Copyright © Bejjan888™

Idag satte vi nordlig kurs längs Queenslands kust och målet var Daintree Rainforest, en av världens äldsta regnskogar. Det var en heldagstur och vi skulle inte komma tillbaka till hotellet förrän till kvällen, så jag packade ner lite snacks i väskan. Vi samlades i hotellreceptionen vid sju på morgonen och väntade in vår buss. När bussen dök upp, tänkte vi nog alla… vad är det där?

Det såg ut som en hybrid mellan en liten buss, lastbil och en Land Rover… en gigantisk fyrkantig skolåda helt enkelt. Peter, vår guide och busschaufför, hoppade ut ur bussen och förklarade att detta var vår buss för dagen. Eftersom vägarna norr om Cairns inte alls håller samma standard och är bitvis smala och branta, så skulle vi inte kunna åka en ”vanlig” bekväm buss. Bussen som Peter körde var en specialdesignad Izuzu-buss som endast tillverkats åt företaget han jobbade för, för en nätt liten summa på AUD$400 000 (ca 3 miljoner SEK) per buss.

Första sträckan längs Savannah Way var helt okej. Rak, fin bred motorväg. Vi stannade till lite snabbt vid ett fält för att se på vilda Wallabies. Tyvärr kunde vi bara se dem på långt avstånd. Solen klättrade ju allt högre upp på himlen och eftersom Wallabies inte kan svettas och därmed riskerar att överhettas, så är de i skuggan för att undvika den varma solen mitt på dagarna.

Därefter åkte vi längs Captain Cook Highway norrut mot Port Douglas och Mossman. Än så länge var vägen bra. Att sitta i den ”fyrkantiga skolådan” (bussen) kändes lite överflödigt eftersom vägen hittills varit helt okej. Men, men. Det var en bra AC och lädersätena var sköna, så det kändes dumt att klaga.

Efter ett tag dök det helt plötsligt upp en mycket smalspårig järnväg på vänster sida om vägen. Peter berättade att det var så kallade sockerrörståg som järnvägen var till för. Tyvärr var det inte skördesäsong för sockerrör när vi var där, men googlar man på ”sugar cane trains cairns” kan man se hur själva tågen ser ut.

Sockerrör är en viktig inkomst för Australien och under 1930-talet man var väldigt angelägna om att bekämpa den skalbagge (Dermolepida albohirtum) som orsakade skador och sjukdomar i sockerrörsplantage. Man beslutade att importera Sockerrörspaddan som man hoppades skulle äta upp skalbaggarnas larver. Problemet är bara att skalbaggarna har ett starkt yttre skal och deras ägg och larver ofta begravs under jord, så Sockerrörspaddans närvaro hade föga effekt. Istället har paddan lavinartat spridit sig och invaderat hela nordöstra Australien och påverkat både växt- och djurliv. Hos en del arter, såsom vissa varaner och ormar, har populationen minskat kraftigt. Sedan paddan introducerades, har paddan utvecklats i vissa områden av landet och fått längre ben, för att kunna förflytta sig snabbare och längre. Detta har i sin tur lett till att paddan utvecklat artros. Sockerrörspaddan är giftig för både djur och människor och är därför svår att bekämpa. Djuren i Australien har inte kunnat adaptera till paddans toxin och man tror att inom ungefär 10 års tid så kommer alla krokodiler och sköldpaddor i Australiens sötvatten, leva sida vid sida med Sockerröspaddan. Idag producerar Australien 5 miljoner ton råsocker om året och den sjukdomsalstrande skalbaggen är fortfarande ett problem.

Efter drygt två timmars bussresa stannade vi vid Mossman Gorge. Mossman Gorge ligger i den södra änden av Daintree National Park med natursköna under och är en del av Wet Tropics World Heritage Area. Branta bergskedjor, uråldrig regnskog och kristallklart vatten är bara en del av vad man kan uppleva här.

Från parkeringen kunde vi se ett vackert knallrött träd, eller ja, dess löv var knallröda. Passande nog, hette det Flame Tree.

Vi började med att fika. Kaffe/te och lite fikabröd. Därefter samlades vi runt en lägereld och genomgick en rökritual av en man ur den lokala befolkningen Kuku Yalanji. Kuku Yalanji har bott i området i tusentals år och som besökare får man en spirituell och kulturell upplevelse. Rökritualen är för att rensa bort onda tankar och själar och att vi som grupp ska gå in i deras skog gemensamt som en, och inte som en grupp. En transferbuss tog oss sedan uppför och in i regnskogen. Turen tog inte mer än fem minuter, men man uppskattade ändå att slippa gå, då det var rejält brant och den fuktiga värmen ute gjorde sitt.

Framme vid Baral Marrjanga, började vi gå längs en upphöjd gångväg. Med vår Guide Peter i spetsen, i sina khaki-shorts och kängor, kändes det snarare som om man var på en safari. Det var fuktigt och varmt trots att solen gömde sig bakom molnen titt som tätt. Gångvägen kantades av bland annat av världens största ormbunke, King Fern, med stora gröna blad.

Allting var så grönt. Trädens blad, de slingrande växterna, mossorna och buskagen. Peter berättade att här, högst uppe i bergen, lever den giftigaste spindeln i hela Australien; Sydney Funnel Web Spider. Dess gift är två gånger så starkt som cyanid och död kan inträffa redan efter 2 timmar. Barn redan inom 15 minuter. Ett motgift togs fram 1981 och sedan dess har ingen dött från bett från Sydney Funnel Web Spider. Men som tur är, är spindeln mest aktiv på nätterna då den dagliga värmen skulle torka ut spindeln, vilket kändes skönt att veta!

Daintree Rainforest namngavs efter Richard Daintree, en australiensk geolog och fotograf under 1800-talet. Området omfattar Daintree National Park, delar av State Forest och en del privatägda marker. Hela 30% av Australiens grodor, reptiler och pungdjur, 20% av alla fågelarter, 65% av alla fladdermöss- och fjärilsarter finns i Daintree Rainforest, ett artrikt område som upptar endast 0,1% av Australiens totala landmassa.
Regnskogens ekosystem är ett av de mest komplexa systemen i världen med många endemiska och unika växtarter. Här finns 12 av världens 19 primitiva blommande växtfamiljer och ett av de äldsta och distinkta träden är det så kallade Idiot Fruit Tree, Idiospermum australianse. Trädet existerar bara här i Daintree Rainforest och växer helst tillsammans i grupper om 10-100 träd.

Namnet Idiot Fruit Tree har uppkommit från dess latinska namn Idiospermum australianse och existerar bara här i Daintree Rainforest. Trädet växer i grupper om 10-100 träd tillsammans. Den äldsta kända fossilen av träden är 120 miljoner år gammal. Kärt barn har många namn, likaså Idiot Fruit Tree som ofta kallas för Green Dinosaur, Idiot Tree eller Ribbonwood.
Idiot Fruit Tree har haft en ”skakig” historia med flera tillfällen när man trott att trädet helt dött ut, bland annat på grund av skogsavverkning för sockerplantage. Men under 1970-talet fann man återigen tecken på att trädet existerade när en boskapsuppfödare vaknade upp en morgon och påträffade ett par av sina kor döda. Han trodde att hans kor blivit förgiftade och lät obducera sina döda kor. Veterinären fynd i magsäcken var Idiospermum-frön, stora som knytnävar, som svalts hela och var näst intill intakta. Nyfikenheten över frönas kapacitet att döda en hel ko, genom att först orsaka spasm och därefter paralysera nerverna, sände han prover från fröna till Queensland Herbarium. Prover visade att fröna var så pass giftiga att de flesta djur inte kan äta dem utan att bli kraftigt förgiftade. De innehåller det kemiska ämnet Idiospermuline som påverkar signalerna mellan nervcellerna och orsakar anfall. I små doser kan Idiospermuline användas för att rädda liv.

Lite här och där såg vi ändå stora högar av bruna, till synes, hopkrattade löv. Peter berättade att lövhögarna skapas av den australiensiska buskhönan. Det är hanen som samlar dessa löv i högar upp till 4 x 2 meter i yta och 1 meter höga. Ett flertal honor kommer sedan och lägger ägg i hanens bo. Äggen kan bli upp till 9 x 5 cm och ungarna är flygfärdiga inom några timmar efter att de kläckts. Efter en stund fick vi syn på en buskhöna som kom spatserande genom skogen. En relativt stor svart fågel med röd och gul hals och huvud.

När vi nått Manjal Dimbi Lookout fanns en liten sandstrand där man kunde bada i Mossman River.

Buskhönan, som av naturen är lite tjuvaktig av sig, hittade en liten påse, som någon lämnat utan uppsikt och tog snabbt med sig den springandes därifrån. På vägen tillbaka får en annan guide (alltså inte vår guide Peter) syn på någonting intressant på ett träd längs gångvägen. Alla flockades runt trädet och började ta kort. På håll syntes det ingenting. Vad var det dom tog kort på??

Till slut kom jag närmare trädet och fick berättat att det satt en ödla på trädstammen. Jag tittade och tittade… Öööhm, vart då? Tänkte jag. Jag såg ingenting! Tillslut, när guiden pekade så såg jag den. Det var en Northern Leaf-Tailed Gecko, eller Forest Dragon kallad. Den var riktigt bra kamouflerad mot trädstammen alltså. Kan du se den?

Vi åkte tillbaka ner till besökscentret med transferbussen och efter en kortare paus, samlades vi vid den ”fyrkantiga skolåda” (bussen) och åkte vidare norrut längs Mossman Daintree Road.
Nu fick vår terrängutrustade buss ”bekänna färg”. Vägen var betydligt sämre nu med tvära kurvor och branta partier. Asfalten var heller inte av bästa kvalitet och trots bra stötdämpning i bussen så kändes det som om man kanske skulle behöva uppsöka kiropraktor efter denna bussfärd. Ryggen tog definitivt stryk. Man kan inte låta bli att undra varför de inte underhåller dessa vägar bättre, om det nu är sådana populära vägar att åka för turister? Det var otroligt vacker att åka längs sandstränderna på ena sidan och den gröna och frodiga regnskogen på den andra.

Vi svängde av och fortsatte längs Cape Tribulation Road. Kort därpå kom vi fram till Daintree River där det inte ens fanns en bro. All trafik över floden skedde med en så kallad kabelfärja. Att ersätta färjan med en bro har diskuterats och trots att kabelfärjans avgifter genererat över AUD$4 miljoner (25 miljoner SEK), har förslaget röstats ner av den lokala fullmäktige.

Färjan tog inte mer än 5 minuter, och vi kunde fortsätta till Alexandra Range Lookout. Härifrån fick vi en fantastisk vy ut över regnskogens frodiga gröna trädkronor. Vackert och rofyllt. Vi samlades vid bussen igen och åkte en dryg halvtimme till Noah Creek, där vår lunch väntade. Ett litet ställe, som jag inte tror många skulle ha vetat om att det fanns, om man åkte förbi. Inte direkt skyltat och det kändes som om det var privat och kanske mest anordnat för de guidade turerna. Grillat kött, korv, sallad, smörgås och vatten eller saft. En fruktsallad fanns som efterrätt. Det var varmt och fuktigt och jag var inte direkt hungrig. Mest törstig.
Man drog sig för att gå in i bussen igen med tanke på att den stått i solen under lunchen. Men, den effektiva AC:n gjorde att det blev snabbt svalt och skönt inne i bussen igen.

Sista stoppet för dagen, trodde jag i alla fall, var Cape Tribulation. Cape Tribulation är en udde i norra Queensland, inom Daintree National Park. Platsen namngavs av den brittiska navigatören och upptäcktsresanden James Cook i juni år 1770, när hans skepp Endeavour gick på grund ibland korallreven utanför udden. I Cooks anteckningar kan man läsa; ”the north point was named Cape Tribulation because here begun all our troubles”.

En gångväg ledde genom regnskogen ner till en sandstrand. Längs gångvägen fanns varningsskyltar om att både krokodiler och maneter fanns i vattnet här. Till och med en flaska med vinäger fanns tillgänglig om någon ändå skulle välja att bada och bränna sig på en manet. Peter, vår guide, berättade att det finns Box Jellyfish här vars tentakler kan bli upp till 3 meter långa. Så man hinner oftast bränna sig på tentaklerna innan men hinner se själva maneten. Bränner man sig ska vinägern hällas på brännsåret inom 10 minuter. Brännsåret orsakas av ett gift som ”äter upp” skinnet. Giftet går sedan vidare via nerverna och når tillslut hjärtat och leder till döden. För äldre personer och barn, kan denna process leda till döden så snabbt som inom 2 minuter.

Vi gick ner till stranden och det fläktade knappt någonting från havet, utan solen gassade på rätt så rejält. Jag, tillsammans med några från gruppen, gick längs stranden och mangrove fram till en liten stig. Stigen ledde oss upp till en vacker utkiksplats över udden, stranden och havet.

Efter att vi samlats vid bussen igen, vände vi tillbaka söderut. Vi stannade till längs vägen och gick kortare små gångvägar i regnskogen. Men nu kändes det som om det var mest pina. Vi var nu på väg tillbaka mot Cairns och man var trött och det var varmt och fuktigt ute. Att gå av och på den ”fyrkantiga skolådan” var nu bara besvärligt. Man ville bara sitta inne i bussen med den svala AC:n. Men vi gjorde ett kort stopp vid en glassaffär, Daintree Ice Cream Company, där vi inte hade mycket tid på oss. Det var snabbt ut ur bussen för att köpa glass och sedan in i bussen igen. Men det var så välbehövligt med en svalkande glass. Äta fick vi göra under bussresan. Vi hade en tid att passa.

När vi kom tillbaka till Daintree River och där kabelfärjan fanns, skulle vi åka på krokodilsafari på floden kl. 15.30. Så ut ur bussen igen, i värmeböljan. Som tur var, fanns det tak på den lilla flodbåten. Men det var extremt varmt ändå. Det var vindstilla och den enda gången som det fläktade var när flodbåten åkte.

Båtturen var en timme lång och vi fick se fyra mindre krokodiler. Den största var ungefär en meter lång och runt tre år. Den entusiastiska krokodilguiden påstod att det hade simmat en krokodilhanne på fyra meter uppströms, bara dagen innan. Jag kan varken säga bu eller bä om detta, men det kunde ju bara vara snack för att få oss intresserade och verkligen sitta och kika efter krokodiler under båtturen. Krokodilsafarin avslutades med fika i ett litet hus på andra sidan floden. Ägarna där, hade en gullig liten fransk bulldog som väldigt gärna också ville ha fika. Under tiden hade vår guide Peter tagit bussen med kabelfärjan över till den sidan och väntade på oss där.

Nu var det raka vägen tillbaka till Cairns igen, utan fler stopp längs vägen, trodde vi. Men vi hann med ett sista stopp vid Rex Lookout. Klockan var strax före sex och solen hade börjat gå ner bakom de höga bergstopparna. Efter en lång dag med mycket sittande i den ”fyrkantiga skolådan” (bussen), var man trött och slut. Ryggen kändes krokig efter de dåliga vägarna och man var bara så trött. En middag i den Libanesiske restaurangen på hotellet, sedan var det dags för sängen.