Copyright © Bejjan888™

Under natten vaknade jag av ett rejält åskväder som dragit in över Rio de Janeiro med hällregn och blixtar som lyste upp hela hotellrummet, trots att jag hade dragit för gardinerna. När det sedan var dags att gå upp och käka frukost hade ovädret dragit förbi. När jag klev ut utanför hotellet kändes det att luften var svalare nu och det låg lite duggregn kvar i luften. Jag sneglade upp mot Corcovado och såg att dess topp var helt inlindat i dimma. Typiskt. Jag som har en dagstur dit upp för att se Christ the Redeemer på eftermiddagen. Nåväl, dimman har ju hela förmiddagen på sig att lätta så det ska nog inte vara något problem. Gick via Copacabana Beach i riktning mot Ipanema Beach. Solen gjorde några tappra försök till att tränga genom molnen men förgäves. Molnen var riktigt tunga och låga idag. Inte många själar som badar idag inte, bara några surfare som letade efter den perfekta vågen. Det finns en udde mellan Ipanema och Copacabana, Pedra do Arpoador, med klippor som bräcker havets vågor. Uppenbarligen var platsen idyllisk för kaktusar då det växte massor av vad jag tror var någon form av Prickly Pear.
Gick sedan tillbaka till Copacabana och letade upp ett lunchbufféställe. Så himla praktiskt att ta så mycket man ville och betalade sedan efter hur mycket det vägde.

Klockan 14.20 var det pick-up för eftermiddagsturen till Corcovado och Tijuca Forest. Guiden Jaolber ”Joe” hämtade mig i hotellobbyn och vi gick ombord på en fullstor buss, även om vi inte var så många, totalt runt 25 stycken skulle jag säga. Tyvärr hade dimman inte lättat från i morse och Joe informerade oss på bussen att vi troligtvis inte skulle kunna se så mycket av statyn, än mindre se de annars fantastiska vyerna. Typiskt! Bussen stannade nere vid tågstationen varifrån tåg avgick varje 20:e minut. Alternativt kan man köra längs en smal och slingrande väg upp. Vi klev på tåget och eftersom det inte var någon kö kom alla med på samma tåg. Vid högsäsong kan kön till dessa tåg vara långa och väntetiden kan bli flera timmar, då tågen endast kan transportera 540 personer i timmen. Tåget åkte brant uppför de nästan 4 kilometrarna upp till toppstationen. Första loket var ångdrivet och började trafikera Corcovado år 1884, men idag drivs de elektroniskt och det är inte helt ovanligt att tågen är ur funktion. Joe berättade att tågen bara dagen innan, d.v.s. igår söndag, hade tågen stått helt stilla och gruppen hade då fått ställ in sin tur då den fullstora bussen inte kan ta sig upp till tågets ändstation. Från tågets toppstation fick man göra ett val. Antingen gå de 223 trappstegen upp till observationsplatsen eller ta hiss i kombination med rulltrappor. Eftersom det inte var så mycket folk och därmed inga köer var det självklara valet hiss + rulltrappor för min del.

Väl uppe på den absoluta höjden av 710 meter över havet så var dimman så tät att man knappt kunde se foten på själva Christ the Redeemer. Stor besvikelse eftersom när man nu betalat för en tur upp dit så vill man ju se statyn eller i alla fall se den magnifika utsikten. Men icke! Vädergudarna hade sett till att jag skulle få se varken eller. Stundvis genom dimman kunde man ana en siluett av statyn, mer än så hann jag aldrig se innan vi skulle samlas för gemensam färd ner till bussen igen. Trots att vi hade fått små lappar att klistra på våra tröjor med guidens namn för att lättare hålla ihop, lyckades 2 personer villa bort sig och kom aldrig med tåget ner från toppen. Joe bara ryckte på axlarna och menade på att de fick skylla sig själva. Han hade varit mycket tydlig med när och var vi skulle samlas igen. Väl nere igen så bordade vi bussen och började vår färd tillbaka till alla våra hotell. På tillbakavägen passerade vi genom några av Rio de Janeiros 30-tal biltunnlar som byggts då Rio ligger i ett bergigt område.

Vi passerade Guanabara Palace där Prinsessan Isabell en gång bodde och idag inhyser stadens guvernör. Längs vägen passerade vi många street arts/tags på hus och murar. En del var rent klotter medan andra var rena konstverk. Till slut var vi framme i Copacabana, som för övrigt betyder ”Shiny Horizon” på bolivianska. Boliverna tog med sig det namnet när de besökte Brasilien en gång i tiden. En efter en hoppar av bussen och likaså jag, när bussen väl stannade utanför mitt hotell.

Nästa pick-up var kl. 19.20 för BBQ middag och sedan Samba Show. Jag var i god tid i hotellobbyn och väntade. Jag väntade och väntade och mindes Peters ord: ”Det är vanligt att folk är sena, ibland upp till 30 minuter”. Men när klockan var närmare 20.00 hörde jag av mig till min lokala guide Renato och frågade om de glömt bort mig. Det dröjde inte lång stund förrän han hörde av sig och sa åt mig att det skett ett missförstånd och att jag skulle ta en taxi till Shenanigan där BBQ middagen höll hus. Det tog drygt 15 minuter med taxi och när jag klev in innanför dörrarna till restaurangen var det i princip fullsatt. Jag fick en plats med ett gäng från USA som också skulle med och se Samba Showen lite senare. Mycket trevliga människor! Det var lite rörigt att veta hur det fungerade, men mina vänner runt bordet förklarade för mig. Jag fick hämta grönsaker, potatis, ris och pasta vid de uppvärmda serveringsborden längre bort, sedan gick personalen runt med brickor av kött, kyckling, fisk etc och skar upp bitar vid bordet till varje gäst. Och var man inte uppmärksam och hann med och säga nej så fick man sig en bit ändå. Mängder av gott kött och kyckling serverades i alla dess former och smaker. När middagen sedan avslutades med glass var man proppmätt. Men lite glass slinker ju ändå ner ;)

Sedan gick vi ut till bussen och vi blev körda till Plataformas Sambashow. Vi bjöds på en spektakulär show med livemusik, rytmer och dans med färgsprakande färger med glitter och glamour. Helt fantastiskt! Showen höll på drygt 1 ½ timme och jag kom tillbaka till hotellet strax innan midnatt.