Copyright © Bejjan888™

Vi samlades i bussen för att ta oss norrut längs State Highway 6. Vägen följer västkusten och bitvis hade vi stranden alldeles intill vägen.

Även om det ser lockande ut med att ta sig ett dopp, är det livsfarligt att bada längs hela västkusten på Nya Zeeland på grund av de starka strömmarna. Efter ett tag kom vi fram till Punakaiki, som förr var ett viktigt vilostopp längs en gammal Maori-stig som gick längs västkusten på Sydön.

Här fanns det mat som resande kunde köpa eller byta till sig på sin långa resa. I närheten finns de fascinerande Pancake Rock Blowholes, områdets huvudsakliga turistattraktion. Man vet att stenarna består av kalksten och skapades för ungefär 35 miljoner år sedan av marina fragment under havet, men man vet inte exakt hur detta gått till. En teori är att lager av olika komponenter lagrades ovanpå varandra i havet som med tiden eroderats i olika takt och därmed gett upphov till dessa pannkaksliknande formationer.

Vi gick längs gångvägen som tog oss runt bland kalkstensformationerna och det var lätt att förstå varför namnet Pancake passar så bra.

Många fåglar, såsom tärnor och måsar, häckar här bland klipporna.

På vissa ställen såg vi också så kallade blåshål, där havsvattnet pressas genom trånga kanaler och till slut ut och upp genom ett litet hål.

Vi åkte en kort bit till i bussen och stannade till vid Truman Track, Paparoa National Park. Angelika, vår guide, vandrade med oss den korta gångvägen genom den tätbevuxna skogen. Guiden delade med sig av den mängd kunskap som hon samlat på sig och berättade fascinerande historier om hur växter och träd lever antingen i symbios eller fagocytos (dvs antingen med eller av varandra).

Precis intill gångvägen stod en Matai (Black Pine) som under många år haft en Rata (Northern Rata) som slingrat sig runt stammen. Rata växer runt stammen och tillslut kväver trädet till döds. Ytterligare ett träd, Rimu (Red Pine), växer här och kan bli upp till 1000 år gamla och blir runt 30-35 meter höga här på Nya Zeeland. Vi kom fram till ”the Edge”, en skylt som förklarade att vi under den korta gångvägen hade passerat tre distinkta växtzoner; Regnskogszonen, kustflax zonen och kustturf zonen.

Vi samlades vid bussen och fortsatte sedan norrut till Cape Foulwind, nära Westport. Erosion är ett stort problem längs västkusten, där vind och havsvatten påverkar natur och bilvägar. Vi passerade flera vägarbeten där delar av den ursprungliga vägen kollapsat till följd av erosion. Terrängen blev alltmer flack igen, precis som vid Christchurch. Här gjorde vi en kort de-tour till Touranga Ray och Cape Foulwind Walkway och fick se sälarna som samlas här varje år. Först såg det inte ut som om det fanns några sälar, men ju längre vi stod där och verkligen fokuserade blicken, desto fler sälar såg vi.

Det var New Zealand Fur Seals som vi såg, Kekeno på maori. De kamouflerade sig verkligen väl med alla stenarna där. Vi hade tur och fick se flera stora och små. Några av de små sälarna lekte i det virvlande vattnet och de stora sälarna låg mest och latade sig bland stenarna. Under 1800- och 1900-talet var sälarna under hård jakt vilket ledde till nästan utrotning. De jagades för sina skinn och olja. Totalt jaktförbud infördes 1894 och sedan dess har arten sakta tagit sig tillbaka.

Vi stannade och åt lunch i Westport innan vi styrde bussen österut och inåt landet igen. Vi lämnade West Coast och kom in i Tasman Regionen. Vi gjorde ett kortare stopp i Murchison, för toalettstopp och möjlighet att köpa något att äta. Här i Tasman Region, körde vi genom stora skogsarealer. Skogen har betydande roll här i norr på Sydön. Skogsindustrin är stor i Nya Zeeland och hela 80% av den planterade skogen består av Monterey Trees, en gång introducerad till Nya Zeeland av människan. Vi såg också en markant ökning av vinodlingar här i Tasman Region och det är så klart det varma klimatet i norr som gör att vinodlarna har sina gårdar här.
Vi passerade också en rad svarta träd, som om de skulle ha varit med om en skogsbrand. Men Angelika, vår guide, berättade att det är avföring från en larv som har en roll i en speciell process kallad Honeydew. Det innebär att honung produceras av bin som samlat nektar från en annan insekt (t.ex. bladlöss, larver). Här på Sydön lever två specifika larver i barken på träd. Det är avföringen från dessa larver som ger den svarta färgen och intrycket av att trädet varit med om en skogsbrand.

Till slut nådde vi Nelson, en vacker hamnstad vid Tasman Bay på norra delen av Sydön. Nelson är äldsta staden på hela Nya Zeeland och namnet antogs för att hedra amiralen Horatio Nelson, som besegrade både franska och spanska flottor i Slaget vid Trafalgar år 1805. Stadens gator och torg är mestadels uppkallade efter personer och skepp som sätts i samband med Slaget vid Trafalgar. Det sägs att Nelson har ett av Nya Zeelands bästa klimat och har mer än 2400 soltimmar per år och har därför fått smeknamnet ”Sunny Nelson”. Stadens geografiska läge har även gett staden namnet ”Top of the South”. Nelsons läge och naturliga hamn, gör staden till utmärkt exportör av timmer till Australien och Asien.

I Nelson finns många tyska immigranter, som en gång i tiden tog med sig den tyska getingen till Nya Zeeland. De lever i mycket stora svärmar och har nu blivit ett stort problem. Även om det finns mycket honung här, konkurrerar getingarna om honungen med de endemiska fåglarna.

Vi checkade in på Saxton Lodge Nelson som låg 15 minuter utanför centrala Nelson. Hotellet var litet, rummen på nedre våningen hade en veranda och de flesta rummen på övre våningen hade balkong. Inget överflödigt eller speciellt, bara ett hotell för natten med andra ord.

Hotellet vi bodde på, låg alltså en bit utanför själva Nelson. Det fanns ingen restaurang här och vi skulle få behöva ta taxi eller gå en bra bit för att få mat. Guiden hade inte behövt köra oss till någon restaurang över huvud taget, hennes arbetsdag var slut, men gjorde det av välvilja.

Vi kom till en jättemysig restaurang och jag provade på en cider med smaken gurka och vattenmelon… annorlunda, men helt okej.
Det ska nämnas också att Nya Zeeland vill bli ett rökfritt land. Ett paket cigarretter kostar idag $20 NZD (ca 130 SEK), ett förslag har tagits fram att höja priset till $40 NZD (ca 260 SEK) per paket. På de flesta offentliga ställen såsom restauranger och hotell, finns tydligt markerade Rökning Förbjudet-skyltar. Rökning ses nästan som någonting skamfullt och rökare anvisas till särskilda platser. Nya Zeeland har däremot en vänlig inställning till marijuana, som smärtstillande medicin och är ett steg från att legalisera marijuana.

Nya Zeeland har tre officiella språk; Maori, engelska och teckenspråk.
KUL FAKTA: Vet du hur staden Nelson tecknas på det nyzeeländska teckenspråket? Sätt ihop pek- och långfinger tillsammans, och höj sedan upp fingrarna till dess att fingertopparna nuddar näsan och vinkla därefter handen framåt så att fingrarna pekar lite framåt från dig själv. Nu vet du :)