Copyright © Bejjan888™

Vaknade och tyckte mig uppleva att det var något ljusare än vanligt utanför fönstret. Jag kisade med ögonen och drog försiktigt undan gardinen och såg till min förvåning ett 5 cm vitt snötäcke på marken. De fjäderlätta snöflingorna dalade lätt ner från himlen. Hmm, nu blev det genast lite klurigare att klä sig. Väderprognosen för Hulett de senaste veckorna hade varit runt +20°C och sol, så varken jag eller min reskompis var förberedda på någon snö – klädmässigt. Men lager efter lager klädde vi på oss för att inte frysa. Typiskt att det skulle bli snö sista riddagen på ranchen. Jag skulle dessutom få rida min favorithäst Chocolate en sista gång… så vad skulle jag göra?

Vid frukosten kl. 07.30 frågade Lance, vår wrangler, ”Are you gonna ride today?” och tittade på oss som om vi var från yttre rymden. ”Of course!” svarade vi och skrattade. Lance skakade på huvudet och sa nåt i stil med; ”You guys are crazy!” Lite raskt svarade jag tillbaka; ”So what? We’re Scandinavians!” Jag menar, lite snö har väl ingen dött av ;) För er som läser detta, ska jag bara tillägga att Lance kommer från Florida och åker tillbaka till Florida när vintersäsongen härjar i Wyoming. Så för Lance var detta hur kallt som helst.

Hästarna hade heller inte varit särskilt glada att gå tillbaka in från hagen till ranchen på morgonen. De hade heller inte hunnit få någon vinterpäls och stod och frös. Chocolate ville då definitivt inte bli tagen i hagen och gick undan hela tiden. Men efter lite trixande så fick jag ta på henne grimman. Så en snabb rykt och fort på med sadel och träns och upp i sadeln. Vi vallade tillbaka en ko och hennes kalv tillbaka till resten av hjorden. Och det var lättare sagt än gjort. Marken under snön hade ju inte hunnit frysa, så det var bara lera under snön. Till detta ska tilläggas att ingen av ranchens hästar hade några skor. När vi vände tillbaka till ranchen kände man hur stelfrusna fingrar och tår man hade. Och när vi kom fram till ranchen så regnade det. Så blöta och frusna tog vi hand om hästarna och skyndade att släppa ut dem i hagen. Sen skyndade vi oss in i värmen och jag tror nog att alla duschade sig varm efter vårat lilla äventyr. Till lunch blev det pizza, helt OK efter en blöt och kall förmiddag i sadeln. Det var fyra olika pizzor med diverse fyllningar, skinka, tonfisk, oliver mm.

På eftermiddagen vid 13.30 var det dags för shooting. Vädret ville inte ge med sig så det kom ner någon form av snöblandat regn på eftermiddagen med. Men vi skulle få stå i dörröppningen på ladan (under tak) och skjuta. Lance hade bjudit in en annan cowboy som kom med en hel arsenal med olika skjutvapen. En .22:a, en halvautomatisk .22:a, en 30.30 och ett hagelgevär är vad jag kommer ihåg. Dessutom hade han med sig en pistol och vi fick dessutom prova Lance’s egna pistol om vi ville. Jag provade den halvautomatiska .22:an och sedan var det bra för min del. Det berodde till största delen på att de tyska killarna var lite ”all over the place” och hanterade inte vapnen på ett säkert sätt riktigt. Så det kändes liksom bäst att hålla sig ur vägen.

Vid 17.45 åkte vi alla gäster med personalen och ranchägarna in till Hulett för att äta middag ute på restaurang och sedan en vända på puben. Personligen hade jag kunnat hoppa över barrundan… för i USA får man fortfarande röka inomhus på barer och restauranger. Och gissa om kläderna stank rök på kvällen när vi kom tillbaka till ranchen?! På kvällen besökte vi även konstnären Bob Coronato som hade sin ateljé längre ner på gatan. En kort mörkhårig medelålders man tog emot oss med ett leende trots att det var en fredagskväll. Han berättade om sina verk med entusiasm och om du frågar mig så var han riktigt duktig. Bob använde sig av en tryckmetod för sina verk, men gjorde även oljemålningar. Motiven var såklart hästar, cowboys och indianer. Han är ganska känd inom cowboykretsarna i västra USA och anlitas flitigt av både tidningar, annonsörer och andra kunder. Vi kom tillbaka till ranchen och kom i säng vid 23-tiden.