade det då jag tidigare försökt komma åt den där bakom. Det var lönlöst. Samtidigt började jag fundera på nackdelarna med detta muselände i huset. Möss drar till sej ormar, och ormar drar till sej obehag. Precis då hörde jag hur det krasade till i diskhon då en tallrik kommit lite på glid. Garanterat musskrället tänkte jag och störtade upp och in i köket.
Snabbt fick jag fatt på ett badmintonracket. Gick fram till diskhon och petade till i disken med racketet. Ingen mus. Skit, tänkte jag. Kylen, den måste vara under kylen! Ett perfekt ställe att gömma sej på för Mickey Mouse. In med racketet under kylen och vispade runt. Ha! En musskalle stack fram bakom kylen men försvann då den fick syn mej. Jag vevade på än ivrigare under kylen och vips så hoppade den fram framför kylen. Jag ryggade tillbaka samtidigt som jag piskade till efter musen, mest i panik över att faktiskt vara öga mot öga med den. Det blev en miss, musen sprang in igen under kylen. Jag var där på två röda och rörde om mer än någonsin. Måste ha varit otroligt obehagligt för musen för den sprang ut som om det brann i röva. Nu, nu djä.. smack sa det! Musse drog rakt in i väggen på den smashen, dimper i golvet och hamnar på rygg. Dammet lägger sej. Det råder total tystnad. Musse ligger blixtstill med tassarna rakt upp. Jag bara stirrar på Musse, Musse stirrar på mej...
Detta är en krigslist, tänkte jag, han spelar nog bara död. Jag petar lite försiktigt på Musse med racketet. Tjoff så vänder sej Musse och hamnar på benen. Snabbt klämmer jag åt den rackarn mot golvet. Trycker hårt nog för att den rackarn inte ska kunna knö sej ut.
Vad skulle jag ta mej till nu? Där står jag med ett badmintonracket pressat mot golvet med Musse emellan. Jag måste ju få ut eländet. Jag gjorde ett försök att hasa ut odjuret pressad mot golvet men det gick inget vidare. Han fastnade liksom i skarvarna mellan kakelplattorna. Det blev också en liten strimma blod på golvet, Musse var sårad i strid. Inte ville jag bära ut honom i svansen. Han kanske kunde sno sej och nå min hand och få in ett sjudundrande bett i ett finger med Rabies, sprutor, sjukhus och gud vet allt som följd. Mattan framför diskbänken, den blir bra! Jag sträckte mej efter mattan samtidigt som jag pressade Musse i golvet lagom hårt för att inte krossa honom. Lyckades peta in mattan mellan Musse och golvet fortfarande med ett perfekt tryck med racketet. Hasade matta, mus och racket med fortsatt tryck till ytterdörren. Öppnar dörren och, ja! Där är kissen, en av dom i alla fall. Jag lyckas humpa ut Musse som landar på alla fyra samtidigt som kissen rusade in under bilen. Musse står blickstill, jag likaså. Vart tog kisse vägen? Där! Kissen kikar fram på Musse... inget händer. Musse andas inte ens, så still är han. Kisse har liksom stannat precis i ett kliv, står som en staty ca 40 cm från Musse. Bara står där och stirrar. Situationen är olidlig. Jag stirrar, Kisse stirrar och Musse vägrar blinka...
Skit, tänk om Musse kommer undan hann jag precis tänka då Kisse hugger till som en kobra. Smack bara så hänger Musse i Kisses käftar och jag andas ut. Ibland får man hjälpa naturen lite på traven tröstar jag mej själv med, en aning illa till mods... Åter igen. Den enes död den andres bröd.
Hej alla Musälskare!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Måndag 26 Oktober 2009 - Jomtien
Igår var en sådan dag då man bara blir så trött på dessa sjuka grejer som är i denna del av världen. Att thaiarna gör skillnad på oss vitingar och sej själva råder det inget som helst tvivel om. Dom gör sådan skillnad ibland att det får Phol Pot och Hitler att verka som små söndagsskolegossar. Då tänker jag inte på deras gärningar utan det idealtänkande som de hade. Hets mot folkgrupp eller rasister eller kalla det vad ni vill. Men att thailändare alltid står högre än oss utlänningar - så är det bara. Gilla läget eller åk hem!
Vad som kan reta riktig gallfeber, på mej åtminstone, är då dom helt öppet utan någon som helst skam i kroppen tar olika betalt för inträden på vissa ställen beroende på hudfärg. Dubbelt och mer om man är utlänning. Som utlänning slipper du i regel betala mer om du kan uppvisa thailändskt körkort eller arbetstillstånd. Har du arbetstillstånd så betyder det att du MÅSTE tjäna minst 50 000 baht i månaden, annars kan du inte få arbetstillstånd. Som jämförelse så tjänar thailändare i genomsnitt 150-200 baht om dagen, ca 5000 baht i månaden. Alltså om du kan bevisa att du tjänar 10 gånger mer än genomsnittet i Thailand så slipper du det högre inträdespriset - det är väl Asiatisk logik då den är på topp!
Ok, att dom vill ta mer av turister som kommer från fjärran land, där man täljer guld med kniv, och har en månadsinkomst på motsvarande två årslöner i Thailand, det kan jag begripa om jag försöker. Men det som hände igår, det behöver jag nog vända mej till en beteendevetare för att begripa... Följande hände:
Frugan hade tänkt sej att åka på ormshow med dottern. Bara dom två då jag var upptagen med annat. Dom pep iväg glad i hågen och det var inget mer med det. En timme senare ringer hon och frågar om jag behöver något från supermarket då hon var där. Jag undrade givetvis varför dom inte var på ormshow. Det kanske var stängt eller nåt, tänkte jag. Det var det på sätt och vis. FÖR HENNE!? Dom släpper nämligen inte in Thailändare om dom inte kommer i sällskap med en västerlänning. Bara turister fick komma in! Återigen en sådan superlogisk grej som bara Asiater kan komma på.
Av sina egna landsmän blir hon inte insläppt till en sketen ormshow. Det gör det samma, den var säkert bara alldeles urtråkig och jättetrist och alldeles... alldeles.... underbar som Askungen varje jul brukar säga. En sak är i alla fall helt säker, passar det inte att hon går in själv så ska jag banne mej inte heller gå med och sponsra dem käppkineserna!
God morgon alla ormälskare!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Vad som kan reta riktig gallfeber, på mej åtminstone, är då dom helt öppet utan någon som helst skam i kroppen tar olika betalt för inträden på vissa ställen beroende på hudfärg. Dubbelt och mer om man är utlänning. Som utlänning slipper du i regel betala mer om du kan uppvisa thailändskt körkort eller arbetstillstånd. Har du arbetstillstånd så betyder det att du MÅSTE tjäna minst 50 000 baht i månaden, annars kan du inte få arbetstillstånd. Som jämförelse så tjänar thailändare i genomsnitt 150-200 baht om dagen, ca 5000 baht i månaden. Alltså om du kan bevisa att du tjänar 10 gånger mer än genomsnittet i Thailand så slipper du det högre inträdespriset - det är väl Asiatisk logik då den är på topp!
Ok, att dom vill ta mer av turister som kommer från fjärran land, där man täljer guld med kniv, och har en månadsinkomst på motsvarande två årslöner i Thailand, det kan jag begripa om jag försöker. Men det som hände igår, det behöver jag nog vända mej till en beteendevetare för att begripa... Följande hände:
Frugan hade tänkt sej att åka på ormshow med dottern. Bara dom två då jag var upptagen med annat. Dom pep iväg glad i hågen och det var inget mer med det. En timme senare ringer hon och frågar om jag behöver något från supermarket då hon var där. Jag undrade givetvis varför dom inte var på ormshow. Det kanske var stängt eller nåt, tänkte jag. Det var det på sätt och vis. FÖR HENNE!? Dom släpper nämligen inte in Thailändare om dom inte kommer i sällskap med en västerlänning. Bara turister fick komma in! Återigen en sådan superlogisk grej som bara Asiater kan komma på.
Av sina egna landsmän blir hon inte insläppt till en sketen ormshow. Det gör det samma, den var säkert bara alldeles urtråkig och jättetrist och alldeles... alldeles.... underbar som Askungen varje jul brukar säga. En sak är i alla fall helt säker, passar det inte att hon går in själv så ska jag banne mej inte heller gå med och sponsra dem käppkineserna!
God morgon alla ormälskare!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Fredag 23 Oktober 2009 - Jomtien
.då du ska korsa en gata här i Thailand, för då kan det gå illa, riktigt illa. Släng en blick åt bägge håll innan, under tiden och efter du korsat gatan. Som Sir Väs, ormen som ligger utanför mitt grindhål, han slingrade sej.
Det värsta av allt är att denna olycka har skett precis utanför huset jag hyr, precis utanför min grind. Där ligger han mosig och blodig. Precis som det gick för en av mina ofrivilligt införskaffade katter som jag blivit fodervärd åt. Också det precis utanför grindhålet. Också den ett offer för en smitning. Ruskigt!
Här utanför huset på gatan i detta kvarter brukar det passera en kärleksstinn mopedist. En sisådär 15-16 -årig liten ligist. Av skäggfjunen att döma kunde han ha varit i vilken ålder som helst då detta folkslag lider brist på skäggväxt. Däremot finnarna i ansiktet, de avslöjar att han har lite hormonrusningar och varierande fetthalt i sin uppkäftiga uppsyn. Moppen han gasar fram på har ett ljud liknande en taskigt trimmad skördetröska men en fart som ett hyggligt imponerande sportplan. Med det ljudet och den farten fräser han förbi då och då för att försöka imponera på dom små unga tjejer med något mindre hudfett och två körnslag i ryggen som bor här i området.
Full av hormonrusningaroch rosa sken i blicken händer det att ett och annat levande väsen får sätta livet till under svärmandet. Denna gång råkade det vara en orm, vilket man inte sörjer allt för mycket över. Mer kändes det då kissen fick sätta livet till.
Normalt sett körs det lugnt, i alla fall i detta kvarteret där jag bor. Värre är det på trafiklederna. Det är en enkel och simpel regel som gäller: Störst går först! Körkort och trafikvett tillhör tyvärr inte självklarheterna i detta leendets land. Hur som helst, då ni besöker Thailand – försök inte slingra er!
Go' middag alla kärlekskranka!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Det värsta av allt är att denna olycka har skett precis utanför huset jag hyr, precis utanför min grind. Där ligger han mosig och blodig. Precis som det gick för en av mina ofrivilligt införskaffade katter som jag blivit fodervärd åt. Också det precis utanför grindhålet. Också den ett offer för en smitning. Ruskigt!
Här utanför huset på gatan i detta kvarter brukar det passera en kärleksstinn mopedist. En sisådär 15-16 -årig liten ligist. Av skäggfjunen att döma kunde han ha varit i vilken ålder som helst då detta folkslag lider brist på skäggväxt. Däremot finnarna i ansiktet, de avslöjar att han har lite hormonrusningar och varierande fetthalt i sin uppkäftiga uppsyn. Moppen han gasar fram på har ett ljud liknande en taskigt trimmad skördetröska men en fart som ett hyggligt imponerande sportplan. Med det ljudet och den farten fräser han förbi då och då för att försöka imponera på dom små unga tjejer med något mindre hudfett och två körnslag i ryggen som bor här i området.
Full av hormonrusningaroch rosa sken i blicken händer det att ett och annat levande väsen får sätta livet till under svärmandet. Denna gång råkade det vara en orm, vilket man inte sörjer allt för mycket över. Mer kändes det då kissen fick sätta livet till.
Normalt sett körs det lugnt, i alla fall i detta kvarteret där jag bor. Värre är det på trafiklederna. Det är en enkel och simpel regel som gäller: Störst går först! Körkort och trafikvett tillhör tyvärr inte självklarheterna i detta leendets land. Hur som helst, då ni besöker Thailand – försök inte slingra er!
Go' middag alla kärlekskranka!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Lördag 17 Oktober 2009
Jag hade rest runt i Asien under flera månader under vinterhalvåret. I alla möjliga grannländer till Thailand och till vissa av dem vid flera olika tillfällen. Hela tiden med ett ihoptejpat pass utan att någon myndighet hade så mycket som höjt på ögonbrynen.
Men så då jag kom till Sverige igen och visad upp mitt pass för passkontrollanten påpekade han att jag måste byta ut passet då det var ”lagat”. Första sidan i passet hade nämligen lossnat, den sidan med personuppgifter. Det var det nya passet som höll en EU standard hette det. Det var tydligen ett fabrikationsfel på alla passen som tillverkats under en viss tid, och dit hörde så också mitt pass. Sidan lossnade på hotellet där jag bodde i Bangkok kort efter min ankomst till Thailand. Jag frågade om hotellpersonalen kunde hjälpa mig att laga passet på ett värdigt sätt. De kunde de. Det smetade in en stor bred gulaktig tejpbit längs med skarven till den lösa sidan och problemet var ur världen. Med detta sjaskigt lagade pass reste jag alltså runt i Asien under hela vintern det året. Inte förrän i Sverige påpekades det att passet var trasigt.
Väl i Sverige igen började insamlingen för nästa vinterförråd, nästa visstelse i Thailand, och passet föll i glömska. Då det var dags att åka igen blir jag påmind om mitt lagade pass och inser att tiden är för knapp för att göra ett nytt. Konstigt nog hade de inget sagt på Thailändska ambassaden då jag fick mitt visum precis som vanligt. Jag valde att strunta i det hela och ta mig runt på det lagade passet ännu en resa.
På Arlanda vid utresetillfället passerade vi, jag och min resekamrat, som vanligt alla möjliga kontroller innan vi till slut kom fram till gaten för vår flight till Bangkok. Då det var dag att gå ombord på kärran som skulle ta oss ner till värmen var det bara en sista kontroll precis innan rampen som leder till ingången på planet. Där står den nitiske lillla finnige ungdom med uniform och börjar påpeka mitt pass.
”Detta passet är ju tejpat” säger han till mig som att jag inte skulle ha vetat om de.
” Det är val klart, hur ska jag annars få det att hålla ihop?” svarar jag som att det var den mest naturliga sak i världen.
”Men det kan ju jämföras med en förfalskning” svarar den finnige.
”Men snälla du, inte tror du väl att jag förfalskat passet för att ta mig ut ur Sverige, det brukar väl vara tvärt om?” försökte jag medan jag kände paniken krypa på.
”Det här går inte, detta kan du inte resa ut på” säger den finnige så förmyndaraktigt han kan.
”Det är ju konstigt att jag kunnat resa överallt med detta pass och kommit igenom alla tidigare kontroller utan att någon sagt något” fortsätter jag och börjar känna mig inmålad i ett hörn.
”Nej, det går inte, jag kan inte släppa igenom dig med detta passet” krånglar den finnige vidare med.
”Jaha, och vad ska jag göra då?” undrar jag
”Du får göra ett nytt pass” säger den finnige som om det var den mest självklara sak i världen.
”Har du noterat att jag står vid gaten och ska boarda planet, vi lyfter om 15 minuter, hur ska jag kunna göra ett nytt pass på den tiden?” frågar jag med en viss ansträngning för att behålla lugnet.
”Ja, du får väl gå ner på passavdelningen på Arlanda” svarar den finnige och börjar nog märka vilka problem han ställer till med.
Jag väljer att behålla lugnet och försöka med en trevlig attityd då det trots allt öppnar fler dörrar än en misshandel gör som oftast leder till låsta dörrar under bestämda tidsperioder. Jag försöker med en mer vädjande blick.
”Finns det något vi kan göra? Jag ska ju med detta planet. Det måste finnas någon liten lösning, vad som helst” vädjar jag till den finnige.
”Jag ska höra med flygperonalen om deras åsikt” fortsätter han och går till personalen som väntar vid ingången till planet.
Snart var han tillbaka och förklarar att jag kan åka med om jag skriver under ett papper som fråntar flygbolaget allt ansvar om jag inte skulle bli insläppt i Thailand, pga mitt pass. Han gav mig ett färdigskrivet dokument som jag inte ägnade en sekund åt att läsa igenom utan skrev på med blixtens hastighet. Jag kom ombord.
Väl uppe i luften så grubblade jag mer och mer på detta med det trasiga passet och började oroa mig för att de skulle ha blivit hårdare av någon anledning med passkontroller i Thailand. Tänk om jag inte skulle bli insläppt? En Gin och Tonic, tack!
Några Gin och Tonic senare kom idéerna på löpande band och jag plockade fram den bästa av dem alla. Om jag försiktigt rev bort den gula tejpbiten, som nu var både skitigare och gulare än tidigare, från passet och låtsas som att passet gått sönder på flyget så kan de ju inte neka mig inträde i Thailand. En olyckhändelse kan ju ske, ett pass kan ju faktiskt gå sönder även på ett flyg. Sagt och gjort. En Gin och Tonic till tack!
Bakfull och vekare än någonsin stod jag i passkön med nerverna utanpå och målade fan på väggen. Det blev min tur och jag tog ett djupt andetag, sträckte fram mitt pass i två delar och log med en axelryckning som en signal om min ”olyckshändelse”. Passkontrollanten tog mina två passdelar och öppnade delen som innehöll visumet. Studerade det förstrött och tittade därefter på den biten med personuppgifterna. Han drog streckkoden i kodläsaren och studerade sin datorskärm. Öppnade åter visumsidan och plockade fram stora stämpeln och smetade på en stämpel med giltighetstiden för min visstelse i Thailand. Satt ihop de bägge delarna och sträckte över dem till mig med en bestämd rörelse varvid han sa:
Welcome to Thailand!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Men så då jag kom till Sverige igen och visad upp mitt pass för passkontrollanten påpekade han att jag måste byta ut passet då det var ”lagat”. Första sidan i passet hade nämligen lossnat, den sidan med personuppgifter. Det var det nya passet som höll en EU standard hette det. Det var tydligen ett fabrikationsfel på alla passen som tillverkats under en viss tid, och dit hörde så också mitt pass. Sidan lossnade på hotellet där jag bodde i Bangkok kort efter min ankomst till Thailand. Jag frågade om hotellpersonalen kunde hjälpa mig att laga passet på ett värdigt sätt. De kunde de. Det smetade in en stor bred gulaktig tejpbit längs med skarven till den lösa sidan och problemet var ur världen. Med detta sjaskigt lagade pass reste jag alltså runt i Asien under hela vintern det året. Inte förrän i Sverige påpekades det att passet var trasigt.
Väl i Sverige igen började insamlingen för nästa vinterförråd, nästa visstelse i Thailand, och passet föll i glömska. Då det var dags att åka igen blir jag påmind om mitt lagade pass och inser att tiden är för knapp för att göra ett nytt. Konstigt nog hade de inget sagt på Thailändska ambassaden då jag fick mitt visum precis som vanligt. Jag valde att strunta i det hela och ta mig runt på det lagade passet ännu en resa.
På Arlanda vid utresetillfället passerade vi, jag och min resekamrat, som vanligt alla möjliga kontroller innan vi till slut kom fram till gaten för vår flight till Bangkok. Då det var dag att gå ombord på kärran som skulle ta oss ner till värmen var det bara en sista kontroll precis innan rampen som leder till ingången på planet. Där står den nitiske lillla finnige ungdom med uniform och börjar påpeka mitt pass.
”Detta passet är ju tejpat” säger han till mig som att jag inte skulle ha vetat om de.
” Det är val klart, hur ska jag annars få det att hålla ihop?” svarar jag som att det var den mest naturliga sak i världen.
”Men det kan ju jämföras med en förfalskning” svarar den finnige.
”Men snälla du, inte tror du väl att jag förfalskat passet för att ta mig ut ur Sverige, det brukar väl vara tvärt om?” försökte jag medan jag kände paniken krypa på.
”Det här går inte, detta kan du inte resa ut på” säger den finnige så förmyndaraktigt han kan.
”Det är ju konstigt att jag kunnat resa överallt med detta pass och kommit igenom alla tidigare kontroller utan att någon sagt något” fortsätter jag och börjar känna mig inmålad i ett hörn.
”Nej, det går inte, jag kan inte släppa igenom dig med detta passet” krånglar den finnige vidare med.
”Jaha, och vad ska jag göra då?” undrar jag
”Du får göra ett nytt pass” säger den finnige som om det var den mest självklara sak i världen.
”Har du noterat att jag står vid gaten och ska boarda planet, vi lyfter om 15 minuter, hur ska jag kunna göra ett nytt pass på den tiden?” frågar jag med en viss ansträngning för att behålla lugnet.
”Ja, du får väl gå ner på passavdelningen på Arlanda” svarar den finnige och börjar nog märka vilka problem han ställer till med.
Jag väljer att behålla lugnet och försöka med en trevlig attityd då det trots allt öppnar fler dörrar än en misshandel gör som oftast leder till låsta dörrar under bestämda tidsperioder. Jag försöker med en mer vädjande blick.
”Finns det något vi kan göra? Jag ska ju med detta planet. Det måste finnas någon liten lösning, vad som helst” vädjar jag till den finnige.
”Jag ska höra med flygperonalen om deras åsikt” fortsätter han och går till personalen som väntar vid ingången till planet.
Snart var han tillbaka och förklarar att jag kan åka med om jag skriver under ett papper som fråntar flygbolaget allt ansvar om jag inte skulle bli insläppt i Thailand, pga mitt pass. Han gav mig ett färdigskrivet dokument som jag inte ägnade en sekund åt att läsa igenom utan skrev på med blixtens hastighet. Jag kom ombord.
Väl uppe i luften så grubblade jag mer och mer på detta med det trasiga passet och började oroa mig för att de skulle ha blivit hårdare av någon anledning med passkontroller i Thailand. Tänk om jag inte skulle bli insläppt? En Gin och Tonic, tack!
Några Gin och Tonic senare kom idéerna på löpande band och jag plockade fram den bästa av dem alla. Om jag försiktigt rev bort den gula tejpbiten, som nu var både skitigare och gulare än tidigare, från passet och låtsas som att passet gått sönder på flyget så kan de ju inte neka mig inträde i Thailand. En olyckhändelse kan ju ske, ett pass kan ju faktiskt gå sönder även på ett flyg. Sagt och gjort. En Gin och Tonic till tack!
Bakfull och vekare än någonsin stod jag i passkön med nerverna utanpå och målade fan på väggen. Det blev min tur och jag tog ett djupt andetag, sträckte fram mitt pass i två delar och log med en axelryckning som en signal om min ”olyckshändelse”. Passkontrollanten tog mina två passdelar och öppnade delen som innehöll visumet. Studerade det förstrött och tittade därefter på den biten med personuppgifterna. Han drog streckkoden i kodläsaren och studerade sin datorskärm. Öppnade åter visumsidan och plockade fram stora stämpeln och smetade på en stämpel med giltighetstiden för min visstelse i Thailand. Satt ihop de bägge delarna och sträckte över dem till mig med en bestämd rörelse varvid han sa:
Welcome to Thailand!
Läs mer på http://www.fokusthailand.com
Tisdag 13 Oktober 2009 - Jomtien
Grodan Boll är ju en känd berättelse,men annat är det väl om paddan Peder. Jag har valt att kalla paddan för det, den padda som denna berättelse handlar om. Har inte lyckats fastställa könet då det ligger utanför min kunskap om hur man kan lista ut det bland paddor.
Utanför huset där jag bor har vi ett skoställ. Alla våra skor från alla tre familjemedlemmar samlas i detta ställ . Stället har tre hyllor, ett ganska vanligt ställ. På andra hyllplanet har jag mina skor, egentligen ett par ganska vanliga skor, jogginskor, sandaler och ett par med snörning framtill och tillverkade i läder. Jag använder dem bara ibland så de står parkerade i stället för de mesta. Det är sandaler som gäller.
Men de gånger då jag väl ska till att kasta på mig dessa skor brukar det sluta med en kraftigt förhöjd puls. Då man i full färd är på väg att pressa in foten i skon tar det stopp halvvägs och man slänger iväg sig skon i panik. Det första man tänker på är en orm eller liknande mindre önskvärda varelser. Men varje gång har det varit min icke önskade vän, paddan Peder, en stor tjock vårtig padda. Han får plats i mina stora skor då jag är en ganska stor och reslig man med anpassade fötter.
Paddan Peder verkar ha ett minne som en guldfisk. För varje gång han har förstört mitt blodtryck så humpar jag honom in i rabatterna och lika förbaskat parkerar han i mina skor allt som oftast. Det lustiga är att det alltid är i samma sko oavsett vilket hyllplan jag ställer skorna på. Det måste vara något speciellt i just den skon som attraherar Peder. Kanske känner han sig speciellt hemma i denna sko av någon oförklarlig anledning.
Jag har ju tydligen begåvats med ett bättre minne än en guldfisk och lärt mig att titta i skon innan jag tar på mig dessa. Fast det händer att man glömmer då man inte använt skorna på länge och drabbas återigen av blodtryckssvajningar. Nu har jag inte sett Peder på en ganska lång tid och börjar faktiskt sakna honom. Kanske har han hittat en ny sko att bosätta sig i.
Hem ljuva hem
Läs mer på http://www.fokusthailand.com/blogg
Utanför huset där jag bor har vi ett skoställ. Alla våra skor från alla tre familjemedlemmar samlas i detta ställ . Stället har tre hyllor, ett ganska vanligt ställ. På andra hyllplanet har jag mina skor, egentligen ett par ganska vanliga skor, jogginskor, sandaler och ett par med snörning framtill och tillverkade i läder. Jag använder dem bara ibland så de står parkerade i stället för de mesta. Det är sandaler som gäller.
Men de gånger då jag väl ska till att kasta på mig dessa skor brukar det sluta med en kraftigt förhöjd puls. Då man i full färd är på väg att pressa in foten i skon tar det stopp halvvägs och man slänger iväg sig skon i panik. Det första man tänker på är en orm eller liknande mindre önskvärda varelser. Men varje gång har det varit min icke önskade vän, paddan Peder, en stor tjock vårtig padda. Han får plats i mina stora skor då jag är en ganska stor och reslig man med anpassade fötter.
Paddan Peder verkar ha ett minne som en guldfisk. För varje gång han har förstört mitt blodtryck så humpar jag honom in i rabatterna och lika förbaskat parkerar han i mina skor allt som oftast. Det lustiga är att det alltid är i samma sko oavsett vilket hyllplan jag ställer skorna på. Det måste vara något speciellt i just den skon som attraherar Peder. Kanske känner han sig speciellt hemma i denna sko av någon oförklarlig anledning.
Jag har ju tydligen begåvats med ett bättre minne än en guldfisk och lärt mig att titta i skon innan jag tar på mig dessa. Fast det händer att man glömmer då man inte använt skorna på länge och drabbas återigen av blodtryckssvajningar. Nu har jag inte sett Peder på en ganska lång tid och börjar faktiskt sakna honom. Kanske har han hittat en ny sko att bosätta sig i.
Hem ljuva hem
Läs mer på http://www.fokusthailand.com/blogg
Lördag 10 Oktober 2009 - Jomtien
Häromdagen tog jag en morgonpromenad. Frugan passade på att göra en beställning från Seven Eleven då jag ändå passerar några under promenaden. Om jag kunde köpa två korvar från deras meny. "Big Bite", hette den visst. Hon ville ha två stycken. "Big Bite, vad är det", sa jag. "Bara säg det i kassan så får du det du ska ha", menade hon på. Jag lommade iväg.
På vägen hem igen så slank jag in på Seven Eleven och spanade lite försiktigt efter menyn med korvar. Jag fann den uppklistrad framtill på kassadisken, rakt under korvgrillen faktiskt. Logiskt ställe att ha den på när allt kommer omkring. En massa korvmodeller att välja på. Denna "Big Bite" var lång och smal, typ en varmkorv från korvkioskerna i Sverige. Jag kollade igenom hela menyn för att försäkra mej om att där inte skulle kunna bli nåt missförstånd. Där fanns bara en meny med "Big Bite" i. Den hette visserligen "Big Bite Delight".
Hon i kassan tittade upp på mej och frågade vad jag önskade.
"Två stycken Big Bite" sa jag samtidigt som jag pekade på menyn som hon ändå inte kunde se.
"Big Bite Delight", sa hon frågande.
"Ja just det", sa jag en smula förvånad.
Jag kollade igenom menyn en gång till och konstaterade att där var endast en med Big Bite och den råkade heta just Big Bite Delight. Kunde inte låta bli att undra över den korkade frågan då där bara var en enda rackarns Big Bite. Varför var hon då tvungen att fråga om just Delight? Jag lade ner grubblandet då det var alldeles för energikrävande för den lilla struntsak.
"Vill du att jag ska skiva upp korvarna", frågade snärtan på andra sidan disken då jag vaknade upp ur mina funderingar.
"Öhh, jaa ok" fick jag ur mej utan att ha en aning om att det var så jag ville ha det.
Snärtan skar upp korvarna i tuggvänliga storlekar och lade upp dom alla på en tallrik. Jag passade på att plocka åt mej lite annat smått medan jag väntade, ett paket vaccumförpackad kokt medvurst och portionsförpackningar med smör. Hon slängde in tallriken i microugnen och tryckte på en stor knapp med en lika stor siffra på. Micron lyste upp förvånansvärt tyst, gränsen till ljudlös. Korvbitarna roterade sakta i ugnen. Jag lade upp mina övriga varor på disken och väntade på mina microbombade korvar. Med en soft plingande ton annonserade micron att den hade utfört sitt uppdrag. Snärtan plockade ut tallriken, plockade fram en liten plastpåse och började plocka i alla bitar in i påsen med en griptong. Sist men inte minst stack hon ner en stor tandpetare som fick fungera som bestick.
Hon vände sej mot mej och fick syn på mina andra produkter som jag samlat på mej och placerat demonstrativt på disken. "Ska du ha dessa också" frågade hon. Jag nickade och hon började plocka med varorna. Sedan frågade hon nåt igen som jag inte riktigt fattade men svarade bara med ett ja. Det brukar gå hem, speciellt i kassorna. Hon greppade då mitt paket med kokta medvurstar och började svinga med en överdimensionerad kniv. I full gång med att skära upp mitt paket för att få mina medvurstar att hamna i samma öde som Big Bite korvarna.
"Hallå, stopp lite, strunt i det" skrek jag halvhögt i försök att rädda mina medvurstar.
Hon hejdade sej och undrade om jag inte ville ha dom micrade. Jag förklarade att jag tar med dom hem istället så hon behöver inte anstränga sej mer. Jag betalade och gick.
Jösses, det må vara service in i fingerspetsarna på Seven Eleven. Men kom igen, micra kokt medvurst? Micrar dom månne all smörgåsmat i förebyggande syfe tro? Vilken tur ändå att jag var med och stoppade henne i sin framfart. Hur skulle det ha blivit om jag satt med mina micrade medvurstar och nybakta bröd vid frukostbordet? Hmm, kanske inte skulle vara så dumt?
God morgon alla hungriga!
Läs mer påhttp://www.fokusthailand.com
På vägen hem igen så slank jag in på Seven Eleven och spanade lite försiktigt efter menyn med korvar. Jag fann den uppklistrad framtill på kassadisken, rakt under korvgrillen faktiskt. Logiskt ställe att ha den på när allt kommer omkring. En massa korvmodeller att välja på. Denna "Big Bite" var lång och smal, typ en varmkorv från korvkioskerna i Sverige. Jag kollade igenom hela menyn för att försäkra mej om att där inte skulle kunna bli nåt missförstånd. Där fanns bara en meny med "Big Bite" i. Den hette visserligen "Big Bite Delight".
Hon i kassan tittade upp på mej och frågade vad jag önskade.
"Två stycken Big Bite" sa jag samtidigt som jag pekade på menyn som hon ändå inte kunde se.
"Big Bite Delight", sa hon frågande.
"Ja just det", sa jag en smula förvånad.
Jag kollade igenom menyn en gång till och konstaterade att där var endast en med Big Bite och den råkade heta just Big Bite Delight. Kunde inte låta bli att undra över den korkade frågan då där bara var en enda rackarns Big Bite. Varför var hon då tvungen att fråga om just Delight? Jag lade ner grubblandet då det var alldeles för energikrävande för den lilla struntsak.
"Vill du att jag ska skiva upp korvarna", frågade snärtan på andra sidan disken då jag vaknade upp ur mina funderingar.
"Öhh, jaa ok" fick jag ur mej utan att ha en aning om att det var så jag ville ha det.
Snärtan skar upp korvarna i tuggvänliga storlekar och lade upp dom alla på en tallrik. Jag passade på att plocka åt mej lite annat smått medan jag väntade, ett paket vaccumförpackad kokt medvurst och portionsförpackningar med smör. Hon slängde in tallriken i microugnen och tryckte på en stor knapp med en lika stor siffra på. Micron lyste upp förvånansvärt tyst, gränsen till ljudlös. Korvbitarna roterade sakta i ugnen. Jag lade upp mina övriga varor på disken och väntade på mina microbombade korvar. Med en soft plingande ton annonserade micron att den hade utfört sitt uppdrag. Snärtan plockade ut tallriken, plockade fram en liten plastpåse och började plocka i alla bitar in i påsen med en griptong. Sist men inte minst stack hon ner en stor tandpetare som fick fungera som bestick.
Hon vände sej mot mej och fick syn på mina andra produkter som jag samlat på mej och placerat demonstrativt på disken. "Ska du ha dessa också" frågade hon. Jag nickade och hon började plocka med varorna. Sedan frågade hon nåt igen som jag inte riktigt fattade men svarade bara med ett ja. Det brukar gå hem, speciellt i kassorna. Hon greppade då mitt paket med kokta medvurstar och började svinga med en överdimensionerad kniv. I full gång med att skära upp mitt paket för att få mina medvurstar att hamna i samma öde som Big Bite korvarna.
"Hallå, stopp lite, strunt i det" skrek jag halvhögt i försök att rädda mina medvurstar.
Hon hejdade sej och undrade om jag inte ville ha dom micrade. Jag förklarade att jag tar med dom hem istället så hon behöver inte anstränga sej mer. Jag betalade och gick.
Jösses, det må vara service in i fingerspetsarna på Seven Eleven. Men kom igen, micra kokt medvurst? Micrar dom månne all smörgåsmat i förebyggande syfe tro? Vilken tur ändå att jag var med och stoppade henne i sin framfart. Hur skulle det ha blivit om jag satt med mina micrade medvurstar och nybakta bröd vid frukostbordet? Hmm, kanske inte skulle vara så dumt?
God morgon alla hungriga!
Läs mer påhttp://www.fokusthailand.com
Onsdag 7 Oktober 2009 - Jomtien
Nu har jag rest och bott i Thailand så pass länge att det börjar bli dags att göra något av det hela. Därför har vi dragit igång en hemsida om Thailand där det är meningen att samla en massa erfarenheter från folk som bor eller turistar i Landet, ett nätverk av människor med samma intresse. Vi valde att kalla sidan för FOKUS Thailand. http://www.fokusthailand.com
Där publicerar medlemmar bloggar som handlar om sina erfarenheter i landet, skriver om sina funderingar i forumet och lite annat smått och gott. Man kan kanske kalla detta för smygreklam för sidan, och visst är det så på sätt och vis, men samtidigt en chans för andra med samma intresse att dela med sig av sina erfarenheter, eller finna svar på något man undrar över. Sp det är väl mest på gott?
Ett blogginlägg från sidan kommer här nedan och det kommer att komma ett och annat emellanåt ifall ni inte orkar gå in och läsa dem direkt på hemsidan:
Alla har hört talas om att i byarna högt upp i Thailand, där är det fattigt och primitivt. Där bor dom i hyddor och skjul mitt i djungeln. Åtskilliga dokumentärer har skildrat just dessa förhållanden, i byarna, högt upp i norra Thailands djungel.
Men som allting annat här i världen så är verkligheten ofta anorlunda än en vinklad dokumentär eller bildskön resekatalog. Verkligheten är anorlunda för dom allra flesta människor på vår blåa planet, anorlunda än trygga, varma, säkra och kanske smått tråkiga Sverige. Utanför den svenska beskyddarbubblan ser det minsann helt eljest ut.
Mitt i turistorten Jomtien är följande bilder tagna. Mitt i, inte nere vid beachen där alla flotta hotell och lägenhetskomplex är uppradade som högvakten i Stockholm. Här i dom något enklare budgetvarianterna av boende bor dom "vanliga" människorna, dom som servar alla turister som kommer och strör dollar omkring sej. Dom människor som pryder omgivningen med det berömda leendet som alla pratar om "Thailand, the land of smile". Dessa människor har inte i närheten den trygghet eller bekvämlighet eller fritid eller överviktsproblem som vi västerlänningar har "fördelen" av att vara berikade med. Nä, dom har "bara" ett leende, ett leende som präglat en slogan för ett helt land. Man kan tycka att det borde vara omvänt, vi som har "allt" borde vara dom som ler - men icke! Det är precis tvärt om! Är det någon som gapar och klagar och ser sur och tvär ut så är det den välbärgade turisten och inte den fattige thaiaren - han bara ler...
Faktum är att jag noterat att även bland thailändare så verkar leendet avta med högre status. Dom thaiare som kommit upp i smöret får ganska likt beteende som vi övriga västerlänningar. Föväntar sej att bli servad av allt och alla. Färväntar sej att allt ska fungera meddetsamma - helt klanderfritt. Och med pengar kommer lycka!?
Det är alltså inte bara högt uppe i djungeln som man bor under enkla och primitiva förhållanden. Även i turistorterna, oftast ganska väl undangömt från turiststråken. Hit kommer dom för arbete, för att tjäna pengar för sitt uppehälle. För mer räcker det inte till, därav dessa budgetboenden även här i dollarområdena. Så hur man än vrider och vänder så har man alltid ändan bak.
En liten lustig detalj i dessa budgetboenden är ändå alla dessa TV-antenner. Det spelar ingen roll hur fattigt det än må vara, hur primitivt det än är - det finns än dock alltid en TV i varje hushåll. Man kanske kan, enkelt sagt, konstatera att det finns något som vi alla behöver: Mat, kläder, en TV OCH ett leende...
Det måste finnas kontraster för att man ska uppskatta saker och ting. Plåtskjul med antenner på taket och i förgrunden en Mercedes av nyare modell. Frågan blir ju då, vad är det vi ska uppskatta? Bilen eller leendet?
Välkomna till http://www.fokusthailand.com
Där publicerar medlemmar bloggar som handlar om sina erfarenheter i landet, skriver om sina funderingar i forumet och lite annat smått och gott. Man kan kanske kalla detta för smygreklam för sidan, och visst är det så på sätt och vis, men samtidigt en chans för andra med samma intresse att dela med sig av sina erfarenheter, eller finna svar på något man undrar över. Sp det är väl mest på gott?
Ett blogginlägg från sidan kommer här nedan och det kommer att komma ett och annat emellanåt ifall ni inte orkar gå in och läsa dem direkt på hemsidan:
Alla har hört talas om att i byarna högt upp i Thailand, där är det fattigt och primitivt. Där bor dom i hyddor och skjul mitt i djungeln. Åtskilliga dokumentärer har skildrat just dessa förhållanden, i byarna, högt upp i norra Thailands djungel.
Men som allting annat här i världen så är verkligheten ofta anorlunda än en vinklad dokumentär eller bildskön resekatalog. Verkligheten är anorlunda för dom allra flesta människor på vår blåa planet, anorlunda än trygga, varma, säkra och kanske smått tråkiga Sverige. Utanför den svenska beskyddarbubblan ser det minsann helt eljest ut.
Mitt i turistorten Jomtien är följande bilder tagna. Mitt i, inte nere vid beachen där alla flotta hotell och lägenhetskomplex är uppradade som högvakten i Stockholm. Här i dom något enklare budgetvarianterna av boende bor dom "vanliga" människorna, dom som servar alla turister som kommer och strör dollar omkring sej. Dom människor som pryder omgivningen med det berömda leendet som alla pratar om "Thailand, the land of smile". Dessa människor har inte i närheten den trygghet eller bekvämlighet eller fritid eller överviktsproblem som vi västerlänningar har "fördelen" av att vara berikade med. Nä, dom har "bara" ett leende, ett leende som präglat en slogan för ett helt land. Man kan tycka att det borde vara omvänt, vi som har "allt" borde vara dom som ler - men icke! Det är precis tvärt om! Är det någon som gapar och klagar och ser sur och tvär ut så är det den välbärgade turisten och inte den fattige thaiaren - han bara ler...
Faktum är att jag noterat att även bland thailändare så verkar leendet avta med högre status. Dom thaiare som kommit upp i smöret får ganska likt beteende som vi övriga västerlänningar. Föväntar sej att bli servad av allt och alla. Färväntar sej att allt ska fungera meddetsamma - helt klanderfritt. Och med pengar kommer lycka!?
Det är alltså inte bara högt uppe i djungeln som man bor under enkla och primitiva förhållanden. Även i turistorterna, oftast ganska väl undangömt från turiststråken. Hit kommer dom för arbete, för att tjäna pengar för sitt uppehälle. För mer räcker det inte till, därav dessa budgetboenden även här i dollarområdena. Så hur man än vrider och vänder så har man alltid ändan bak.
En liten lustig detalj i dessa budgetboenden är ändå alla dessa TV-antenner. Det spelar ingen roll hur fattigt det än må vara, hur primitivt det än är - det finns än dock alltid en TV i varje hushåll. Man kanske kan, enkelt sagt, konstatera att det finns något som vi alla behöver: Mat, kläder, en TV OCH ett leende...
Det måste finnas kontraster för att man ska uppskatta saker och ting. Plåtskjul med antenner på taket och i förgrunden en Mercedes av nyare modell. Frågan blir ju då, vad är det vi ska uppskatta? Bilen eller leendet?
Välkomna till http://www.fokusthailand.com