Alla presidentens skjortor - och kvinnor

Jag har lärt mig att Quito planerades så att man alltid skulle kunna se den omgivande naturen, var man än befann sig i staden. Det finns också många parker, bl a El Ejido i närheten av vårt hotell med en mängd olika träd från regionen. Vissa av dem var riktiga jättar och hade i hundratals år skänkt möjligheter till skugga och vila. Träd gör något speciellt med oss människor, och jag och Conchita njöt av att bara ta del av Quito-bornas familjeliv och lekfullhet i den avslappnande miljön. I parken fanns också ett parkbibliotek med tillgång till fri internet. Det var en filial till det stora biblioteket som låg intill parken i Casa de la Cultura där vi också hittade bl a konstutställningar och ett historiskt/ arkeologiskt museum med guldskatter från långt före Inkaperioden. Allt med gratis inträde.

Guldet fick dock vänta, vi hoppade på deras ”spårvagnsbuss”, El Trolle, som snabbt och effektivt tog oss förbi bilköerna på väg till Gamla Stan, Ciudad Vieja – byggt med hjälp av allt det guld som från början hade lockat spanjorerna till att erövra kontinenten. Och onekligen är det en storslagen syn att vandra på de gamla gatorna, omgiven av alla byggnader i nykolonial stil med många inslag av vitt och blått, välvda portar och pelare i romersk stil. Det märks att erövrarna fick anstränga sig extra mycket för att göra intryck på de ursprungliga invånarna, som var vana vid stora mängder guld – dock inte som handelsvara med ekonomiskt värde, utan mer som en helig metall som i olika konstnärliga utformningar kunde förstärka kontakten med det gudomliga. Spanjorernas nyfunna rikedomar skapade en mycket rik överklass som än idag sätter sin prägel på landet, även om deras privilegier har börjat naggas i kanten av landets populäre president Raphael Correa.

Vi fick ett talande exempel på hans popularitet när vi passerade presidentpalatset. Där noterade vi att det fanns små handelsbodar i den del av byggnaden som vette mot Plaza Grande, och Conchita drogs särskilt mot en av dem. Där fanns ett foto på presidenten som iklädd en traditionell andinsk skjorta höll om en kvinna i övre medelåldern. Det visade sig vara butiksinnehavaren, Marta Muñoz, som mer än gärna berättade om fotot. Hon hade haft butiken i 30 år, men Correa var den förste president som hade bjudit henne och de andra butiksinnehavarna – inklusive musikerna som brukar spela på torget – på lunch för att lära känna sina grannar. Marta hade kvar den personliga inbjudan och var fylld av beundran för landets ledare. Hon menade att det var en skillnad som mellan himmel och jord mellan honom och tidigare presidenter. Han har gjort stora insatser för landets utbildning, hälsa, vägkommunikationer med mera. Hans popularitet bland kvinnorna var inte att ta miste på, enligt Marta är särskilt argentinska kvinnor förtjusta i honom. Och en kubansk kvinna hade med sitt lands färgstarka språkbruk kallat honom sin mango som hon både ville pussa och suga på. Vi förklarade att han även var populär i Sverige genom att ha gått i spetsen för naturens rättigheter.

Ett av Correas sätt att markera sitt ställningstagande för landets och regionens självständighet, är att under kavajen bära traditionella skjortor som alla designas av en kvinna från Otavalofolket i norr. Marta får sälja kopior av dem i sin butik och berättade att presidenten har minst 50 skjortor som oftast verkar ha en vit eller svart grundfärg med olika färgstarka motiv på bröstet inspirerade av ursprungsfolkens symbolik – bl a en avbildning av solen i gediget guld som idag hör till de främsta skatterna på Casa de la Cultura. Marta beskrev inlevelsefullt hur Correa under ett latinamerikanskt politiskt toppmöte hade gett skjortor till de andra ledarna och hur alla anlänt till mötet iklädda sina skjortor till publikens stående ovationer – ett ögonblick regional gemenskap och framtidstro. Vi var minst lika rörda som Marta av den livfulla bilden, där vi stod i butiken.

Med märkbar stolthet berättade hon vidare att Correa som enda latinamerikanska president hade vågat slänga ut den amerikanska ambassadören då hon genom Wikileaks avslöjats som CIA-agent. Själva känner vi till några andra okonventionella initiativ: Han beordrade USA att stänga sin marinbas i landet och landet protesterade mot detta så förklarade han att basen givetvis kunde få vara kvar – om Ecuador fick öppna en motsvarande utanför Miami. Då tystnade protesterna. Vidare har han olagligförklarat stora delar av landets skulder till IMF och de internationella bankerna eftersom dessa tillkom under korrumperade och manipulerade förhållanden. IMF kan inget göra eftersom argumentationen tycks juridiskt hållbar, utan försöker begränsa effekterna och se till att de inte sprider sig vidare till t ex Grekland. Och det är onekligen lite förvånande hur denna potentiellt explosiva nyhet lyser med sin frånvaro i europeiska media.

Ett par presidentskjortor rikare fortsatte vi vår vandring genom Gamla Stan för att bl a besöka San Fransisco-kyrkan tillägnad Franciskus av Assisi – mystikern i den katolska kyrkan med en speciell relation till djuren som han kallade för systrar och bröder och ansågs kunna kommunicera med. Det var antagligen en sida hos katolicismen som tilltalade ursprungsfolken med deras känsla för att allt hänger samman. På torget framför kyrkan fann vi ytterligare bevis på det gryende nationella självförtroendet och stoltheten över traditionerna: En fantastiskt fin bildutställning om potatisens betydelse. Potatisen har sitt ursprung i området kring Titicacasjön i peruanska Anderna, och det finns hundratals sorter av alla former och färger. Utställningen lyfte bl a fram potatisens betydelse för den andinska kulturen och kvinnornas roll som odlare. Hon ska kunna skilja på minst 50 olika frösorter på marknaden och se till att skydda den biologiska mångfalden ifall en sort fallerar, plus anpassa olika odlingar till olika de olika klimatzoner som man finner på olika nivåer i bergen. Jämför allt detta med EU som nästan har gjort det olagligt att själv inneha frösorter som inte godkänts centralt och distribueras av stora bolag. Det lägger verkligen grund till ett sårbart och kortsiktigt samhälle…

Torgets enda kafé visade sig vara ekologiskt och rättvisemärkt, så där parkerade vi oss mer än gärna och njöt av att bara vara i den loja och lagom varma eftermiddagen med traditionell ecuadoriansk mat, kaffe, utsikt, folkliv och gatuförsäljare i en färgstark men lugn och behaglig blandning.