Äventyret i Aden

Som tonåring hade jag periodvis problem med dålig hy. En söndag morgon vaknade jag med en präktig finne vid näsvingen. Den var ilsket röd och gjorde ont. Kinden runt omkring var svullen. Mamma slog larm.
- Herre Jesus, hela ansiktet är svullet. Det är farligt. Om infektionen sprider sig kan du få hjärnhinneinflammation.
En bekant läkare, min bästis morbror, tillkallades. Han ordinerade en penicillinspruta. På den tiden var bakterierna lyckligtvis känsliga för antibiotika. Jag tyckte det var genant att visa rumpan för den bekanta läkaren men fick vackert finna mig i det.
Nu slumpade det sig så att på en närbelägen biograf gick en film ”Äventyret i Aden” med den sköna franska skådespelerskan Danny Robin, som jag sedan länge planerat att se. Söndagen var den sista dagen som filmen visades. När jag mot kvällen informerade mamma att jag tänkte gå på bio protesterade hon på det bestämdaste.
- Det är uteslutet. Du är sjuk, har en infektion som behandlas med antibiotika. Du stannar hemma punkt och slut.
Jag kände mig inte ett dugg sjuk. Finnen var redan mindre röd och svullnaden började lägga sig. Det är klart att jag inte var så värst presentabel men hoppades på att i mörkret kommer mina skavanker inte att synas. Men mamma var obeveklig. Det blev ingen bio. Inget äventyr i Aden.

När jag ett halvt sekel senare åkte med Maken på en kryssning runt Arabiska halvön och skulle besöka Jemen tänkte jag att nu blir det tillfälle att uppleva ett eget äventyr i Aden. Tidpunkten var dock illa vald. Jemen är numera inte något turistvänligt land. Al-Qaida har fått där fot- fäste där, det senaste terroristtillbudet på planet mellan Amsterdam till Detroit orsakades av en Nigerian utbildad i Jemen, tyska turister kidnappas, den amerikanska och brittiska ambassaden stängs, USA hotar skicka sina militära styrkor och fundamentalisterna i Jemen lovar att starta jihad kriget. Innerst inne hoppades jag på att kaptenen skulle avstå från att besöka Aden, och som kompensation bjuda passagerarna på champagneparty på däck. Men icke. Båten skulle till Aden och landsutflykter anordnas enligt planerna. Damen vid utflyktsdisken tröstade mig med att kaptenen vet vad han gör. Det är ingen fara. Rederiet skulle aldrig äventyra passagerarnas säkerhet. Min sorglöse Make som är arkitekt och alltid velat se gamla höghus i sten karakteristiska för den jemenska byggstilen blev mycket glad.
- Om ni bara vill se fattigdom och elände ta en rundtur i Aden. Vill ni se mer åk till Taiz, en storstad belägen ca 170 km inåt landet. – rådde oss utflyktsdamen.
Vi bokade en utflykt till Taiz.

Till råga på allt detta härjade pirater längs Somaliakusten. Under de senaste två åren har över 150 piratattacker inträffat på dessa vatten. Flera båtar har kidnappats. Innan vi nådde Adenviken skulle vi passera Somalia. Dagen innan upptäckte vi att fönstret i vår hytt blivit tillbommat. En tung metallplåt hade skruvats fast på insidan. Hyttstewarden förklarade att man ville försvåra för piraterna att ta sig ombord fönstervägen. Det kändes inget vidare. På morgonen gick vi ut på däck. Det första man såg var ett mindre lastfartyg som åkte jämte oss. Fartygen rörde sig med samma hastighet som om de var bundna till varandra. Vi passerade Oman på den högra och Somalia på den vänstra sidan. Plötsligt samlades passagerarna på den somaliska däcksidan och började upprörda peka ut någonting för varandra. Maken sprang efter en kikare. I fjärran syntes en mindre motorbåt som med hög fart åkte i vår riktning. Nästan samtidigt hördes ett dovt brummande. En militär helikopter uppenbarade sig från tomma intet och började kretsa ovanför oss. Motorbåten minskade farten, ändrade riktningen flera gånger som om den inte kunde bestämma sig vart den skulle och till slut försvann den ur siktet. Båtens säkerhetsvakt ville inte erkänna att det var pirater.
- Det var en vanligt fiskebåt. – sa han utan övertygelse.
Han fick inte sprida panik bland passagerarna.

Nästa morgon angjorde vi hamnen i Aden. En remsa med stadsbebyggelse avtecknade sig mot en bakgrund av svarta klippiga berg utan vegetation. Himmelen var täckt med mörka moln, det kom t o m några droppar regn. På piren väntade tre bussar. Vi hänvisades till den för engelskspråkiga gäster. Inga reseledare från båten skulle följa med. Jemen har egna, inhemska guider. Vår guide såg liten och torr ut och hade ett småslugt ansiktsuttryck. Han var klädd i en knälång mönstrad sarong och hade en färgglad sjal med pomponger virad kring huvudet. Bakom bältet satt en dolk gömd i en rikt utsirad böjd slida. Han såg ut som Ali-Baba i min gamla sagobok. Längre fram frågade Maken honom om dolken.
- Ni i Väst bär slipsar, vi har våra dolkar.- förklarade guiden. – Men de är också bra att ha till självförsvar. – erkände han lite motvilligt.

Bussarna bildade en konvoj. Framför oss körde tre polisbilar och bakom oss två militärjeepar med kopistbeväpnade soldater. Det kändes inte heller så kul. Vi åkte ut ur staden på en smal landremsa mellan havet och en grund lagun. I lagunen vadade vilda flamingon, inte vingklippta sådana, som kan beskådas i djurparkerna. Så småningom kom vi ut på landsbygden. Det var ett vidunderligt, ökenliknande landskap med taggiga buskar och klippiga berg i bakgrunden. Molnen lämnade vi bakom oss och från en klar himmel lyste solen med en behagfull mild vinterkraft. Men någonting var fel. Mil efter mil var marken täckt med oräkneliga mängder av blå- och rosafärgade plastpåsar. Påsarna hängde på varenda dammig buske och fladdrade i vinden. Flockar av getter betade lugnt bland påsarna. Det såg surrealistiskt ut, detta enda, sorgliga tecken av vår västerländska civilisation. Ali-baba guiden, som för övrigt pratade utmärkt engelska, beklagade synen. Påsarna som delades ut kostnadsfritt vid varje inköp erövrade landet. Guiden fortsatte sin berättelse. I Jemen lever folk inte i byar. Varje familjs hus ligger enskilt och omges av dennas odlingsmark. Jemen, jämfört med grannländerna, är ett bördigt land. Det kallades förr Arabia Felix, den lyckliga Arabien. Nederbörden kommer oftast regelbundet. På den ena sidan av vägen, där det tydligt var mindre torrt än på den andra, såg vi små jordplättar med tomat- och lökodlingar. Då och då stack det ut en palm eller ett mangoträd. Det såg inte så värst bördigt ut. Tomaterna, i olika stadier av omognad, såldes vid små stånd utmed vägen. Förr försökte man odla kaffe i Jemen. Kvaliteten var mycket god men det fanns det gav inga pengar. Kaffeodlingarna ersattes av cat, en narkotikaliknade växt, som omsätter flera hundra millioner dollar per år vilket inte är lite för ett så fattigt land. Under 1970-talet fick Jemen en ryssvänlig regering. Ryssarna hade tidigare militärbaser i landet. Rester av dessa kunde vi nu beskåda under färden. Ryssarnas insatser, utom att de lyckades köra landets ekonomi i botten, var ett bryggeribygge samt import av vodka. I varenda butik i detta muslimska land kunde man köpa sprit. Efter kommunismens fall återgick allt till det normala. Bryggeriet förstördes, importen stoppades, bara trista förfallna murar efter militärförläggningar vittnar om ryssarnas tidigare närvaro. Nuvarande regering satsar enligt guiden på utbildning. Skolorna är kostnadsfria så väl för pojkar som för flickor. Också sjukvården har fått ett lyft men det återstår mycket att göra. Jemen har dock en ekonomisk potential i form av naturtillgångar, olja och naturgas, men dessa har ännu inte börjat exploateras i något större skala.

Efter ca 2 timmars färd blev det dags för toalettstopp. Konvojen stannade vid vägen. På den ena sidan sträckte sig en karg öken ända upp till horisonten, på den andra reste sig en brant slutning bevuxen med taggiga buskar. Ingen toalett i siktet. Herrarna ställde sig med ryggen mot vägen och började vattna buskarna. Damerna hade det besvärligare. Vita, i den skarpa solen lysande kvinnliga bakar måste ha varit en upplyftande syn för våra skyddsstyrkor i ett land där kvinnor bär heltäckande svarta kläder utomhus. Så småningom, något lättade åkte vi vidare. De gamla fyrkantiga stenhusen smälte fint ihop med landskapet, de nybyggda skolorna och andra offentliga byggnader kontrasterade obehagligt med sin fullhet. Vi passerade ett mindre samhälle med fallfärdiga ruckel, sjabbiga butiker och grönsaksstånd. Överallt hängde män i klungor. Endast en kvinnlig gestalt helt i svart med endast en smal springa för ögonen kunde urskiljas i vimlet. Några barn vinkade till oss. Ali-baba guiden blev till sig av glädje.
– Människorna är så vänliga här. Titta hur de vinkar.
Jag ville fråga honom varför vi i så fall behövde militärskydd under färden men avstod.

Konvojen började närma sig staden Taiz som låg i en sänka med husen klättrande uppför slutningarna. Staden domineras av två branta kullar, den ena med en borg från 900 talet och den andra med ett stort hotell, ett skrytbygge, där vi skulle senare inta lunch. Trafiken tätnade. Polisbilarna ställde sig på tvären i korsningarna för att underlätta busspassage. Vi kände oss som VIP-ar. Bussarna körde längs en bred gata vilken på ena sidan kantades av en stor marknad. Jag undrade om vi får lov att vandra där på egen hand. Det fick vi. När bussarna till slut parkerade i närheten fick passagerarna stiga av. Ali-Baba uppmanade oss dock att inte avlägsna oss utan vandra i grupp. Han gick först och höll en pinne med gruppens nummer högt upp i handen. Han och pinnen tillsammans var kortare är de resliga turisterna. Vi vandrade längs marknadstånden med frukt, kryddor, och torkad småfisk. Fiskarna luktade inget vidare. Stånden med cat lockade mest folk. Gummor med bruna russinansikten, så fula att de inte längre behövde skylas av slöjan, hanterade stora buntar med gröna catkvistar lika skickligt som tjocka sedelbuntar.
- Nu kan ni gå runt en stund helt på egen hand.- sa guiden.
Medan vi knuffade oss fram höll jag krampaktigt i Maken. Överallt trängdes män klädda i saronger i ställer för långbyxor. Till dem bar de västerländska kavajer. Alla hade dolkar stuckna innanför bältet. Ibland hängde en mobiltelefon bredvid. Männens ansikten såg inte vänliga ut. Kvinnorna lyste helt med sin frånvaro. Efter 10 minuters runda sällade vi oss till resten av sällskapet och andades ut. Det räckte med spänning för den dagen. Bussfärden fortsatte längst de trånga gatorna uppåt mot borgen. Staden var kompakt byggd, gamla traditionella hus trängdes med de nya.
- Vi kör genom de förmögnas kvartär. Här bor de rika och välutbildade. – meddelade guiden stolt. – Taiz har den största andelen högutbildade invånare i landet.
Människorna på gatan såg inte så värst intellektuella ut. Kanske alla av denna sort befann sig inomhus, på kontoren och i skolorna. Väl vid borgen steg vi av bussen. Soldaterna bildade en ring kring oss. Småbarn försökte komma förbi och viskade med utsträckta händer ”bakshish, bakshish”. Barnen jagades bort av soldaterna. Efter besöket i en moské som just renoverades och därför kunde beskådas också invändigt blev det dags för lunch. Bussarna klättrade mödosamt uppför en kulle. Vi passerade ett modernt nybyggt sjukhus. På stora planscher vid vägen avbildades kirurger vid arbetet.
- Det här är ett sjukhus för businessmän.- annonserade guiden. – Vet inte om fattiga människor kan få vård där. Har aldrig varit inne. – tillade han osäkert.

Hela hotellgården fylldes av bussarna samt av konvojens polis- och militärfordon. Samtliga passagerare sprang raka vägen mot toaletterna. Modellen var asiatisk, med hål i golvet, men vid sidan av hängde en modern toadusch. Hotellets interiör var flott men lite för österländskt pråligt enligt min mening. I en fönsternisch fick jag syn på en traditionellt klädd man med ett lång ovårdat skägg. Mannen liknade den mest kända och sedan länge eftersökta islamiska terroristen. Jag fick lust att gå fram och fråga ”Mr Usama bin Ladin, I presume?” men lyckades motstå frestelsen. Bad istället en stilla bön att inte bli sprängd i luften och blev hörd. Lunchen förflöt utan störningar. Till efterrätt fick vi färsk mango som smakade konstigt beskt. Thailändska eller brasilianska mangon är mycket godare.

Efter maten påbörjades en lång färd tillbaka. Nu på eftermiddagen var trafiken mer intensiv. Polisbilarna fick flera gånger stoppa korsande bilister. Vi nådde Aden fem minuter före båtens planerade avgång. Det fanns inte tid att utforska själva staden. För andra gången uteblev mitt äventyr i Aden. Och det kanske var lika bra. Med tanke på Al-Qaida och sånt.

Februari 2010