Toalettankar

Jag har sedan länge velat skriva om toaletter. Ämnet berör ju oss alla, flera gånger om dagen och med stigande ålder också på nätterna. I första hand är det mångfalden bland spolanordningar som fascinerar mig. Torrdassen som saknar sådana kommer därför inte att beröras. Jag tänkte börja med att belysa problematiken ur ett etniskt perspektiv. Toaletter kan, grovt sett, indelas i två grupper, de asiatiska som består av ett hål i golvet som man brukar hukande och de från västvärlden med en toastol i porslin som nyttjas sittande. Trots många fördelar föraktas de asiatiska modellerna helt oförtjänt av västlänningar. För det första är de fysiologiskt mer anpassade till användaren, vars muskler på ett naturligt sätt samarbetar med varandra. För det andra är de hygieniska eftersom inga kroppsdelar utan endast skosulorna berör de förorenade ytorna. Och sist men inte minst finns där alltid vatten, rinnande eller åtminstone i en hink med ett kärl att ösa med, avsett till rengöring, vilket är överlägset toapapper. Numera ersätts de primitiva kranarna i Öst med toaduschar vilka i västvärlden kan skådas till exempel på 5-stjärniga hotell. Den enda nackdelen med den asiatiska modellen är den att om man klär sig i långbyxor är det svårt att undvika att de snuddar vid golvet. Men den lokala befolkningen som bär fotsida skrudar eller byxor som smalnar över vristen har inga problem av det slaget.

Toaletter i västvärlden finns huvudsakligen i två modeller, den europeiska som spolar genom att suga ut och den amerikanska där vattennivån först stiger oroväckande, varvid innehållet virvlar runt på ett oaptitligt sätt, för att därefter sugas ut. Vid min första konfrontation med den amerikanska varianten trodde jag att toaskålen skulle svämma över när som helst. Det undertryck som skapas av suget är normalt ofarligt utom hos vakuum-toaletter som förekommer på flygplan och fartyg. Jag hörde en historia, fast det kan ju vara en skröna, om en flygpassagerare som försökte spola medan han satt kvar och blev så kraftigt fastsugen till toasitsen att han lyckades komma loss först efter landningen. På kryssningsfartyg förhindras dylika tillbud genom att spolknappen är placerad på toasitsen bakom locket vilket omöjliggör spolning med locket uppfällt.

Formen på den europeiska toaletten har med åren standardiserats och ser numera likartad ut i alla länder. Förr i tiden förekom dock en tysk variant med en invändig hylla i porslin på vilken hela härligheten först hamnade. Det har sagts att tyskarna med sitt utomordentlig väl utvecklade ordningssinne ville granska resultatet innan det gick förlorat. Toastolarna liknar alltså numera varandra men deras spolanordningar gör det inte. Det råder en osannolik variation på olika problemlösningar vilket vittnar om en enorm kreativitet och uppfinningsrikedom. Under åren har jag många gånger förundrats över detta och t o m funderat att disputera i ämnet men valde till slut ett annat område som krävde egna forskningsinsatser som jag fann mer stimulerande än att endast beskriva andras uppfinningar. Eftersom mitt minne är gott men numera ganska kort ångrar jag bittert att jag inte fört anteckningar över alla de spolanordningar som jag har sett under mina resor världen över. Nu kan jag bara redogöra för en bråkdel av dessa.

Innan vi går över till detta spännande ämne vill jag göra ett kort uppehåll vid toaletternas låsanordningar. Det mest ursprungliga är låset bestående av en hake med ögla, som inte kräver ett IQ-värde över det genomsnittliga för att använda. Ett vred som visar grönt eller rött på utsidan är också tämligen enkelt. Ibland förekommer knoppar som vrids och fixeras med en knapp i mitten. Numera har man tyvärr uppfunnit ett vred som efter vridning dinglar löst som om låset gått sönder. Ännu värre är ett till synes vanligt handtag som för att låsa ska ställas i en upprätt position. Det ser opålitligt ut och jag tvivlar alltid på att det verkligen fungerar. Låsen kan minsann ställa till problem. Det berättas en historia om en lantis som kom till en storstad och var tvungen att besöka en offentlig toalett. Efter uträttat behov ville han gå ut men dörren gick inte att öppna. Förtvivlad kämpade han med låset tills han fick höra en röst från en högtalare: ”Var vänlig spola innan ni går ut”. Till och med hemma hos mig kan gästerna drabbas av låsets nyckfullhet. För att det ska fungera måste dörren dras in med ett ryck tills det hörs ett klick. Först då ska vredet ställas i en vertikal position. När man öppnar vrider man det tillbaka till ett horisontellt läge men man får absolut inte trycka på dörrhandtaget samtidigt. Då låses hela anordningen. Ofta hör vi gäster kämpa med dörren utan att våga ropa på hjälp. Ibland kan det vara själva toadörren som ställer till problem. Öppnas den utåt får man vara glad. I annat fall finns det risk att klämmas mellan väggen och toalettstolen om man råkar befinna sig på fel sida. Om dörren öppnas inåt får omfångsrika personer över huvud taget inte plats i dessa oftast ganska trånga utrymmen.

Och nu kan vi gå över till huvudämnet vilket är toaletternas spolsystem. Det klassiska, med vattenreservoaren högst upp, består av en kedja med ett handtag som man drar i. Sådana ser man knappast nu för tiden. Jag hade dock tur att nyligen nyttja en bekvämlighetsinrättning i ett anrikt hus från sekelskiftet. Nostalgiskt beundrade jag en pietetsfullt restaurerad toa med porslinhandtaget på kedjan och med handfatets blänkande klassiska kranar istället för moderna påhitt i form av spakar som skall lyftas upp, tryckas ner eller dras. Numera utgör vattenreservoaren en del av toastolen och kedjan ersatts med en knopp som dras upp eller en knapp respektive en platta som trycks ner. Tillverkarna försöker tänka miljövänligt och installerar en tudelad platta som doserar varierande mängd spolvatten anpassad till behovets storlek. Tanken är god men för det mesta fungerar inte anordningen. För att vara på säkra sidan brukar jag trycka på båda platthalvorna. Om reservoaren är inbyggd i en bakomsittande vägg kan spolplattan finnas lite varstans på väggen, dock oftast i närheten av toastolen. Det hände mig dock en gång att jag förgäves letade efter en sådan platta och först när jag lyfte blicken såg jag den högt upp ovanför mitt huvud. Korta människor gör sig inte besväret. Utöver knoppar och plattor förekommer även spakar som sitter på reservoarens sida. Vanligtvis skall spaken tryckas ner men ibland, beroende av konstruktörens fantasi, måste den lyftas uppåt eller dras åt sidan. Golvpedaler är inte så vanliga men förekommer, oftast på tågtoaletter.

Nyligen besökte jag en offentlig toalett i ett nybyggt shoppingcentrum och blev till att börja med trevligt överraskad. Toalettbesöket var för det första gratis och dessutom var inrättningen designad med en sober elegans. Men när det blev dags att spola kunde jag inte lista ut hur man skulle gå till väga. Jag såg bara ett rött blinkande ljus och ovanför det en liten skylt med bild av en handflata samt några småstilta skriftrader som inte gick att tyda i hyttens dunkla ljus. Jag tolkade handen som ett förbudsmärke och det småstilta som en förteckning över saker som inte får kastas i skålen. Men jag hade fel. Det visade sig att man förväntades föra handen över lyset för att spola. När jag i efterhand försökte göra det gav det inte avsett resultat vare sig vid vertikal eller vid horisontell rörelse. Jag kanske borde föra handen diagonalt. Ibland blir tekniken för avancerad i förhållande till vinsten. En annan gång, det var nog på en flygplats, besökte jag en toa som, så vitt jag kunde se, saknade en manuell spolanordning. När jag till slut gav upp hördes plötsligt ett bekant brus. Toaletten var självspolande. Jag undrar bara av vem, och på vilka grunder spolningsfrekvensen bestäms. Den kan ju komma i otakt. Nyligen installerades i den stad jag bor ett antal offentliga, superhygieniska gatutoalleter i rostfritt stål. De ser ut som blänkande bunkrar med herringång på den ena sidan och damingång på den andra. Efter varje besök låses toaletten och hela utrymmet spolas invändigt med skållhett vatten. Tanken är att alla snuskbacilluskerna ska dö på köpet. En gång kikade jag in i en sådan toa. Det var det fuktigt och hett som i en bastu därinne. Jag skulle aldrig våga besöka en, vare sig frivilligt eller under tvång. Tänk om tekniken får fnatt, dörren låser sig och spolningen sätter i gång medan man är inne. Nej tack! Det finns trevligare sätt att dö på.

Tyvärr kan jag inte säga att det inte finns mer att tillägga i saken eftersom ämnet verkar outtömligt. Jag har till exempel inte nämnt toatanter vilkas enda uppgift är att ta hand om små slantar som besökare lämnar ifrån sig efter besök. Ibland delar tanterna ut små ransoner av toapapper om det råkar vara i ett land där det är en bristvara. Jag har inte heller berört luktproblematiken som kräver en anpassad andningsteknik Audiovisuella upplevelser är ett tema för sig. De inkluderar även klotter. Japan lär vara ledande vad gäller ljuddämpning på toa. Så fort man låser om sig spelas det musik. Dock är det oklart om ljudstyrkan anpassas automatiskt till det aktuella behovet. I vilket fall som helst skyddas andra från ljudeffekternas obehag och utövaren får göra sitt utan att bli generad. Japanerna gillar ju inte att tappa ansiktet, fast här rör det sig om en annan kroppsdel, så att säga. Till andra japanska uppfinningar hör även förvärmda toasitsar samt en meny där man kan välja under- och/eller överspolning samt massa andra finesser. Det gäller att fatta snabba beslut om man har bråttom. Pissoarer måste också vara ett tacksamt ämne att beskriva men av uppenbara skäl är de för mig ett totalt främmande territorium. Allt detta får andra skriva om.

Maj, 2010