Copyright © Bejjan888™

Vi lämnar Queenstown och kom ganska snart till Arrowtown, som är känt för sina vackra höstfärger.

Arrowtown var förr i tiden en av de fattigaste byarna på Nya Zeeland. Under 1850 - 1870-talet pågick en intensiv guldrush i Arrowtown och guldgrävare från Australien kom över, då den europeiska arbetskraften inte räckte till. Man ville ha små och starka grävare så det kom mest kineser till staden. Kineserna var först inbjudna och välkomnades av de andra europeiska guldgrävarna. Men i takt med att invandringen fullkomligt exploderade, i och med det ökade behovet av arbetskraft, spred de europeiska guldgrävarna rykten om att kineserna bar med sig sjukdomar och försökte ta över Nya Zeeland. Detta ledde till att kineserna isolerades och förvisades utanför staden, där de byggde upp sin egen Chinese Settlement.

Kineserna, ofta ensamma män som lämnat sin fru och barn hemma, levde under väldigt enkla och primitiva förhållanden i kalla stenhus. Männen kom till Nya Zeeland för att tjäna pengar, inte för att bosätta sig. Men efter guldrushens slut valde många kineser att bo kvar på Nya Zeeland. Många bodde kvar i Arrowtown Chinese Settlement en bra bit in på 1900-talet. Men när den respekterade ledaren Ah Lum avled å 1925, började kineserna flytta från den enkla bosättningen och in till själva Arrowtown eller andra städer. Kvar blev de äldre, som levde ett enkelt och fridfullt liv. Den sista invånaren att bo i Chinese Settlement, dog 1932.
Under 1980-talet restaurerades många av de stenhus som kineserna bodde i och byggdes upp igen. Idag finns informationstavlor som visar och berättar historien om kinesernas hårda liv under guldruschen. Inte förrän 2002 bad den nyzeeländska regeringen formellt om ursäkt för den diskriminering som de kinesiska guldgrävarna och bosättarna en gång utsattes för. Idag är Arrowtown ett kinesiskt mecka med cirka 1000 invånare.
Efter en kortare vandring i den kinesiska bosättningen gick jag upp till huvudgatan i Arrowtown.

Att gå längs huvudgatan kändes som om man var med i en gammal amerikansk westernfilm. Husen var gamla, men bevarade i fint skick.

Vi samlades vid bussen igen och fortsatte norrut längs västkusten på State Highway 6 mot Fox Glacier. Strax utanför Queenstown finns Kawarau Bridge, en bro som byggdes under guldrushen då behovet att flytta tunga maskiner till guldfälten i Otago ökade.

Bron spänner över en 120 meter bred klyfta och 42 meter över Kawarau River. Nu för tiden är bron mest känd för att vara platsen där bungy jump föddes. Idag kan man fortfarande hoppa bungy jump. Vi stannade till en kort stund och hann se när en tjej kastade sig ut från bron. Kanske, om vi hade haft lite mer tid här, så kanske man hade försökt sig på ett hopp??

Vi fortsatte längs västkusten och blev det allt mer påtagligt att hela 80% av Sydöns befolkning bor på östkusten. Det var verkligen öde, få byar och städer, mest orörd natur.

Här såg vi stora arealer med, vad som tycktes vara, döda träd. Vår guide berättade att man här på västkusten kämpar nyzeeländarna mot tallarna, bl.a. Monterey Pine, som är icke-endemisk och introducerades från Australien och Kanada. Träden infördes till Nya Zeeland för att förhindra erosionen som uppstod efter att européerna hade huggit ner stora delar av den inhemska skogen under 1800-talet. Problemet var, och är fortfarande än idag, att de icke-endemiska tallarna trivdes väldigt bra på Nya Zeeland och började ta över och slå ut de nyzeeländska träden. Detta då de införda tallarna växer dubbelt så fort till skillnad från de lokala inhemska träden som tar runt 200 år på sig att växa. Eftersom tallarna är så pass invasiva och orsakar stora problem så besprutas tallskogarna med gift för att ta död på dem, alternativt ringbarkar dem. Därför kan man längs västkusten se stora områden med döda skogar.

Vi stannade till i staden Wanaka, känd som ”Little sister to Queenstown”. Wanaka är också känt som Entrance Gate to Mount Aspiring National Park. Trots att Wanaka är Sydöns populäraste semesterort är det bofasta invånarantalet inte mer än ca 2500 personer.

Staden ligger vackert belägen intill Lake Wanaka och eftersom det var Labor Day, hade invånarna arrangerat en båttävling för barn vid stranden. Barnen hade byggt egna båtar/flottar av kartong, som de senare skulle tävla med och se hur långt de kunde åka i båtarna innan de sjönk. Stranden var rätt full med barnfamiljer och tävlingen lockade många åskådare.

Strax utanför Wanaka finns Puzzling World, en turistattraktion med 3D-labyrint, optiska illusioner och ett lutande klocktorn. Här hade jag velat stanna, men vi passerade bara förbi.

Vi fortsatte vår resa norrut och passerade Haast, en stad som uppkallats efter Julius von Haast. von Haast var en tysk geolog och paleontolog som namngivit många platser och plantor på Nya Zeeland. Nu hade vi kommit in i regionen West Coast, som anses vara en isolerad del av Sydön. Vid kraftiga skyfall kan vägarna vara avstängda i flera dagar eller till och med veckor. Här finns endast ett sjukhus och blir man allvarligt sjuk så är det helikopter som gäller. Tack vare den rika nederbörden här i West Coast, finns det väldigt få får. Detta eftersom den tjocka ullen aldrig hinner torka och fåren blir sjuka. Längs vägen såg vi flera, vad som såg ut som, cattle stoppers. Men det visade sig vara vattendränage under vägen för vattenmängderna vid kraftiga skyfall.

Vi verkade ha tur att det var en av få regnfria dagar här i West Coast. Guiden sa att de är väldigt ovanligt.

Vi stannade till vid Thunder Creek Falls och Roaring Billy Falls för fotostopp.

Vi omgavs av regnskog och de envisa sandflugorna gjorde tappra försök att bita oss.

När vi så småningom kom fram till Fox Glacier checkade vi in på The Westhaven Fox Glacier. Klockan var relativt sent, men några av oss gick iväg till en restaurang för en sen middag.