Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Frukosten serverades kl. 07.45. Tydligen tyckte husmodern att det var tidigt. Hon hade inte bytt om från nattsärken ännu. Men hon hade en väldigt stark personlighet och verkade inte ta illa vid sig fast personer omkring henne tisslade och tasslade. Idag kunde transferbussen (till Barcelona) köra ända fram till Can Sort eftersom man hade lagt på nytt grus på vägen och leran hade torkat under veckan. Så chauffören packade in allt vårat bagage i bussens lastutrymme och en del väskor fick vi lov att ha inne i bussen också. Ni kan ju tänka er, 21 tjejer (och 1 man) som ska ha med sig ridkläder vanliga kläder för en vecka… det blir mycket väskor det! Så började vi vår resa mot Barcelona och El Prat (flygplatsen). Under två timmar satt vi och pratade om vad vi varit med om under veckan. En del på bussen skulle sova över en natt i Barcelona och sedan flyga hem dagen efter. Men jag och min reskamrat skulle flyga hem idag. Vi fick tillbringa några timmar på flygplatsen innan det var dags att borda planet, kl. 15.20 mot Arlanda, Stockholm.

På utrikesterminalen fanns det en hel del affärer som man kunde gå omkring och kika i, riktiga restauranger och köpa mat i. Det fick även bli en sista glass också innan vi gick till gaten.

Så, hur ska jag sammanfatta resan…

# Informationen på researrangören var ett år gammal när vi beställde resan, och en del hade hunnit ändras under den tiden. Dels hade hästarna flyttats från stallet till ett annat och ridrutten hade därmed också ändrats något.
# Och vad gäller transfertiderna till och från Barcelona stämde inte heller. Enligt researrangören så skulle man inte boka ett flyg hem före kl. 13.00. Men transfern var framme vi El Prat redan kl. 10.30. När vi pratade med de andra deltagarna så hade deras researrangör sagt tidigast kl. 12.00. Hade vi vetat det, hade jag och min reskompis kunnat ta ett tidigare flyg hem och sluppit vänta flera timmar på flygplatsen, som vi fick göra nu.
# Vilseledande namn på ridresan. Researrangören hade döpt den här ridresan till ”Strand och gröna ängar”. Eftersom vi red endast 6 km längs stranden och mest bland berg och skog så blev det en besvikelse. Lika besvikna som när vi fick bo på samma boende totalt tre nätter av sju, fast vi egentligen skulle ha bytt boende varje natt.

Men för att säga något positivt om resan då…

# Hästarna hade det bra. De utfodrades 3 gånger om dagen. Under ridturerna stannade vi ofta vid vattendrag och lät hästarna dricka vatten. De var väldigt noga med att sadlarna satt rätt på hästarna och Elia kollade detta flera gånger under turerna.
# Guiderna gjorde verkligen sitt bästa för att vi gäster skulle ha det bra. De servade och hjälpte oss på alla tänkbara sätt!
# Jag måste ändå säga att det var god mat. Jag åt inte av fisken, skaldjuren eller bläckfisken… men det jag faktiskt åt smakade mycket bra. Man behövde inte vara rädd för att maten inte skulle räcka. De kom med mera mat hela tiden om de såg att något tog slut.

Skulle jag rekommendera resa till andra?
Både ja och nej. Det beror på vad man är ute efter. Vill man ha mycket ridning för pengarna – visst, då är detta en bra resa. Men vill man ha mer ridning vid strand och gröna ängar – välj en annan resa i så fall. Annars blir ni bara besvikna.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp på morgonen och upptäckte att ingen av oss hade störts av tupparna. Vi hade nog varit så trötta att vi inte vaknade av den anledningen. Frukosten serverades kl. 08.30 och vi tog transfern kl. 09.00 till hästarna. Vi behövde inte packa våra bagageväskor idag, eftersom vi skulle bo här på Can Sort kommande natt också.

Idag var det sista riddagen och det kändes vemodigt (men ändå skönt) att det var de sista 4 timmarna i sadeln. Man tänkte hela tiden att nu är det sista gången jag borstar henne, sadlar henne och så vidare. I början av ridturen var det lite mer kuperad terräng och ett saktare tempo. Lite senare började vi komma ner på planare mark och vi passerade flera mindre byar, vacker beläget och ofta med en kyrka mitt i centrum.

Mot slutet av ridturen kom vi fram till en fåraherde. Alltså en riktig fåraherde, sån som står och vaktar sin fårflock hela dagen och vallar dem från den ena betesmarken till den andra. Elia berättade att en gång när de passerade samme man och fårflock, så hade de travat förbi. Då hade alla får följt efter hästarna och den stackars mannen fick jaga ikapp alla får. Men när vi passerade fåraherden så skrittade vi lugnt och stilla. Fåren började följa efter oss idag också, men mannen var beredd och lyckades stoppa dem i tid.
Till slut hade vi kommit fram till sista galoppen. Elia ropade till alla att det var sista snabba galoppen för oss och sedan bar det iväg. En riktigt lång galoppsträcka blev det, med full fart. Det var härligt! Det verkade som om hästarna visste om det också, att de var nära stallet. Så kanske det var därför de var så pigga?

Långbordet stod uppdukat i skuggan, under ett valv på Can Muní, gården där hästarna bodde. Lunchen bestod av… inte allt förvånande… fisk, skaldjur och bläckfisk. Till och med i salladen. I paellan också. Jag försökte pilla ur så mycket fisk det gick och åt det som var runtom. Men så kom efterrätten som var ÄPPELPAJ! Det satt riktigt fint måste jag säga. Båda ridgrupperna (alla 16 personer) hade samlat ihop lite dricks till våra två guider och de medhjälpare som jobbat under vår ridvecka och överlämnade pengarna efter middagen. Sedan tog vi farväl och satte oss i transfern och åkte tillbaka till Can Sort för en sista natt. På eftermiddagen satt många av oss nere vid poolen och bara slappnade av. Middagen serverades vid kl. 20.30 och bestod faktiskt INTE av fisk. En normal sallad, nudlar och en köttgryta (med bland annat morötter). Till efterrätt blev det glass. Så mätt och belåten gick jag och min reskamrat och la oss i sängen, fulla av roliga minnen och nya kamrater ute i världen.

Copyright © Bejjan888™

Frukost serverades kl. 08.45 och transfern till hästarna avgick kl. 09.30. Idag hade vi att se fram emot totalt 5 timmars ridning, med lunch och ett 1 timmar långt besök i staden Besalú, i Garrotxa. Hästarna hade vi lämnat uppe i bergen dagen innan, så ridningen innan lunch bestod av mest klättring och nedstigning och alltså inte så mycket galopper. Idag fick jag lov att byta sadel igen! Denna gång var det dock en annan häst som behövde den engelska allroundsadeln som min häst Dána hade, så det slutade med att jag fick ta Juviás (Elias häst) sadel. Så det började med en spansk sadel, sedan en engelsk allroundsadel för att slutligen återgå till en spansk sadel…

När vi tagit oss ner från det bergiga landskapet kom vi ner till låglandskap med mycket odlingar och åkrar. Då och då passerade vi de mest ensliga gårdarna och hundar som skällde på både oss ryttare och hästar. Hästarna verkade inte bry sig ett skvatt om hundarna, här hemma i Sverige skulle våra ridhästar skygga och bli livrädda… nu höjdes tempot lite grann och vi kunde trava och galoppera mer och längre sträckor. Vi passerade majsodlingar och öppna fält med Pyrenéerna i bakgrunden. Naturen skiftade verkligen i sådana kontraster. Ensamma hus gömda bakom lummiga träd till mindre byar med smala kullerstensgränder, stenhus och små kyrkor. Vi red in i ett område med jättehög vass (påminde nästan om bambu), där Elia återigen hade behövt en machete. Man kände sig väldigt liten när vassen som högst var upp mot 6 meter. Lunchen stod redan uppdukad på det portabla långbordet som medhjälparna hade med sig i bilarna. Katalansk korv och makaronisallad bland annat bjöds det på idag. Korven såg verkligen grå och dassig ut, så mina förväntningar på korvens smak var inte direkt skyhöga… men så fel jag hade. Den var faktiskt god.

När vi ätit klart vandrade vi iväg, in till staden Besalú som låg bara ett hundratal meter från platsen där vi lämnat hästarna. Besalú är mest berömt för den romaneska bro från 1100-talet som leder över floden Fluvià. Mitt på bron står ett portvalv som, under Medeltiden, skyddade stadens invånare från eventuella hot utifrån. Direkt efter bron när man kommer in i staden finns små affärer och souvenirshoppar. Elia rekommenderade oss att stanna till och köpa hemgjord glass i en av affärerna. Vi gjorde faktiskt det och jisses vilken god glass det var! En del köpte till och med två strutar glass… men för mig räckte det med en strut ;) Kullerstensgatorna och fasaderna är det mest utmärkande för stadens centrum.

Vi vandrade längs de smala gränderna och man kände nästan hur man reste tillbaka i tiden. Husen och gränderna gjorde den medeltida andan påtaglig och de många religiösa byggnaderna, såsom kyrkan Sant Pere (invigd år 1003), en restaurerad mikveh (ett rituellt Judiskt bad) från 1000- eller 1100-talet samt ruinerna av en medeltida synagoga gjorde att man fick en historisk tillbakablick. Plötsligt kom vi fram till ett torg. I ena kanten såg vi ett miniatyrmuseum som hette Micromundi, vilket innebar att besökarna fick titta på små saker genom mikroskop. Det var lite roligt eftersom jag använder mikroskop i mitt dagliga arbete hemma i Sverige. Vi var dock aldrig in på själva museet.

Vi kom tillbaka till hästarna efter en timme, borstade och sadlade dem och fortsatte ridturen. Nu var det mer flack terräng och det började bli lite tunna moln på himlen för första gången på hela ridturen. Det var lite skönt att solen inte stekte alltför mycket… man tänkte ändå lite grann på hästarna. Vi passerade många bondgårdar och djur, bland annat kor, grisar och vackra hästar. Vi avslutade dagens ridpass och lämnade hästarna på Hotel Masia La Palma… och nu kanske det är någon läsare som reagerar direkt – var det inte där vi sov i natt??? Jo, just det! Alldeles riktigt, vi lämnade hästarna bakom hotellet där vi sov i natt. Vi ryttare fick sätta oss i transfers och kördes iväg mot ett annat boende. Tydligen var det fullbokat inatt, så vi kunde inte bo där… När vi åkte ett bra tag började några i bilen känna igen vägen – här hade vi åkt förut! Alla i bilen började studera omgivningen och ju närmare hotellet vi kom desto mer bekant var det. Alldeles riktigt så kom vi fram till Can Sort, det boende vi hade första natten på veckan. Besvikna klev vi ur bilarna och vi fick till och med bo i samma rum som första natten. Inte för att det var dålig standard på detta boende eller så. Men många av oss hade ju valt just denna resa eftersom man skulle få olika boende längs vägen och byta varje natt. Dessutom så skulle vi få vakna mitt i natten (igen) av gårdens två aningens förvirrade tuppar som inte kan skilja på natt och dag.

Till middag serverades det… håll i er nu… FISK! Åh suck, jag som inte gillar fisk… Och när de dessutom ska blanda i det i alla alternativ, till och med bläckfisk i salladen, så blir man lite trött.

Copyright © Bejjan888™

Vi vaknade och gjorde oss i ordning till frukosten som serverades kl. 08.00. En trekvart senare gick vi iväg till hästarna som väntade snällt där vi lämnade dem igår. Vi hade en tuff dag framför oss, 7 timmar i sadeln och dessutom skulle vi ha picknick-lunch med oss i sadelväskorna.

När hästarna var sadlade och klara red vi iväg och följde Boadella Reservoar en bit innan vi tog av in på en skogsväg uppför berget. Vi red in i Alta Garrotxa, ett område i Katalonien med extrema kontraster och formationer i landskapet, dess vegetation, fauna och bosättning genom tiderna har skapat en relativt isolerad natur som bevarat en viktig biologisk mångfald. Området har därför förklarats som ”Space of Natural Interest” och har utsetts till specialskyddszon för fåglar av Nature Network år 2000. Landskapet i Alta Garrotxa är spektakulärt, inte bara för dess storslagna topografi utan även för dess skogar som domineras av ekar. Vi red längs skogsvägar, smala stigar och vi kom in på vägar med spår av crossmotorcyklar. Och efter ett tag mötte vi 4 stycken killar på crossar, men de respekterade hästarna fullt ut, stängde av motorerna och gick sakta och försiktigt förbi våra hästar. Det var väldigt respektfullt av dem tycker jag! Vi fortsatte uppför berget och vi hade en makalös utsikt mot Pyrenéerna. Jag kunde inte låta bli att förundras över hur människor kan bo så ensligt, alldeles själva uppe på en bergstopp… visst, de har en enastående utsikt, men om det skulle hända något så har man ju flera mil till närmaste granne.

En stund senare fick vi sitta av hästarna och leda dem i ungefär 30 minuter eftersom vägen sluttade så brant nerför plus att det var ”halt” grus. Även fast vi gick med hästarna så var det flera av ryttarna som druttade på ändan själva… Jag klarade mig från det i alla fall. Sedan red vi vidare i både trav och galopp innan vi fick lov att sitta av hästarna igen. Den här gången var det för att kunna passera en djup sänka, endast med en lerig stig som gick ner och upp genom sänkan, med en liten bäck längst ner. Jag fick dra upp stigbyglarna och tvinna fast tyglarna i käkremmen. Sedan gick jag ner i sänkan och upp på andra sidan medan Elia höll i Dána kvar på andra sidan. När jag var beredd släppte Elia min häst som själv fick kana ner för lerbacken och sedan klättra upp för den branta backen. När Dána kom upp för backen tog jag henne igen. Så fick vi göra med alla ryttare och hästar till dess att alla var över.

Vi red någon timme till innan vi kom fram till en by (minns tyvärr inte namnet) där vi fick gå runt i byn på egen hand. Den var en vacker by, men stenhus som omringade en kyrka. Det fanns inte mycket för oss turister som besökte byn. Det verkade vara en mer isolerad och oexploaterad by, skyddad från allt vad turism heter. Det fanns ett kafé som hade öppet, och de som hade ett begär efter kaffe köpte sig en varsin kopp. Mer än så fanns det inte att göra här.

När timmen hade gått var vi tillbaka vid hästarna och vi red i ungefär en kvart till, innan vi stannade till för picknick-lunch intill en stilla flod. Idag fick vi tid för en siesta efter lunchen och det var många som nyttjade det tillfället också. Efter lunchen red vi bland bergiga landskap blandat med öppna fält. Mot slutet av dagen red vi längs ett berg (vet tyvärr inte namnet) och galopperade en lång sträcka längs en skogsväg. Det var lite lerigt på vägen så om man galopperade för fort in i en tvär kurva slirade hästarna, det var lite obehagligt. Men det var roligt att galoppera länge, men tyvärr var det lite uppförsbacke hela vägen så när vi saktade av till skritt var de flesta hästarna alldeles slut. Men nu var vi nära övernattningsstället och hästarna verkade veta det och ökade takten lite. När vi kom fram till hagarna sadlade vi av hästarna och de fick sin mat, medan vi korkade upp champagne. Vi trodde att vi skulle få sova i den intilliggande byggnaden, men vi fick reda på att vi skulle sova på ett annat boende.

Så vi fick sätta oss i en minibuss och blev körda till Hotel Masia La Palma, 20 minuters bilväg därifrån. Hotel Masia La Palma ligger i Parets de Dalt, mitt ute i ingenstans. Men det var ett lantligt och mysigt ställe som till och med hade en utomhuspool. De flesta rum hade INTE badrummet i anslutning till rummet, utan de låg i en gemensam korridor. Varje rum hade fortfarande sitt eget badrum (med dusch och toalett) och så, men det kändes lite annorlunda. Kanske för att vattenledningarna var dragna så i huset? Middagen serverades kl. 20.30 och kocken gick runt och tog in beställningarna från var och en. Vi fick en hel meny att beställa från, man fick nästan beslutsångest vilken maträtt man skulle ha. Man jag bestämde mig till slut för en Pasta Bolognese till förrätt, kyckling och nachos till varmrätt och till efterrätt fick alla samma, nämligen melon. Efter god mat och en lååång dag i sadeln gick alla och la sig tidigt.

Copyright © Bejjan888™

Vi klev upp lagom till frukosten som serverades kl. 09.00 på takterrassen på hotellet. Eftersom det var fint väder, inte ett moln på himlen och solen sken, var det en magnifik vy från taket när vi satt och åt. Med Pyrenéerna på ena sidan och Medelhavet på den andra samt katedralen Santa Maria de Castelló bara ett fåtal kvarter från hotellet passade jag på att ta några panoramabilder med min mobil. Jag har konstigt nog inte den möjligheten med min vanliga kamera.

Första ridpasset fram till lunch skulle bli mer intensivare, med mer galopper och trav än på eftermiddagen. När vi gjort i ordning hästarna red vi iväg först längs grusvägar och sedan alltmer utmed åkrar och odlingar. En hel del galoppsträckor och travpass hann vi med och vi såg en del djur längs vägen, bland annat en stork som blivit ”rånad” på sitt bo av en annan fågel. Storken flög oroligt runt uppe i luften och visste inte vad den skulle ta sig till. Idag var det en av hästarna som tog sig ett tjuvdopp. När vi stannat vid ett vattendrag och låtit hästarna gå ner en bit i vattnet var det en av hästarna som la sig pladask ner i vattnet. Tyvärr var det min reskompis som råkade ut för just detta. Hon hann få ur fötterna ur stigbyglarna och ta sig av, men vad hjälper det när man står ute mitt i vattnet. Hon föll i och fick ett dopp hon också. Ni kan ju tänka er, blöt och lerig med ridbyxor, short chaps, skorna och till och med tröjan… som tur var hade vi fint väder och +25°C varmt i alla fall.

Medhjälparna (som bland annat skjutsar bagageväskorna, fixar hästarnas övernattningsställen och vissa dagar lagade mat åt oss) hade dukat upp lunch på långbordet och idag fick vi spanska tapas med kyckling, sallad och en massa röror till. Till detta naturligtvis vin, vatten och läsk. Min reskompis (som ofrivilligt fick sig ett dopp) passade på att byta till torra kläder. Men vissa plagg, som ridbyxor och skor, har man ju inte dubbel uppsättning av när man är ute på ridsemester…

Efter lunchen gjorde vi i ordning hästarna och gav oss iväg på nästa ridpass. Vi skulle nu rida cirka 2 timmar i ett lugnare tempo än förmiddagen och till slut komma fram till Maçanet de Cabrenys och vårat hotell La Central. I början red vi bland hög vass, så tät att man knappt såg ryttaren framför om man kom lite på efterkälken. Elia, som red först, hade behövt en machete där framme för att bana väg åt oss andra. Plötsligt kom vi fram till en livligt trafikerad väg. Där skulle vi passera under den i en betongtunnel som verkligen var formad som en tub. Jag trodde aldrig att hästarna frivilligt skulle gå in i tunneln, men det var inga problem. Till och med min häst, Dána, som jag upplevde som ganska ”tittig” gick igenom tunneln utan större problem.

Sedan passerade vi stora korkekskogar som drabbats hårt av sommarens skogsbränder. Det är ju ändå tragiskt för människorna som lever i områden som ofta drabbas. Om man förlorar betesmarker, odlingar och kanske till och med sina hem… det är så svårt att förstå hur det skulle kännas, eftersom vi så sällan drabbas av skogsbränder här hemma i Sverige. Elia berättade att skogsbränderna i området ofta (men inte alltid) startas av icke naturliga orsaker (typ pyromaner och så). Och sådana saker gör mig bara upprörd.

Mot slutet av riddagen kom vi alltmer upp i bergen och det blev faktiskt lite kyligt på slutet. Till slut kom vi fram till Boadella Reservoar, vilket innebar att vi inte var så långt från vårat hotell. Boadella Reservoar är en reservoar som förser hela populationen i staden Figueras (staden där Salvador Dalí föddes) och större delen av Costa Brava med vatten. Två huvudfloder (Arnera och Muga) med sin början högt uppe i Pyrenéerna bidrar med vatten till reservoaren. Tack vare det låga vattenståndet i reservoaren kunde vi rida ner på sidan av den och galoppera längs med vattnet. Plötsligt fick vi sitta av hästarna och leda dem över en i princip fallfärdig liten stenbro. Den var nästan lite farlig att passera över eftersom den var så ojämn… den var inte särskilt högt upp eller så, men stenkonstruktionen kändes fallfärdig. När alla tagit sig över bron och åter satt sig på hästarna, väntade en ganska brant stigning upp från reservoaren. Enligt Elia var vi bara minuter från hotellet och övernattningsstället där vi skulle lämna hästarna. Skönt! Tyckte de flesta och vi var nog alla lite ömma i rumpan.

Sagt och gjort. Vi lämnade hästarna i hagarna för natten och gick några minuter innan vi kom fram till Hotel & Spa La Central, nära byn Maçanet de Cabrenys. Det kristallklara vattnet från båda floderna Arnera och Muga rann stillsamt förbi hotellet och den gröna rogivande trädgården alldeles utanför gjorde det lätt att slappna av, varva ner och bara vara. Byggnaden som numera är Hotel & Spa La Central, var i början av 1900-talet ett vattenkraftverk, som försörjde städer och byar i området med el. Det är få hotell och resorts i Katalonien som är så kända för sin arkitektur. Jag kan vara beredd att hålla med om att det var en annorlunda arkitektur… om man passerade där skulle man definitivt inte kunna se att det är ett hotell och spa, bara genom att se på byggnaden.

Några hade förbeställt massage på hotellet och hade bråttom att byta om, eftersom vi hade blivit lite sena. Jag och min ridkompis bytte om till badkläder och gick ner till inomhuspoolen. Bredvid poolen fanns en saltvattenpool, där man kunde göra så kallad ”floating”. Alltså, det var så mycket salt i vattnet att man flöt. Saltvattenpoolen var inte särskilt djup, 2 dm kanske, men det räckte eftersom man skulle ligga raklång och flyta i det varma och salta vattnet. Hade man sår eller solbränna (som jag lyckat skaffa mig) så sved det rejält i det salta vattnet. Men det var häftigt att prova på! Även en ångbastu och en vanlig bastu fanns i anslutning till poolen. Hotellet var även utrustat med game room, solarium och fitness room. Middagen serverades sedan kl. 21.00 i hotellets matsal. Hotellet, som är känt för sitt goda kök, bjöd på trerätters middag med två alternativ till varje rätt att välja bland. För mig blev det kroketter till förrätt, fisk och pommes till varmrätt och sorbet till efterrätt. Dryck till middag var vatten eller vin. Under middagen berättade Elia att vi skulle rida 7 timmar i morgon och att vi skulle få gå en bra bit eftersom vi ska upp i bergen. Så det var bara att ställa in sig rent psykiskt på en tuff dag i morgon.

Copyright © Bejjan888™

Frukosten serverades redan kl. 07.30 (vilket anses vara ganska tidigt i Spanien) innan vi vandrade iväg till hästarna där de varit över natten. Vi gjorde i ordning hästarna inför dagens ridtur som skulle börja längs stranden alldeles i närheten av hotellet. Elia ville att jag skulle byta den spanska sadeln jag red med igår mot en engelsk allroundsadel, eftersom den spanska sadeln tydligen inte satt riktigt bra på min häst Dána. Den engelska sadeln är betydligt lättare än en spansk, men om man jämför komforten mellan en spansk och en engelsk sadel så vinner den spanska sadeln med hästlängder speciellt när man är ute på långritter som den här.

Idag skulle vi rida i ungefär 4 timmar, äta lunch och sedan ha eftermiddagen fri till andra aktiviteter. Vi skrittade i ungefär 10 minuter innan vi kom ner till stranden vid Rosbukten (Golf de Roses). Rosbukten är 16 km lång och är en del av Costa Brava i nordöstra Katalonien. Tre floder har sitt utlopp i Rosbukten, bland annat floden Fluviá. Dessa floder har till uppgift att dränera östra Pyrenéerna på det smältvatten som bildas när snön smälter uppe i bergen. Elia samlade oss alla och berättade att det var noga med att vi red på ett led, alldeles i vattenbrynet och inte i den torra sanden (speciellt i galoppen), för hästarnas skull. Hon varnade dessutom två ryttare i gruppen om att den ena hästen gillade att ta sig ett tjuvdopp i vattnet och att den andra hästen gillade att lägga sig ner och rulla i sanden. Som tur var gällde det INTE min häst Dána. Efter informationen rättade vi in oss i ledet och skrittade ner till vattnet. Inte ett moln på himlen, solen sken och värmde och den ljumna vind som blåste in från havet med en svag doft av salt gjorde vädret perfekt för en ridtur på stranden. Vi travade en kort bit och sedan bar det av i galopp. Ljudet från hästarnas hovar på den blöta sanden och att få sträcka ut i full galopp var helt underbart. Bitvis sköljde vågorna in under hästarna och havsvattnet skvätte upp på både hästar och ryttare. Ibland fick vi lov att skritta förbi personer som fiskade längs stranden och en gång passerade vi surfbrädor som låg på stranden. Min häst Dána tyckte att surfbrädorna var SÅÅÅ läskiga och hon vägrade först att gå förbi. Men när de andra hästarna gick förbi så kände hon sig nog ganska ensam så då skyndade hon sig förbi…

Efter ungefär 3 km strandritt stannade vi för fotografering. Vi samlade ihop oss, alla åtta ryttare med respektive häst. Elia tog alla våra kameror och tog bilder åt oss. En bild med alla tillsammans samt en individuell bild med en ryttare i taget. De bilder som Elia tog med min kamera blev jättefina. Vi fortsatte sedan i galopp ungefär 3 km till och framför oss låg Cap de Creus, en halvö med naturreservat med ett variationsrikt landskap, vilket Elia rekommenderade att besöka på eftermiddagen när vi har ledig tid. Helt plötsligt när vi skrittade så la sig ena hästen nerför att rulla i sanden. Det var samma häst som Elia varnat för. Som tur var hann ryttaren kasta sig av och fastnade inte med foten i någon stigbygel eller så. Men hästen hade verkligen bara vikt in benen och lagt sig ner, helt utan förvarning. Som tur var så gick det bra och ingen gjorde sig illa. Nu hade det blivit dags att lämna stranden och rida in mot låglandet igen. Det var en liten besvikelse att det inte var mer ridning längs stranden, jag var inte ensam om att tycka det. Alla som jag pratade med hade samma åsikt…

Vi fortsatte längs floden Fluviá och red in i ett fågelreservat, som fungerar som ett ”obligatoriskt” stopp för flyttfåglar mellan Europa och Afrika. Nu var det inte särskilt mycket fåglar just den dagen vi red där, men Elia pekade ut några fåglar som vi såg simma i floden (minns tyvärr inte vilka fåglar det var). Vi red längs kanterna av åkrar och odlingar av bland annat äpplen och ris.

Runt kl. 13.00 kom vi fram till Castelló d’Empúries, målet för dagens ridtur. Vi red i ytterkanten av staden längs smala gator och helt plötsligt kom vi fram till ett rödljus. Det måste ha varit det enda korsningen med rödljus i hela staden och det passade verkligen inte in bland de idylliska stenhusen. Vi kom fram till hästarnas övernattningshage och vår lunch var redan uppdukad längs långbordet när vi sadlat av hästarna.
När alla ätit klart vandrade vi in mot de centrala delarna av Castelló d’Empúries. Ju närmare centrum vi kom desto smalare blev gatorna. Till slut gick vi längs mysiga gränder med kullerstenar och plötsligt kom vi fram till ett litet torg. I kanten av torget låg Santa Maria de Castelló, en katedral mitt i staden. Jag måste erkänna att jag inte är något stort fan av kyrkor, men när man ser dessa enorma katedraler och hur de är uppbyggda blir man imponerad. Idag har vi en massa moderna maskiner och lyftkranar till hjälp när vi bygger, men hur gjorde de förr? Var det någon stackare som fick klättra upp med en stor stenbumling på ryggen ända upp?

Vi kom fram till Hotel Canet, vårat hotell för natten, inte långt från katedralen. Vi från Sverige och Norge hade tidigare kommit överens om att vi skulle dela på en taxi och åka till stranden nu på eftermiddagen. Så vi checkade in och gick upp på våra rum och bytte om till badkläder ifall andan skulle falla på och man ville ta sig ett dopp. Vi beställde taxi från hotellet, vilket tog ungefär 15 minuter ner till stranden Empuriabrava. Vi betalade taxichauffören €20 (inklusive dricks) tillsammans, vilket blev €4 var… riktigt billigt tyckte vi. Vi fick taxichaufförens telefonnummer så vi kunde ringa honom när vi skulle tillbaka till hotellet igen. Det var nog bra, eftersom ingen av oss i gänget kunde spanska och försöka förklara för någon annan taxichaufför var vi skulle åka när vi skulle hem… det hade varit en katastrof ;) Vi vandrade ner till stranden, bredde ut våra handdukar och chillade lite. Jag var ner och kände på vattnet i Medelhavet, men det var allt annat än varmt. Så det blev bara att doppa fötterna. Två andra i gänget var däremot ner i vattnet och doppade sig helt… så hatten av till dessa två modiga själar :) Empuriabrava är en av världens största marinor, som ursprungligen byggdes ovanpå ett träsk, men som senare byggdes om till ett turistsamhälle och stod klart år 1975. Om somrarna kommer ca. 80 000 turister hit på semester. Tillslut blev vi sugna på glass, så vi vandrade längs turiststråket som byggts längs stranden. Men vi hittade inget ställe som sålde kulglass, så vi ringde taxichauffören och åkte tillbaka till hotellet. På hotellet hade de glass. Nog för att det hade varit mysigare att avnjuta glassen på en strand, men nu fick vi i alla fall vår glass! Därefter gick vi en vandring i de centrala delarna av Castelló d’Empúries, längs gränderna, runt katedralen och in i affärer.

Tillslut gick vi tillbaka till hotellet och vilade innan middagen serverades kl. 20.00 på våningen längst ner på hotellet. Så länge det inte blev fisk så var jag nöjd… och det blev det inte! Vi fick faktiskt välja bland flera alternativ, både till för-, varm- och efterrätt. Så jag valde en god och lite väl mättande soppa till förrätt, kycklingfilé och strips till varmrätt och avslutade med glass som efterrätt. Mätta och belåtna la vi oss, ivriga att få påbörja nästa dags ridning.

Copyright © Bejjan888™

Vi gick upp vid kl. 08.00 för att göra oss i ordning och packa väskorna innan frukosten kl. 09.00. Under natten (sisådär kring kl. 03.00) hade vi hört två av gårdens tuppar gala för full hals, trots att solen inte börjat gå upp ännu och det var mörkt ute. Vi konstaterade att det var tur för tupparna att vi bara skulle sova här en natt... annars hade vi nackat dem båda...

Land Rover-bilarna kom kl. 10.00 för att skjutsa oss tillbaka till Can Muní och stallet där hästarna var. Idag träffade vi guiden för våran grupp. En liten, nätt och söt spansk tjej vid namn Elia. Vi samlades kring ett bord och Elia berättade om våran ritt som vi ska göra, regler, skötsel av hästarna, utrustning och ridsätt. Hon var faktiskt duktigt på det engelska språket, även om hon pratade fort (vilket spansktalande personer ofta gör) så gick det väldigt bra att förstå henne.

Så äntligen hade det blivit dags att träffa hästarna. Alla hästarna som skulle med på ridturen stod uppbundna längs ett staket och Elia visade oss vilken häst vi hade blivit tilldelade. Min häst blev Dána, ett 15-årigt sto, mörkbrun, utan ett enda tecken. Rasen på Dána är svår att avgöra, någon korsning mellan andalusier, arab och percheron kanske? Vi blev tilldelade en borste och hovkrats som vi fick ansvara för och ta med under hela långritten. Efter rykt började vi sadla hästarna. De flesta hästarna hade spanska sadlar, d.v.s. större och tyngre sadlar som fördelar ryttarens tyngd lite annorlunda än de engelska sadlarna. Jag som inte var van vid den spanska sadeln tyckte det kändes konstigt att sadeln skulle placeras "så långt bak", men Elia sa att sadeln låg precis som den skulle. Efter att ha spänt fast sadelväskan, packat ner borste, hovkrats, min vattenflaska och en del av vår picknick-lunch och tränsade jag Dána och väntade in de andra innan vi kunde ge oss iväg.

Solen stod högt på himlen och värmde gott i nacken när vi red iväg. Vi passerade pinjeskogar, åkrar och ängar och jag hade fullt sjå med att försöka hinna ta kort på den vackra naturen och samtidigt hålla koll på min häst Dána. Vi red bl.a. förbi ett område som drabbats av skogsbrand för några månader sedan. När vi red förbi kunde man fortfarande känna lukten av brand och aska. Elia berättade att när bränderna härjade som värst spred sig elden med en hastighet av 7 km per timme.

Strax innan det var dags för vår picknick-lunch passerade vi en liten by med stenhus, mitt ute i ingenstans. I slutet av byn fanns en hage med en åsnehingst. När vi red förbi följde åsnan med oss längs stängslet. Vi travade en bit och åsnan följde fortfarande med. När vi började galoppera försökte åsnan hoppa ut ur sin hage, men han trasslade in sig i stängslet. Vi stannade snabbt och Elia hoppade av för att jaga in åsnan i hagen igen. Vi blev alla lite skärrade av att han helt orädd hade försökt hoppa ut ur hagen. När Elia suttit upp på sin häst igen fortsatte vi trava en bit. Men plötsligt ropade de som red sist i gruppen att åsnan hade lyckats rymma. Vi fick återigen stanna och Elia skyndade sig av för att jaga bort åsnan. Men nu när åsnan var utanför hagen var den inte lika vänlig längre. Åsnan gick till attack mot våra hästar och försökte bita dem. Elia kastade både sten och pinnar mot åsnan som backade undan en bit. Vi skyndade oss att galoppera iväg och red en bra bit bort... men efter en stund kunde vi se åsnan komma efter oss i alla fall. Nu började det bli riktigt obehagligt. Åsnan var riktigt aggressiv och ju mer pinnar vi kastade mot åsnan ju elakare blev den. Till slut ropade Elia att vi alla skulle sitta av, eftersom åsnan inte verkade attackera lika mycket när vi ryttare stod på marken. Till slut fick Elia lov att ringa till den andra gruppens guide som fick komma och hjälpa till. När åsnan till slut blivit ivägjagad och infångad i sin egen hage igen kunde vi alla slappna av.

Vi band våra hästar i skuggan av några träd, sadlade av dem och gav hästarna mat. Sedan packade vi upp vår medhavda picknick-lunch och lite smått chockade satte vi oss ner och började äta. Självklart blev "the killer donkey" det stora samtalsämnet och vi behövde nog alla prata av oss lite grann. Då, efteråt, kunde vi skratta åt hela händelsen, men det var inte lika kul när vi var mitt uppe i kalabaliken. Picknick-lunchen bestod av kallskuret, ost, kex, apelsiner, diverse pålägg och vin och vatten att dricka. Vi avslutade picknicken med en bit chokladkaka.

Vi packade ihop picknicken, sadlade hästarna och fortsatte österut mot Medelhavet och kustområdet Sant Martí d'Empuries. Vi passerade flera byar med romaneska kyrkor, som ännu inte exploaterats av turismen. Girona-provinsen i Katalonien är välkänt för sin vackra orörda natur, arkitektur och kulturella arv. Vi red längs åkrar och odlingar med bl.a. alfa-alfa, granatäpplen, äpplen och päron. Mot slutet av dagen kunde vi känna doften av saltvatten i luften, så nära havet var vi. Efter totalt ca. 5 timmars ridning kom vi fram till hästarnas övernattningshage. Vi sadlade av och hästarna fick sin mat medan de svampades av med vatten. Vi ryttare lämnade hästarna och gick i 5 minuter till vårat boende för natten, Hotel Riomar. Vårat bagage hade körts med följebil och fanns redan där när vi kom dit.

Hotel Riomar ligger i l'Escala, hjärtat av Costa Brava, precis intill stranden. Vi tog upp vårat bagage på rummet och tog en varsin välförtjänt dusch. Standarden på rummet var helt okej (jag har sett värre). Efter en relativt lång dag i sadeln var man rätt mör i kroppen. Middagen serverades vid kl. 20.30 och bestod av fisk, fisk och fisk... typ. Det var skaldjur, bläckfisk och ål om vartannat till både förrätt och huvudrätt. Så när efterrätten serverades och jag insåg att den bestod av melon och ananas, blev jag nästan lycklig... jag gillar varken fisk eller skaldjur, så jag åt inte så mycket den kvällen. De flesta av oss somnade nog ovaggade den kvällen, för det var ändå ganska påfrestande ridtur.

Copyright © Bejjan888™

Jag kom till Arlanda strax före kl. 09.00 och ställde mig i kön till incheckningen. Det hade redan bildats en kö dit, trots att incheckningen inte öppnat ännu. Min reskompis dök upp en kvart senare och vi bestämde oss ganska omgående att köpa oss frukost efter att vi checkat in våra väskor. Sagt och gjort... när vi tagit oss genom säkerhetskontrollen köpte vi något att äta. Planet till Barcelona skulle avgå kl. 11.10, men var något försenat när det taxerade ut från gaten. Hela resan ner till Barcelona tog 3 timmar och 35 minuter, och sista halvan av restiden fick vi lyssna på två små barn som absolut INTE ville flyga något mer. De satt raden bakom oss fast på andra sidan gången, så vi satt med andra ord väldigt nära dem. Barnen skrek, tjatade och bråkade och föräldrarna verkade inte bry sig det minsta om att deras barn faktiskt störde alla andra på planet... Herregud, jag höll på att få psykbryt i kvadrat innan vi kom fram. Så efter en del turbulens i luften, en hel del barnskrik och många öldrickande pensionärer landade vi på El Prat utanför Barcelona.

Flyget anlände strax före kl. 15.00 och det var skönt att få sträcka lite på benen. Nu kom vi lite tidigt till flygplatsen och vår transfer avgick först kl. 18.30. Så vi fick fördriva tiden på flygplatsen så gott vi kunde. Men först var vi tvungna att köpa mat. Vi gick till Caffe Di Fiore och försökte beställa en hamburgare utan nachos och få strips till istället. Det fanns en bild på denna meny (hamburgare med nachos) och vi pekade på den och frågade om vi kunde få med French Fries i stället... Den totala bristen på engelska (hos mannen som jobbade där) gjorde inte konversationen enklare. Till slut fick vi en varsin hamburgare med både strips och nachos till. Ja ja... vi fick i alla fall det vi ville ha (och lite till) till slut. Man tycker ju att personalen på en internationell flygplats ska kunna engelska... till och med i Spanien :S När vi köpte vatten inne på Jamaica Cafe, möttes vi av samma stela attityd och ett totalt ointresse att konversera på engelska. Till slut, inne på en godisaffär på flygplatsen, möttes vi av ett vänligt "Hola"! när vi kom in och "Thank you" när vi handlat klart.

I två timmar väntade vi inne på flygplatsen vid den mötesplats som bestämts i förväg av researrangören, innan en tredje reskamrat från Sverige dök upp. Vi hann bekanta oss med varandra en kort stund innan en liten gråhårig äldre man gick fram mot oss med en skylt i händerna där det stod Can Jou. Jag kände direkt igen namnet och nickade mot honom. När han prickat av oss på sin lista, följde vi med honom bort till resten av gruppen, som också skulle vara med på samma ridresa. Det var verkligen en internationell blandning på deltagarna... Det fanns personer från Norge, Finland, Tyskland, Schweiz, Holland, England, USA (Texas) och så vi tre från Sverige. Totalt var vi 18 stycken som klev på transferbussen i Barcelona. När klockan var 18.30 rullade transfern äntligen iväg och en resa på ytterligare 2 timmar låg framför oss. Vi passerade höga och spetsiga bergsmassiv med vackra kloster och byggnader längs sluttningarna. Solen hade börjat gå ner långt där borta i horisonten och mörkret föll snabbt på. Längs vägen stannade vi till på Girona flygplats och plockade upp två passagerare till.

Till slut kom vi fram till Can Muní (den nya gården som hästarna flyttats till) som ligger vackert beläget i det natursköna låglandet l'Empordà, endast 2 km från den pittoreska byn Vilopriu. När alla klivit ut ur transferbussen, blev vi informerade om att endast en grupp (Discovery-gruppen) skulle bo på Can Muní och att vi andra skulle transporteras vidare till ett annat boende. Åh, nej! Var vi inte framme än??? Klockan var nu runt 20.30 på kvällen, vi var hungriga och trötta efter allt resande och i alla fall jag började tappa humöret. Nu skulle vi köras i 2 stycken Land Rovers, vidare till vårt boende för natten. Alla fick naturligtvis inte plats i första vändan, så bilarna fick köra fram och tillbaka två gånger. Vägen till boendet var slingrig, tvär och brant så det kändes ändå tryggt att sitta i en 4WD Land Rover. Vi fick senare reda på att veckan innan hade det regnat i området, så transferbussen hade kört fast på den då leriga grusvägen, varför man nu hade hyrt in dessa två 4WD Land Rovers.

Vi kördes iväg till Can Sort, ett äldre traditionellt katalanskt bondhus kallat "masia" som smakfullt renoverats och dekorerats med antika och tidsenliga möbler. Can Sort ligger uppe på en kulle strax utanför byn Vilopriu, beläget mellan Pyrenéerna och Costa Brava och omgivet av skog och åkrar men ändå "bara" 2 mil från Medelhavet. När jag och min reskompis fick vårat dubbelrum kastade vi in väskorna och skyndade oss iväg mot middagen som serverades kl. 21.00. En buffé med bl.a. sallad och lasagne serverades och till efterrätt var det bl.a. glass och cheese cake att välja bland.

Efter att alla ätit klart samlades vi för att diskutera vilken typ av häst som var och en ville ha under veckan. De flesta valde en aktiv häst, men inte för pigg. Vi delade också upp oss i två grupper om åtta personer, eftersom en enda grupp på sexton personer är alldeles för mycket när man ska rida. Trötta, mätta och förväntansfulla gick vi alla och la oss för att sova, nyfikna över vilka hästar vi skulle få.