Gudnos blogg

Så kom då den dagen som jag lite gruvat mig för. Naturligtvis kunde vi lagt upp det med lite kortare stopp tidigare eller t o m gett oss av någon dag tidigare, men nu var det för sent att ångra sig. På ett dygn skulle vi förhoppningsvis komma ända till Istanbul. Egentligen nog inte så särskilt långt i mil räknat, men de långsamma tågen och flera byten gjorde sträckan tidsödande.
Vi gick upp tidigt och efter lite frukost i köket tog vi bussen ned till stationen. Det kändes att det var söndagsmorgon, inte så mycket folk ute, men bussarna verkade gå som vanligt. Vi övervägde att köpa lite färdkost på stationen, men gav upp det. Damerna som sålde bröd av olika slag var mer inriktade på att ladda ugnarna än på att ta hand om kunderna. Väl på tåget var det slut med söndagsfriden, det var ganska fullsatt. Detta var en ny vacker sträcka. Tåget gick stadigt uppåt genom frodig grönska och förbi strömmande vatten tills det plötsligt vände nedåt. Man kunde märks en del hotell och jag såg också en skylt om skidbacke. De här bergen är nog bekvämt tillgängliga från Bukarest. Efter några timmar blev det slättland, faktiskt riktigt platt innan vi kom in i Bukarest. Jag uppfattar det som stationen ligger i norra utkanterna, det var visserligen tätbebyggt i stationens närhet, men inte riktigt stadslikt. Vi handlade på stationen, här var både utbudet och servicen bättre. När jag skulle handla vatten och annat drickbart visade sig att kylarna som varorna stod i var låsta. En dam i en liten lucka plockade istället fram de hon såg att man önskade och levererade det genom luckan. Peter handlade bröd och bullar och vi lyckades göra av med en hel del av våra rumänska pengar. Förutom i automaten för bussbiljetter hade vi kunnat klara oss med bara kort. Sedan steg vi på tåget mot Bulgarien. Det var en kort och lugn resa i ett litet tåg. Vi åkte över slätt med odlingar av raps, solrosor, majs och säd. Det var mycket grönska kring banvallarna, ibland inskränkte det utsikten. Vi såg också ett område med oljepumpar! Donau som här är en verkligt mäktig flod utgjorde gräns till Bulgarien. Vi passerade över på en hög och mycket lång bro och såg att på den bulgariska sidan finns här mycket industrier och hamn, den rumänska sidan såg mycket mer orörd ut. Det var både rumänsk och bulgarisk passkontroll och bulgarerna tog med dig passen en stund. Vi hann anlända till denna resas mål, staden Ruse innan fick dem tillbaka på perrongen. Där pratade vi en del med andra resenärer och kunde konstatera att vi inte var de enda som reste utan att ha kunnat ordna reservationen för den sista sträckan från Dimitrovgrad till Istanbul. Jag delade med mig av det jag inhämtat, att det var vid nästa byte i Gorna Orjahovitsa som vi skulle kunna ordna detta. Den som särskilt utmärkte sig i detta blandade sällskap av turister var Dafne en 77årig klart överviktig kvinna från Nya Zeeland som gick med en sådan där specialkäpp som gav bättre balans. Hon förklarade utan dröjsmål att hon nyligen opererat sin knän och nu var i skick att äntligen göra denna resa. Hon hade son och barnbarn (dessa australier) och de såg ut att förvalta traditionen från ”down under” med långresor som backpackers väl. När vi fått våra pass kunde vi borda det väntade bulgariska tåget mot just Gorna Orjahovitsa. Peter och jag satte oss i en nästan tom första klassvagn.
Den här resan bjöd på mycket naturscenerier. Det var skogigt, mycket grönt och bergigt. Vissa avsnitt var jag nästa rädd. Vädret var ju fortfarande mulet och med regn emellanåt och när tåget for nerför och omväxlande släppte på och bromsade med stort gnissel kändes det osäkert. Av kartbilden i tågkartan for vi ibland i öglor, det var svårt att märka och kan ha skett när vi åkte i tunnlar. Vid varje station (även de vi inte stannade vid!) stod en stins i givakt. Så var vi äntligen i detta Gorna Orjovitsa! Vi kastade oss iväg mot stationsbyggnaden och till luckan med text ” Internationel” någonting. Några schweiziska tjejer hann före oss. De lyckade inte få några reservationer!! Jag nöjde mig inte med vad de förmedlade utan försökte själv sätta kvinnan i luckan till svars. Det var ju just här vi fått rådet att ordna med dessa reservationer! Hon var så där avvisande beklagande och inte hjälpte det att hon inte ens kunde bekräfta att det fanns något tåg idag. Hon ryckte på axlarna, ”perhaps bus”…
”Gänget” som skulle till Istanbul gav dock inte upp. Alla ville fortsätta till Dimitrovgrad och hoppades på bättre lycka där. Ingen ville riktigt tänka tanken vad vi skulle göra där om det inte gick. Dafnes son Dean sa: det är ju lågsäsong, det kan inte vara fullt. Och Dafne sa att hon som var så gammal skulle ha första tjing på sovplats.
Nästa tåg gick efter en cirka en timma. Nu for vi genom mer tätbefolkade trakter. Landet känns ytterligare lite fattigare än Rumänien. På ett ställe höll man på att anlägga den största solenergiparken jag sett. Jag tror att det var det man sysslade med i alla fall, tyvärr till priset att hela bergssidan såg ut som ett sandtag. Ska man döma efter tågtoaletter är Bulagien också sämst, snäppet uslare än Rumänien. Toan är en toasits ovanför ett hål i golvet, mycket sparsamt med vatten både för spolning och handtvätt, men en liten liten gästtvål ligger bredvid handfatet. Nu började mörkret falla och när vi enligt tidtabell kom till Dimitrovgrad var klockan över tio på kvällen och stationen nästan helt nedsläckt. Vi fann dock en dam i en lucka. Hon hade inga reservationer att utfärda, men sa att vi kunde köpa av konduktören. Det var en nervös väntan på sovtåget som utgår från Sofia. Vi började visst samspråk med en engelska som väntade på samma tåg (dock med gällande reservation.) Hon verkade prata lite med en del från lokalbefolkningen som uppehöll sig på stationen. När tåget kom var konduktören positiv och släppte snabbt in oss i sovvagnen och portionerade ut oss i kupéerna. En stackars fransyska som nog trott hon skulle få kupén för sig själv och brett ut sig fick försöka tänka om. Den engelska damen som visade sig heta Susan och Peter och jag skulle in. Det kändes först oklart var man skulle få plats med
bagaget. Peters ryggsäck fick plats på en hylla över fönstret, min under min säng och Susans fyrkantiga jättelåda fick hon till slut in under den andra sängen. Vi fick lakan och försökte få till sängarna i röran. Till slut var det ganska OK. Vi hann sova lite innan bulgariska passkontrollanterna kom på och samlade in våra pass. Tåget stod still tills de kom tillbaka. Sedan for vi en stund till. Konduktören förvarnade om det som vi redan visste, vi skulle vara tvungna att gå ut för turkisk kontroll. Så först var det att klä sig, vänta till det var vår vagns tur att gå ut och visa passet på ett kontor där det stämplades. Sedan skulle vi in på tåget igen, gå ut med allt vårt bagage och det röntgades. (Dock utan att de verkade märka kniven i Peters packning, våra termosar eller mina gåstavar..). Sedan fick vi vänta lite igen medan de letade igenom tåget. Varför allt detta skulle vara nödvändigt, dessutom klockan två på natten förstod vi inte. Och för den som kanske tycker att man som resenär kanske skulle välja en annan avgång på annan tid för att slippa detta vill jag säga att det finns faktiskt bara avgångar nattetid! Detsamma ska tydligen gälla bussar, men där baserar jag mig på hörsägen.
Peter hade svårt att somna om, inte jag. När vi började vakna till på morgonen kunde vi konstatera att vi var försenade. Gjorde inget, vi hade ingen särskild lust att gå upp till ordinarie ankomsttid 6.30.

Vi blev ensamma i vår sovvagnskupé redan vid sextiden och kunde lugnt ordna med lite tidig frukost och packa ihop. Landskapet var verkligen vackert, men inte från din bästa sida i gråväder med viss dimmbildning. Vi såg stundom kor och får med herdar och anade snö högre upp på en del bergssidor.
Första intrycket av Brașov var inte så positivt. Breda billeder och stora, gråa bostadskomplex. Det visade sig också när vi kollade vägbeskrivning till hotellet att det var långt dit, flera kilometer. Så vi började gå och ryggsäckarna kändes snabbt tunga. Det bästa jag kunde säga just då var att även om stadsplaneringen verkade gjord för bilar och det var glest med övergångsställen så respekterades fotgängarna och hade absolut företräde. Intrycket förbättrades när vi kom fram, hotellet låg i utkanten av den gamla staden som är det som gör den till ett turistmål. Vårt hotell låg på tredje våningen i ett gammalt hus med branta trätrappor och var en slags Air and B med några rum kring ett gemensamt kök. Vi hade fått information via whats-up om hur vi kunde komma in och lämna bagaget i köket. Sedan gav vi oss ut för lite mer frukost och hittade ett ställe med bra, men lite dyrt utbud.
Väl incheckade en stund senare insåg jag att vi borde ordnat med reservationer för morgondagens förstasträcka. Vi fick ge oss tillbaka till stationen. Denna gång med buss, vi hade ju sett att det fanns sådana. Vi fick råd om bussnummer och att man kunde betala på själva bussen med kort. Det senare stämde inte för oss, kortet accepterades inte så det blev en gratisresa. Reservationen ordnades ganska lätt, men i efterhand retade vi oss på att den vi fick var till andra klass trots att vi visat upp våra första klasspass innan damen ens ville göra någon. Vi passade på att göra lite inköp inför morgondagen och konstaterade att vi fick mycket för pengarna. Att frukosten blev dyr berodde troligen på att vi var i värsta turistområden. Inte heller nu lyckade vi med biljettköp gör bussen, den lilla kiosken för man skulle kunna köpa biljetter var stängd, kanske p g a att det var pingstafton. Men när vi kom fram till gamla stan igen var där en automat för vi handlade bussbiljetter för morgondagen.
Det fanns en tvättmaskin undangömd i en smart i köket! Strålande, det behövde vi! Vi gick runt en hel del i staden. Främsta sevärdheten är den stora gotiska katedralen. Den byggdes på medeltiden

Under natten hade det regnat, men vi hade inte märkt någon åska trots att det utlovats. Packningen tog lite tid eftersom vi skulle checka ut, lämna bagage här och bada under dagen, och som sagts vädret var ostadigt. Men vi fick uppehåll hela dagen, regnet kom till kvällen. Vi hade bestämt oss för att inte boka bad p g a en del svårtydd information på nätet. Vi satsade på att inte komma alltför sent. Vi skulle kunna åka trådbuss ända fram trodde jag, men en ”hjälpsam” man fick oss att ta ett annat bussnummer, och det kändes fel ganska direkt. Men några kvarter åkte vi i en buss som påminde om de trådbussar jag sett på bild från Stockholm före högertrafiken! Vi bytte och fick åka en vanlig buss istället. Vi gick av vid Hjältarnas torg. Det är en stor öppen plats omgiven av monumentala byggnader och med en jättestor staty, eller rättare statyer i centrum. Knappast hemtrevligt, gjort för stora parader, men vi förstod av Ágnes att torget också används vid demonstrationer. Szechenyibadet ligger i en park i närheten. Det är det största terminalbadet i Budapest , har ganska stor ytor utomhus och är det enda på Pestsidan. Ungerska är ju ett språk man i stort inte begriper alls och trots en stor andel turister är det mycket som inte förklaras. Annat känns igen, som ett armband med vad som ser ut som ett klocka som används att öppna och stänga skåpen. Men först går man liksom igenom en sluss, som en liten badhytt med dörrar i två riktningar. Där byter man om, går ut iförd badkläder på andra sidan och tar sig ett skåp. Herrar och damer kan på så sätt byta om och ha sina saker tillsammans! Sedan ska man duscha, där hänvisas damer åt ena sidan och herrar åt den andra. Peter säger att han såg anslag om att man skulle duscha utan badkläderna, men jag såg inget sådant och såg alla andra duscha lite pliktskyldigast. Jag gjord vad jag kunde för att känna mig ren på kroppen under baddräkten. Därefter kan man pröva på ett otal pooler, de flesta inne, men några stora ute. Vid vissa finns anslag om temperatur. Den varierar mellan 38 och 27 (utebassängen tänkt för simning). Vissa utepoolet har högre temperatur på vintern! Utemiljön har också solstolar, men de inbjöd inte denna dag, det var svalt och regn i luften. Vi hittade också en ”vanlig” bastu, gemensam men med anslag om att man inte fick slänga vatten på stenarna. Ångbastu verkade helt full, vi avstod. Men vi vågade oss in ett rum eller kanske skulle man säga grotta där man skulle inhalera salt. Det var knappt ledljus, man famlade sig fram till stenbänk och satt sedan en stund i dimman. Om man slickade sig om munnen smakade det salt och kanske kändes luftrören lite bättre? Denna dag räknades prismässigt som ”holiday” p g a att det var fredag före pingst och kanske gjorde det att det var mycket folk. Dock kändes som det var mycket långväga turister, amerikaner och kineser och japaner inte minst. De där unga asiatiska paren som filmar allt de gör gick mig lite på nerverna. Kanske kommer någon som känner mig upptäcka mig på en honeymoonfilm när jag envist förföljer en ung man som spelar in sig själv och sin fru/flickvän i strömbassängen. När jag väl var i bild kom jag inte ur hans bakvatten.
Efter badet tog vi Metro mot saluhallen. Metron i Budapest är inte alls enhetlig. Från Hjältarnas torg gick M1 och den kändes nästa museal, både stationer och vagnar. Korta perronger och korta tåg, allt väldigt välbevarat. Sedan åkte vi en annan linje, det var mer som man är van. Saluhallen gjorde oss lite besvikna. Visserligen en hel del att titta på, kanske framför allt utbudet av kött från fjäderfä och korvar också pepparfrukter förstås. Det var ju inte aktuellt för oss att handla, vi hade egentligen kommit för att vi trodde vi skulle hitta något bra ställe för en måltid innan tågresan, men där fanns inget matställe. Vi hittade en restaurang i närheten, kanske lite finare än vi tänkt. Jag åt ankbröst och det var gott, men köttet väl rött.
Efter maten hann vi med att promenera utmed Donau ända till parlamentet. Jag började känna av min höft, vi har verkligen gått mycket. Vattenståndet i Donau verkar lågt, men inte då det ger problem. Utflyktsbåtarna ligger där och vid flera ropade de bokstavligen efter kunder. Framme vid kajkanten vid parlamentet finns en kraftfull konstinstallation i form av olika skor i brons. Här sköts många under kriget, judar och oppositionella och en del kroppar fann man förstås på stränderna. Regnet började dugga och det var dags för oss att återvända till hotellet för att hämta våra ryggsäckar. När vi kom ut från hotellet regnade det rejält och det var tur att vi hade så nära till stationen. Vi kunde installera oss i vår sovkupé, men blev inte ensamma där. Ett tyskt par från Wiesbaden delade den med oss. De skulle vara i Transylvanien med vänner, bl a för att vandra. De hade erfarenhet från fler resor till Rumänien. De förberedde oss också för att det skulle bli passkontroller mitt i natten trots att Rumänien nu är med i Schengen.

Jag tog kontakt innan resan med en tidigare kollega som är ungerska och numera hemflyttad och bor i Budapests utkant. Hon bjöd hem oss på lunch kl 12, så det fick styra den här dagen. Eftersom hon bor på Budasidan tog oss vi först över du och han med en liten snabb promenad på den norra delen av Budakullen. Där var många turister och en hel del restaureringsaktivitet. Vädret vackert och soligt, utsikten över floden mot Pest och parlamentet strålande. Men vi fick skynda oss lite och jag hittade en nedgång där vi kunde nå rätt spårvagn. Vi smsade vår värd Ágnes som avtalat. Det var en lång spårvagnsresa mestadels uppför och vi åkte ända till ändhållplatsen. Hon skulle möta oss där och efter en stund kom hon rusande från en buss och pekade på en annan. Vi åkte alltså ytterligare några hållplatser och sedan var det någon kilometers promenad i en välmående förort. Men det kändes mer som en by. Ágnes pekade ut grönsaksbutiken, köttaffären, flera caféer/ restauranger och butiken som huvudsakligen sålde alkohol. Vi passerade en Waldorfskola. Hon bor i ett hus i två plan, just nu bor hennes dotter med familj i lägenheten ovanpå eftersom de har köpt ett hus som renoveras. Huset ligger högt med viss utsikt från framsidan, men trädgården på baksidan är mer inbjudande. Den ligger som en glänta med mycket vegetation som avgränsning mot andra tomter. Hon har inrättat det med kök och allrum som öppnar dig mot altanen och trädgården. Hon bjöd på hemgjord pasta och en gulaschliknande sås. Mycket gott! Vi satt ganska länge på altanen med kaffet och fick bl a höra om hennes hopp till ett precis nybildat parti som är i opposition till Órban och regerande Fidesz. Med hennes hjälp hittade vi var vi skulle gå av på hemresan för att se Raoul Wallenbergmonumentet. Det ligger neråt Budakullen alldeles intill en livligt trafikerad spårvagnssträcka som vi ändå skulle åka. Varför man valt den platsen vet vi inte. Monumentet är ganska stort med flera höga stenar (i svensk granit??) och en staty i full storlek av en man i fladdrande rock, men ändå nästan diskret där det står under träden och man får göra sig sina egna uttolkningar. Det konstaterar starkt till många andra monument på de på Budakullen och exempelvis Hjältarnas torg som vi såg dagen därpå. Det är mycket som är jättestort och utstrålar makt i Budapest.
Vi sökte oss upp till Budakullen igen. En ungersk man anade vart vi skulle och pekade ut hissen. Han kommenterade själv att skyltningen inte är den bästa. Vi kom nu upp på den södra delen där slottet ligger. Det är numera olika museer inrymda i dessa stora och monumentala byggnader. Vi kom över till den östra sidan som vetter mot Donau och började nedstigningen och gick sedan över Donau på en av broarna. Vi såg Stephanskatedralen utifrån och fortsatte till synagogan. Eller egentligen en av synagogorna. Vi fick en mycket intressant guidning på amerikansk engelska. Guiden hann både med att förklara saker i själva rummet, som varför det kan finnas en orgel i synagogan trots att det anses som arbete att spela. Organisten var inte jude! Han berättade om ortodoxare och neologiska riktningar, om hur de uppstått och viktigaste särdrag. Han gav oss fakta om judarnas historia i Europa och Ungern och naturligtvis hur de båda världskrigen påverka dem. Ungern var ju allierat med Tyskland under en stor del av andra världskriget och då inte utsatt för direkta krigshandlingar. De ungerska pilkorsarna var nazister och antisemiter och agerade mot judar med stor grymhet både före och efter tyskarna tagit över. Situationen försämrades när regimen inte längre var lojal med Tyskland. Därför fanns det ett ghetto bara kortvarigt i Budapest. Det var vintern 44-45 men även om det bara tog tre månader innan sovjetiska armén befriade Budapest hann många dö av hunger och köld och i Auschwitz var var tredje jude som dog från Ungern. På synagogans ”bakgård” finns en minnesplats över dem som dog och dem som hjälpte och räddade judar uppkallad efter Raoul Wallenberg.
Vi letade sedan rätt på den restaurang som Ágnes rekommenderat, ett lite trendigt ställe på en innergård under glastak. Maten var OK , men inget extra. Vi hade beställt en hel flaska vin ( för de tog så ohemult mycket betalt för vin på glas), men lyckades överföra en rejäl skvätt till en vattenflaska vi gjorde ledig när ingen såg. När vi väl var hemma på hotellet tvättade jag en del. Det behövs ju när vi hållit nere packningen så rejält.

Vi var angelägna att inte komma i tidsnöd. Vi hade lite som fick duga som frukost och åt i hotellets gästkök. Efter en del packande bar det av till Hauptbahnhof med S-bahn. Vi var i god tid och fick vänta in tåget som startade från Hamburg och hunnit bli lite försenat redan. Reservationen kontrollerades redan på perrongen, men kanske lite snabbt och utan större noggrannhet. När vi kom in i vår kupé kändes den redan belamrad. Där stod och satt en barnfamilj med massor av bagage. De förklarade att de inte lyckats få reservation, men att de fått besked att sätta dig var som helst. De insåg att de var tvungna att fälla ihop sin ganska otympliga barnvagn och när den och det övriga bagaget baxats upp på hyllorna kunde vi lägga våra ryggsäckar ovanpå varandra på en bit som blev kvar. Vi hann prata med dem en hel del. De var av indisk härkomst, men bodde i Toronto och detta var nog den tredje tågresan i Europa för deras del. När tåget börjat gå framkom det av utrop att det var betydande problem med reservationssystemet. Vi som hade reservation hade förstahandsrätt till våra platser, men många hade alltså biljett men inte platsresevation. Vi kom inte längre än till Berlin Sudkreus förrän en annan familj kom på. De hade reservation i vår kupé och de stackars kanadensindierna fick flytta sig. Efter Dresden följde en mycket vacker sträcka där vi följde Elbe, som här var en ganska liten ström. De verkade vara mycket folk till Prag, sedan minskade det och vi blev ensamma i vår kupé. Nytt land verkade innebära nu konduktör som ville se på biljetterna. Bara mannen i den ungerska restaurangvagnen kämpade på, den vagnen åkte med hela dagen. Där var det vita dukar och ganska omfattande utbud. Vi fikade lagom till Prag och kunde se lite av stadens sevärdheter flimra förbi. Lunch intogs väl strax innan Bratislava om jag minns rätt. Jag tog en bönsoppa, bra lunchrätt, men Peter tog något köttigare och var lite missnöjd. Det märktes att det var uppvärmt, lite torrt på ytan tyckte han. Vi kunde ta det lugnt, jag skrev ikapp på denna resedagbok och började också lägga upp fler bilder. De flesta var sådana som Peter tagit och som han fick maila över. Internet fanns, men kom och gick lite vilket naturligtvis gjorde det krångligare. Ungefär när vi kom in i Slovakien kom nyheten om att premiärminister Fico var skjuten! Det kändes nästan lite overkligt.
Resan fortsatte odramatiskt genom slovakiskt jordbrukslandskap. Sista biten och första i Ungern betecknas på vår tågkarta som ”scenic”. Där följde vi en flod som heter Hron och landet var mindre uppodlat. Jag tyckte det var dags för middag, men Peter hade suttit och bespetsat sig på något mer vällagat och ville vänta tills vi kom fram. Tåget var nu en halvtimme sent, inga tendenser att det minskade och jag menade att vi väl skulle komma väl sent till Budapest. Kompromissen blev ett glas vin och chips i restaurangvagnen. Mörkret började falla och vi kom fram nio ganska exakt. Kollektivtrafik i Ungern är helt gratis för pensionärer, det är bara att kliva på. Vi hittade en lämplig spårvagn, men fick sedan gå en bra bit till hotellet som låg nära den andra stationen. Vår fråga om öppna restauranger möttes med beklaganden. Alltså som jag misstänkt för sent, och det fick bli ett besök på McDonalds innan vi gick till kojs.

Vi sov ut och bestämde dagplanen sent. Jag ville gärna pröva Vabali och så fick det bli! Vi åt frukost på ett ställe i närheten, gott men inte så billigt. Laxpannkaka med crème cheese för mig och scrambled eggs med tomater (och en hel del annat gott) till Peter. Vi hade gjort en reservation på Vabali till kl 11 och fick bråttom. ( Den visade sig senare vara helt onödig, vi hade kommit in utan och inget avdrag gjordes på priset så de 7€ var pengar i sjön). Men vi hann nästan!
Vabali som ligger i närheten av Hauptbanhof presenteras som en upplevelse av Bali, men utan att ha varit på Bali måste jag säga att det är nog ett koncept som skulle vara omöjligt utanför Tyskland. Kring en utepool finns små hyddor med olika slags bastuar, det finns också pool inne, vilrum, solstolar i trädgården och en restaurang runt poolen. Man kan få olika behandlingar och delta i olika ceremonier i de olika bastuarna. Hela anläggningen är i två plan i en arkitektur som onekligen ger associationer till sydostasien. Allt utom restaurangen är ”textilfrei”, där ska man ha badrock, men när man rör sig runt täcker man sig med handduk. Men badkläder är alltså inte OK, inte heller mobiler eller ” Kamerageräte”. Det verkade också finnas en liten avdelning och bastu inomhus reserverad för kvinnor. Det hela har öppet året runt och långt in på kvällarna. Nu var detta solbad som gällde för de flesta. Vi hann prova flera bastuar, men långt ifrån alla. Vi bestämde oss för att 2 timmar fick räcka, priset skulle ha gått upp väsentligt om vi stannat längre och i brist på badrockar kunde vi ju inte heller äta där.. Men jag skulle gärna komma åter för ett längre besök!
Vi tog U- bahn till Magdalenenstraße för att se Stasimuseumet. Vi hittade en liten anspråkslös asiatisk restaurang på själva området och tog sushi med tofu respektive kyckling(!). Sushin visade sig vara friterad också. Men det var gott! Stasiområdet finns kvar i stort sett i sin helhet, men det som tidigare var medicinskt centrum är nu vårdboende för äldre etc. Själva museumet är inrymt i en tidigare huvudbyggnad med den gamla lobbyn välbevarad med statyer av Marx och Tjekagrundaren Felix Dzerzjinskij. Alltihop är rent förskräckligt och man får historia om både DDRs uppbyggnad och fall och hur Stasi infiltrerade i alla funktioner och relationer. Men vi kunde nog redan lite för mycket om detta för att bli överraskade. Själva byggnaderna utstrålar fortfarande en slags anonymiserad makt där de höga och grå höjer sig runt innergårdarna. Det var här alldeles i närheten som Anna bodde de första månaderna när hon var i Berlin för snart tjugo år sedan och hade utsikt direkt mot ett gammalt fängelse.
Vi drog oss in mot centrum igen och steg av vid Alexanderplatz. Det visade sig från sin bästa sida nu i den värmande solen. Vanliga berlinare, turister och missbrukarna delade på platser i sol eller skugga. Vi hittade en Nettobutik och tillräckligt urval av viner för att välja ett till Ángel och ett till Ágnes som vi ska luncha hos på torsdag.
Vi vilade lite hemma innan det var dags att ta sig hem till Ángel i Neukölln. Han skickade en fråga om var vi var precis innan vi kom till hans adress och mötte oss utanför sin port. Trapphuset kändes gammalt och nergånget, men lägenheten ljus och trevlig med balkong som liksom hade direktkontakt med trädkronan utanför. Det är påfallande att i Berlin låter man lövträden växa nära fasaderna på ett annat sätt än hos oss. Vi tog en promenad i Neukölln och det är helt klart ett pittoreskt område. Där finns några kvarter med bebyggelse från den tid då detta var en by utanför Berlin och en fin park som nu var välbesökt. Det finns många restauranger med uteserveringar, men också många bagerier. Det bästa stänger när de sålt allt, det brukar vara en bit in på förmiddagen, berättade Ángel. Han pekade ut torget där det är julmarknad i december, guldsmedsverkstaden i ett gammalt hus och den pyttelillas kyrkan på en innergård vars klockor hörs kl 12 och kl 6 på kvällen.
Väl tillbaka i lägenheten kom också Marco som har sin lägenhet alldeles i närheten. Vi åt middag som Ángel fixat, gazpacho, sallad på tonfisk, potatis mm och nektarin. Underbart gott i sin relativa enkelhet. Vi fick mer tillfälle att prata än kvällen innan och lärde känna Marco mer. Han är ju brasilianare, men tredje eller fjärde generationens Italieninvandrare på båda sidor. Som vuxen har bott i många länder, både Spanien, Italien och Taiwan. Han och Ángel pratat portugisiska med varandra. Ángel bodde ju i Brasilien som liten och har förstått på senare tid att portugisiska var det första språk han själv pratade genom att han och hans tvillingbror gick i förskola där och hade brasilianska barnflickor. Men när det var dags att lära sig läsa och skriva bodde han i USA, så han säger sig ha dålig koll på stavning och grammatik.
Vi stannade nästan för länge. Det blir en tidigare morgon, tåget går 9.16 från Hauptbanhof!

Nej, det blev inget vidare med sömn. Peter påstod att han bara sov efter Hamnburg, men han märkte inte när jag var på toa, så lite sov han nog. Sovvagnarna har alltså egen toalett och dusch. Så smått som går att tänka, och när jag duschade fick jag bara en svag stril av vatten. Peter lyckades bättre. Vi drog oss ganska länge, men steg upp till slut och ordnade oss och packningen. Allt var mycket lättare när vi fällt upp mittenbritsen. Vi fick vår frukost låda med en semolinapudding. Vi stod stilla ett tag inte långt från Berlin och i högtalarsystemet förklarade de att vi kört in hela förseningen och väntade på att det skulle bli tid att åka in mot Berlin Hbf!
Ärligt talat kände vi oss vilse när vi kom fram. Vi hittade dock turistinformationen och inhandlade en dagsbiljett för lokala kommunikationer. Vi avstod Berlin Welcome card, trodde inte vi skulle utnyttja det så att det lönade sig. Det viktigaste var att få tag på en karta! Med hjälp av mobilens karta hade jag en bild av hur vi skulle ta oss till vårt hotell. Vi hittade rätt S-Bahnperrong och nu började det kännas som vi ändå kunde den här stan. Det är ju inte första gången vi är här! Stationen hette Jannowitchbrücke, vi gick över bron och kom till vår gata, Köpenicker Straße. Vädret var soligt och trots att det fortfarande bara var förmiddag ganska varmt. Ryggorna funkade bra, men vikten kändes. Peter hade tagit sina badsandaler, hans kängor låg i ryggsäcken. Vi blev förvirrade direkt över numreringen. Vi började gå åt ena hållet, och insåg direkt att det inte var udda nummer på ena sidan och jämna på den andra som man är van. I jakten på nummer 127 vände vi efter ett tag och gick åt andra hållet. Numrena på vår sida blev högre, men andra sidans nummer hängde inte med. Efter några kvarter tog faktiskt gatan slut och vi insåg att numrens inte alls följde varandra. Svagt mindes jag att i en del städer kan man börja numreringen på ena sidan och sedan byta håll när gatan tar slut och fortsätta numreringen på andra sidan. Så var det alltså! Berlin är en den udda stad! Ja, nu fattade vi hur det funkade , men vi var långt från nummer 127. Vi gick och gick och kände oss varma och trötta när vi kom fram till hotellet. Vi kunde ju inte få vårt rum, men vi hade förvissat oss om möjligheten till bagageförvaring. a&o heter hotellet, stort och med mest unga gäster kändes det som. Vi packade om för dagsutflykt utan att hitta solskyddsmedlet. Våra nya dagsutflyktryggsäckar från Osprey är verkligen bra. De känns som en del av kroppen! Nu har vi redo!
Tillbaka till S-Bahn och efter ett byte har vid Treptower Park. Det var en härlig dag för parkbesök! En hel del berlinare som solade, joggade, var ute med hunden eller bara tog en promenad. Parken sträcker sig en bra bit efter Spree och först passerade vi hamnen för utflyktsbåtarna. Dör fanns en del enkla serveringar också, men Peter dissade dem fast jag tyckte vi behövde lite påfyllning. Och han hade rätt. Efter en promenad hittade vi en öppen biergarten. Det fick bli Currywurst och öl! Det mättade och släckte törsten. Parken är trevlig, men utan stora åthävor. Här finns en del spännande träd och en del planteringar, men mest stora gräsmattor, och en del lövskog. Sommaren är här, tulpaner och syrener är överblommade, kastanjeblomningen sjunger på sista versen och flädern har slagit ut.
Det var ju nu det sovjetiska krigsmonumentet som fört oss till just denna park, och vi tog oss dit. Vi kom från baksidan och var tvungna att gå runt hela det staketomgärdade området. Monumentet uppfördes redan kort efter krigsslutet och ska också vara gravplats för sovjetiska soldater, men dessa är väldigt anonyma, inget sägs om ens antalet eller var gravplatserna börjar och slutar. Stilen är sådär monumental som kommunistiska monument brukar vara. Förutom en del jättestatyer ett antal stenar med reliefer som ska återge olika skeenden och Stalincitat på tyska och ryska. Nu fanns här också ett drygt tiotal kransar med färska blommor uppställda, de flesta från ryskvänliga ambassader. Den ryska hade också ett antal ballonger, nu sammanfallna. Det låg också rikligt med röda nejlikor i gräset. Kanske rester från ett 9- majfirande? Monumentet gav mig väldigt ambivalenta känslor. En del är ren historieförfalskning ( exempelvis skildring av tyskarnas känslor av att bli ”befriade”), men det är ju ett faktum att det var de sovjetiska styrkorna som intog Berlin och att det var viktigaste anledningen till den tyska kapitulationen och därmed slut på kriget i Europa. Det narrativ som detta monument förmedlar ger ju näring till det som händer idag i Ryssland och Ukraina.
Nu ( om inte tidigare) började jag bli rejält trött i fötterna. Vi tog oss igen upp till parken övre del och tog en kaffe vid stranden. Sedan hittade vi busslinjen jag annat på kartan och var snabbt tillbaka till vårt hotell. Det kändes fint att få tillgång till rummet och pusta ut lite. Nu hittade vi solskyddsmedlet! Det var packat med Peters rakgrejer, väldigt ologiskt tyckte han! Vi hade bestämt träff med kusinbarnet Ángel och hans partner Marco på en populär restaurang i närheten av Rosa Luxemburgplatz. Det var tur att vi hängde på låset när den öppnade, det blev snabbt fullt. Ángel kommenterade att vi kommit med vackert väder, för bara några veckor sedan var det ordentligt kallt. Vi åt olika sallader som förrätt och jag tog sparris som huvudrätt. Peter tog gulasch med knödeln ( lite försmak av Ungern) och till efterrätt tog vi surkörsbär och glass. Vi hade tänkt betala, men Ángel vill bjuda. Det var trevlig, lite stimmig atmosfär på restaurangen och därmed lite svårt att höra varandra. Vi gjorde upp om att träffas igen nästa kväll hemma hos Ángel och skildes åt. Vi var ju trötta efter en natt med dålig sömn..

Vi gick upp ganska sent och utan några egentliga planer. Men så fort Sofiero kom upp kändes det självklart. Vädret vackert, Peter och jag har aldrig varit där och azaleornas blomningstid är här!
Och vi blev inte besvikna! Förutom en massa azaleor i olika färger fanns en del tidiga rhododendron och massor av tulpaner. Även fruktträden blommade . Vi tillbringade några fina timmar där och åkte hem på mindre vägar närmare Öresund. Cajsa fick också till ett fototillfället på hemvägen för att fånga rapsblommingen.
Väl hemma kom stressen inför avfärden smygande. Jag upptäckte att mitt VISAkort hade försvunnit och efter en del fruktlöst letande spärrade jag det. Det kommer väl ett nytt med posten hem som Jonas får ta med till Isparta. Tills dess får vi klara oss med Peters kort. När vi ätit ( tortillas med kyckling, mums!) kollade jag tåget. Och upptäckte att det skulle gå nästan en timme tidigare från Malmö än vad som stod på biljetten!! Även om vi kunde se att det sedan hunnit bli försenat från Stockholm kändes det bäst att åka ner till stationen. Det blev en lång väntan med ankomsttid som flyttades fram flera gånger och det där med att vi som 1:a klassresenärer skulle ha tillgång till SJs lounge visade sig värdelöst. Den är bara öppen vissa dagtider!
Till slut kom tåget i alla fall. Vår 1:a klass egna sovvagnskupé var väl bra, men i minsta laget… Det hade inte alls känts bra om vi varit tre främlingar. Det tog oss en stund att stuva bagaget och göra kvällstoalett. Förseningen ökades nog på, och vi låg och kikade ut när vi for över bron. Jag hoppades se lite norrsken, det fanns rapporter om det och det var stjärnklart. Men det såg vi inget tyvärr. Lagom till Kastrup var vi i ordning för natten och kunde konstatera att tåget både väsnades och krängde. Jag tyckte att vaggandet kändes riktigt skönt, men det var svårt att somna. Nu är vi iväg på rätt riktigt!

Malmö mötte med sol och vårfägring. Allt blommar, kastanjer, hägg och syren. Efter att ha hämtad lite beställd valuta på Forex tog vi femmans buss. Ryggsäckarna sitter bra, men fyra trappor känns som några för mycket och vi anlände till Cajsa och Memo både varma och hungriga. Det senare botades med falafel förstås! Vi promenerade till Folkets park och sedan hittade vi eftertruppen på Palestinademonstrationen. Stan är full av poliser och polisbilar, men stämningen vänlig, så även vid demonstrationen. Palestinaflaggor syns mest, men det känns faktiskt som om ”Eurovision unite” som det står på banderollerna. Poliserna och ordningsvakterna vid Folkets park hejar och hälsar välkommen, paljettkläder och olika andra flaggor samexisterar med Palestinasjalarna. Memo uppvaktas av Al Jazeera som vill intervjua, smickras av att bli kallad fotogenique, men avstår skrattande.
Efter klädbyte hemma, det börjar kännas lite kyligt, drar vi till Folkets park och melodifestivalbyn igen. Cajsa får rulla upp filten för att visa att det just bara är en filt, sen är vi välkomna in. Stämningen är hög och fortsatt vänlig. Barnfamiljerna droppar väl av allteftersom kvällen blir sen och kylan mer påtaglig, men musiknumren inbjuder ju allt som oftast till att gunga eller dansa med. Vi bestämmer dock att lämna när det börjar dra ihop sig till röstsammanräkning och ”missar” därmed Loreens stolnummer. Schweiz vinst känns rättvis

Vi har lämnat Skultorp och Skövde. Idag är det soligt väder och så där underbart vårvackert att det nästan är för mycket. Jonas skjutsade oss till tåget. Vi reste första biten med Västtåg till Nässjö. Där byte till SJs snabbtåg. Båda resorna väldigt lugna, inte mycket folk någonstans. Vi har ägnat en del tid åt att rensa min telefon på bilder och videos. Peter börjat komma underfund med sin ryggsäck, men den där Dajmen han köpte i Skövde var ett tag helt försvunnen. Till slut återfanns den i fickan på midjebältet.
Nu har vi passerat Lund och snart kommer vi till Malmö. Övernattning hos Cajsa och Mimo väntar!