Copyright © Bejjan888™

Vi checkade ut från hotellet och packade in bagaget i bussen. Det tog cirka 5 minuter ner till tågstationen i Dunedin, en vacker gammal byggnad i White Stone. Där parkerade guiden bussen och vi fick lite fri tid att gå runt i Dunedins centrum.

Dunedin är en region rik på fascinerande landskap, unik kultur och rikt djurliv. Staden Dunedin byggdes upp med rikedomarna av guldrushen och har därmed en av de bästa samlingarna av Edvardiansk och Viktoriansk arkitektur, i den södra hemisfären sett. Gotiska kyrktorn och besmyckade herrgårdar omgärdade av inhemsk skog och fantastiska vyer utöver hamnen gör Dunedin minnesvärt. Utöver detta kan man besöka historiska hus, besöka chokladfabriken och välja bland flertalet museum.

Vi samlades igen vid bussen vid kl. 10 för vidare färd västerut längs State Highway 1 till Gore, därefter längs State Highway 94 till Te Anau. Vi körde genom Rolling Hills och lämnade Otago-regionen. Vägen kantades av Cabbage Trees som, enligt vår guide Angelika, förr användes av Maorierna och planterades längs deras rutter som ”vägskyltar”. Liknande som vi har med våra rönnbär (att det blir mycket snö om det är mycket rönnbär), så har nyzeeländarna med Cabbage Trees – Om Cabbage Trees blommar mycket, blir det en bra sommar.

Vi kom så småningom in i Southland och landskapet ändras återigen. Mer bergigt, mycket fårfarmar och en del hästar kunde skymtas. Även Eukalyptusträd, som introducerats från Australien, kunde ses längs vägen.

I Southland-regionen förekommer hjorthägn i större utsträckning än någon annan stans i landet, s.k. Deer farming. Hjortarna infördes till Nya Zeeland då engelsmännen var sysslolösa och inte hade nåt att göra. Det var Red Deer och Wapiti som introducerades och tack vare att de inte hade några naturliga fiender så blev populationen så stor att skogen skadades. Staten införde då en avgift för varje skjuten hjort. Då växte marknaden för hjortkött och stammen minskade kraftigt. Efter en tid började man skjuta med bedövningspilar istället, för att fånga in hjortarna och behålla dem i hägn. Idag föder man upp hjortarna i häng främst för köttet (honorna) och hornen (hanarna) och de gamla hanhjortarna blir till korv. Köttet från hjortar uppfödda i hägn kallas för Venison.

Vi stannade till längs vägen på ett mindre ställe (minns ej namnet) där de sålde Venison Pie. Jag provade en sådan paj och det smakade helt okej.

På Nya Zeeland är 50% av all växtlighet icke endemiska – dvs de har förts till Nya Zeeland från andra länder med besökare. Det är en av anledningarna till att landet har stränga tullar och bevakar noggrant vad som får föras in i landet eller inte. Och det gäller inte bara växter, även många djurarter har förts till Nya Zeeland med hjälp av människan. Wallaby, från Australien, introducerades under 1890-talet och de börjar bli en pest. Den australiensiska pungråttan är den största plågan som introducerades till landet på grund av pälsindustrin. Deras hårstrån är ihåliga vilket gör håret väldigt mjukt. När pälsindustrin var som störst fanns det cirka 70 miljoner pungråttor på Nya Zeeland. Men efter att priset på päls sjönk, släppte farmarna ut sina pungråttor i det vilda. Numera förgiftar man pungråttorna och man uppskattar att det numera finns cirka 30 miljoner i vilt tillstånd. Det har införts jakt på pungråttorna och det är relativt bra betalt för skinnen igen. Engelsmännen införde haren till Nya Zeeland och utan naturlig fiende exploderade stammen av harar och hål i marken och urin i grundvattnet blev ett problem. Då kom någon smart person på att man kunde införa hermelinen som är harens största naturliga fiende. Problemet var bara att hermelinerna kom på att det var enklare att jaga och döda fåglar än kaniner.

Vi anlände till staden Te Anau och den intilliggande Te Anau-sjön, som för övrigt är den näst största sjön i Nya Zeeland. Vi checkade in på vårat hotell Kingsgate Hotel Te Anau, med 94 gästrum. Hotellet ligger omgivet av ett fantastiskt sagolandskap med grönskande trädgårdar och Lake Te Anaus vackra 500 km långa strand omgivet av majestätiska berg. Vattnet i Lake Te Anau är bland det renaste i hela Nya Zeeland och utgör den största dricksvattenreservoaren i landet. Det är konstigt att området inte klassas som världsarv med sin magiska omgivning och underverk. Vi får lite tid för oss själva innan det blev dags att samlas för båttur. Det var blåsigt och kallt här.

I Te Anau finns en staty av den starkt utrotningshotade Sydö-takahe, en rallarfågel som är endemisk för Nya Zeeland. År 1898 ansågs arten vara helt utrotad helt då man trodde att de fyra sista kända exemplaren av fågeln dödats, men 1948 upptäcktes ett fåtal individer djupt inne i en gömd dalgång. Sydö-takahe är en färgglad fågel och både honan och hanen har lika färg; blålila med en grönaktig rygg och insida av vingarna, röd bröstsköld, rosa ben och en rödaktig näbb.

Man kanske kan tycka att Nya Zeeland borde kunna försörja sig på t.ex. vindkraft och solkraft. Men faktum är att vattenkraften utgör 80% av landets elproduktion. Majoriteten av vattenkraften (80%) kommer från Sydön. Kol utgör 8% och geothermal ånga utgör 6%. Solkraft är inte utvecklat i Nya Zeeland, trots många soltimmar, eftersom saltet från havsvattnet stör solpanelerna. Vindkraften är dock på intåg.

I Te Anau finns Glowworm Grotto, vilken kan nås genom dagliga båtturer. Vi hade en båttur inbokad kl. 17.45. Efter en halvtimmes båtfärd på Te Anau-sjön gick vi i land och in i grottan. Det var trångt och ibland svårt att ta sig förbi. Inne i grottan var det fuktigt och kallt. Det rådde totalt fotoförbud och vi fick inte prata när vi kom längst in i grottan där lysmaskarna fanns, då de är både ljud- och ljuskänsliga. Vi gick ombord på en liten båt, som vi knappt kunde se eftersom det var så himla mörkt. Grottan inhyser både svampar, eldflugor, skalbaggar och diverse olika insektslarver som kan producera och sända ut ljus genom bioluminescens. Bioluminescens är en naturlig form av kemoluminescens där energi från en biokemisk reaktion avges i form av ljus.
Organismerna producerar dels ett pigment, luciferin, och dels ett enzym, luciferas. Luciferinet oxideras vid närvaro av syre och luciferaset katalyserar denna biokemiska reaktion. Olika kofaktorer till denna reaktion ger olika färger av bioluminescensljus, allt från gult och orange till grönt. Bioluminiscenta organismer står i fokus i många olika forskningsområden. Experimentella försök har till exempel gjorts för cancerbehandling samt till optogenetik, där användning av ljus för att kontrollera celler (t.ex. neuroner) i vävnader. Även inom industrin har man insett nyttan av bioluminiscenta organismer inom områden såsom gatubelysning, där genetiskt modifierade E. coli-bakterier ger bioluminiscent ljus i glödlampor.

Båtturen varade i ca 5-7 minuter och jag hade trott att det skulle lysa betydligt mer än vad det gjorde. Min lilla research innan denna resa visade på fantastiska lysmaskar/flugor mm, som lyser upp nästan hela grottan. Men det kanske kan beror på att grottan svämmades över av vatten år 2008 och 95% av alla lysmaskar dog. Det kommer ta lång tid att få tillbaka stammen på en bra nivå igen.
Efter den lilla båtturen inne i grottan, gick vi ut samma väg som vi kom in och sedan följde vi en smal stig tillbaka till Visitor Center. Där visades en kort film om lysmaskarna och de andra djuren i grottan.

När vi kom tillbaka till Te Anau igen var vi några stycken som gick iväg och åt på en pizzeria. Klockan var då närmare 20.30 och det var mörkt ute.