Copyright © Bejjan888™

Idag skulle det tyvärr bli blåsigt, men varmt. Nåväl, vad kan man göra? Upp och iväg kl. 08.00 med sikte på Fårösund, men strax innan svänga av till vänster och köra mot den välbesökta Blå Lagunen. Man kan tycka att det borde vara skyltat till ett sådant populärt ställe, men icke. Antingen svänger man av redan i Rute, mot Fleringe. Eller så åker man närmare Fårösund och tar av mot Hau.
Jag körde och körde, terrängen runtomkring mig blev allt mer flack och träden allt lägre. Det märkte att jag var nära havet nu. Bästeträsk, Gotlands största insjö, dök så småningom upp vid min sida. Men herregud, var jag inte framme snart? Hade jag missat att svänga av? Plötsligt, när jag satt och funderade om jag skulle vända, så dök det ändå upp en skylt ”Blå Lagunen”. Direkt möttes jag av en stor skylt om att det kostade 30 kr att parkera över dagen och att pengarna gick till ett fotbollslag som hade hand om städningen i området. Tja, varför inte? Pengarna gick ju till någonting gott. Swishade enkelt pengar och fick visa upp för parkeringsvakten att jag betalat. Men mottagningen här var verkligen dålig, så jag fick gå ur bilen och sträcka upp telefonen och jaga täckning. Det var knappt 15 bilar på parkeringen när jag kom fram, då var klockan 09.20.

Blå Lagunen har varit ett gammalt kalkbrott där sten huggits i hundratals år. Idag är brottet fyllt med klarblått vatten och är en omåttligt populär badplats. Här finns en kort sandstrand som är ganska långgrund och barnvänlig. Stranden blev snabbt full med badande gäster.

Om man är villig att gå en bit runt kalkbrottet, så finns andra ställen att ta sig ner till vattnet. Men ofta blir det snabbt djupt, så tänkt på det. Det tog ungefär en halvtimme att gå runt hela kalkbrottet och när jag kom tillbaka till parkeringen kring kl. 10.00 så var parkeringen i princip full.

Jag satt mig i bilen och började köra mot östkusten och flera av raukområdena som finns där. Så varför inte grotta ner oss i raukarnas värld? Berggrunden på Gotland är en av världens bäst bevarade siluriska rev och började bildas redan för ca 430 miljoner år sedan under den 24 miljoner år långa perioden silur. Gotland låg då strax söder om ekvatorn och i det varma och soliga klimatet byggde koraller och stromatoporoider upp de korallrev som Gotland till största delen består av. Gotlands revformationer beskrivs som ett fossilt barriärrev och den stora variationen i sammansättningen bland de revbildande organismerna skildrar öns geologiska position under kontinentaldriften. Mellan alla dessa fossila lager av rev finns både kalksten och märgelsten.

För ungefär 10 000 år sedan, efter senaste istiden, var Gotland helt täckt av vatten. I och med landhöjningen kunde hav och land mötas och den lätteroderade kalkstenen och märgelstenen nöttes bort av vågorna, och kvar står pelare av hård olagrad kalksten – som vi idag kallar raukar.

Raukar vid Lergravsviken

Jag kom först fram till naturreservatet Lergravsviken. Reservatet sträcker sig längs en klintbrant med ett fler än femtio raukar i sluttningen nedanför klinten.

Lergravsporten

Här hittar man lätt på den välkända Lergravsporten, som är precis som det låter – en rauk med ett hål (port) i sig som man kan gå genom.
Härifrån var det inte långt till Furillen.

Furillen

Furillen

Jag förstår fortfarande inte varför området är så himla populärt. Ja, det är en ö med gamla byggnader kvar från den tidigare kalkstensindustrin som bedrevs här fram till 1970-talet. Det bedrivs numera hotellverksamhet och konferenser i de gamla fabrikslokalerna. Men mer än så var det inte. Ja ja, gick runt och fotade en del. Ön ägs idag av en fotograf och många bilder till reklam, musik och mode tas just här.

Raukar vid Kyllaj

Med endast några minuters bilfärd nådde jag sedan naturreservatet Malms-Kyllaj. Reservatet omfattar ett 50-tal raukar. Jag vet egentligen inte varför jag åkte hit. Jag var liksom bara ”in the neighbourhood” så att säga. Det imponerade absolut inte på mig.

Raukar vid Kyllaj

Det finns inga kända raukar här. Ingen service över huvud taget. Så om ni funderar på om det är värt resan hit… om jag säger såhär, res inte hit för att enbart besöka just dessa raukar.

Nu var det dags för ett besök på Asunden, något som jag researchat om sedan långt innan. Jag visste att det skulle vara knepigt att hitta dit – det hade mina efterforskningar redan avslöjat för mig. Men skam den som ger sig. Till slut hamnade jag in på rätt grusväg och små skyltar som det stod Asunden på.

Utanför Slite, på nordöstra Gotland, ligger Asunden med sin karga hednatur och sevärda raukfält. Ön är ca 2 x 1 km och var fram till slutet av 1990 talet ett militärt skyddsområde och övningsområde. Idag är Asunden fritt fram att besöka som nås till fots eller med bil via en smal vägbro, men att avvika från vägen (för att t.ex. parkera) rekommenderas inte då det är ett gammalt militärt område och gamla kvarvarande granater kan ligga kvar i marken. Nordvästra delen av ön ingår i Natura 2000 och har ett rikt fågelliv på strandängarna.

Asundens östra sida är idag ett naturreservat med ett stort antal raukar. Många raukar är över 2 meter höga och en av Gotlands största raukar finns här med sina 9 höjdmeter. Många menar att Asunden kan vara den nya halvön Furillen, med Slites kalkvita industribyggnader i bakgrunden. Asunden är populärt bland fiskare och fiskare strosar runt i galonbyxor i vattenbrynet – runda och goda havsöringar finns här.

Asunden

Vinden hade inte gjort sig påmind särskilt mycket hittills, men jisses – nu var det nästan storm! Det blåste kraftigt och vågorna slog in mot stenstränderna. Även om det var varma vindar, så fick man kämpa sig fram. Solhatten fick jag hålla i, annars hade den försvunnit iväg. För att komma till raukområdet måste man gå genom en fårhage.

Raukar vid Asunden

Raukarna blev högre och högre ju närmare jag kom. Det fanns inga andra människor här just då, så jag fick fina bilder. Även om det inte syns på bilderna, så blåste det rejält även vid raukarna. När jag vände och gick tillbaka var det ett flertal familjer med barn som precis kommit fram till raukfältet. Barnen sprang omkring och stojade och lekte, några hade även med sig sina hundar.

Tillbaka i bilen insåg jag att min matsäck var slut och jag började bli hungrig. Slite låg bara några kilometer bort, där måste det finnas någon restaurang. Jag knappade in på GPS:en och kom fram till en restaurang som låg vi havsbadet. Men det fanns knappt någon parkering och betalt för parkeringen skulle de ha. Nej, jag körde vidare och hamnade tillslut på Åminne Fritid och Havsbad. Här hade de en restaurang med gratis parkering och dessutom i skugga. Perfekt! Det fick bli en Åminne Burgare. Jättegod! Ska man vara lite kritisk, kunde stripsen ha friterats lite längre.

Mätt och belåten körde jag vidare till Tofta Gnisvärd Fiskeläge. Det förvånade mig att vägarna som löper öst-västlig riktning är mycket smala och inte alls lika breda och fina som nord-sydliga vägarna. Så det tog sin lilla tid att ta sig från östkusten till västkusten. Det kändes som om jag körde förbi och svängde vid varje mjölkpall. Men skam den som ger sig.

Ett mycket vackert fiskeläge med väl bevarade fiskebodar. Helt klart värt resan. Klockan var runt halv fem på eftermiddagen och rusningstrafiken samt turismen från Tofta Camping gjorde sitt. Det tog ett tag att komma ut på den större vägen som ledde till Visby.