Fredag 27 November 2015 - Fortaleza
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Sista dagen i Fortaleza och Brasilien för den delen. Kändes skönt men ändå tråkigt att lämna ett sådant trevligt men stort land. Brasilianarna är ett mycket trevligt folk och även om de inte kan engelska så bra, så blev jag aldrig bemött som någon idiot bara för att jag inte kunde portugisiska. Inför denna resa hade jag dock tränat in några bra portugisiska fraser och ord, vilket gjorde skillnad.
Vid frukosten frågade jag i hotellreceptionen om det var okej att ha mitt rum några timmar till eftersom Rodriguez kom och hämtade mig vid kl. 17.00 för transfer till flygplatsen. Det var inga problem. Klimatet här i Fortaleza var varmt och fuktigt och jag visste att hemma i Sverige skulle det vara mörkt och kallt när jag kom hem. Så nu gällde det att ta tillvara på de sista solstrålarna innan hemresan. Idag var det +33°C i skuggan och man behövde inte göra särskilt stora ansträngningar för att man skulle känna sig helt slut.
Efter lunch vilade jag i skuggan vid hotellets pool. Liten minisiesta innan det var dags att duscha och packa de sista grejerna innan hemresan. Och mitt i allt detta knackade städerskan på och ville komma in och städa. Men vad nu då? Hur ska jag förklara får henne att jag ska checka ut senare? Jag tror hon förstod till slut och fortsatte till nästa rum. Senare när jag checkade ut från själva hotellet så fick jag en hotellnota på R$700! D.v.s. nästan 1800 SEK för de luncher och middagar jag ätit på hotellet under två dagar. Kändes väldigt dyrt! Men tjejen i receptionen insåg ganska snabbt att notan var fel (kanske för att jag såg ut som ett frågetecken). Hon skrev ut en ny nota på R$170 (cirka 400 SEK) och det var mer rimligt.
När Rodriguez med chaufför hämtade mig förklarade han att vi måste ta småvägar för att undvika att hamna i någon bilkö. Som turist så litar man ju helt på vad de säger, de känner ju ändå staden bäst. Rodriguez sa att det skulle ta runt 50 minuter att ta sig till flygplatsen, men jag sneglade på klockan när vi kommit fram till Pinto Martins – Fortaleza International Airport och det hade endast tagit runt 35 minuter. Nåväl, ställde mig i kön till Business Class och kunde snabbt checka in. Tack vare att Condor och SAS tillhör samma flygallians kunde jag enkelt checka in mitt baggage hela vägen till Stockholm-Arlanda, vilket alltid är skönt att slippa hålla på att checka om väskan hela tiden. För att vara en internationell flygplats var den liten. Och vad jag lärt mig om flygplatser här i Brasilien så ska man köpa något att äta innan man tar sig genom säkerhetskontrollen, för efter den så finns det inget att köpa i matväg eller bara någon lättare i form av smörgås eller godis. Nu behövde jag inte oroa mig eftersom jag skulle flyga Business Class och bli överöst med mat, snacks och dryck.
Boardingen skulle ha börjat kl. 18.00 enligt boardingkortet, alltså 2 timmar innan avgång. Njae, skulle inte tro det va! För planet hade inte ens landat på flygplatsen då. Vi fick börja gå ombord vid kl. 19.30 och boardingen var knappt klar till dess att planet skulle avgå kl. 20.06. Men när flygpersonalen hade ropat ”boarding completed” så stod planet kvar vid gaten. Efter en stund meddelade kaptenen att inget plan fick lyfta från flygplatsen då de hade problem med radarn. Kaptenen sa att det kunde ta upp till 2 timmar. Ha, ha! Jättekul – inte! Nu ville man ju bara hem, inte sitta fast i ett flygplan på marken. Men till slut, efter dryga halvtimmen blev planet pushat från gaten och taxade till startbanan. Äntligen!
När Rodriguez med chaufför hämtade mig förklarade han att vi måste ta småvägar för att undvika att hamna i någon bilkö. Som turist så litar man ju helt på vad de säger, de känner ju ändå staden bäst. Rodriguez sa att det skulle ta runt 50 minuter att ta sig till flygplatsen, men jag sneglade på klockan när vi kommit fram till Pinto Martins – Fortaleza International Airport och det hade endast tagit runt 35 minuter. Nåväl, ställde mig i kön till Business Class och kunde snabbt checka in. Tack vare att Condor och SAS tillhör samma flygallians kunde jag enkelt checka in mitt baggage hela vägen till Stockholm-Arlanda, vilket alltid är skönt att slippa hålla på att checka om väskan hela tiden. För att vara en internationell flygplats var den liten. Och vad jag lärt mig om flygplatser här i Brasilien så ska man köpa något att äta innan man tar sig genom säkerhetskontrollen, för efter den så finns det inget att köpa i matväg eller bara någon lättare i form av smörgås eller godis. Nu behövde jag inte oroa mig eftersom jag skulle flyga Business Class och bli överöst med mat, snacks och dryck.
Boardingen skulle ha börjat kl. 18.00 enligt boardingkortet, alltså 2 timmar innan avgång. Njae, skulle inte tro det va! För planet hade inte ens landat på flygplatsen då. Vi fick börja gå ombord vid kl. 19.30 och boardingen var knappt klar till dess att planet skulle avgå kl. 20.06. Men när flygpersonalen hade ropat ”boarding completed” så stod planet kvar vid gaten. Efter en stund meddelade kaptenen att inget plan fick lyfta från flygplatsen då de hade problem med radarn. Kaptenen sa att det kunde ta upp till 2 timmar. Ha, ha! Jättekul – inte! Nu ville man ju bara hem, inte sitta fast i ett flygplan på marken. Men till slut, efter dryga halvtimmen blev planet pushat från gaten och taxade till startbanan. Äntligen!
Torsdag 26 November 2015 - Fortaleza
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Nu när det var ljust utanför hotellfönstret kikade jag ut och såg ut över Iracema Beach, en 4,5 km lång sandstrand som fått sitt namn av en kvinnlig indianledare. Även om hotellet hade låg standard så hade det alltså bästa utsikten hittills. Fortalezas huvudinkomst är turism varför stranden har en viktig roll och vid nyår hålls en nyårsfestival här på Iracema Beach. Fortalezaborna går dock själva till en annan strand – Praia de Futuro (Futuro Beach). Men som turist ska man dock undvika den stranden, speciellt nattetid då stranden är tom på folk.
Rodriguez kom för att hämta upp mig kl. 08.00 och den City Tour jag skulle ha på förmiddagen. Han dök upp med en privat chaufför som körde runt oss till olika delar av Fortaleza. Fortaleza ligger längs Brasiliens nordöstra kust och ses som det bästa av två världar – en spännande stad precis vid stranden. De soliga sandstränderna kombineras med stadsturer bland kända landmärken som katedralen och palatset Palacio da Luz. Metropolitan Cathedral of Fortaleza tog dryga 40 år att färdigställa och invigdes 1978. Trots att den är relativt nybyggd såg man till att få den att se ut som om den vore 500 år gammal, genom sprickor och andra ålderstecken. Stilen är romersk-gotisk stil och räknas som Brasiliens tredje största katedral. Stadens historia börjar under 1500-talet när spanjorer steg iland i viken Mucuripes. Själva koloniseringen började dock 1603 när portugisen Pero Coelho de Souza reste sitt fort São Tiago och grundade bebyggelsen Nova Lisboa – Nya Lissabon. Under 1600-talet invaderades nordöstra Brasilien av holländarna som upprättade sitt eget fort. Efter intensiva strider kapitulerade holländarna och överlät fortet till Portugiserna, som döptes om till Fortaleza de Nossa Senhora da Assunção (Fort of our Lady of the Rising), efter vilket staden Fortaleza fick sitt namn. Fortaleza grundades som by år 1726 och ligger på samma plats där fortet en gång låg.
En stor skillnad mellan Rio de Janeiro och Fortaleza är att Fortalezas favelas ligger väldigt nära de rika områdena. Kanske är det därför som de centrala delarna av Fortaleza är så pass fulla med skräp som blåser omkring? Rodriguez förklarade att människorna i Fortaleza är fattiga men lyckliga. Vi stannade vid en stor marknad. Marknaden fanns på flera våningar och den fanns både rulltrappor och hissar att ta sig med mellan de olika våningarna. Det såldes massor av kläder och lokala produkter såsom Cashewnötter, alkohol, souvenirer och mat. Tur jag hade Rodriguez med mig för här var det inte någon som pratade engelska. Innan vi lämnade marknaden köpte vi oss varsin fruktdrink som var riktigt god. Men efter att ha sett vad de stoppade i drinkarna så förstod jag varför. Förutom frukt och is som maldes tillsammans så öste man på några deciliter socker. Rodriguez rekommenderade graviola som är en frukt som ska förebygga cancer. Men jag kände för en ananas/apelsindrink istället.
Därefter åkte vi till en lummig park där skuggan skänkte välbehövlig svalka. Solen visade sig från sin bästa sida och stekte på rejält, med all säkerhet upp över +30°C.
Vi gick en promenad in till de allra mest centrala delarna av staden och stannade till vid en skvatt galen man som i hörnet av ett torg delade kokosnötter med typ alla kroppsdelar han hade. Var det inte med huvudet, armbågarna eller händerna så var det med rumpan, fötterna eller munnen. Han var helt galen. Undrar vad han gick på egentligen? Rodriguez förklarade att mannen ändå tjänade bra med pengar från publiken som tittade på och skänkte pengar och att den galne mannen tjänade mer pengar på en dag än Rodriguez själv gjorde som guide.
Åter till hotellet för lunch och sedan fri eftermiddag. Kände inte för att hitta på något utan drog ner på stranden och chillade. Solen stod fortfarande högt på himlen vilket den gör så pass nära ekvatorn. Så en massa solkräm, tunna kläder och keps var nödvändigt. Alldeles utanför mitt hotell ligger en pir som går en bra bit ut i havet. Passade på att vandra ut på piren lagom till solnedgången.
Nu när det var ljust utanför hotellfönstret kikade jag ut och såg ut över Iracema Beach, en 4,5 km lång sandstrand som fått sitt namn av en kvinnlig indianledare. Även om hotellet hade låg standard så hade det alltså bästa utsikten hittills. Fortalezas huvudinkomst är turism varför stranden har en viktig roll och vid nyår hålls en nyårsfestival här på Iracema Beach. Fortalezaborna går dock själva till en annan strand – Praia de Futuro (Futuro Beach). Men som turist ska man dock undvika den stranden, speciellt nattetid då stranden är tom på folk.
En stor skillnad mellan Rio de Janeiro och Fortaleza är att Fortalezas favelas ligger väldigt nära de rika områdena. Kanske är det därför som de centrala delarna av Fortaleza är så pass fulla med skräp som blåser omkring? Rodriguez förklarade att människorna i Fortaleza är fattiga men lyckliga. Vi stannade vid en stor marknad. Marknaden fanns på flera våningar och den fanns både rulltrappor och hissar att ta sig med mellan de olika våningarna. Det såldes massor av kläder och lokala produkter såsom Cashewnötter, alkohol, souvenirer och mat. Tur jag hade Rodriguez med mig för här var det inte någon som pratade engelska. Innan vi lämnade marknaden köpte vi oss varsin fruktdrink som var riktigt god. Men efter att ha sett vad de stoppade i drinkarna så förstod jag varför. Förutom frukt och is som maldes tillsammans så öste man på några deciliter socker. Rodriguez rekommenderade graviola som är en frukt som ska förebygga cancer. Men jag kände för en ananas/apelsindrink istället.
Onsdag 25 November 2015 - Fortaleza
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Vaknade upp till sista dagen här i Rio de Janeiro. Tack vare att det inte var högsäsong fick jag ha rummet fram till kl. 14.00 innan jag behövde checka ut. Fick alltså bra med tid på mig att packa väskan i lugn och ro. Renato kom och hämtade mig vid kl. 14.30. Det var tät biltrafik och vi hamnade i långa köer. Detta trots att Renato körde de vägar som ska vara minst trafikerade så tog det alltså drygt 1 timme att ta sig från Copacabana i södra Rio de Janeiro till Galeão International Airport i norra delen av staden. Återigen passerade vi de fattigare delarna av Rio och flera favelas längs vägen och man kan inte låta bli att fundera på om det är särskilt hälsosamt att leva så. Väl framme på flygplatsen fick jag tydliga instruktioner av Renato hur jag skulle hitta till TAM Airlines incheckningsdiskar, eftersom han själv skulle möta upp nästa gäst som var på väg. ”Inga problem”, sa jag och hittade ganska enkelt på TAM Airlines. Tyvärr var det långa köer och det var väldigt få personer som satt bakom diskarna. Fick vänta nästan 30 minuter innan det blev min tur att checka in, men när det väl var min tur gick det snabbt och smidigt. Stora väskan vägde 18 kg och min ryggsäck vägde de inte ens. Konstigt. I Foz do Iguaçu var det ju så ap-noga med att handbagaget vägde endast 5 kg, men nu kollade de inte ens. Och ja, innan någon funderar så var det samma flygbolag – TAM Airlines. Däremot blev jag lite överrumplad över att de frågade efter närmast anhörig som de kan kontakta ifall något skulle hända… ööööhm, okej!? Så ni förväntar er att något kommer hända alltså, eller??? Det var åtminstone första tanken som dök upp i skallen på mig. För det är första gången någonsin som jag får den frågan ställd när jag varit ute och rest. Och under denna resa så är det ju ändå 5:e inrikesflyget med samma flygbolag, och jag får den frågan först nu?!
Boardingen drog ut på tiden tack vare att några passagerare tog sig friheten att slå sig ner på helt andra säten än vad de blivit tilldelade på sina flygbiljetter. Så innan de personerna hamnat på sina rätta platser var flyget 25 minuter försenat. Suck! När planet pushats ut och taxat till startbanan så lyfte det kl. 17.30. Efter en 3 timmar lång flygning med en hel del turbulens i luften landade jag på Pinto Martins – Fortaleza International Airport. Klockan var dock bara 19.30 här, eftersom jag återigen bytt tidszon. Så rörigt och komplicerat med flera tidszoner inom ett och samma land där dessutom vissa tidszoner tillämpar sommartid och andra inte. Jag hämtade min incheckade väska och hittade snabbt på min lokala guide Rodriguez och vår chaufför. Det var redan mörkt här i Fortaleza och under transfern till mitt hotell såg jag inte mycket av själva staden. Dock kunde jag känna hur dåliga vägar det var, och har man aldrig varit i riskzonen för whiplashskador så var man då definitivt det nu! Så småningom kom vi fram till mitt hotell Sonata de Iracema. Rodriguez hjälpte till att checka in och jag fick nyckeln till mitt rum. Jag tog hissen upp och gick fram till dörren och låste upp. Fick en smärre chock när det stod en kille och målade taket inne i rummet. Han såg lika förvånad ut som jag. Han pratade inte engelska och jag endast lite portugisiska. Men jag tror han förstod och ringde ner till receptionen. Receptionisten kom snabbt upp till mig med ett nytt kort och bad om ursäkt. Så jag tog mitt pick och pack och tog hissen upp till mitt ”nya” rum. Rummet var inte särskilt välstädat och hade ganska låg standard.
Eftersom klockan var ganska sent kändes det enklast att äta middag i hotellets egen restaurang.
Vaknade upp till sista dagen här i Rio de Janeiro. Tack vare att det inte var högsäsong fick jag ha rummet fram till kl. 14.00 innan jag behövde checka ut. Fick alltså bra med tid på mig att packa väskan i lugn och ro. Renato kom och hämtade mig vid kl. 14.30. Det var tät biltrafik och vi hamnade i långa köer. Detta trots att Renato körde de vägar som ska vara minst trafikerade så tog det alltså drygt 1 timme att ta sig från Copacabana i södra Rio de Janeiro till Galeão International Airport i norra delen av staden. Återigen passerade vi de fattigare delarna av Rio och flera favelas längs vägen och man kan inte låta bli att fundera på om det är särskilt hälsosamt att leva så. Väl framme på flygplatsen fick jag tydliga instruktioner av Renato hur jag skulle hitta till TAM Airlines incheckningsdiskar, eftersom han själv skulle möta upp nästa gäst som var på väg. ”Inga problem”, sa jag och hittade ganska enkelt på TAM Airlines. Tyvärr var det långa köer och det var väldigt få personer som satt bakom diskarna. Fick vänta nästan 30 minuter innan det blev min tur att checka in, men när det väl var min tur gick det snabbt och smidigt. Stora väskan vägde 18 kg och min ryggsäck vägde de inte ens. Konstigt. I Foz do Iguaçu var det ju så ap-noga med att handbagaget vägde endast 5 kg, men nu kollade de inte ens. Och ja, innan någon funderar så var det samma flygbolag – TAM Airlines. Däremot blev jag lite överrumplad över att de frågade efter närmast anhörig som de kan kontakta ifall något skulle hända… ööööhm, okej!? Så ni förväntar er att något kommer hända alltså, eller??? Det var åtminstone första tanken som dök upp i skallen på mig. För det är första gången någonsin som jag får den frågan ställd när jag varit ute och rest. Och under denna resa så är det ju ändå 5:e inrikesflyget med samma flygbolag, och jag får den frågan först nu?!
Boardingen drog ut på tiden tack vare att några passagerare tog sig friheten att slå sig ner på helt andra säten än vad de blivit tilldelade på sina flygbiljetter. Så innan de personerna hamnat på sina rätta platser var flyget 25 minuter försenat. Suck! När planet pushats ut och taxat till startbanan så lyfte det kl. 17.30. Efter en 3 timmar lång flygning med en hel del turbulens i luften landade jag på Pinto Martins – Fortaleza International Airport. Klockan var dock bara 19.30 här, eftersom jag återigen bytt tidszon. Så rörigt och komplicerat med flera tidszoner inom ett och samma land där dessutom vissa tidszoner tillämpar sommartid och andra inte. Jag hämtade min incheckade väska och hittade snabbt på min lokala guide Rodriguez och vår chaufför. Det var redan mörkt här i Fortaleza och under transfern till mitt hotell såg jag inte mycket av själva staden. Dock kunde jag känna hur dåliga vägar det var, och har man aldrig varit i riskzonen för whiplashskador så var man då definitivt det nu! Så småningom kom vi fram till mitt hotell Sonata de Iracema. Rodriguez hjälpte till att checka in och jag fick nyckeln till mitt rum. Jag tog hissen upp och gick fram till dörren och låste upp. Fick en smärre chock när det stod en kille och målade taket inne i rummet. Han såg lika förvånad ut som jag. Han pratade inte engelska och jag endast lite portugisiska. Men jag tror han förstod och ringde ner till receptionen. Receptionisten kom snabbt upp till mig med ett nytt kort och bad om ursäkt. Så jag tog mitt pick och pack och tog hissen upp till mitt ”nya” rum. Rummet var inte särskilt välstädat och hade ganska låg standard.
Tisdag 24 November 2015 - Rio de Janeiro
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Kunde passa på att sova lite längre idag, eftersom jag inte hade någon dagstur utan först till kvällen då jag har middag med underhållning i Lapa. Molnen var verkligen låga och det var grått och mulet, men jag tänkte inte låta det hindra mig. Igår under bussresan tillbaka till mitt hotell spanade jag in några ställen värda att besöka. Dels ett shoppingcenter vid namn Shopping Leblon och så av en ren slump såg jag en gata med mitt namn. Jag visste väl att det fanns en gata med mitt namn någonstans i världen – och nu hade jag alltså hittat den! :)
Under promenaden över till Ipanema Beach lättade molnen och solens intensiva strålar värmde upp Rio de Janeiro. Jag gick över gatan för att, där det var möjligt, kunna gå i skuggan och inte bli alltför varm. Det kändes som evigheter innan jag kom fram till min gata. Gick sedan några gator inåt centrum för att komma till Shopping Leblon – ett stort shoppingcenter med flera våningar av kläder, skor, prylar, parfym med mera. De hade verkligen tagit fasta på det här med Jul.
Hela shoppingcentret var omlindat med stora presentsnören med en stor rosett ovanför ingången. Och strax bredvid ingången fanns en gigantisk teddybjörn i tyg, som sittandes var runt 10 meter hög. Inne i centret fanns 2 meter höga polkagriskäppar, julgranar (i plast) som sträckte sig säkert 10 meter upp och i mitten vid rulltrapporna hängde teddybjörnar som nog var 3-4 meter stora. Det var glitter och julgranskulor överallt och julmusiken klingade överallt. Så himla mysigt om än lite överdrivet. Även om kontrasten var stor mellan den +30-gradiga värmen utanför och den extrema julstämningen inomhus, så vet Brasilianarna hur man firar jul – inget snack.
Och det var en hel del märkeskläder också. Bland annat en affär med… Calvin Klein! Min favorit! Det finns ett paradis i Rio de Janeiro ändå ;) Tyvärr så var jag definitivt inte fräsch nog för shopping, något svettig efter den längre promenaden. Så en tur tillbaka hit var jag ju tvungen att göra under dagen, då jag duschat och bytt kläder.
Gick ner till Ipanema Beach och hittade en bänk att slå mig ner på. Solen verkade ha kommit för att stanna nu och gassade på rejält.
Eftersom det var tisdag så var det öppet till Forte de Copacabana, en militärbas vid Copacabanas södra ände, som är öppet för allmänheten och består av arméhistoriskt museum och kustförsvarets riktiga fort.
Fortet var en viktig del i Rio de Janeiros historia och försvar mot fiender till havs då det låg bra till ute på sin udde.
På väg tillbaka till hotellet köpte jag en varm kycklingsmörgås. Trots att det var riktigt varmt ute så var det riktigt gott med en varm smörgås. Åter till hotellet och en välbehövlig dusch. Bytte till nya fräscha kläder och gick ner till hotellreceptionen och bad om en taxi. En Bellboy gick direkt ut till den större gatan bakom hotellet och ropade in en taxi åt mig. Bad chauffören att köra till Shopping Leblon, vilket tog ungefär 10 minuter och kostade R$15. Nu var det dags för shopping! Calvin Klein så klart ;) När det sedan var dags att åka tillbaka så fanns det ett taxiställe precis utanför huvudentrén där taxibilarna köade för att skjutsa kunder. Perfekt! Det var bara att ta första bästa taxi tillbaka till hotellet. Måste säga att det kändes helt safe att åka taxi i Rio. Fördel om man kan portugisiska eftersom chaufförerna troligtvis inte pratar engelska. Men det går lika bra om man har adressen nedskriven dit man ska.
På kvällen var det dags för Private Tour in Lapa. Mötte upp Renato kl. 19.30 nere i hotellreceptionen. Fick tillbaka de pengar som jag fick lägga ut för taxin till BBQ middagen igår, när de glömde hämta upp mig. Renato bad om ursäkt igen för att det blivit ett missförstånd och han var säker på att hans uppgifter stämde, medan arrangören hävdade att jag skulle på BBQ middagen och Samba Show nu ikväll. Nåja. Sedan körde Renato mot Lapa och körde en kort rundtur. Lapa är ett finansiellt distrikt och ett finare kvarter med mycket populära pubar och barer. Husens fasader har behållits och är från 1800-talet med stark inspiration från portugisernas erövrande.
Renato parkerade bilen och vi gick till Rio Scenarium – Pavilhão Cultural. Det var en fin byggnad och inredningen har bevarats i en äldre stil. Personalen klädde sig som man gjorde under 1800-talet och ett liveband – Edu Krieger e Convidados – uppträdde på scenen och var jätteduktiga. Ett professionellt danspar dansade runt i lokalen och de var the best of the best och var helt samspelta. Om man bara hade ett uns av den färdighet som de visade upp, så skulle man vara lycklig. De var så himla bra! Vi hade ett bord bokat nära scenen, vilket Renato förbokat i förväg. Om man vill ha bord här måste det bokas i förväg då detta är ett mycket populärt ställe – men det är det värt! Under kvällen provade jag på Brasiliens nationaldryck Caipirinha, som var ganska stark - men helt okej.
Kunde passa på att sova lite längre idag, eftersom jag inte hade någon dagstur utan först till kvällen då jag har middag med underhållning i Lapa. Molnen var verkligen låga och det var grått och mulet, men jag tänkte inte låta det hindra mig. Igår under bussresan tillbaka till mitt hotell spanade jag in några ställen värda att besöka. Dels ett shoppingcenter vid namn Shopping Leblon och så av en ren slump såg jag en gata med mitt namn. Jag visste väl att det fanns en gata med mitt namn någonstans i världen – och nu hade jag alltså hittat den! :)
På väg tillbaka till hotellet köpte jag en varm kycklingsmörgås. Trots att det var riktigt varmt ute så var det riktigt gott med en varm smörgås. Åter till hotellet och en välbehövlig dusch. Bytte till nya fräscha kläder och gick ner till hotellreceptionen och bad om en taxi. En Bellboy gick direkt ut till den större gatan bakom hotellet och ropade in en taxi åt mig. Bad chauffören att köra till Shopping Leblon, vilket tog ungefär 10 minuter och kostade R$15. Nu var det dags för shopping! Calvin Klein så klart ;) När det sedan var dags att åka tillbaka så fanns det ett taxiställe precis utanför huvudentrén där taxibilarna köade för att skjutsa kunder. Perfekt! Det var bara att ta första bästa taxi tillbaka till hotellet. Måste säga att det kändes helt safe att åka taxi i Rio. Fördel om man kan portugisiska eftersom chaufförerna troligtvis inte pratar engelska. Men det går lika bra om man har adressen nedskriven dit man ska.
Måndag 23 November 2015 - Rio de Janeiro
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Under natten vaknade jag av ett rejält åskväder som dragit in över Rio de Janeiro med hällregn och blixtar som lyste upp hela hotellrummet, trots att jag hade dragit för gardinerna. När det sedan var dags att gå upp och käka frukost hade ovädret dragit förbi. När jag klev ut utanför hotellet kändes det att luften var svalare nu och det låg lite duggregn kvar i luften. Jag sneglade upp mot Corcovado och såg att dess topp var helt inlindat i dimma. Typiskt. Jag som har en dagstur dit upp för att se Christ the Redeemer på eftermiddagen. Nåväl, dimman har ju hela förmiddagen på sig att lätta så det ska nog inte vara något problem. Gick via Copacabana Beach i riktning mot Ipanema Beach. Solen gjorde några tappra försök till att tränga genom molnen men förgäves. Molnen var riktigt tunga och låga idag. Inte många själar som badar idag inte, bara några surfare som letade efter den perfekta vågen. Det finns en udde mellan Ipanema och Copacabana, Pedra do Arpoador, med klippor som bräcker havets vågor. Uppenbarligen var platsen idyllisk för kaktusar då det växte massor av vad jag tror var någon form av Prickly Pear.
Gick sedan tillbaka till Copacabana och letade upp ett lunchbufféställe. Så himla praktiskt att ta så mycket man ville och betalade sedan efter hur mycket det vägde.
Klockan 14.20 var det pick-up för eftermiddagsturen till Corcovado och Tijuca Forest. Guiden Jaolber ”Joe” hämtade mig i hotellobbyn och vi gick ombord på en fullstor buss, även om vi inte var så många, totalt runt 25 stycken skulle jag säga. Tyvärr hade dimman inte lättat från i morse och Joe informerade oss på bussen att vi troligtvis inte skulle kunna se så mycket av statyn, än mindre se de annars fantastiska vyerna. Typiskt! Bussen stannade nere vid tågstationen varifrån tåg avgick varje 20:e minut. Alternativt kan man köra längs en smal och slingrande väg upp. Vi klev på tåget och eftersom det inte var någon kö kom alla med på samma tåg. Vid högsäsong kan kön till dessa tåg vara långa och väntetiden kan bli flera timmar, då tågen endast kan transportera 540 personer i timmen. Tåget åkte brant uppför de nästan 4 kilometrarna upp till toppstationen. Första loket var ångdrivet och började trafikera Corcovado år 1884, men idag drivs de elektroniskt och det är inte helt ovanligt att tågen är ur funktion. Joe berättade att tågen bara dagen innan, d.v.s. igår söndag, hade tågen stått helt stilla och gruppen hade då fått ställ in sin tur då den fullstora bussen inte kan ta sig upp till tågets ändstation. Från tågets toppstation fick man göra ett val. Antingen gå de 223 trappstegen upp till observationsplatsen eller ta hiss i kombination med rulltrappor. Eftersom det inte var så mycket folk och därmed inga köer var det självklara valet hiss + rulltrappor för min del.
Väl uppe på den absoluta höjden av 710 meter över havet så var dimman så tät att man knappt kunde se foten på själva Christ the Redeemer. Stor besvikelse eftersom när man nu betalat för en tur upp dit så vill man ju se statyn eller i alla fall se den magnifika utsikten. Men icke! Vädergudarna hade sett till att jag skulle få se varken eller. Stundvis genom dimman kunde man ana en siluett av statyn, mer än så hann jag aldrig se innan vi skulle samlas för gemensam färd ner till bussen igen. Trots att vi hade fått små lappar att klistra på våra tröjor med guidens namn för att lättare hålla ihop, lyckades 2 personer villa bort sig och kom aldrig med tåget ner från toppen. Joe bara ryckte på axlarna och menade på att de fick skylla sig själva. Han hade varit mycket tydlig med när och var vi skulle samlas igen. Väl nere igen så bordade vi bussen och började vår färd tillbaka till alla våra hotell. På tillbakavägen passerade vi genom några av Rio de Janeiros 30-tal biltunnlar som byggts då Rio ligger i ett bergigt område.
Vi passerade Guanabara Palace där Prinsessan Isabell en gång bodde och idag inhyser stadens guvernör. Längs vägen passerade vi många street arts/tags på hus och murar. En del var rent klotter medan andra var rena konstverk. Till slut var vi framme i Copacabana, som för övrigt betyder ”Shiny Horizon” på bolivianska. Boliverna tog med sig det namnet när de besökte Brasilien en gång i tiden. En efter en hoppar av bussen och likaså jag, när bussen väl stannade utanför mitt hotell.
Nästa pick-up var kl. 19.20 för BBQ middag och sedan Samba Show. Jag var i god tid i hotellobbyn och väntade. Jag väntade och väntade och mindes Peters ord: ”Det är vanligt att folk är sena, ibland upp till 30 minuter”. Men när klockan var närmare 20.00 hörde jag av mig till min lokala guide Renato och frågade om de glömt bort mig. Det dröjde inte lång stund förrän han hörde av sig och sa åt mig att det skett ett missförstånd och att jag skulle ta en taxi till Shenanigan där BBQ middagen höll hus. Det tog drygt 15 minuter med taxi och när jag klev in innanför dörrarna till restaurangen var det i princip fullsatt. Jag fick en plats med ett gäng från USA som också skulle med och se Samba Showen lite senare. Mycket trevliga människor! Det var lite rörigt att veta hur det fungerade, men mina vänner runt bordet förklarade för mig. Jag fick hämta grönsaker, potatis, ris och pasta vid de uppvärmda serveringsborden längre bort, sedan gick personalen runt med brickor av kött, kyckling, fisk etc och skar upp bitar vid bordet till varje gäst. Och var man inte uppmärksam och hann med och säga nej så fick man sig en bit ändå. Mängder av gott kött och kyckling serverades i alla dess former och smaker. När middagen sedan avslutades med glass var man proppmätt. Men lite glass slinker ju ändå ner ;)
Sedan gick vi ut till bussen och vi blev körda till Plataformas Sambashow. Vi bjöds på en spektakulär show med livemusik, rytmer och dans med färgsprakande färger med glitter och glamour. Helt fantastiskt! Showen höll på drygt 1 ½ timme och jag kom tillbaka till hotellet strax innan midnatt.
Under natten vaknade jag av ett rejält åskväder som dragit in över Rio de Janeiro med hällregn och blixtar som lyste upp hela hotellrummet, trots att jag hade dragit för gardinerna. När det sedan var dags att gå upp och käka frukost hade ovädret dragit förbi. När jag klev ut utanför hotellet kändes det att luften var svalare nu och det låg lite duggregn kvar i luften. Jag sneglade upp mot Corcovado och såg att dess topp var helt inlindat i dimma. Typiskt. Jag som har en dagstur dit upp för att se Christ the Redeemer på eftermiddagen. Nåväl, dimman har ju hela förmiddagen på sig att lätta så det ska nog inte vara något problem. Gick via Copacabana Beach i riktning mot Ipanema Beach. Solen gjorde några tappra försök till att tränga genom molnen men förgäves. Molnen var riktigt tunga och låga idag. Inte många själar som badar idag inte, bara några surfare som letade efter den perfekta vågen. Det finns en udde mellan Ipanema och Copacabana, Pedra do Arpoador, med klippor som bräcker havets vågor. Uppenbarligen var platsen idyllisk för kaktusar då det växte massor av vad jag tror var någon form av Prickly Pear.
Gick sedan tillbaka till Copacabana och letade upp ett lunchbufféställe. Så himla praktiskt att ta så mycket man ville och betalade sedan efter hur mycket det vägde.
Klockan 14.20 var det pick-up för eftermiddagsturen till Corcovado och Tijuca Forest. Guiden Jaolber ”Joe” hämtade mig i hotellobbyn och vi gick ombord på en fullstor buss, även om vi inte var så många, totalt runt 25 stycken skulle jag säga. Tyvärr hade dimman inte lättat från i morse och Joe informerade oss på bussen att vi troligtvis inte skulle kunna se så mycket av statyn, än mindre se de annars fantastiska vyerna. Typiskt! Bussen stannade nere vid tågstationen varifrån tåg avgick varje 20:e minut. Alternativt kan man köra längs en smal och slingrande väg upp. Vi klev på tåget och eftersom det inte var någon kö kom alla med på samma tåg. Vid högsäsong kan kön till dessa tåg vara långa och väntetiden kan bli flera timmar, då tågen endast kan transportera 540 personer i timmen. Tåget åkte brant uppför de nästan 4 kilometrarna upp till toppstationen. Första loket var ångdrivet och började trafikera Corcovado år 1884, men idag drivs de elektroniskt och det är inte helt ovanligt att tågen är ur funktion. Joe berättade att tågen bara dagen innan, d.v.s. igår söndag, hade tågen stått helt stilla och gruppen hade då fått ställ in sin tur då den fullstora bussen inte kan ta sig upp till tågets ändstation. Från tågets toppstation fick man göra ett val. Antingen gå de 223 trappstegen upp till observationsplatsen eller ta hiss i kombination med rulltrappor. Eftersom det inte var så mycket folk och därmed inga köer var det självklara valet hiss + rulltrappor för min del.
Nästa pick-up var kl. 19.20 för BBQ middag och sedan Samba Show. Jag var i god tid i hotellobbyn och väntade. Jag väntade och väntade och mindes Peters ord: ”Det är vanligt att folk är sena, ibland upp till 30 minuter”. Men när klockan var närmare 20.00 hörde jag av mig till min lokala guide Renato och frågade om de glömt bort mig. Det dröjde inte lång stund förrän han hörde av sig och sa åt mig att det skett ett missförstånd och att jag skulle ta en taxi till Shenanigan där BBQ middagen höll hus. Det tog drygt 15 minuter med taxi och när jag klev in innanför dörrarna till restaurangen var det i princip fullsatt. Jag fick en plats med ett gäng från USA som också skulle med och se Samba Showen lite senare. Mycket trevliga människor! Det var lite rörigt att veta hur det fungerade, men mina vänner runt bordet förklarade för mig. Jag fick hämta grönsaker, potatis, ris och pasta vid de uppvärmda serveringsborden längre bort, sedan gick personalen runt med brickor av kött, kyckling, fisk etc och skar upp bitar vid bordet till varje gäst. Och var man inte uppmärksam och hann med och säga nej så fick man sig en bit ändå. Mängder av gott kött och kyckling serverades i alla dess former och smaker. När middagen sedan avslutades med glass var man proppmätt. Men lite glass slinker ju ändå ner ;)
Sedan gick vi ut till bussen och vi blev körda till Plataformas Sambashow. Vi bjöds på en spektakulär show med livemusik, rytmer och dans med färgsprakande färger med glitter och glamour. Helt fantastiskt! Showen höll på drygt 1 ½ timme och jag kom tillbaka till hotellet strax innan midnatt.
Söndag 22 November 2015 - Rio de Janeiro
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Upp tidigt denna morgon för att hinna med frukost vid 07.00 och vara klar i tid till pick-up kl. 08.25. Har inte haft en fungerande AC under hela natten så jag passade på att anmäla det i receptionen när jag ändå var där nere för frukost. De ringde vaktmästaren direkt som kom upp till rummet in om 3 minuter. Det första han kollade var att fönstret var stängt. Jag hade ju haft fönstret öppet igår kväll, men sedan stängde jag det ju… eller ja, trodde jag i alla fall. Men uppenbarligen måste jag ha missat någon millimeter, eftersom AC:n var kopplad till fönstret och fungerade tydligen inte om det inte var stängt. Han öppnade och stängde fönstret igen och därefter gick AC:n igång igen. Ha ha, var det bara så enkelt? Ja, ja.
Fortsatte göra mig i ordning och gick sedan ner till receptionen i tid för min pick-up vid 08.25. Jag väääntade och väääntade och sneglade allt mer irriterat på klockan. Alla andra hotellgäster som väntade i receptionen blev hämtade, men inte jag. Under tiden jag väntat hade jag hunnit bygga upp en irritation samtidigt som jag började bli nervös att de glömt bort mig. Men plötsligt kom jag att tänka på det som Peter, min första transferförare i Manaus, sa; ”det är mer regel än undantag att brasilianare är sena till avtalad tid/möte och det i upp till 30 minuter”. Så jag intalade mig själv att jag inte skulle oroa mig och att de inte glömt bort mig. Till slut kom en kortväxt rundnätt dam vid namn Maria och hämtade mig. Vi gick ut till en fullstor buss och hon berättade att vi skulle vara totalt 44 stycken i gruppen idag. Bussföraren kör iväg vidare längs Copacabanas strand i riktning mot Sockertoppen (Sugar Loaf Mountain). I stadsdelen Copacabana är de flesta gatorna enkelriktade. De kan vara enkelriktade åt det ena hållet på morgonen för att sedan byta riktning åt det andra hållet mitt på dagen, för att återigen byta till samma riktning som det varit på morgonen. Väldigt förvirrande! Men det ska ha med trafiken att göra och ska underlätta trafikflödet när det är rusningstrafik i Rio de Janeiro.
Copacabana Palace är ett *****-stjärnigt hotell som byggdes 1923. Det var Copacabanas först och enda hotell vid stranden ända fram till 1945. Hotellet känns lätt igen med sin magnifika fasad och sticker ut från närliggande hotell. Även prinsessan Isabella, som befriade slavarna, har fått en hel gata uppkallad efter sig – Isabella Avenue. Bussen gjorde några fler stopp vid hotell längs Copacabanas strand och jag fick en trevlig överraskning när ett gäng med svenska turister kliver ombord. Så skönt att få prata svenska för en gångs skull.
När vi klev av bussen i Praia Vermelha för att hämta våra linbanebiljetter slog värmen emot oss. Efter att ha suttit på en bekväm buss med väl fungerande AC blev det nästan som en chock. Solen stekte rejält och den korta stund som vi fick stå och vänta i solen på våra biljetter, blev nästan jobbig. Vi tog linbanan upp till första toppen Morro da Urca som är 220 meter över havet. Maria hade tydligt sagt åt oss att vi inte skulle stanna här på uppvägen och ta foton utan direkt byta fortsätta med nästa linbana upp till Sockertoppen.
Sagt och gjort. Vi gick genom ett skogsparti där det fanns träd med mycket Jacque-frukter. Varje frukt väger mellan 15-40 kg och luktade väldigt konstigt. Man vill då definitivt inte få en sån bumling i skallen i alla fall. Vi klev av linbanevagnen uppe på Pão de Açúcar (eng. Sugar Loaf Mountain eller sv. Sockertoppen) på den imponerande höjden 396 meter. Sockertoppen består av granit och kvarts, likt många andra berg och toppar i dess närhet.
Vyn här uppifrån var rätt maffig, dels över Copacabana Beach men också bra utsikt över Guanabarabukten, där flera vattengrenar under sommar-OS 2016 ska hållas. Vi fick en halvtimme på oss att gå runt och fotografera.
Här uppe fanns även en souvenirbutik, en exklusiv affär med glasfigurer med skyhöga priser (även om figurerna var mycket välgjorda och fina så var priset rena rånet) samt en liten snackbar med varmkorv, godis och självklart vatten till försäljning. När vi skulle samlas igen hade Maria fullt sjå att få ihop oss alla 44 personer igen men fick med oss alla ner med linbanan till Morro de Urca. Här fick vi också lite tid till att gå runt för foto.
Här fanns den allra första linbanevagnen till visning. Bredvid denna fanns ytterligare en linbanevagn som ska ha använts av Roger Moore vid inspelningen i en av Bondfilmerna. När Maria sedan återigen skulle samla oss alla 44 personer igen så var det 2 stycken som ville stanna kvar längre. Eftersom Maria hade ett tidsschema att förhålla sig till så lämnade vi Morro de Urca utan dessa två personer.
Hur fick Rio de Janeiro sitt namn? År 1500 anlände de första portugiserna till Brasilien och började erövra. Rio de Janeiro grundades 1502 och dess namn kommer sig av att det var så pass dimmigt att de trodde de hade kommit fram till en flod (Rio), och inte ett hav. Detta gjordes alltså i januari (Janeiro) 1502, varvid namnet Rio de Janeiro uppstod. En av de första sakerna som man tänker på när man hör Rio de Janeiro, är den årliga karnevalen som alltid hålls 40 dagar före påsksöndagen. För att delta måste man vara äldre än 8 år och det ursprungliga syftet var för sambaskolorna att visa upp sig och tävla mot varandra. Paraden har sedan 1984 hållit till vid Sambodromen för att samla publik och kunna sälja biljetter. Men vissa sambaskolor tar sitt karnevalståg och håller till ute på Rios gatufestivaler för att sprida sitt budskap i hela staden.
På vägen tillbaka stannade bussen till vid Sambodromen, men vi fick inte gå ut ur bussen då den ligger i ett oroligt område. Men några foton hann vi med inifrån bussen.
Bussen körde vidare tillbaka mot Copacabana och vi gjorde ett kort stopp vid en katolsk domkyrka, Metropolitan Cathedral, som var formad som en pyramid. Inuti var den riktigt vacker med stora fönster i färgat glas som i princip sträckte sig från golvet upp till toppen av pyramiden. Katedralen är tillägnad Sankt Sebastian, Rio de Janeiros skyddshelgon, samt sätet för Rio de Janeiros ärkebiskop.
Varje söndag anordnas Hippiemarknad på Praça General Osório och har anordnats där sedan 1968. Över 700 marknadsstånd ställs upp och säljer souvenirer, mat, smycken, hantverk och kläder mm. Roligt inslag i en pulserande stad, som lockar många turister. Kan ju bara tala om att det var ju inte bara vanliga cigarretter som röktes där.
Senare på eftermiddagen åter till Copacabana och stranden där. Vid 17-tiden samlades ett gäng festligt karnevalsklädda människor och formade en liten parad. Till pampig och högljudd musik dansade de längs hela Copacabana. Trevlig avslutning på dagen.
Upp tidigt denna morgon för att hinna med frukost vid 07.00 och vara klar i tid till pick-up kl. 08.25. Har inte haft en fungerande AC under hela natten så jag passade på att anmäla det i receptionen när jag ändå var där nere för frukost. De ringde vaktmästaren direkt som kom upp till rummet in om 3 minuter. Det första han kollade var att fönstret var stängt. Jag hade ju haft fönstret öppet igår kväll, men sedan stängde jag det ju… eller ja, trodde jag i alla fall. Men uppenbarligen måste jag ha missat någon millimeter, eftersom AC:n var kopplad till fönstret och fungerade tydligen inte om det inte var stängt. Han öppnade och stängde fönstret igen och därefter gick AC:n igång igen. Ha ha, var det bara så enkelt? Ja, ja.
Fortsatte göra mig i ordning och gick sedan ner till receptionen i tid för min pick-up vid 08.25. Jag väääntade och väääntade och sneglade allt mer irriterat på klockan. Alla andra hotellgäster som väntade i receptionen blev hämtade, men inte jag. Under tiden jag väntat hade jag hunnit bygga upp en irritation samtidigt som jag började bli nervös att de glömt bort mig. Men plötsligt kom jag att tänka på det som Peter, min första transferförare i Manaus, sa; ”det är mer regel än undantag att brasilianare är sena till avtalad tid/möte och det i upp till 30 minuter”. Så jag intalade mig själv att jag inte skulle oroa mig och att de inte glömt bort mig. Till slut kom en kortväxt rundnätt dam vid namn Maria och hämtade mig. Vi gick ut till en fullstor buss och hon berättade att vi skulle vara totalt 44 stycken i gruppen idag. Bussföraren kör iväg vidare längs Copacabanas strand i riktning mot Sockertoppen (Sugar Loaf Mountain). I stadsdelen Copacabana är de flesta gatorna enkelriktade. De kan vara enkelriktade åt det ena hållet på morgonen för att sedan byta riktning åt det andra hållet mitt på dagen, för att återigen byta till samma riktning som det varit på morgonen. Väldigt förvirrande! Men det ska ha med trafiken att göra och ska underlätta trafikflödet när det är rusningstrafik i Rio de Janeiro.
Copacabana Palace är ett *****-stjärnigt hotell som byggdes 1923. Det var Copacabanas först och enda hotell vid stranden ända fram till 1945. Hotellet känns lätt igen med sin magnifika fasad och sticker ut från närliggande hotell. Även prinsessan Isabella, som befriade slavarna, har fått en hel gata uppkallad efter sig – Isabella Avenue. Bussen gjorde några fler stopp vid hotell längs Copacabanas strand och jag fick en trevlig överraskning när ett gäng med svenska turister kliver ombord. Så skönt att få prata svenska för en gångs skull.
Hur fick Rio de Janeiro sitt namn? År 1500 anlände de första portugiserna till Brasilien och började erövra. Rio de Janeiro grundades 1502 och dess namn kommer sig av att det var så pass dimmigt att de trodde de hade kommit fram till en flod (Rio), och inte ett hav. Detta gjordes alltså i januari (Janeiro) 1502, varvid namnet Rio de Janeiro uppstod. En av de första sakerna som man tänker på när man hör Rio de Janeiro, är den årliga karnevalen som alltid hålls 40 dagar före påsksöndagen. För att delta måste man vara äldre än 8 år och det ursprungliga syftet var för sambaskolorna att visa upp sig och tävla mot varandra. Paraden har sedan 1984 hållit till vid Sambodromen för att samla publik och kunna sälja biljetter. Men vissa sambaskolor tar sitt karnevalståg och håller till ute på Rios gatufestivaler för att sprida sitt budskap i hela staden.
På vägen tillbaka stannade bussen till vid Sambodromen, men vi fick inte gå ut ur bussen då den ligger i ett oroligt område. Men några foton hann vi med inifrån bussen.
Lördag 21 November 2015 - Foz do Iguaçu
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Vaknade före alarmet på mobilen. Hotellpersonalen hade inte ringt mig under natten, alltså hade min väska inte kommit än. Vad nu då? Tassade iväg till receptionen och frågade ånyo om min väska. Men icke. Hotellpersonalen gjorde sitt yttersta för att via telefon få kontakt med TAM Airlines, men utan resultat. Det var ju förmiddag och dessutom lördag. Vad var oddsen för att komma i kontakt med den lilla flygplatsen en dag som denna? Aaah!! Nu var jag redo att ge upp. Om jag inte fick min väska idag kunde de lika gärna skicka hem den till Sverige direkt, så slapp jag bekymra mig resten av resan. Moloken gick jag tillbaka till hotellrummet och packade klart mina grejer. Checkade ut från Hotel Viale Cataratas och hade nu några timmar att slå ihjäl innan Joe kom och skjutsade mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport.
Slog mig ner i en mjuk och bekväm soffa i hotellfoajén och hann lagom sjunka in i min egna lilla värld när en av hotellets personal ropar på mig. Tog mig nätt och jämnt upp ur soffan och gick fram till henne. Äntligen goda nyheter! Plötsligt hände det! TAM Airlines hade själva ringt till hotellet och meddelade att de nu skickade min väska med bud. Är det sant? Med försiktig optimism återvände jag till soffan och det kändes väldigt bra nu – nästan för bra. Tiden från den goda nyheten till dess att mannen klev in på hotellet med min väska, kändes som 3 veckor. Samma sekund som jag såg min väska infinner sig en total lycka – likt ett barn som väntar på julklappar på självaste julafton.
Där var den. Min väska! Sjukt att man kan bli så glad över att få tillbaka sin väska. Budmannen tog fram ett papper som jag fick skriva på och sen var det klart. Men hallå? Ingen ID-kontroll??? Seriöst? Med andra ord kunde han ha levererat min väska till första bästa person?! Fast just då orkade jag inte bry mig om det.
Joe kom till kl. 12.45 för att köra mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport. Transfern tog drygt 20 minuter och direkt innanför dörrarna i avgångsterminalen slog det mig - jag måste checka in väskan igen bara någon timme efter att den kommit till rätta. Gick fram till incheckningsdisken, tog ett djupt andetag och lämnade ifrån mig väskan. Jaha, ja. Vi ses i Rio då, kära väska? Som tidigare nämnt, Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport är en väldigt liten flygplats – trots internationell status. Det fanns inte många gater att välja på, än mindre restauranger att äta någonting på. Planet avgick strax före kl. 16.00 och det tog 1 ½ timme att nå Galeão International Airport i norra Rio de Janeiro. Regnet smattrade mot planet och det var grått och mulet ute. Tog mig ganska snabbt från gaten till bagagebandet för att hämta upp min väska. Väska efter väska kom ut på bandet, men min väska tycktes aldrig dyka upp. Minuterna tickade på och likaså min puls, som efter en stund säkerligen låg på en 160 slag/minut. Va f-n! Jag hann tänka många tankar och kände hornen växte fram i pannan. Men till slut dök min väska upp, som en av de sista väskorna ut på bandet! Puh!
Träffade på min lokala guide Renato i ankomsthallen. Vi lämnade regnet över flygplatsen och slumkvarteren (favelas) i norra delen av Rio de Janeiro och färdades genom en av biltunnlarna mot den sydliga och finare delen av Rio. Vädret lättade något ju längre söderut vi kom och på håll skymtades både Sockertoppen och Christ the Redeemer. Kontrasten mellan de favelas som vi passerade i norr mot lyxhotellen som radade upp sig längs Copacabanas strand i söder var stor. Renato körde en extra vända i området och pekade ut bra restauranger och närköp så jag lättare skulle orientera mig innan han släppte av mig vid mitt hotell, Hotel Windsor Martinique Copacabana. Absolut flådigaste hotellet hittills på resan. Jag hann knappt ut ur bilen innan en Bell Boy tog mina väskor och drog in dessa i hotellobbyn. Incheckningen gick snabbt och därefter följde en Bell Boy med upp till rummet med väskorna. Inte världens största rum kanske, men det var ju inte hotellet jag var här för.
Bara runt hörnet från hotellet låg en lokal mataffär där man kunde köpa både vatten och snacks till betydligt mycket billigare pris, än hotellrummets minibar. När klockan närmade sig åtta på kvällen gick jag iväg till ett Steak House som Renato rekommenderat. Som flera andra restauranger jag hunnit besöka här i Brasilien, så var det en buffé. Ta vad du vill, hur mycket du vill och betala vikten i kassan. Supersmidigt! Typisk mat här i Brasilien är kött, fisk, kyckling, ris och pasta i alla dess former. Grytor, stekt, kokt, grillat – you name it.
Hann därefter med att besöka en lokal marknad längs Copacabana Beach, som organiseras på helgerna. Här kunde man köpa typiska souvenirer, kläder, snacks mm.
Vaknade före alarmet på mobilen. Hotellpersonalen hade inte ringt mig under natten, alltså hade min väska inte kommit än. Vad nu då? Tassade iväg till receptionen och frågade ånyo om min väska. Men icke. Hotellpersonalen gjorde sitt yttersta för att via telefon få kontakt med TAM Airlines, men utan resultat. Det var ju förmiddag och dessutom lördag. Vad var oddsen för att komma i kontakt med den lilla flygplatsen en dag som denna? Aaah!! Nu var jag redo att ge upp. Om jag inte fick min väska idag kunde de lika gärna skicka hem den till Sverige direkt, så slapp jag bekymra mig resten av resan. Moloken gick jag tillbaka till hotellrummet och packade klart mina grejer. Checkade ut från Hotel Viale Cataratas och hade nu några timmar att slå ihjäl innan Joe kom och skjutsade mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport.
Slog mig ner i en mjuk och bekväm soffa i hotellfoajén och hann lagom sjunka in i min egna lilla värld när en av hotellets personal ropar på mig. Tog mig nätt och jämnt upp ur soffan och gick fram till henne. Äntligen goda nyheter! Plötsligt hände det! TAM Airlines hade själva ringt till hotellet och meddelade att de nu skickade min väska med bud. Är det sant? Med försiktig optimism återvände jag till soffan och det kändes väldigt bra nu – nästan för bra. Tiden från den goda nyheten till dess att mannen klev in på hotellet med min väska, kändes som 3 veckor. Samma sekund som jag såg min väska infinner sig en total lycka – likt ett barn som väntar på julklappar på självaste julafton.
Joe kom till kl. 12.45 för att köra mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport. Transfern tog drygt 20 minuter och direkt innanför dörrarna i avgångsterminalen slog det mig - jag måste checka in väskan igen bara någon timme efter att den kommit till rätta. Gick fram till incheckningsdisken, tog ett djupt andetag och lämnade ifrån mig väskan. Jaha, ja. Vi ses i Rio då, kära väska? Som tidigare nämnt, Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport är en väldigt liten flygplats – trots internationell status. Det fanns inte många gater att välja på, än mindre restauranger att äta någonting på. Planet avgick strax före kl. 16.00 och det tog 1 ½ timme att nå Galeão International Airport i norra Rio de Janeiro. Regnet smattrade mot planet och det var grått och mulet ute. Tog mig ganska snabbt från gaten till bagagebandet för att hämta upp min väska. Väska efter väska kom ut på bandet, men min väska tycktes aldrig dyka upp. Minuterna tickade på och likaså min puls, som efter en stund säkerligen låg på en 160 slag/minut. Va f-n! Jag hann tänka många tankar och kände hornen växte fram i pannan. Men till slut dök min väska upp, som en av de sista väskorna ut på bandet! Puh!
Träffade på min lokala guide Renato i ankomsthallen. Vi lämnade regnet över flygplatsen och slumkvarteren (favelas) i norra delen av Rio de Janeiro och färdades genom en av biltunnlarna mot den sydliga och finare delen av Rio. Vädret lättade något ju längre söderut vi kom och på håll skymtades både Sockertoppen och Christ the Redeemer. Kontrasten mellan de favelas som vi passerade i norr mot lyxhotellen som radade upp sig längs Copacabanas strand i söder var stor. Renato körde en extra vända i området och pekade ut bra restauranger och närköp så jag lättare skulle orientera mig innan han släppte av mig vid mitt hotell, Hotel Windsor Martinique Copacabana. Absolut flådigaste hotellet hittills på resan. Jag hann knappt ut ur bilen innan en Bell Boy tog mina väskor och drog in dessa i hotellobbyn. Incheckningen gick snabbt och därefter följde en Bell Boy med upp till rummet med väskorna. Inte världens största rum kanske, men det var ju inte hotellet jag var här för.
Bara runt hörnet från hotellet låg en lokal mataffär där man kunde köpa både vatten och snacks till betydligt mycket billigare pris, än hotellrummets minibar. När klockan närmade sig åtta på kvällen gick jag iväg till ett Steak House som Renato rekommenderat. Som flera andra restauranger jag hunnit besöka här i Brasilien, så var det en buffé. Ta vad du vill, hur mycket du vill och betala vikten i kassan. Supersmidigt! Typisk mat här i Brasilien är kött, fisk, kyckling, ris och pasta i alla dess former. Grytor, stekt, kokt, grillat – you name it.
Fredag 20 November 2015 - Foz do Iguaçu
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Idag skulle det bli en heldag på den Argentinska sidan av Iguassufallen. Joe hämtade mig redan kl. 08.00 och sedan satte vi kurs mot gränskontrollen in till Argentina. Även om det bara rörde sig om drygt 8 timmar, var jag tvungen att ha passet med mig för att få komma in i Argentina. Fick en stämpel i passet och vi körde vidare mot Iguazú National Park. Jag tycker det är roligt att få passet stämplat, ett litet bevis på att man faktiskt varit i ett land. Tråkigt att vi tagit bort det inom EU. Argentina är ett spansktalande land, varför det heter Iguazú med z, och inte med ç som i Brasilien. Så fort vi tog oss över gränsen till Argentina fick vi ställa tillbaka klockan 1 timme. Joe förklarade att Argentina och östra Brasilien har samma tidszon, men att östra Brasilien just nu har sommartid. Som turist är det omöjligt att hålla reda på allt sånt där. Och för att krångla till det lite mer, har de som bor nära gränsen mellan Brasilien/Argentina ett språk kallat Portuñol – en blandning mellan spanska och portugisiska. Jag skulle nog förstå Portuñol bättre än bara portugisiska, då jag kan mer spanska.
Vi körde cirka 20 minuter till innan vi kom fram till Iguazú National Park. Så fort entrén öppnade gick vi till det lilla tåget som tog oss de dryga 3,5 kilometerna till Devil’s Throat, tågets slutstation. Tåget hade inte särskilt hög hastighet, men gick snabbare än om man skulle ha gått samma sträcka. Redan från tågstationen kunde man höra vattenfallens dova brus och Joe pekade ut var gångbron började som jag skulle gå för att ta mig ut till fallen.
Gångbron ja, den var ju inte sådär stabil som jag hade önskat. Bropelarna såg rejäla och bra ut, men det där metallnätet som man gick på kändes ju allt annat än stabilt. Det var inte särskilt tjockt och tittade man ner på det så såg man ju hur det strömma vattnet forsade där under. Jag försökte föra en inre dialog med mig själv; ”Suck it up. Be cool.” Det tog drygt 20 minuter att ta sig de 1,2 km ut till Devil’s Throat och dånet från det forsande vattnet var öronbedövande.
Försökte ta panoramabilder av fallen, men det såg mest ut som om mobilen fått ett epilepsianfall. Hackigt och konstigt. Antar att kameran inte fick några bra referenspunkter att förhålla sig till för att få ihop till en bra panoramabild. Gick sedan samma väg tillbaka för att möta upp Joe vid tågstationen igen. Jag var tvungen att fråga Joe hur pass djupt vattnet var, under bron. Han sa att det inte var mer än 1 meter djupt, men eftersom det regnat i 3 veckor var det mycket strömt och vattnet var brunt av allt sediment som följde med. Med normala vattennivåer är vattnet turkost och inte alls lika strömt.
Vi tog tåget och klev av vid den Övre och Nedre rundan, två slingor som tar besökare nära inpå vattenfallen. Den Övre rundan var enkel och klarades utan större ansträngningar eftersom det var plant hela vägen och blir lätt full av äldre personer och familjer med barnvagnar. Man fick bra utsikt över fallen. Den tog dock en timme att gå fram och tillbaka. För den mer tränade personen fanns Nedre rundan som innebar många trappsteg, upp- och nedförsbackar. Det tog nog säkert 2 timmar för mig och Joe att ta oss runt, och då var ju både han och jag ganska vältränade. Man får definitivt inte vara rädd att bli blöt, då rundan tar en väldigt nära fallen och då vattenståndet var högt med extra mycket vatten, blåste misten långt in över oss besökare.
Vid 11.15 var det dags för båttur under vattenfallen, eller ja… fram till fallen åtminstone. Eftersom det var höga vattennivåer kunde vi inte gå ombord på båten på det vanliga stället, utan längre ner längs Iguassufloden. Vi fick åka jeep längs en skumpig och gropig väg för att komma dit. Utrustade med varsin flytväst och vattentät väska att lägga sina saker i, gick vi ombord på båten. På med regnponchon (under flytvästen) och flip-flopsen, för blöta skulle vi bli. Jag snurrade in mig likt en kokong för att minimera risken att dränkas helt av vatten. Sen var det bara att hålla i sig. Full fart med tvära girar som innebar kaskader av vatten som sprutade in över båten. Även om det var varmt i luften så var ju vattnet iskallt. Eller ja, det var säkert inte iskallt men skillnaden mellan den varma luften och vattnet gjorde att det kändes så. Båten stannade till framför fallen så att de som ville kunde sätta sig i fören och ta kort. Själv kändes det som om jag hade fotat vattenfallen både inifrån och utifrån och alla andra vinklar redan, så det fick vara för min del. Den sista svängen som båten gjorde var att åka så nära inpå fallen som möjligt. Jag vet inte hur nära båten kom egentligen, men det kändes som väldigt nära. För det var ju inte duggregn som kom över oss utan snarare ett massivt monsunregn. Väl tillbaka vid bryggan och man äntligen fått av sig flytväst och regnponcho insåg jag att jag klarat mig bra undan från att bli blöt. Allt som allt så tog det ungefär 2 timmar, även om det inte kändes så. Det som tog tid var ju jeeptransporten till och från båten (20 minuter enkel resa), själva båtturen kändes som typ 10 minuter. När jag mötte upp Joe igen tittade han på mig som om ”Du är ju inte blöt. Åkte du ens båt?” Men jag förklarade att jag lindat in mig som en kokong och bara blev blöt nedanför knäna.
Nu var jag vrålhungrig och ställde mig i kön för att köpa nåt att äta. Men man ska komma ihåg två saker; 1: I Argentina har de Argentinska Pesos (AR$), 2: De tog bara VISA-kort i hela parken. Och jag som varken hade Argentinsk valuta eller VISA-kort, så det var bara att gilla läget. Jag sa åt Joe att jag köper nåt på hotellet sen, det var enklare så. Efter en lång och varm dag körde vi tillbaka över gränsen in till Brasilien igen. Passerade bron över Iguassufloden, där gränserna för Brasilien, Paraguay och Argentina möts. Hade man varit smart hade man ju besökt Paraguay på samma gång…
I morse hade jag frågat Joe om han kunde skjutsa mig till flygplatsen så jag kunde efterlysa min väska, för nu var mitt tålamod slut. Det skulle nog vara betydligt lättare att på plats, med pass och allt, få väskan på ett plan hit till Foz do Iguaçu. Och eftersom vi ändå passerade nära flygplatsen på vägen tillbaka så var han snäll och släppte han av mig på flygplatsen och väntade utanför. Letade på TAM Airlines och försökte göra mig förstådd. Blev skickad runt till den ena efter den andra för att till slut komma till Deborah, som hade hand om försvunnet bagage. Jag vet inte riktigt om hon förstod mig, för så himla bra på engelska var hon inte. Så tillslut fick jag prata med en kabinpersonal från TAM. Äntligen någon som kunde engelska. Det tog fem minuter så hade han ringt till Manaus, lokaliserat min väska och fått med den på ett plan via Brasilia och sedan med sista planet för dagen till Foz do Iguaçu (landade strax före midnatt). Med försiktig optimism spreds ett leende på mina läppar, tackade mannen så mycket för hjälpen och gick ut till bilen och lät Joe skjutsa tillbaka mig till hotellet.
Ni som känner mig vet ju att jag är en realistisk pessimist och tror på saker först när jag ser det, d.v.s. i detta fall när jag har väskan i min hand. Så än var det inte klart på långa vägar. Tillbaka på hotellet meddelade jag personalen i receptionen att de kunde ringa in på mitt rum så fort väska kom, spelade ingen roll om det så var mitt i natten. Personalen var nog vi det här laget ganska less på mitt frenetiska tjat om min väska.
Idag skulle det bli en heldag på den Argentinska sidan av Iguassufallen. Joe hämtade mig redan kl. 08.00 och sedan satte vi kurs mot gränskontrollen in till Argentina. Även om det bara rörde sig om drygt 8 timmar, var jag tvungen att ha passet med mig för att få komma in i Argentina. Fick en stämpel i passet och vi körde vidare mot Iguazú National Park. Jag tycker det är roligt att få passet stämplat, ett litet bevis på att man faktiskt varit i ett land. Tråkigt att vi tagit bort det inom EU. Argentina är ett spansktalande land, varför det heter Iguazú med z, och inte med ç som i Brasilien. Så fort vi tog oss över gränsen till Argentina fick vi ställa tillbaka klockan 1 timme. Joe förklarade att Argentina och östra Brasilien har samma tidszon, men att östra Brasilien just nu har sommartid. Som turist är det omöjligt att hålla reda på allt sånt där. Och för att krångla till det lite mer, har de som bor nära gränsen mellan Brasilien/Argentina ett språk kallat Portuñol – en blandning mellan spanska och portugisiska. Jag skulle nog förstå Portuñol bättre än bara portugisiska, då jag kan mer spanska.
Vi körde cirka 20 minuter till innan vi kom fram till Iguazú National Park. Så fort entrén öppnade gick vi till det lilla tåget som tog oss de dryga 3,5 kilometerna till Devil’s Throat, tågets slutstation. Tåget hade inte särskilt hög hastighet, men gick snabbare än om man skulle ha gått samma sträcka. Redan från tågstationen kunde man höra vattenfallens dova brus och Joe pekade ut var gångbron började som jag skulle gå för att ta mig ut till fallen.
Nu var jag vrålhungrig och ställde mig i kön för att köpa nåt att äta. Men man ska komma ihåg två saker; 1: I Argentina har de Argentinska Pesos (AR$), 2: De tog bara VISA-kort i hela parken. Och jag som varken hade Argentinsk valuta eller VISA-kort, så det var bara att gilla läget. Jag sa åt Joe att jag köper nåt på hotellet sen, det var enklare så. Efter en lång och varm dag körde vi tillbaka över gränsen in till Brasilien igen. Passerade bron över Iguassufloden, där gränserna för Brasilien, Paraguay och Argentina möts. Hade man varit smart hade man ju besökt Paraguay på samma gång…
I morse hade jag frågat Joe om han kunde skjutsa mig till flygplatsen så jag kunde efterlysa min väska, för nu var mitt tålamod slut. Det skulle nog vara betydligt lättare att på plats, med pass och allt, få väskan på ett plan hit till Foz do Iguaçu. Och eftersom vi ändå passerade nära flygplatsen på vägen tillbaka så var han snäll och släppte han av mig på flygplatsen och väntade utanför. Letade på TAM Airlines och försökte göra mig förstådd. Blev skickad runt till den ena efter den andra för att till slut komma till Deborah, som hade hand om försvunnet bagage. Jag vet inte riktigt om hon förstod mig, för så himla bra på engelska var hon inte. Så tillslut fick jag prata med en kabinpersonal från TAM. Äntligen någon som kunde engelska. Det tog fem minuter så hade han ringt till Manaus, lokaliserat min väska och fått med den på ett plan via Brasilia och sedan med sista planet för dagen till Foz do Iguaçu (landade strax före midnatt). Med försiktig optimism spreds ett leende på mina läppar, tackade mannen så mycket för hjälpen och gick ut till bilen och lät Joe skjutsa tillbaka mig till hotellet.
Ni som känner mig vet ju att jag är en realistisk pessimist och tror på saker först när jag ser det, d.v.s. i detta fall när jag har väskan i min hand. Så än var det inte klart på långa vägar. Tillbaka på hotellet meddelade jag personalen i receptionen att de kunde ringa in på mitt rum så fort väska kom, spelade ingen roll om det så var mitt i natten. Personalen var nog vi det här laget ganska less på mitt frenetiska tjat om min väska.
Torsdag 19 November 2015 - Foz do Iguaçu
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Landade på Foz do Iguaçu – Cataratas International Airport vid klockan 01.00 på natten. Även om man lyckades slumra till under flygningen så var man sådär härligt mosig i skallen. Det är en mycket liten flygplats för att ha statusen Internationell. Vi fick gå av planet och gå på marken in till terminalen och eftersom jag inte hade nåt incheckat bagage kunde jag fortsätta ut till ankomsthallen och leta reda på min transfer. Men där fanns ingen med mitt namn. Okej, jag kunde väl vänta några minuter (hur skulle han/hon kunna veta att jag inte väntar på mitt incheckade bagage?) innan jag började bli orolig. Och mycket riktigt, hann stå där max två minuter innan chauffören dök upp med min namnskylt. João stavades hans namn och jag vågade mig inte på att ens försöka uttala det. Men jag kunde kalla honom Joe. Han berättade att de precis haft lite av en regnperiod de senaste i 3 veckorna, men att det nu skulle hålla uppe. Självklart – nu när jag är här ;)
Vi gick till bilen och även han undrade varför jag bara hade en liten väska med mig. Så jag fick berätta allt ytterligare en gång, om hur min väska blev kvar i Berlin. Det var kolsvart ute och en luftfuktighet som hette duga. Från flygplatsen åkte vi länge på en rak väg. Passerade en rondell och fortsatte sedan lika rakt som tidigare. Efter ett tag började byggnader och hotell dyka upp på båda sidor om vägen, som fortfarande var spikrak. Joe stannade bilen utanför Hotel Viale Cataratas, där jag checkade in. Innan jag somnade loggade jag in på hotellets WiFi, och fick till min glädje se ett mejl från Baggage Express. Men min glädje byttes snabbt ut till ilska när jag läste att min väska funnits i Manaus redan dagen efter jag landade där. WTF?! Varför blev inte jag kontaktad? Hade de bara skickat mejlet – sådär 1 dag tidigare – hade jag ju kunnat hämta ut den när jag flög från Manaus till São Paulo!!! J*vla stolpskott! Jag skrev tillbaka att de skulle skicka väskan så fort som möjligt till Foz do Iguaçu och det hotell jag nu var på.
Hann sova i några timmar före frukost. Vaknade dock inte till mobillarmet som det var tänkt, utan av ljuset från fönstret. Vad var klockan? Kollade snabbt på mobilen… larmet hade ringt utan att jag hört det! Vad nu då?! Provade att spela upp larmet igen, men det kom inget ljud… Satte ljudet på högsta volym, men ingenting. Säg inte att mobilen höll på att gå sönder, inte nu! Provade att starta om mobilen, då blev ljudet normalt igen. Men hur kul är det att vara på resa med en mobil som man inte kan lita på ska väcka en som man tänkt!? Joe hämtade mig kl. 11.30 och vi åkte mot Iguaçu National Park. Jag hade fått information om att det skulle vara guidad tur i grupp här i Iguaçu, men Joe sa att det var bara jag, d.v.s. private tour. Ännu bättre – speciellt när jag betalat för gruppturer (=billigare).
Iguaçu National Park ligger i sydvästra Brasilien och gränsar mot Iguaçufloden i söder. Nationalparken består av en subtropisk regnskog och natur vilket gör att luftfuktigheten är 95% året om, oberoende av regn-/torrperiod. I parken finns över 400 olika fågelarter samt pumor, jaguarer, rådjur, hjortar, tvättbjörnar, leguaner mm. Nationalparken delar tillsammans med Iguazú National Park (Argentina) ett av världens största och mest imponerande vattenfall – Iguassufallen. Iguassufallen delas av Argentina (80%) och Brasilien (20%) och är ett av Världens sju nya underverk. Med en fallhöjd på 82 meter och beroende på säsong (regn- eller torrperiod) har Iguassufallen mellan 160 till ibland över 270 individuella vattenfall spritt över 2,7 kilometer. Och nu efter 3 veckors regn, var vattenflödet extra högt meddelade Joe. Normalt rinner det 1 miljon liter vatten per sekund, men nu under regnperioden upp emot 5-6 miljoner liter vatten per sekund.
Joe hämtade ut min biljett och jag gick genom entrén, medan Joe körde runt bilen och mötte upp mig inne i parken. Vi fortsatte genom parken i 20 minuter och körde till Path of the Falls som är en 1,2 km lång gångväg med panoramavyer över de Argentinska Iguassufallen. Det första vi såg var en tvättbjörn som höll till vid sidan av gångvägen. Den här tvättbjörnen visade ingen rädsla för människor, snarare tvärtom. Uppenbarligen har turister matat dem för att komma nära och ta kort. Men jag höll mig på säkert avstånd, då den säkerligen hade rabies och jag ville inte bli biten. Joe visade åt vilket håll jag skulle gå och han skulle möta upp mig i slutet vid Naipi Square, ett högt torn vid vattenfallet Devil’s Throat. Det skulle ta ungefär en timme att gå, sa Joe. Lite skeptisk gav jag mig iväg… en timme för att gå 1,2 km? Det positiva med denna gångväg var att det gick nedför i princip hela tiden, bitvis blött och halt p.g.a. mist från alla vattenfall. Först vid slutet, vid Devil’s Throat, gick det j*vligt brant uppför… tack och lov att man kunde ta hiss upp. Längs vägen fanns det view points, där det var bästa vyerna över vattenfallen.
För de mer våghalsiga kunde man ta sig via en gångbro och stå mitt i flodområdet, men då vattenflödet var så kraftigt skapade det rejäla vindar med mist (nästan som regn) från vattenfallen omkring, så jag stod över. Jag hade i och för sig med mig en regnponcho, men man skulle bli superblöt ändå, det såg jag ju på de som kom tillbaka från gångbron.
Precis som Joe sa, mötte han mig uppe i tornet vid Devil’s Throat och det hade tagit mig 1 timme att ta mig runt. Måste ha varit för alla stopp för att ta foton som tog tid. Vi åkte tillbaka och ut ur parken och parkerade bilen vid Bird & Butterfly Park, alldeles bredvid Nationalparken. Jag var nu vrålhungrig och köpte lunch inne i parken. Joe följde sedan med mig. Som namnet antyder så fanns så klart fjärilar och alla möjliga fågelarter; aror, papegojor, fasaner, påfåglar, ugglor, flamingos, tukaner mm.
Det var många olika högljudda läten inne i parken. Det var varmt och fuktigt och lukterna i parken varierade från ställe till ställe. När vi gått runt i hela parken skjutsade Joe mig tillbaka till hotellet. Efter en varm och klibbig dag var en dusch efterlängtad. Strax innan middagen så drog det ihop till oväder. De låga molnen drog in väldigt snabbt och det blåste upp rejält. Sen kom regnet. Och åskan. Blixtarna lyste upp hela himlen i kvällsmörkret och det var som ett magnifikt skådespel på himlen som höll på i timmar. Skönt att vara inomhus och det gjorde mig inget att det blev oväder på kvällen när man ändå inte behövde gå ut.
Landade på Foz do Iguaçu – Cataratas International Airport vid klockan 01.00 på natten. Även om man lyckades slumra till under flygningen så var man sådär härligt mosig i skallen. Det är en mycket liten flygplats för att ha statusen Internationell. Vi fick gå av planet och gå på marken in till terminalen och eftersom jag inte hade nåt incheckat bagage kunde jag fortsätta ut till ankomsthallen och leta reda på min transfer. Men där fanns ingen med mitt namn. Okej, jag kunde väl vänta några minuter (hur skulle han/hon kunna veta att jag inte väntar på mitt incheckade bagage?) innan jag började bli orolig. Och mycket riktigt, hann stå där max två minuter innan chauffören dök upp med min namnskylt. João stavades hans namn och jag vågade mig inte på att ens försöka uttala det. Men jag kunde kalla honom Joe. Han berättade att de precis haft lite av en regnperiod de senaste i 3 veckorna, men att det nu skulle hålla uppe. Självklart – nu när jag är här ;)
Vi gick till bilen och även han undrade varför jag bara hade en liten väska med mig. Så jag fick berätta allt ytterligare en gång, om hur min väska blev kvar i Berlin. Det var kolsvart ute och en luftfuktighet som hette duga. Från flygplatsen åkte vi länge på en rak väg. Passerade en rondell och fortsatte sedan lika rakt som tidigare. Efter ett tag började byggnader och hotell dyka upp på båda sidor om vägen, som fortfarande var spikrak. Joe stannade bilen utanför Hotel Viale Cataratas, där jag checkade in. Innan jag somnade loggade jag in på hotellets WiFi, och fick till min glädje se ett mejl från Baggage Express. Men min glädje byttes snabbt ut till ilska när jag läste att min väska funnits i Manaus redan dagen efter jag landade där. WTF?! Varför blev inte jag kontaktad? Hade de bara skickat mejlet – sådär 1 dag tidigare – hade jag ju kunnat hämta ut den när jag flög från Manaus till São Paulo!!! J*vla stolpskott! Jag skrev tillbaka att de skulle skicka väskan så fort som möjligt till Foz do Iguaçu och det hotell jag nu var på.
Iguaçu National Park ligger i sydvästra Brasilien och gränsar mot Iguaçufloden i söder. Nationalparken består av en subtropisk regnskog och natur vilket gör att luftfuktigheten är 95% året om, oberoende av regn-/torrperiod. I parken finns över 400 olika fågelarter samt pumor, jaguarer, rådjur, hjortar, tvättbjörnar, leguaner mm. Nationalparken delar tillsammans med Iguazú National Park (Argentina) ett av världens största och mest imponerande vattenfall – Iguassufallen. Iguassufallen delas av Argentina (80%) och Brasilien (20%) och är ett av Världens sju nya underverk. Med en fallhöjd på 82 meter och beroende på säsong (regn- eller torrperiod) har Iguassufallen mellan 160 till ibland över 270 individuella vattenfall spritt över 2,7 kilometer. Och nu efter 3 veckors regn, var vattenflödet extra högt meddelade Joe. Normalt rinner det 1 miljon liter vatten per sekund, men nu under regnperioden upp emot 5-6 miljoner liter vatten per sekund.
Precis som Joe sa, mötte han mig uppe i tornet vid Devil’s Throat och det hade tagit mig 1 timme att ta mig runt. Måste ha varit för alla stopp för att ta foton som tog tid. Vi åkte tillbaka och ut ur parken och parkerade bilen vid Bird & Butterfly Park, alldeles bredvid Nationalparken. Jag var nu vrålhungrig och köpte lunch inne i parken. Joe följde sedan med mig. Som namnet antyder så fanns så klart fjärilar och alla möjliga fågelarter; aror, papegojor, fasaner, påfåglar, ugglor, flamingos, tukaner mm.
Onsdag 18 November 2015 - Manaus
Resealbum: Sevärdheter i Brasilien
Copyright © Bejjan888™
Kunde lyxa till det med en liten sovmorgon, då dagen var tillägnat att resa och förflytta mig, alltså inga guidade turer. Inga nyheter kring min väska. Gjorde några försök att ringa både Baggage Express och Frankfurt Airport, men utan resultat. Packade i ren ilska ihop mina grejer och checkade ut från Hotel Go Inn Manaus. Hade drygt 1 1/2 timme kvar innan transfern till flygplatsen skulle komma och hämta mig, så jag hann skriva ett mejl eller två i vredesmod till AirBerlin för att över huvud taget få någon respons. Transfern dök upp till kl. 12.30 och han pratade bra engelska. Han såg lite förvånat på mig och undrade: ”Only one bag?”. Så det var bara att dra hela historien igen om hur min väska blivit kvar i Berlin. Under bilresan till flygplatsen ringde han upp Peter (om ni kommer ihåg, han som var chaufför under den allra första transfern vid min ankomst till Brasilien för några dagar sedan). Peter blev lika upprörd – som jag redan var – och lovade att själv ringa till Tyskland och skynda på mitt bagage. Det kändes bra, hans modersmål var ju ändå tyska.
Väl framme på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport, gick det smidigt att checka in eftersom jag bara hade handbagage. Även om killen bakom disken frågade vänligt om jag skulle checka in väskan, så sa jag nej. För inte tänkte jag checka in mitt enda bagage som jag hade, så det också kunde komma bort – så f-n heller! Jag höll stenhårt i min väska och hade den ständigt under uppsikt genom säkerhetskontrollen. Sen var det dags att med min knaggliga portugisiska försöka införskaffa lite mat. Det gick hyfsat ändå, bara de pratar sakta så går det ändå att lista ut vad de menar. De verkar vara mycket för buffé här i Brasilien, att man tar själv och sedan väger i kassan. Hann äta i lugn och ro innan boarding började på flyget till São Paulo Guarulhos International Airport, även känt som Governador Andre Franco Montoro International Airport. Ja, varför bara ha ett namn på en flygplats, när man kan ha två? Flyget avgick kl. 15.12 lokal tid och nu väntade en 4 timmar lång flygning till São Paulo med TAM Airlines. Planet var en Boeing 767 med 2+3+2 säten med TV-monitorer i sätet framför, med diverse underhållning. Jag vet inte om det var tack vare filmerna som jag plöjde igenom, eller vad, men dessa 4 timmar gick ruskigt fort. Och under dessa timmar hade jag förflyttat mig en tidszon, men 2 timmars skillnad i tid. Åh, tänk att de ska göra det så komplicerat och låta vissa stater (inom en tidszon) ha sommartid och inte andra. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt?
När planet gick ner för landning hade det hunnit bli kolmörkt ute och jag satt långt från ett fönster, så jag kunde inte se när planet tog i marken. En av anledningarna till att jag vill ha fönsterplats när jag flyger. Nu hade man ingen som helst aning om vi landade på en flygplats, i havet eller rakt in i en bergvägg. Obehaglig känsla. Det finns dock så många smarta system att många plan kan, med hjälp av autopiloten, landa sig själva. Tack vare ILS – Instrument Landing System – kan plan landa i mörker och vid dålig sikt på landningsbanor som annars bara kunnat användas vid god sikt samt i dagsljus.
Hur som, landade kl. 21.15 lokal tid på São Paulo Guarulhos International Airport, Brasiliens mest trafiktäta flygplats. Då förväntar man sig kanske att flygplatsen är väl utbyggd, att man bordar planet från gaten, att det är väl skyltat och stort i allmänt. Men icke. Planet jag kom med (Boeing 767) är ändå ett stort plan och man skulle nog ha förväntat sig att få gå av vid en gate. Nej. Vi fick gå av och sedan bussades in till terminalen. Där var det trångt och fullt av människor överallt som mer eller mindre hade bråttom. Att då komma som enkel turist och ska försöka hitta till nästa gate kändes inte helt okej. Letade febrilt efter en monitor för att se vilken gate jag skulle till. När jag till slut hittat en, så uppstod nästa problem… att hitta till gaten. Skyltarna var som bortblåsta, eller så var de väldigt små, för jag såg då inga. Det var ju ingen idé att fråga en mötande person då oddsen för att denne pratade engelska var mycket små. Men efter att ha irrat omkring några minuter insåg jag att jag måste fråga någon. För att vara säker på att kunna fråga på engelska gick jag till en incheckningsdisk. Haa!! Det visade sig att jag var på fel våning. Hmm. Och var fanns den skylten om att jag skulle upp en våning??? Nåväl. Tog rulltrappan upp och därifrån kunde jag ta mig till rätt gate. Eller ja, gate och gate… det var den minsta vänthallen jag sett, och så mycket folk. Det var varmt och högljutt och man fick verkligen vara uppmärksam på tv-monitorerna eftersom man knappt hörde utropen som de gjorde. Härifrån fick vi bussas ut till planet, en Airbus 319, med 3+3 säten.
När planet var i princip fullsatt, var det en sista passagerare som skulle med. En äldre man med gips på båda fötterna, som fick skjutsas ombord med nån form av rullstol. När han skulle byta från rullstolen till sitt säte började han spy i mittgången. Underbart! Smitta ner oss alla, bara. Så man fick kalla in städpersonal som fick torka upp och städa. När planet väl började taxa ut (strax efter kl. 23.10) hörde jag hur ett barn strax bakom mig började snora. Ja, men helt perfekt! Blir jag inte sjuk nu så… Och barnet snorade hela flygresan från São Paulo till Foz do Iguaço, en flygresa på dryga 2 timmar.
Kunde lyxa till det med en liten sovmorgon, då dagen var tillägnat att resa och förflytta mig, alltså inga guidade turer. Inga nyheter kring min väska. Gjorde några försök att ringa både Baggage Express och Frankfurt Airport, men utan resultat. Packade i ren ilska ihop mina grejer och checkade ut från Hotel Go Inn Manaus. Hade drygt 1 1/2 timme kvar innan transfern till flygplatsen skulle komma och hämta mig, så jag hann skriva ett mejl eller två i vredesmod till AirBerlin för att över huvud taget få någon respons. Transfern dök upp till kl. 12.30 och han pratade bra engelska. Han såg lite förvånat på mig och undrade: ”Only one bag?”. Så det var bara att dra hela historien igen om hur min väska blivit kvar i Berlin. Under bilresan till flygplatsen ringde han upp Peter (om ni kommer ihåg, han som var chaufför under den allra första transfern vid min ankomst till Brasilien för några dagar sedan). Peter blev lika upprörd – som jag redan var – och lovade att själv ringa till Tyskland och skynda på mitt bagage. Det kändes bra, hans modersmål var ju ändå tyska.
Väl framme på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport, gick det smidigt att checka in eftersom jag bara hade handbagage. Även om killen bakom disken frågade vänligt om jag skulle checka in väskan, så sa jag nej. För inte tänkte jag checka in mitt enda bagage som jag hade, så det också kunde komma bort – så f-n heller! Jag höll stenhårt i min väska och hade den ständigt under uppsikt genom säkerhetskontrollen. Sen var det dags att med min knaggliga portugisiska försöka införskaffa lite mat. Det gick hyfsat ändå, bara de pratar sakta så går det ändå att lista ut vad de menar. De verkar vara mycket för buffé här i Brasilien, att man tar själv och sedan väger i kassan. Hann äta i lugn och ro innan boarding började på flyget till São Paulo Guarulhos International Airport, även känt som Governador Andre Franco Montoro International Airport. Ja, varför bara ha ett namn på en flygplats, när man kan ha två? Flyget avgick kl. 15.12 lokal tid och nu väntade en 4 timmar lång flygning till São Paulo med TAM Airlines. Planet var en Boeing 767 med 2+3+2 säten med TV-monitorer i sätet framför, med diverse underhållning. Jag vet inte om det var tack vare filmerna som jag plöjde igenom, eller vad, men dessa 4 timmar gick ruskigt fort. Och under dessa timmar hade jag förflyttat mig en tidszon, men 2 timmars skillnad i tid. Åh, tänk att de ska göra det så komplicerat och låta vissa stater (inom en tidszon) ha sommartid och inte andra. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt?
När planet gick ner för landning hade det hunnit bli kolmörkt ute och jag satt långt från ett fönster, så jag kunde inte se när planet tog i marken. En av anledningarna till att jag vill ha fönsterplats när jag flyger. Nu hade man ingen som helst aning om vi landade på en flygplats, i havet eller rakt in i en bergvägg. Obehaglig känsla. Det finns dock så många smarta system att många plan kan, med hjälp av autopiloten, landa sig själva. Tack vare ILS – Instrument Landing System – kan plan landa i mörker och vid dålig sikt på landningsbanor som annars bara kunnat användas vid god sikt samt i dagsljus.
Hur som, landade kl. 21.15 lokal tid på São Paulo Guarulhos International Airport, Brasiliens mest trafiktäta flygplats. Då förväntar man sig kanske att flygplatsen är väl utbyggd, att man bordar planet från gaten, att det är väl skyltat och stort i allmänt. Men icke. Planet jag kom med (Boeing 767) är ändå ett stort plan och man skulle nog ha förväntat sig att få gå av vid en gate. Nej. Vi fick gå av och sedan bussades in till terminalen. Där var det trångt och fullt av människor överallt som mer eller mindre hade bråttom. Att då komma som enkel turist och ska försöka hitta till nästa gate kändes inte helt okej. Letade febrilt efter en monitor för att se vilken gate jag skulle till. När jag till slut hittat en, så uppstod nästa problem… att hitta till gaten. Skyltarna var som bortblåsta, eller så var de väldigt små, för jag såg då inga. Det var ju ingen idé att fråga en mötande person då oddsen för att denne pratade engelska var mycket små. Men efter att ha irrat omkring några minuter insåg jag att jag måste fråga någon. För att vara säker på att kunna fråga på engelska gick jag till en incheckningsdisk. Haa!! Det visade sig att jag var på fel våning. Hmm. Och var fanns den skylten om att jag skulle upp en våning??? Nåväl. Tog rulltrappan upp och därifrån kunde jag ta mig till rätt gate. Eller ja, gate och gate… det var den minsta vänthallen jag sett, och så mycket folk. Det var varmt och högljutt och man fick verkligen vara uppmärksam på tv-monitorerna eftersom man knappt hörde utropen som de gjorde. Härifrån fick vi bussas ut till planet, en Airbus 319, med 3+3 säten.
När planet var i princip fullsatt, var det en sista passagerare som skulle med. En äldre man med gips på båda fötterna, som fick skjutsas ombord med nån form av rullstol. När han skulle byta från rullstolen till sitt säte började han spy i mittgången. Underbart! Smitta ner oss alla, bara. Så man fick kalla in städpersonal som fick torka upp och städa. När planet väl började taxa ut (strax efter kl. 23.10) hörde jag hur ett barn strax bakom mig började snora. Ja, men helt perfekt! Blir jag inte sjuk nu så… Och barnet snorade hela flygresan från São Paulo till Foz do Iguaço, en flygresa på dryga 2 timmar.