Copyright © Bejjan888™

Det var ovanligt varmt och kvavt ute, en lördag som denna. När jag packat klart väskorna insåg jag att en stor väska och en handbagageväska skulle bli ganska jobbigt att dra ner till tågstationen i detta väder. Så en tanke slog mig att det kanske skulle gå att ta cykeln och cykla ner… men icke, vet inte hur jag tänkte där men det gick definitivt inte att cykla med de två stora väskorna i alla fall. Efter mycket om och men kom jag ner till stationen ändå och hade god marginal till dess att tåget gick. Varmt! Nämnde jag det? Det gick knappt att stå i solen, så skugga var välbehövligt. På monitorn meddelades att tåget skulle bli 3 minuter försenat – vilken överraskning (inte)?! Nåja, några minuter gjorde ju ingenting. Men mer än så fick det ju inte bli eftersom jag skulle byta tåg i grannstaden för fortsatt resa mot Arlanda. Medan jag stod på perrongen blev förseningen allt längre och först nu meddelade man att det berodde på ett signalfel… *suck* Signalfel verkar vara det man drar till med så fort ett tåg är försenat, man blir inte ens förvånad längre. Till slut var förseningen 10 minuter och marginalen för tågbytet var nu i princip obefintlig. Och här i Sverige så väntar tågen inte in varandra när det är två olika tågoperatörer, och så var det nu för mig att det var två olika operatörer. Jaha ja, man skulle ha tagit en taxi till grannstaden på en gång, vid första tecknet till försening uppstod. Jag kom i samspråk med en annan resenär om vi skulle dela på en taxi och vi var på god väg att göra så, när vi av en slump får höra av en vänlig person att tåget i grannstaden kommer vänta in detta försenade tåg oavsett hur länge det blir. Och varför? Jo, för personalen som skulle jobba ombord på tåget från grannstaden mot Arlanda stod och väntade på det försenade tåget på samma perrong som vi och behövde åka med samma tåg. Hmm. Ibland ska man ha lite tur!

Min bror Danny, hoppade på tåget lite senare och vi kunde äntligen se fram emot resan, eller? Precis bakom oss på tåget, satt en mamma och hennes två barn, kanske 3 och 6 år gamla. De förde ett himla liv och försäkrade sig om att resterande i samma tågvagn visste om att just de var ombord. Gnäll, skrik och högljudda diskussioner i dryga två timmar ner till Arlanda gjorde att vi var helt knäckta, jag och min bror. Väl på Arlanda bestämde vi oss för att käka nåt innan vi ringde efter transfer till hotellet. En stor del av den kvällen gick åt att försöka förstå varför jag inte lyckats checka in min bror på flyget. Hur jag än gjorde så dök ett meddelande upp som sa något i stil med; ”due to government regulations you need to be checked in at the airport”. Varken jag eller brorsan hade någon aning om vad det kunde innebära. Vi kunde dock enas om två möjliga scenarion. Antingen hade just han slumpmässigt blivit utvald till någon extra utfrågning eller att flygbolaget upptäckt något som de tyckte var oklart och ville fråga om. Det andra men mindre troliga alternativet var att TSA (Transportation Security Administration) upptäckt något efter visumansökan som gjorde att de ville prata med min bror om. Men det kändes långsökt eftersom det inte skulle hindra honom från att kunna checka in på planet, den utfrågningen skulle ju i så fall ske vid passkontrollen på JFK’s flygplats i New York. Så en nervös väntan och spänning fanns i luften den kvällen. Worst case scenario var ju att min bror inte blev insläppt i USA och att jag fick göra resan på egen hand.