Copyright © Bejjan888™

Man borde ju känna sig lugn när man ska ut och resa (flyga) när man bor nära Arlanda, men av någon anledning kände jag mig ändå stressad. Jag visste att den fanns ett vägarbete längs E4:an mellan Uppsala och Arlanda, vilket skulle orsaka en viss försening i biltrafiken. Just därför planerade jag att åka hemifrån lite extra tidigt. Men det slutade ändå med att jag stod där och stresspackade väskorna och kom iväg en halvtimme senare än tänkt. Som tur var, var lördagstrafiken lugn på E4:an, trots omledning av trafiken och endast enfiligt i flera kilometer med reducerad hastighet till 70 km/h.

Ofta kan man se när planen går ner för landning när man är i närheten av Stockholm-Arlanda Airport, men inte idag. Idag var det låga, täta moln och riktigt mulet så det var svårt att se planen över huvud taget. På väg mot Arlandas långtidsparkeringarna så kör man förbi start- och landningsbanan 01L, vilken används vid start och landning vid bl.a. nordliga vindar. Och idag måste det ha varit nordliga vindar då det helt plötsligt, ur den täta molnmassan, uppenbarade sig en Airbus 320 på väldigt låg höjd, ovanför min bil, på väg in för landning. Jag tror att det var själva överraskningsmomentet som gjorde att jag nästan duckade i bilen. I bättre väder hade man sett planet på avstånd och inte blivit lika överraskad.

Lämnade bilen på långtidsparkeringen och tog bussen in till avgångsterminalen. Klev vanan troget in i avgångshallen och gick mot självservice-automaterna (eller ja, där dom stått de senaste 5 åren i alla fall) för att skriva ut bagage taggen (jag hade ju redan checkat in mig själv online hemifrån). Efter ett tag började det kännas konstigt… jag borde ha kommit till automaterna nu… började förvirrat se mig omkring. ”What the…??” Inga automater så långt ögat kunde nå. Har dom tagit bort automaterna? Eller bara flyttat dom? Det tog någon minut innan jag till slut fick syn på några incheckningsautomater intryckta i ett skrymsle, utan några som helst skyltar om att dom fanns där. Knappade in mitt bokningsnummer och följde instruktionerna. Men tro inte att jag fick ut någon bagagetagg heller… nej, bara ett boardingkort. Typiskt. Nu var jag tvungen att köa i 200 år för att lämna in väska i alla fall. Suck. Det är ju så himla praktiskt att kunna checka in hemifrån, sedan komma till Arlanda och skriva ut en bagagetagg och sedan lämna väskan vid bagage drop off… man spar så mycket tid!
När jag ställde mig i kön till TAP’s incheckningsdiskar kom jag ju på… just det! Det har ju varit samma sak varje gång när jag flugit till Portugal med TAP Airlines. Portugal är de svenska pensionärernas golf-Mecka. För nästan alla andra 300 personerna i kön hade även varsina golfbagar att checka in. Och eftersom alla golfbagar checkas in som specialbagage, så det är nog därför som man inte kan ha bagage drop off, för då kanske någon försöker checka in golfbagen som ”vanligt” bagage…
Får se om jag lyckas komma ihåg detta nästa gång jag flyger till Portugal ;)

Klockan var nästan kvart i två när jag checkat in väskan och tagit mig genom säkerhetskontrollen. En timme kvar till avgång. Jag hann shoppa lite i tax-free innan det var dags för boarding vid 14:15. Hade ju såklart sett till att få en fönsterplats, men blev lite besviken att se att det inte var ett plan ur TAP’s flotta, utan planet var helt vitt och det stod ”Fly White” på det. Hmm, hoppas det är samma bra service och mat. Planet pushades ut från gaten i tid och vi lyfte från Arlanda och satte kurs söderut mot Lissabon. En flygresa som tar lite drygt 4 timmar och 20 minuter. Servicen ombord var det inget fel på. En rejäl lunch serverades bestående av quinoa, makaroner, varm kyckling, kokta grönsaker, bröd och ekologisk (!) Bregott samt en kaka. Och till detta lite vatten och vitt vin såklart.

Landade på Lisbon Airport strax efter klockan 18.00 lokal tid, efter att nästan ha snuddat vid taken på husen intill landningsbanan. När Lisbon Airport byggdes fanns inga bostadshus i närheten, utan huvudstaden samt dess förorter har växt under åren och nu omges flygplatsen av bostadshus. Flygtrafiken har fått anpassat sig till vissa tider på dygnet (med flygstopp under nätterna) för att inte störa de boende i området. Nu har man börjat fundera på att flytta flygplatsen till en mindre bebodd plats utanför Lissabon.

Att stå och vänta på den incheckade väskan vid bagagebandet kan vara en riktig plåga. Speciellt om man varit med om att ens väska kommit på villovägar och inte kommit med det plan som man själv just rest med. Jag väääntade och väääntade och precis när jag börjat känna den där obehagskänslan att min väska inte är med, så dyker den upp till slut. Puh! Inte så kul att åka på ridsemester och ens incheckade väska med diverse ridgrejer kommit på avvägar. Mötte chauffören vid träffpunkten utanför Starbucks Café, och träffade ytterligare två svenska damer (A+M) som ska bo på samma gård under en vecka, precis som jag. Det visade sig att de kommit med samma flyg de också.

Vi följde med vår chaufför till bilen och började vår nästan 2 timmar långa resa till gården, Herdade Pero Viegas. Det hade hunnit bli mörkt ute nu, även här i Lissabon, så vi såg knappt någonting av omgivningen när vi lämnade Lissabons upplysta gator. Vi körde ut i det öppna vida landskapet och fortsatte mot regionen Alentejo. Det var riktigt mörkt ute och när vi äntligen var framme vid gården möttes vi av Nuno, gårdens ägare, som visade oss till våra rum. Klockan var nu närmare nio på kvällen och de dukade snällt upp till en sen middag åt oss.

Det visade sig att vi tre var de enda gästerna under nästan hela den här veckan. Nuno åt tillsammans med oss – likt resten av veckan – och det fanns ingen risk att man skulle behöva gå ifrån bordet hungrig. Det serverades en varm god soppa som förrätt, följt av ris, strips och kött med grönsaker. Avslutningsvis bjöds det på rulltårta och kaffe/te. Till detta fanns dryck som vatten, Coca Cola eller vin (vitt/rött). Allt inkluderat i ridresans pris.
Trötta och mätta gick vi sedan till våra rum och vi somnade nog ganska ovaggade.