Copyright © Bejjan888™

Det går ju inte att besöka Visby utan att få det att handla om historia. Det är ju trots allt ett världsarv. Jag har redan varit inne på flera av områdena tidigare i bloggen, så här kommer kort sammanfattning.

Gotland har präglats starkt av sitt läge mitt i Östersjön, främst inom handeln. Från allra första början när inlandsisen försvann från Östersjön (för ca 10 000 år sedan), låg Gotland fortfarande under havsytan. Under stenåldern hade havsytan sjunkit så pass att Gotland då bestod av flertalet öar täckta av tall- och lövskog och öppna hedmarker. Fiskare och säljägare bebodde öarna och flera boplatser har på senare tid hittats på flera platser runtom Gotland med lämningar upp till 9000 år gamla. Även skeppssättningar och gravfält från brons- och järnåldern har upptäckts. Kring år 1000 övergick den gotländska traditionen med resta bildstenar till runstenarnas epok när runslingorna gjorde intåg.

Förutom mellan åren 1676–1679 (då Danmark återtagit ön), så har Gotland varit svenskt sedan freden i Brömsebro, år 1645. Innan dess hade Gotland hört till olika allianser och länder i nästan 300 år. Landshövdingen och köpmän slog sig ner i Visby men trots detta bromsades näringslivet av höga skatter och Gotland drabbades gång på gång av pest, svält och krig. År 1720 fanns endast 1186 personer mantalsskrivna i Visby och med alla kyrkoruiner och förfallna hus, torde staden mer än någonsin påmint om en ruinstad. Trots detta fick Visby ett uppsving under mitten av 1700-talet och husbyggandet kom igång. Till år 1780 fanns över 5000 invånare i staden.

Under 1800-talet fortsatte befolkningen att öka och staden blev tätbebyggd. Skolor av olika slag, sjukhus, hotell och restaurangen uppfördes för att stimulera turismen och ett fängelse byggdes söder om Visbys hamn. Nya kommunikationer upprättades under slutet av 1800-talet genom järnvägen och en hamn för ångbåtar byggdes. Invånarna fick nu inte plats längre innanför ringmuren och allt fler områden utanför muren uppläts som bostadmarker. Innerstadens kulturella betydelse och intresse väcktes och turismen har sedan dess strömmat till ön, år efter år. År 1995 togs ringmuren upp på UNESCO:s Världsarvslista.

Österport

Vaknade rätt tidigt ändå, för att vara lördag. Det var svårt att fortsätta sova när solen lyste in genom fönstren. Efter frukost gick jag ner till Österport och kryssade mig fram genom Visbys vackra rosbeklädda gränder.

Det var inte mycket liv och rörelse nu, inte. Men innerstaden höll på att vakna upp. Enstaka caféer började ta fram bord och stolar, sopade lite utmed gatorna.

Tanken var att spendera förmiddagen i Botaniska Trädgården som ligger i norra delen av Visby. Den anlades år 1855 och växter som torde vantrivas på våra breddgrader, frodas tack vare att Visby ligger i odlingszon 1. Det finns flera entréer till den delvis lummiga trädgården.

Oavsett vilken entré du väljer, kommer man så småningom till Solvisarplan, hjärtat av trädgården. Den stensatta halvcirkeln med perenner omsluter soluret, omgiven av en pergola med stenpelare med väldoftande klematis och rosor. Jag var i rätt tid, för solen stod i princip mitt framför Solvisarplanen och gav näst intill det perfekta ljuset.

Intill ligger Rosariet med rosor i terrasser som blommar långt in på hösten. Rosorna hade precis bevattnats så vattendropparna på rosbladen skimrade vacker i solljuset.

Det vackra lusthuset stå uppe på Tempelkullen omgiven av blommor och växter från alla världens hörn. Inte långt därifrån ligger Örtagården med pallkragar fyllda med kryddor och medicinala växter, intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv.

Jag gick vidare genom parken och hittade på Tulpanträdet, som precis blommat ut.

För en stund slog jag mig ner i skuggan på en parkbänk vid Ovalen. Det är en stenkolonn med urna högst upp, troligen från medeltiden. Botaniska Trädgården går längs med strandmuren. Strandmuren? Tänker du nu. Jo, för ringmuren delas upp i strandmuren respektive landmuren. Strandmuren har visat sig vara äldst och tros ha uppförts runt år 1250. Drygt trettio år senare byggdes själva landmuren som bestod av, då, en 5 till 6 meter hög mur med skyttegång som hade smala skyttegluggar med jämna mellanrum.

Under mitten av 1300-talet anses den 3,4 km långa kalkstensmuren vara färdigställd med väggar upp till 11 meter höga och med över 50 torn samt tre huvudportar; Söderport, Österport och Norderport. Ringmuren, utom i väst, var helt omgiven av vallgravar men de var dock ej vattenfyllda. De torrlagda vallgravarnas främsta syfte var att förhindra ryttare och kastmaskiner att komma ända fram till muren. Vallgravarna vid östra ringmuren plattades dock till under 1800-talet för att tjäna som skyttebana. Vid Valdemar Atterdags intåg i Visby lät han formellt riva en del av den södra muren som en symbol för underkastelse. Ett par år senare murades den nedbrutna delen upp igen.

Ringmuren restaurerades mellan 1884–1886 av arkitekten Emil Viktor Langlet och idag finns 27 marktorn och 9 sadeltorn kvar att beskåda. Varje torn har ett unikt namn och en liten historia bakom. Hur många som är sägen och hur många som är ren fakta, låter jag vara upp till dig som läser.

Jungfrutornet

Jungfrutornet

Jag började min vandring längs muren vid Jungfrutornet. Jungfrutornet kan ha fått sitt namn från legenden om Unghanses dotter, dottern till Nils Guldsmed i Unghanse. När Danmarks kung Valdemar Atterdag, förklädd till köpman, besökte Visby 1360 för att förbereda ett anfall mot staden inledde Unghanses dotter ett förhållande med honom. Hennes far, en rik landsdomare, upptäckte detta och kastade ut Valdemar. Året därpå återvände Valdemar och plundrade ön. Unghanses dotter sökte upp Valdemar i Visby och hjälpte honom med information mot löfte att han skulle ta henne med sig när han återvände till Danmark. Dock valde Valdemar Atterdag att lämna henne kvar, varpå hon greps av gutarna och murades levande in i Jungfrutornet i ringmuren. Idag vet man att tornet inte fanns på tiden för legenden utan byggdes först under 1400 talet. Men trots detta återberättas legenden om Unghanses dotter årligen under Medeltidsveckan. Namnet Jungfrutornet torde snarare, enligt folkmun, komma från det äldre rymdmåttet 1 jungfru = 8,2 cl, som påminner om just Jungfrutornet form (bred botten och avsmalnande topp).

Kärleksporten

Lite längre söderut kommer man till Kärleksporten. Porten är mycket populär bland kärlekspar och otaliga frierier och till och med bröllop har anordnats här.

Kärleksporten

Många sitter kvar på kvällarna och inväntar solnedgången som ska vara magisk här.

Kruttornet

Ännu lite längre söderut träffar man på Kruttornet. Eller Lambtornet som det tidigare hette. Lambtornets uppförande år 1160–1161 blev startskottet för Visbys ringmur. Ett fristående torn i sten byggdes vid Visbys norra hamn för att kunna anfalla inkommande båtar med armborst. År 1710 började Lambtornet användas som krutförråd och fick sitt nuvarande namn, Kruttornet. Tornet kunde nås genom en liten lucka, ett tiotal meter upp på väggen, via en stege som sedan drogs upp. Detta försvårade för eventuella angripare att inta tornet. På grund av landhöjningen har dock hamnen försvunnit från platsen och Kruttornet står numera på platsen som vi känner som Almedalen.

Viker man in mot innerstaden igen kommer man till flera av Visbys kyrkoruiner. Visbys kyrkor byggdes i början av 1200-talet då Visby tillhörde en av de största städerna i Europa. Visby var inte bara rikt utan också berömt och hade makt. Från dessa glansdagar är det endast domkyrkan som finns kvar idag, intakt. Tio kyrkoruiner finns kvar innanför ringmuren utspridda både här och där. Jag tänkte nu presentera några fler kyrkoruiner, som jag besökte under veckan.

S:t Lars kyrkoruin och Drotten, som även kallas systerkyrkorna då de ligger så nära varandra.

S:t Lars kyrkoruin

S:t Lars kyrkoruin

S:t Lars äldsta delar är troligen från 1100-talet. Kyrkan byggdes ut under tidigt 1200-tal till följd av befolkningsökningen som ägde rum. Strax därpå byggdes en tysk församlingskyrka, Drotten, på samma kyrkogård.

Drotten kyrkoruin

Drotten kyrkoruin

Drottens kyrkoruin, eller S:t Trinitatis (Trefaldighetskyrkan) som den egentligen hette, byggdes omkring år 1240, men övergavs under Reformationen likt många andra kyrkor. Kyrkan var tillägnad S:t Laurentius som dog martyrdöden i Rom på ett glödande halster. Ordet drott nämns redan i Gutalagen och betyder ”ägare av en träl”. I många andra sammanhang betyder det kung eller furste. Drottens hustru, kallades därför drottning.

S:t Nikolai kyrkoruin

S:t Nikolai ruin används idag för konstnärliga framträdanden som t.ex. musik. Kyrkan byggdes runt 1230 och fick sitt namn från skyddshelgonet Nikolaus av Myra, eller Nikolaus undergöraren, som levde runt 300-talet i Turkiet som biskop. Nikolaus sades kunna utföra mirakel och kunde vara på flera ställer samtidigt under sin levnad. Men mest omtalad för att med sina böner hjälpa skepp i storm och blev sjömännens och fiskares beskyddare, således en väl vald beskyddare till den medeltida staden Visby. Nikolaus är även känd som Sankta Claus. Det finns de som tror att det var Nikolaus givmildhet som så småningom gav upphov till vår tids jultomte.

S:t Nikolai kyrkoruin

S:t Nikolaus byggdes åt Dominikanorden och deras klosterliv som ett helgerum. Orden var, även den, en tiggarorder och medlemmarna kallades svartbröder eller svartmunkar – på grund av deras svarta kåpor. Man tror att när Dominikanorden kom till Visby, övertog de ett påbörjat kyrkobygge.

S:t Nikolai kyrkoruin

Men kyrktornet revs omgående då orderns kyrkor var tornlösa. S:t Nikolai stod klar omkring 1400 med bland annat matsalar, sovsalar, bibliotek och kök. Det finns ingen planritning eller kvarvarande ruin som berättar om hur kyrkan egentligen såg ut då den troligen förstördes under Lübeckarnas anfall 1525.

Jag gick tillbaka till Stora Torget. Några marknadsstånd har monterats upp på torget i hopp om att kunna sälja souvenirer, fårskinn, hemgjorda produkter och hantverk till förbipasserande turister. Det hade börjat fylla på med folk nu. Uteserveringarna och caféerna hade öppnat och många satt ute och åt glass. Jag blev fruktansvärt sugen på glass jag med. Så jag lyckades ta mig in och köpa en våffla med jordgubbs- och blåbärsglass. MUMS!

S:ta Katarina kyrkoruin

Intill Stora Torget ligger ruinen S:ta Katarina. Eller S:ta Karin, beroende på vem du frågar. Kyrkan tillhörde Sveriges första Franciskanerkloster, som grundades i Visby 1233. Franciskanorden predikade total fattigdom och levde av allmosor och gåvor. Istället för munkar och nunnor var man bröder och systrar. Men även namn som barfotabröder och gråbröder förekom då de ofta gick barfota och bar gråa kåpor. Kyrkans stod mitt i Visby och framför kyrkan bildades en marknadsplats, som idag är Stora Torget.

S:ta Katarina kyrkoruin

Kyrkan blev välbesökt och behövde ganska snart byggas ut. Oftast byggdes Gotlands kyrkor ut genom nya delar runt den befintliga, vilket gav upphov till blandade stilar med t.ex. gotiska kor, långhus och romanska torn. S:ta Katarinas utbyggnad var pågående fram till mitten av 1300-talet, då det stannade upp. Kanske var det i samband med Valdemar Atterdags intåg och övertagande av Visby år 1361? Några årtionden senare återupptogs byggandet som pågick ända in på 1400-talets början. S:ta Katarina var som störst på 1400-talet men blev aldrig helt färdigbyggd då pengarna lades på församlingsbyggnaderna istället. Det unika med kyrkan är, för den med hök-ögon, att valven byggdes av tegel och inte kalksten – vilket är unikt i Visby.

S:ta Katarina kyrkoruin

S:ta Katarinas kyrka har fått sitt namn efter Katarina av Alexandria som levde i Egypten runt 300-talet. Som jungfru och av kunglig börd, ska hon ha motstått kejsarens förförelse vilket resulterade i fängelse. Där, i fängelset, ska hon ha omvänt kejsarens fru, fältherre och många soldater och blev därför dömd till döden genom halshuggning.

Helge And kyrkoruin

Ytterligare en kyrkoruin, Helge And, byggdes under tidigt 1200-tal och den åttkantiga kyrkan saknar motstycke i Sverige. Liknande kyrkor förekom dock i Europa i borgar och palats under samma period. Kyrkans identitet genom historian är omtvistad, då uppgifterna kring denna kyrka är få. Namnet kommer från det Heliga Andes Hus som låg söder om kyrkan och var en inrättning för gamla, fattiga och sjuka.

Men det fanns en kyrkoruin som lyckades undkomma mig, nämligen S:ta Gertrud. Det retar mig lite fortfarande. Men när jag googlar på ruinen, så förstår jag varför. Det är ju inte direkt så att ruinen står ut och ropar ”Hallå, här finns en kyrkoruin!”… nej. Det ser snarare ut som en relativt låg stenmur. Så inte konstigt att det var lätt att missa.

Jag gick tillbaka till lägenheten och åt lunch. Jag åkte och tankade bilen inför morgondagens hemfärd. Men det var fortfarande tid kvar till att göra någonting mer innan det var dags att avsluta dagen. I mina efterforskningar inför resan, fanns förslaget Södra Hällarna. Området ligger rätt nära färjeterminalen och sträcker sig längs den klippiga kusten söderut från Visby. Sagt och gjort.

Jag parkerade bilen och började gå längs det karga klintlandskapet. Det var varmt, +27°C. Det blåste varma vindar. Jag fick hålla en hand på solhatten ifall det skulle komma en vindpust och blåsa iväg hatten.

Silja Line låg inne i hamnen, vilket förklarade den plötsliga ökningen av människor i innerstan under dagen. Men nu såg det ut som om passagerarna var på väg tillbaka till färjan igen.

Går man längs klippkanten kommer man så småningom till en trappa. Trappan leder ner till klapperstenstranden nedanför. Men trappen är brant! Och sedan övergår den till en bitvis brant stig.

Logiskt sett borde det ha varit svalare där nere, men klipporna och den stekande solen gjorde det till en bastu där nere vid stranden.

Nu började det kännas som om jag var klar med både Visby och Gotland för den här gången. Jag hade checkat av det mesta på min Att Se- och Att Göra-lista. Jag återvände till lägenheten och började packa så smått.