Hann med en tidig frukost innan det var dags att knalla ned till piren. Jag väntade och väntade på den man som sålde mig biljetten igår och skulle visa mig vilken båt jag skulle äntra. Till slut ringde jag upp honom och han svarade yrvaket att avfärden blivit försenad. Så en halvtimme senare dök han upp och jag kunde gå ombord på en ganska stor skuta.

Jag räknade inte passagerarna men jag skulle tro att vi var ett trettiotal som förväntansfulla såg fram mot sjöfärden på Titicaca och besöket på en av dessa vassöar som bebos av Urosfolket. När man skördar vass så tar man också med det tjocka snåriga rotsystem som finns och av detta så gör man stora fyrkanter som kan bli en meter höga. Dessa rotsystem har förmågan att flyta så man sätter ihop massvis av sådana balar och uppepå dessa så lägger man sedan vass och bygger sina små hus. Varje ö har mellan 5 och 10 familjer boende på sig och vid det här samhället så finns det 120 vassöar. Så räkna någonstans mellan 2 och 3 tusen personer. Vi var in till en ung familj med mor och far och en dotter på ett år. Huset är bara ett litet rum med en säng som dominerande möblemang.

Ett gemensamt kök som alla 25 personer på ön delar på finns det och jag såg ett antal solpaneler så lite elektricitet har man moderniserat ön med. Vi bjöds på en tur med en tvåvånings vassbåt som ön ägde och hade som inkomstkälla då det kom turister. 15 sol kostade resan vilket är ungefär 40 spänn. Den dryga tusenlappen som de fick ihop ska sen delas av alla på ön vilket inte blir mycket per person. Man har en fiskodling och tar sin fisk till marknaden i Puno och byter fisken och en del andra bytesvaror mot olika grönsaker.

Överlag var besöket hos Urosfolket intressant och något jag sett fram emot ända sedan jag såg ett reseprogram med Kjell Bergkvist på tv för många år sedan.

Jag tror att alla på båten lämnade ön med en bra känsla och vi styrde sedan mot ön Taquile dit vi anlände ett par timmar senare. Det blåste på ganska bra ute på Titicaca och vågorna gick ganska höga. Jag klarade mig, men jag såg en del passagerare bli vita i ansiktet och toaletten ombord användes flitigt.

Titicaca, som är 8372 kvadratkilometer stor ( jämfört med Vänern som bara är 5650 kvadratkilometer) ligger på 3800 meter höjd över havet och dit vi tog oss på nästa ö som var Taquile så var det ytterligare 200 meter höjdskillnad. Så vi intog vår lunch på 4000 meters höjd över havet. Det är ju inte varje dag man är på de höjderna, men nu har jag acklimatiserat mig så inte ens den branta stigningen här kändes så jättepåfrestande. Fisk serverades och den var riktigt smaklig. Lite dyr förstås, men folket här, som för övrigt är ättlingar till inkafolket, måste leva de också. Den största inkomstkällan är vävnad. Både män och kvinnor sitter vid vävstolarna och produkterna säljes ganska lätt.

Efter lunch så bjöds vi på en dansuppvisning och den var populär. En del av oss turister hoppade in och dansade med och det var många som passade på att fotograferas med dansgruppen.

På hemresan så hade vi medvind och sjön var betydligt lugnare. Med cirka tio minuter kvar till hamn så fick vi motorstopp och började sakta driva. Men det tog inte mer än tio minuter för maskinisten att åtgärda problemet, så vi blev inte särskilt försenade.

En riktigt härlig dag.

Idag, denna sista dag här i Puno, så har jag mest tagit det lugnt. Tog bussen in till centrum och gick där och strövade ett tag. Satte mig på en parkbänk i solskenet och bara njöt av livet. Nu är det snart kväller. Klockan är visserligen bara vid sjutiden på kvällen, men mer än ett par timmar till är jag inte uppe då bussen till La Paz ska avgå klockan sex i morgon bitti.

Så god natt med er/Conny