Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Även om New York är en av mina favoritstäder, så får jag nog av staden efter drygt en vecka. Kanske är det för det konstanta ljudet av biltrafik? Eller trängseln bland alla människor på gatorna? Jag vet inte. Men det är en intensiv stad med en massa intryck och upplevelser som både fysisk och psykisk tar kraft från en. Men är det inte lite det som är charmen med New York?
Vi tog oss upp till åtta på morgonen och packade resten av våra grejer i våra resväskor. Vid kl. 11.00 checkar vi ut från hotellet och tog oss ner till Penn Station och tunnelbanan där. Härifrån går E-tåget till Jamaica Station och därifrån tar man enkelt Air Train till JFK Int’l Airport. Vi hade redan checkat in på flyget online igår kväll, så det vi behövde göra var att få ut boardingkort och bagagetaggar och sedan lämna ifrån oss väskorna. Enkelt och smidigt, nästan ingen kö till Delta Airlines diskar. Kön till säkerhetskontrollen var dessvärre längre. Men vi var ute i god tid. Efter senaste veckans terrorattentat i bland annat Istanbul hade gjort att USA höjt beredskapen och säkerheten på och omkring sina egna internationella flygplatser, så vi ville ha gott om tid på oss att ta oss igenom alla procedurer för att ta oss hem.

Sedan blev det lite tid att slå ihjäl innan själva boardingen började. I högtalarna efterlyste de envist efter en passagerare med destination Abu Dhabi. Jag och Danny lyckades sitta precis i närheten av just den gaten och kunde se planet till Abu Dhabi. Det var en Airbus 380, dvs. världens största passagerarplan. Så jag kan förstå att personalen ville få tag i denna passagerare. Annars skulle markpersonalen få lov att identifiera och lasta ur just denna passagerares väska av alla hundratals incheckade väskor (upp till 615 passagerare ryms på en A380) och lämna kvar den väskan här i New York. Och det var precis vad markpersonalen fick göra. Jag såg hur de uppgivet började ta ur bagagecontainrarna ur planet igen för att leta redan på väskan. Inte kul. Nu för tiden vet de säkert i vilken container som väskan ligger i, men har de otur så kan den containern stå längst in i planet.

När vi äntligen bordat planet och satt oss på våra platser kändes det ändå skönt att veta att man var på väg hem, även om det skulle ta över 8 timmar hem till Stockholm Arlanda Airport. När vi väl landat på Arlanda så hade vi helt plötsligt bytt datum och tid till den 5:e juli strax före 08.00 på morgonen. Man var ju sådär lagom mosig i kroppen. Men efter lite påfyllning i magen så vaknade man till och ville bara få kliva på tåget och komma hem någon gång. Tåget kom och gick som det skulle, för en gångs skull. Det händer ju inte så ofta nu för tiden. Men plötsligt händer det ;)

Copyright © Bejjan888™

Sista dagen i New York för den här gången. Idag hade vi ingenting planerat som vi skulle göra, utan bara chilla lite. Vi tog tunnelbanan till Central Park och pratade rent allmänt om det vi varit med om under resan.

När vi, efter några timmar, skulle lämna Central Park hör vi en massa hojtande och skrikande. Vi förstod inte riktigt vad det var först, men snart såg Danny att det var en polis som försökte mota bort folk och spärra ett område. När vi senare passerade förbi utanför avspärrningarna såg vi att det var ett stort pådrag med media, ambulanser, bombgrupp och en himla massa poliser. Senare under dagen fick vi via nyheterna reda på att det varit en ung man som skadats allvarligt när han råkat trampa på en fyrverkeripjäs som exploderade och skadat sin fot så pass allvarligt att han fick amputera foten. Polisen trodde inte att det var någon form av terroristhandling utan en hemmagjord fyrverkeripjäs som av någon anledning inte blivit smälld som den skulle kvällen innan, när många firade nationaldagen i Central Park. Så här i efterhand kan man ju inte låta blir att tänka att det kunde lika gärna varit jag eller Danny som klivit på den där.

Efter en pizza slice var, tog vi oss tillbaka till hotellet men upptäckte att städerska inte hunnit städa vårat rum än. Klockan var ju ändå rätt sent på eftermiddagen. Nåväl. Vi gick iväg till Flat Iron Park istället för att fördriva tiden och gick efter en timme tillbaka till hotellrummet. Men det var fortfarande inte städat och klockan var ju efter fem på eftermiddagen. Så vi drog iväg till Times Square och åt en bit mat. Efter det var vi ganska trötta och ville bara tillbaka till hotellrummet för att börja packa väskorna inför hemresan i morgon.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till ett mycket behagligare New York. Även om det var varmt så var den kvava luften var borta. Idag hade det utlovats fin-fint väder, så vad passade bättre än en tur till Coney Island?

Vi tog tunnelbanan (F-tåget) ut till Coney Island, vilket tog ungefär 50 minuter. Det ska tilläggas att tåget inte stannade på alla stationer eftersom de var stängda för underhåll, men det tog ändå 50 minuter. När vi klev av tunnelbanan var det inte svårt att se vart nöjesfältet, med sina karuseller och berg- och dalbanor, låg. Och precis bakom fanns en strandpromenad alldeles intill Coney Island Beach. Av det jag hört om Coney Island var att det ska vara en stor nöjespark, men så himla stor var den ju inte. Jag hade förväntat mig mer. Det hade inte öppnat än när vi kom fram, så jag och brorsan gick en vända ut på piren som sträckte sig en bra bit ut i vattnet.

Här intill Coney Island Beach finns det berömda Nathan’s som anordnar den berömda Hot Dog Eating Contest varje år på USAs Nationaldag den 4:e juli. Tyvärr, skulle jag och Danny inte hinna med och titta på tävlingen eftersom vårat flyg gick bara några timmar efter tävlingen börjat. Men det var inget som hindrade oss från att köpa en varsin hot dog på Nathan’s ändå ;) Fast det hade varit så coolt att få vara på plats och speciellt eftersom det i år var 100-års jubileum av tävlingen.

Längs strandpromenaden finner man New York Aquarium. En park som är precis som det låter, en massa akvarium med fiskar, sälar, hajar, uttrar mm. När vi var där höll man på att bygga om och stora delar var avstängt för besökare. Som ”plåster på såren” fick alla besökare rabatt på inträdesbiljetten. Efter några timmar på Coney Island beslöt vi oss för att ta tunnelbanan till hotellet igen. Vi stannade till på ett ställe där de sålde Tacos och käkade.

Lördagen rundades av med en drink på den irländska puben – en John Doe den här gången. På väg tillbaka till hotellet ser vi att Empire State Building är överöst med färger ikväll. Det nya datorstyrda LED-ljussystemet (som kan anta 16 miljoner olika färger) visade upp en färgsprakande show i röd-vit-blåa färger, för att hylla USAs nationaldag. Detta var vi ju bara tvungna att se från skybaren på vårat hotell. Happy 4th of July Weekend allihopa!

Copyright © Bejjan888™

Så fort vi kom utanför hotellet var det som att gå rakt in i en vägg av kvav luft. Nu var det extremt! Men väderrapporten skvallrade om en rejäl urladdning senare idag, tack och lov!

Dagen började med ett besök på Intrepid Sea, Air & Space Museum. Det är ett stort hangarfartyg som deltog i flera krig, bland annat Andra Världskriget, Kalla Kriget och Vietnamkriget.

Fartyget hyser inte bara stridsflygplan av tillverkare såsom Grumman, Mikoyan Gurevich och McDonnell, även ett fullstort Concordplan och en ubåt (som man får gå ner i) och rymdfärjan Enterprise finns till beskådan. För den lite mer äventyrlige finns flygsimulatorer och en massa annat att upptäcka. Väl värt ett besök även om man inte är superintresserad av flygplan.

Efter lunch gick vi söderut längs Hudsonfloden för att så småningom kunna gå upp på the High Line. Det fläktade friskt längs vattnet men det var fortfarande kvavt och fuktigt. Till skillnad från förra gången jag var i New York, så hade man nu byggt ut The High Line med ytterligare ett segment.

The High Line har sitt ursprung i den järnväg som fraktade gods längs 10:e och 11:e Avenyn mellan åren 1846 och 1941. Tågen fraktade årligen 3 miljoner ton gods (mat) mellan godsterminalen på Beach och Hudson Street till Chambers Street. Tågen var ibland flera kvarter långa och störde den korsande trafiken längs avenyerna. Dödsolyckor mellan tågen och gångtrafikanter var vanligt trots en ringa hastighet på 10 km/h. Även fast man snabbt införde ridande cowboys (s.k. ”West Side Cowboys”) som viftade med röda flaggor framför tågen fortsatte olyckorna och järnvägen fick smeknamnet Dödens Aveny. 1908 kom en rapport som visade att 436 människor omkommit längs Dödens Aveny under en period på 56 år, bland de omkomna var barn överrepresenterade. Så 1929 var man till slut överens om att börja bygga ett upphöjt spårsystem för att ersätta tågspåren på marken. Tågen fortsatte att rulla fram på marken längs avenyerna fram till och med den 29 mars 1941 då George Hayden tillsammans med sin häst Cyclone var den absolut sista West Side Cowboyen att någonsin rida framför ett tåg längs Dödens Aveny.
Den upphöjda banan byggdes inte direkt ovanför avenyerna utan ringlade sig fram bland byggnaderna och sammanlänkades direkt med fabriker och lager i staden. Men efter lastbilarnas framfart under 1950-talet minskades behovet utav järnvägen och på 1960-talet började delar av spåren att rivas. Godstågen fortsatte rulla ända fram till 1980 innan tågtrafiken stoppades helt. Idag är The High Line en 2,5 km lång grönskande park och en välbehövlig paus från den intensiva trafiken på New Yorks gator, som en grön oas mitt i betongdjungeln.

När vi gått så långt vi kunde på the High Line var vi inte långt från Christopher Street och den godisbutik som heter Sockerbit. Och just det, de har svenskt godis där. Till hutlösa priser, men ändå ;) Och Romerska Bågar, i lösvikt… vilket inte är så lätt att få tag i hemma i Sverige numera. Så självklart blev det lite godisköp där. När vi var på väg ner till tunnelbanan för att åka tillbaka till hotellet så mullrade det till rejält och började regna… YES! Äntligen! Det behövdes.

Vårat hotell låg inte långt från Macy’s största butik på 34:e gatan, så vi passade på att göra ett besök senare på kvällen. Ett enormt varuhus med våning efter våning fullt med kläder, skor, smycken, accessoarer mm. Jag kan nästan garantera att alla hittar någonting här. Och är man inte intresserad shopping så kanske deras trärulltrappor värda ett besök.

Jag drogs som en magnet till deras avdelning med Calvin Klein och hittade en fin tröja med broderad rygg. Det höll på att bli ett par skor också, men de hade inte min storlek. Till och med min bror hittade kläder som han köpte och det slutade med att han kom ut med en större shoppingkasse än mig, ha ha ;)

Kvällen avrundades med varsin drink uppe i hotellets skybar och Empire State Building var dagen till ära upplyst i röd-vit-röda färger för att hylla Kanadas Nationaldag. Jag och Danny ville prova så många olika drinkar vi kunde under veckan och denna kväll var inget undantag. Jag drog till med en Chocolate Martini som var helt okej i början, men smakade mest choklad på slutet. Det efterlängtade åskovädret drog in senare under kvällen. Från skybaren såg det ut som om någon form av stroboskop var riktat upp mot de låga molnen, men vi insåg ganska snabbt att det var blixtarna. Och mullret från åskan hördes knappt för musiken som spelades från baren. Så vi beslutade oss ganska snabbt för att gå tillbaka till hotellrummet igen, innan ösregnet kom.

Copyright © Bejjan888™

Idag var väckarklockan ställd på tidigt, för vi hade hela dagen full av aktiviteter och saker att se. Och visst märktes det vid hotellfrukosten att de flesta inte var uppe så tidigt. Men vi var tvungna att gå upp tidigt för att hinna i tid till färjan ut till Frihetsgudinnan. Jag hade medvetet förbokat biljetter tidigt på morgonen, dels för att det inte skulle vara så mycket folk men också för att det inte skulle hinna bli så himla varmt ute. Det är enkelt att ta sig med tunnelbanan söderut till Battery Park, varifrån färjan går. Man tar helt enkelt tunnelbana nummer 1 till dess slutstation South Ferry. Det man ska tänka på är att sitta långt fram i tåget, eftersom perrongen vid South Ferry inte räcker ända bak till de bakersta vagnarna.

Även om klockan inte hunnit bli 09.00 än, så var det ruskigt varmt ute. Varmt och kvavt! När det verkligen skulle behöva åska ur lite, var får man tag i ett åskoväder då? Jag och min bror Danny hade tur och kom precis lagom när en färja lade till och skulle strax åka tillbaka till Frihetsgudinnan. Det tog ungefär 15 minuter för färjan att ta sig över Hudsonflodens utlopp till Liberty Island. Man kunde tro att det skulle fläkta lite mer ute på ön, men vinden var i princip obefintligt. Det var om inte ännu varmare där ute. Så i sakta mak tog vi oss till sockeln av statyn och köade till säkerhetskontrollen. Metalldetektorer och röntgen av väskor. Som tur var fick man ha med sig sitt vatten.
Biljetter med tillträde till själva kronan säljs slut i princip samma dag som de släpps och är svåra att få tag i. Biljetter till piedestalen är det lättare att få tag i (även om man behöver köpa dessa i förväg) och biljetter med tillträde till bara själva ön går att köpa samma dag. Vi hade biljetter till piedestalen och för att komma upp dit kan man välja att gå i trapporna eller ta hiss. Måste erkänna att vi var lite lata och tog hissen, men det var för att det var så himla varmt där inne.

Kärt barn har många namn, heter det ju. Och visst har Statue of Liberty många namn; Miss Liberty, Lady Liberty, Frihetsgudinnan och Frihetsstatyn är bara några. Formellt heter statyn Liberty Enlightening the World (Friheten upplyser världen). Statyn var den första skymten av Amerika som många immigranter såg när man korsade Atlanten för att börja ett nytt liv. Frihetsgudinnan har kommit att representera frihet, klassisk liberalism och republikanism och statyns utseende består till stor del av symbolik. Ta till exempel Frihetsgudinnans fötter som noggrant positionerats för att representera frihet från förtryck och tyranni. Man tror kanske att statyn ska vara rätt hög, men börjar man titta på fakta så lurar man sig lite där. Totala höjden på monumentet från marken och upp till facklans topp är 93 meter. Av dessa 93 meter utgör själva piedestalen 47 meter, vilket gör att själva statyns faktiska höjd bara är 46 meter – d.v.s. Frihetsgudinnan är mindre än piedestalen! Mäter man från hälen till huvudet så är det knappt 34 meter. Man uppskattar att Statue of Liberty träffas av cirka 600 blixtnedslag varje år. Så man kanske ska tänka efter både en eller två gånger om man kanske ska låta bli att besöka statyn om man ser att ett oväder drar ihop sig.

När jag var i New York 2013 var det under government shutdown, vilket innebar att en mängd statliga turistattraktioner var stängda – och Frihetsgudinnan var inget undantag. Då hade jag till och med fått tag i biljetter upp till kronan. Men, men… nu tre år senare kom jag i alla fall i land på ön och upp på piedestalen. Och som så många andra så hade jag ju inbillat mig att statyn skulle vara så mycket större än den egentligen var. Men ser man till fakta så är ju faktiskt piedestalen högre än själva statyn.

Även om det ingick ett besök på Ellis Island och dess museum i våra biljetter så avstod vi från att gå iland där, utan fortsatte direkt tillbaka till Battery Park. Vi började gå till fots norrut mot Ground Zero. När jag var vid Ground Zero förra gången, var hela området inhägnat och man fick lov att köpa biljetter för att komma in och besöka platsen där tvillingtornen en gång stod (numera är det gratis att besöka poolerna). Då hade byggplanerna på ett museum precis tagit form. Men nu, tre år senare, så hade National September 11 Memorial & Museum öppnat och självklart hade jag fixat biljetter till museet. Hela museet ligger under marken och inkluderar vad som är kvar av fundamenten där både det södra och norra tornen en gång stått.

Enorma järnbalkar som förvridits och slitits av likt godispapper efter att byggnaderna kollapsat var nu en del av museet. Det var en surrealistisk känsla att gå där nere.

Att få se alla foton, bilder och videos av attackerna igen gjorde att man kände en enorm ödmjukhet över att stå där. I ett av alla rum finns foton på alla som omkom i 9/11 attackerna. Självklart rådde det fotoförbud inne där och det fanns vakter som höll koll på det. Även en illa tilltygad brandbil har ställts upp för beskådan, liksom den betongtrappa som ska ha räddat tusentals liv från en säker död inne i det norra tornet.

Betongtrappan, ”the Vesey Street stair”, även kallad ”Survivors Stairs”, var den enda säkra vägen ut för människor när rulltrapporna bredvid förstörts av nedfallande material från tornet. Trappan har en stor betydelse och finns kvar som ett tyst vittne, en symbol, för de som överlevde. Precis som när jag och Danny passerade betongtrappan stannade en guide till och började berätta historier om trappan och andra saker kring den 11:e september. Dagen för attentaten var ändå en av de bättre (om man nu hade fått välja), eftersom en stor fotbollsmatch mellan New York Giants och Denver Broncos hade spelats kvällen innan. Detta gjorde att många New York-bor hade tagit ledigt, sovmorgon eller var sena till sina jobb på tisdagen den 11:e september. Så vid tiden för den första attacken var byggnaderna långt ifrån fulla med folk. Tvillingtornen rymde tillsammans under en normal arbetsdag upp emot 50 000 anställda och det hade alltså kunnat vara betydligt fler offer om attentatsmännen valt en annan dag.

Efter många tankar och känslor om terrorattentaten så begav vi oss vidare norrut till Brooklyn Bridge. Trots den intensiva värmen som omgav New York beslutade vi oss för att gå hela bron och över till Brooklyn. Som den äldsta hängbron i New York och ett världskänt landmärke är den gotiska bron ett mycket populärt turistmål. Bron är 1,8 km lång och var världens största hängbro när den stod klar år 1883. Bron byggdes med ett antal passager och utrymmen vid dess brofästen och en del källarvalv hyrdes ut som vinkällare, eftersom temperaturen där inne alltid var +16°C.

Väl över på andra sidan bron, i Brooklyn, tog vi oss ner i tunnelbanan och åkte tillbaka till hotellet. Vi tog igen lite krafter efter dagens hetta innan vi gick iväg till Benjamins Restaurant & Bar, där vi bokat bord. Det var en trevlig liten restaurang och personalen var väldigt bra. Enorma portioner mat som serverades på enorma tallrikar och alldeles för mycket för en person. Men det var inga problem att ta med maten i en doggybag till hotellet. Så vad blev det att dricka då? Ett glas vitt vin till maten. Sen beslöt vi oss för en varsin Pineapple shot efter maten.

Efter en vända på den irländska puben och skybaren på hotellet så blev det både en Tequila Mockingbird och en Asian Cosmo vardera innan vi var klara för kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Större delen av den här dagen var tillägnad shopping. Det var ännu en varm och kvav dag längs New Yorks gator, och ännu värre var det nere i tunnelbanan. Men det var ändå mödan värt att gå ner till den överhettade tunnelbanan och åka några stationer än att gå samma sträcka längs gatorna. Vi klev in i Port Authority Bus Terminal och precis som förra gången jag var här (för 3 år sedan) var det inte lätt att hitta till rätt gate. Bussterminalen består av 6 våningar varav bussar avgår från 4 av dessa våningar. Totalt finns det 223 gater att välja på, så man ska definitivt se till att vara ute i god tid så man slipper stressa sig fram. Jag och min bror Danny hittade fram till gaten med 10 minuters marginal. Vi hade förköpta bussbiljetter tur och retur med Gray Line men man kan ta sig till Woodbury Common Premium Outlets på andra sätt också.
Bussresan tog dryga timmen och vid ankomst till Woodbury gick vi direkt till Visitor Center för att hämta ut ett varsitt rabatthäfte (som ingår i Gray Lines bussbiljetter). En välbehövlig karta ingår också, vilket kan behövas eftersom området är stort! Det finns 220 butiker att välja bland som alla ligger i markplan, så det blir en hel del att gå om man vill in och kika i varenda affär. Men å andra sidan så finns det något för alla tycken och smaker. Till exempel mer vanliga märken som GAP, Aéropostale, Reebok, LOFT och MaxMara och om man vill lyxa till det lite mer så finns Dior, DVF, Gucci, Michael Kors och Armani… och naturligtvis Calvin Klein ;)

Som Calvin Klein freak så var den affären ett måste :) Jag måste ha varit i den affären i en timme och bara frossat. Men vem skulle inte ha gjort det med ordinarie rabatt samt ytterligare 45% rabatt? Så resväskan jag hade med mig fylldes upp ganska snabbt efter den affären kan jag tala om ;)
Det är självklart inte bara sko- och klädaffärer på området, även en hel del matställen finns också. McDonalds, Vegetarisk mat, Tacos, Pizza, caféer, glass mm. Man behöver då definitivt inte gå där och vara hungrig. Allt som allt var jag och brorsan där i cirka 4 timmar, men det räckte för att både han och jag skulle hinna med att besöka de butiker vi var intresserade av. Så det var bara att ta med den nu välfyllda resväskan och sätta sig på bussen för resa tillbaka till New York. Beroende på när man tar bussen tillbaka får man tänka på att man kan hamna mitt i New Yorks rusningstrafik, så man ska se till att man har tidsmarginal ifall man har en tid att passa efter shoppingen. Väl tillbaka i city gick vi ner i tunnelbanan för att ta oss till hotellet.

Under eftermiddagen använde vi biljetterna till Empire State Building, som vi hade köpt i förväg. Dessa biljetter gäller inte för en specifik dag eller tid utan gäller i ett år från det datum de köptes. Jag hade sett till att vi köpt biljetter till observationsdäcket på 86:e våningen samt 102:a våningen. Dock är det inte säkert att man får besöka den översta våningen på grund av väder eller vind, och då får man heller inga pengar tillbaka (tillträde till 102:a våningen kostar $20 extra per person). Därför hade vi sett till att besöka byggnaden på en fin dag med bra utsikt och nästan ingen vind. Men just den här dagen så var hissen mellan 86:e och 102:a våningen ur funktion pga ”mekanisk fel” som de sa, men att vi skulle få tillbaka pengarna på våra förköpta biljetter. Det var ju tur det i alla fall, nu när vi inte kunde besöka översta våningen.

Väl uppe på 86:e våningen så får man en fantastisk utsikt över New York. Det kan rekommenderas att göra ett besök under dagtid en molnfri dag. Tack vare den 360° vyn får man utsikt åt Central Park, East River, Brooklyn Bridge, Hudson River, Frihetsgudinnan mm.

Vi passade på att äta på Wendy’s innan solen började gå ner och vi hade nu en bokad tid (kl. 20.15) till Rockefeller Center och dess observationsdäck ”Top of the Rock”. Dessa biljetter är dock tidsbestämda och man får inte komma in i byggnaden innan den reserverade tiden. Jag behövde dock gå på toaletten och vakten var snäll nog att släppa in oss lite tidigare. Observationsdäcket var fullproppat med folk och precis när solen gått ner stod vi alla där och väntade på att Empire State Building skulle lysas upp. Till slut kom en vakt och meddelade att Empire inte skulle lysas upp ikväll på grund av terrorattentaten i Istanbul. Det var ju en av höjdpunkterna under besöket på Top of the Rock, att få se Empire State Building lysa upp, men så blev det alltså inte denna kväll. Lite besvikna blev vi ju. Men vi fick ändå en hel del bra bilder över New York och alla miljontals lampor som lyser upp staden nattetid. Kvällen avslutades uppe i skybaren på vårat hotell med en varsin Mojito.

Copyright © Bejjan888™

Vi började dagen med att ta tunnelbanan söderut till Flat Iron Building. Byggnaden var på sin tid en av de högsta byggnaderna i New York med sina 20 våningar när den stod klar år 1902. Ytterligare en våning byggdes till tre år senare. Flat Iron Building är ett av New Yorks mest kända landmärken och ikoner, tack var sitt karakteristiska utseende. Därefter tog vi samma tunnelbana fast i norrgående riktning till 49:e gatan och Gray Lines biljettkontor. Det var hög tid att hämta ut bussbiljetterna till morgondagens shoppingtur till Woodbury. Efter att det var fixat hade vi inte så mycket mer planerat för dagen. Vi började gå in mot Times Square och passerade Madame Tussauds Wax Museum och kände spontant att det kunde vi ju besöka. Problemet var ju bara den gigantiska kön som ringlade sig utanför. Eftersom jag besökt museet för tre år sedan så visste jag ju att det fanns VIP biljetter med så kallat ”express line”. Men för att fixa biljetter behövde vi ju tillgång till WiFi, vilket fanns på McDonalds som låg vägg i vägg. Så efter lite trixande med att få e-biljetter så kunde vi bara slinka förbi kön och gå raka vägen in till museet.

Även om det fanns en del nya vaxdockor så var majoriteten desamma som för tre år sedan. Men vad hade jag förväntat mig? Nytt denna gång var dock en 4D-film ”Super Heroes” som ingick i biljetten. Men med värdelösa 3D-brillor, en hoppande stol, nedsprutad med vatten och diverse annat som skulle göra upplevelsen ”4D” så blev jag inte särskilt imponerad. Filmen skulle nog ha haft en åldersgräns på ”max 12 år”.

Vi strosade vidare längs New Yorks gator och bestämde oss för lunch på en italiensk restaurang. Ganska snart insåg jag att jag besökte just den här restaurangen för tre år sedan också. Och då dök varningsflaggan upp – se upp för vitlöken! De har jättemycket vitlök i sin mat. Som tur är får man välja och braka bland deras buffé och kan på så vis ta bara sådan mat man tycker om. Men ändå lyckades jag ta en kyckling med så pass stark panering att jag helt enkelt fick ge bort till brorsan. Jag gillar kyckling, men det här var alldeles för stark för mig.

Från Times Square är det relativt enkelt att ta tunnelbanan ut till Long Island, vilket vi också gjorde. Här kommer man från den livliga stadstrafiken och kan slå sig ner på en parkbänk och se en ganska maffig skyline över New York. En liten paus innan vi åkte tillbaka till Manhattan och hotellet. På eftermiddagen ville min bror besöka en Game Stop-butik som låg en gata från vårat hotell. På markplan fanns en massa tv-spel och dataspel. Ingen överraskning med tanke på butikens namn. En trappa ner fanns en annan butik, Think Geek. Där fanns prylar och annat för samlare, leksaker, t-shirtar, elektroniska prylar mm. Stora teman var såklart Star Wars, Pokémon, Star Trek, Game of Thrones etc. Så fort man kom ner för trappen var det som att komma in i en annan värld. Tänk Comic Book Store i tv-serien Big Bang Theory. Fast i denna butik fanns allt annat utom serietidningar och böcker.

I ett hörn fanns en fullstor Storm Trooper, i ett annat hörn fanns Darth Vader. Första tanken var… OMG?! Finns det sådana här butiker, på riktigt??? Ha! Man lär sig nåt nytt varje dag ;) Medan min bror smälte in i butiken kände jag mig mest malplacerad. Skyltar överallt som ”geeks enter here”, ”join in – geek out”, det var liksom geeks överallt.

Men det slutade med att jag köpte en lampa i form av BB8, den söta lilla droiden från Star Wars filmen; The Force Awakens. En film som jag för övrigt inte skulle ha sett om jag inte blivit bjuden ;)

Nu var vi vrålhungriga och det var hög tid för något att äta. Vi strosade runt längs avenyer och gator och hittade till slut på en trevlig liten irländsk pub som var lagom stor och som inte spelade för hög musik heller. Det gick liksom att föra ett samtal utan att skrika. Riktigt god mat och trevlig personal och det var inte svindyrt heller (hit gick vi flera gånger under veckan). Kvällen avslutades med en varsin Tequila - botten upp!

Copyright © Bejjan888™

En sovmorgon hade ju varit rätt passande denna morgon, men med kroppen fortfarande inställd på svensk tid så blev det inte riktigt så. Hotellfrukosten var okej, man blev mätt i alla fall. Denna morgon var det definitivt något som blivit bränt i köket eftersom en tjock rök spridits över matsalen. Väl tillbaka uppe på hotellrummet var både vi och våra kläder inpyrda av den brända röken.
Planen för idag var att besöka Central Park. Den varma och kvava luften låg kvar över New York och höll staden fast i ett järngrepp och än värre var det nere i tunnelbanan. Vi köpte oss ett varsitt 7-dagars kort till tunnelbanan och tog sedan B-tåget till 103:e gatan för att ta oss till Central Park. Även om det fortfarande var förmiddag så var det riktigt varmt och kvavt ute, säkerligen upp emot +30°C och kanske lite till. Men det gick att stå ut ändå tack vare skuggorna som träden skänkte i den gröna lummiga parken.

Jag som varit i Central Park tidigare visste vart jag och min bror skulle gå för att se de mest sevärda delarna av Central Park som de välkända the Mall, Alice in Wonderland (som dock var stängd p.g.a. den årliga rengöringen av statyn), Imagine, Turtle Pond etc. Vi strosade runt i parken under några timmar och såg förutom välkända statyer och monument även klassiska gatuartister och hästdroskor och såklart poliser. Varje gång jag är i USA förundras jag över hur många poliser de har som patrullerar ute på gatorna. Det är ingenting man är van vid om man bor i Sverige.

En varsin Cheeseburgare fick duga som lunch, mer orkade varken jag eller Danny äta eftersom det var så fruktansvärt varmt ute. När vi lämnade Central Park i dess sydöstra hörn var vi ju inte långt från Dylan’s Candy Bar.

New York är ju inte känt för att vara en billig stad och priserna i denna godisaffär gör att du får hosta upp rejält med stålar om du känner dig sötsugen. Trots hutlösa priser är Dylan’s Candy Bar definitivt värt ett besök, även om man går tomhänt därifrån. Det finns godis i alla dess färger och smaker, för både stora och små. Godis finns på två våningar av totalt tre och på den tredje våningen finns ett café.
Vi tog tunnelbana tillbaka till Grand Central Station för ett snabbt besök inne i den magnifika byggnaden. I huvudentrén var det uppställt en 360°-biograf, där man visade en film om Italiens natur och dess kännemärken. Vi hade turen att komma lagom i tid för att hinna med dagens sista filmvisning. Det var en film på cirka 10 minuter och även om det var min första 360°-film så blev jag inte särskilt imponerad. Den temporära biografen var dåligt uppställd och projektorerna överlappade inte varandra särskilt bra. Men å andra sidan, vad kan man begära när det var gratis?

När vi ändå var i närheten av FN’s högkvarter gick vi dit och tog några bilder på den ikoniska FN-byggnaden. En smidig resa med tunnelbanan tillbaka till hotellet för lite vila innan den reserverade middagen på Rossini’s Restaurant. Säga vad man vill om själva restaurangen, men maten var det absolut inget fel på. God kyckling och gott vin var det i alla fall. Väl tillbaka på hotellet passade vi på att besöka skybaren som fanns högst upp. Härifrån hade vi en utmärkt utsikt över Empire State Building vilket vi skulle få nytta av den kommande 4th of July Weekend, när byggnaden lyses upp av röd-vit-blåa i diverse olika mönster.

Copyright © Bejjan888™

Efter en ovanligt varm natt och några få timmars sömn (har aldrig varit med om prassligare täcken på ett hotell förut) var det bara att gå upp tidigt i ottan för att hinna göra sig i ordning, käka frukost och transfer tillbaka till Arlanda. För ovanlighetens skull avgick flyget från terminal 2. Ganska förvånande då Delta Air Lines hör till de största flygbolagen i USA, så jag hade nästan räknat med terminal 5 – men icke. Att hitta Delta Air Lines incheckningsdiskar var relativt enkelt. Eftersom jag redan var incheckad online gick jag till en automat för att få ut boardingkort och bagagetagg. Jag fick ut boardingkort men inte någon bagagetagg.
Min bror Danny försökte checka in via automat men det gick inte utan han blev uppmanad att checka in via disk. Eftersom vi var tidigt på plats hade det ännu inte bildats någon lång kö som tur var. Medan vi stod där i kön kom personal från Delta Air Lines och börja fråga ut person efter person om vart de skulle resa, varför, vad de skulle göra där, hur länge de tänkt stanna o.s.v. Med andra ord, rena rama korsförhöret. När utfrågningen var klar fick personen ett klistermärke på baksidan av passet som ett bevis på att man var godkänd – typ. Och detta gällde varenda passagerare i kön! Detta var tredje gången jag flög till USA och har aldrig varit med om liknande. Jag har flugit med Delta Air Lines nationellt inom USA innan, men det var nu första gången internationellt. Så det kanske är Delta Air Lines normala rutiner vid flygningar till USA?

Till slut blev min bror och jag kallade fram till disken och det verkade inte vara några som helst problem för mannen att checka in varken mig eller brorsan. Nåväl, inga problem med att ta sig genom säkerhetskontrollen. Nu skulle vi bara döda av tiden fram till boarding kl. 07.30. Arlanda Airports terminal 2 är inte stor i jämförelse med terminal 5. Efter säkerhetskontrollen finns det typ en tax-free shop och två ställen att köpa lättare måltider och någon souvenirshop. Alltså inte mycket man kan roa sig med. Men skam den som ger sig. Efter ytterligare passkontroll och väntan vid gaten började boardingen. Då vi hade platser långt bak i planet tillhörde vi gruppen som fick borda sist… vore det inte smartare att börja borda passagerarna längst bak först? Det har jag funderat på länge, att det måste väl ändå vara mest tidseffektivt att börja bakifrån?
Hursomhelst, jag scannade mitt boardingkort och var på väg mot planet när jag vände mig om för att se var Danny tog vägen. Såg att han blivit tagen åt sidan och fick gå iväg och prata med några vakter. Nu var min bror inte den enda som blev tagen åt sidan för extra utfrågning, det var faktiskt ganska många. Men återigen… hade de verkligen tid för utfrågning när de höll på att borda planet? Så lite nervöst satte jag mig på min plats i planet och kunde inget annat göra än att vänta. Det kändes som om två timmar gick innan Danny dök upp i planet. Men nu var vi båda på plats och nu kunde vi luta oss tillbaka och ”se fram emot” 7 timmar och 45 minuters flygning till John F Kennedy International Airport, USA.
Efter en natt med dålig sömn hade jag fullt sjå med att hålla mig vaken mellan måltiderna.

Planet landade strax före 11 på förmiddagen och ärligt talat hade jag förväntat mig en enorm kö till Immigration och tullen. Men det var riktigt lugnt, nästan inga passagerare alls. Tog sedan Air Train till Jamaica station och bytte sedan till tunnelbanan (E-tåget) till Manhattan. Eller ja, så var tanken i alla fall. När vi väl klivit på E-tåget och var på väg mot Manhattan ropades det ut att tåget inte skulle stanna på vissa platser (det var svårt att höra vilka det gällde) så kände jag att det var bäst att hoppa av någon station tidigare. Men det blev nog lite väl många stationer för tidigt! Efter att vi irrat runt en stund och till slut fått tag i en taxi visade det sig att vi var i Queens… Haha, man måste ju få vara turist ibland ;)

När vi väl korsat Hudson River och gett oss in i New Yorks lunchtrafik såg vi välkända landmärken som Chrysler Building och Empire State Building. Nu visade det sig att en betydande del av Manhattans gator var avstängda för biltrafik på grund av NYC Pridevecka och dess parad, så det var värre trafikkaos än vanligt. Men efter mycket om och men kom vi fram till NYMA (New York Manhattan Hotel) på 6 West 32nd Street. Vi fick ett dubbelrum på 13:e våningen och utanför fönstret hade vi Empire State Building som stoltserade. Helt okej utsikt ;) Trötta och hungriga gick vi ut och valde första bästa restaurang för att äta. Det blev en koreansk restaurang och vi beställde varsin rätt.

Problemet var bara att personalen kom in med typ 30 olika små tallrikar med diverse kött, kyckling, grönsaker, ris, potatis mm. och det var omöjligt att avgöra vilka som hörde till mig och vilka som tillhörde min bror. Dessutom tände de en grill på bordet så vi fick grilla köttet och kycklingen. Sen var det ju det där med att äta med pinnar. Det är definitivt inte min grej.

Med mättade magar gick vi via Broadway upp till Times Square och kollade stämningen. Fullt med folk, som vanligt. Det var väldigt varmt och kvavt ute och man blev svettig så fort man rörde på sig. Kändes verkligen som om det skulle behövas regna och åska lite.

Vi gick till Bryant Park och slog oss ner ett tag och bara insöp omgivningen, trafiken, byggnaderna. Vi gick en liten omväg tillbaka till hotellet och lyckades då komma på ”fel” sida av den avstängda 5th Avenue (p.g.a. gayparaden) för att kunna ta oss till hotellet. Det var kravallstaket och därför helt omöjligt att korsa avenyn. Vi gick och gick och hittade till slut en passage vid 34th Street där man kunde få korsa 5th Avenue. Väl uppe på vårat hotellrum och något (mycket) jetlaggade var det inget problem att gå och lägga sig tidigt denna kväll.

Copyright © Bejjan888™

Det var ovanligt varmt och kvavt ute, en lördag som denna. När jag packat klart väskorna insåg jag att en stor väska och en handbagageväska skulle bli ganska jobbigt att dra ner till tågstationen i detta väder. Så en tanke slog mig att det kanske skulle gå att ta cykeln och cykla ner… men icke, vet inte hur jag tänkte där men det gick definitivt inte att cykla med de två stora väskorna i alla fall. Efter mycket om och men kom jag ner till stationen ändå och hade god marginal till dess att tåget gick. Varmt! Nämnde jag det? Det gick knappt att stå i solen, så skugga var välbehövligt. På monitorn meddelades att tåget skulle bli 3 minuter försenat – vilken överraskning (inte)?! Nåja, några minuter gjorde ju ingenting. Men mer än så fick det ju inte bli eftersom jag skulle byta tåg i grannstaden för fortsatt resa mot Arlanda. Medan jag stod på perrongen blev förseningen allt längre och först nu meddelade man att det berodde på ett signalfel… *suck* Signalfel verkar vara det man drar till med så fort ett tåg är försenat, man blir inte ens förvånad längre. Till slut var förseningen 10 minuter och marginalen för tågbytet var nu i princip obefintlig. Och här i Sverige så väntar tågen inte in varandra när det är två olika tågoperatörer, och så var det nu för mig att det var två olika operatörer. Jaha ja, man skulle ha tagit en taxi till grannstaden på en gång, vid första tecknet till försening uppstod. Jag kom i samspråk med en annan resenär om vi skulle dela på en taxi och vi var på god väg att göra så, när vi av en slump får höra av en vänlig person att tåget i grannstaden kommer vänta in detta försenade tåg oavsett hur länge det blir. Och varför? Jo, för personalen som skulle jobba ombord på tåget från grannstaden mot Arlanda stod och väntade på det försenade tåget på samma perrong som vi och behövde åka med samma tåg. Hmm. Ibland ska man ha lite tur!

Min bror Danny, hoppade på tåget lite senare och vi kunde äntligen se fram emot resan, eller? Precis bakom oss på tåget, satt en mamma och hennes två barn, kanske 3 och 6 år gamla. De förde ett himla liv och försäkrade sig om att resterande i samma tågvagn visste om att just de var ombord. Gnäll, skrik och högljudda diskussioner i dryga två timmar ner till Arlanda gjorde att vi var helt knäckta, jag och min bror. Väl på Arlanda bestämde vi oss för att käka nåt innan vi ringde efter transfer till hotellet. En stor del av den kvällen gick åt att försöka förstå varför jag inte lyckats checka in min bror på flyget. Hur jag än gjorde så dök ett meddelande upp som sa något i stil med; ”due to government regulations you need to be checked in at the airport”. Varken jag eller brorsan hade någon aning om vad det kunde innebära. Vi kunde dock enas om två möjliga scenarion. Antingen hade just han slumpmässigt blivit utvald till någon extra utfrågning eller att flygbolaget upptäckt något som de tyckte var oklart och ville fråga om. Det andra men mindre troliga alternativet var att TSA (Transportation Security Administration) upptäckt något efter visumansökan som gjorde att de ville prata med min bror om. Men det kändes långsökt eftersom det inte skulle hindra honom från att kunna checka in på planet, den utfrågningen skulle ju i så fall ske vid passkontrollen på JFK’s flygplats i New York. Så en nervös väntan och spänning fanns i luften den kvällen. Worst case scenario var ju att min bror inte blev insläppt i USA och att jag fick göra resan på egen hand.