Vi var angelägna att inte komma i tidsnöd. Vi hade lite som fick duga som frukost och åt i hotellets gästkök. Efter en del packande bar det av till Hauptbahnhof med S-bahn. Vi var i god tid och fick vänta in tåget som startade från Hamburg och hunnit bli lite försenat redan. Reservationen kontrollerades redan på perrongen, men kanske lite snabbt och utan större noggrannhet. När vi kom in i vår kupé kändes den redan belamrad. Där stod och satt en barnfamilj med massor av bagage. De förklarade att de inte lyckats få reservation, men att de fått besked att sätta dig var som helst. De insåg att de var tvungna att fälla ihop sin ganska otympliga barnvagn och när den och det övriga bagaget baxats upp på hyllorna kunde vi lägga våra ryggsäckar ovanpå varandra på en bit som blev kvar. Vi hann prata med dem en hel del. De var av indisk härkomst, men bodde i Toronto och detta var nog den tredje tågresan i Europa för deras del. När tåget börjat gå framkom det av utrop att det var betydande problem med reservationssystemet. Vi som hade reservation hade förstahandsrätt till våra platser, men många hade alltså biljett men inte platsresevation. Vi kom inte längre än till Berlin Sudkreus förrän en annan familj kom på. De hade reservation i vår kupé och de stackars kanadensindierna fick flytta sig. Efter Dresden följde en mycket vacker sträcka där vi följde Elbe, som här var en ganska liten ström. De verkade vara mycket folk till Prag, sedan minskade det och vi blev ensamma i vår kupé. Nytt land verkade innebära nu konduktör som ville se på biljetterna. Bara mannen i den ungerska restaurangvagnen kämpade på, den vagnen åkte med hela dagen. Där var det vita dukar och ganska omfattande utbud. Vi fikade lagom till Prag och kunde se lite av stadens sevärdheter flimra förbi. Lunch intogs väl strax innan Bratislava om jag minns rätt. Jag tog en bönsoppa, bra lunchrätt, men Peter tog något köttigare och var lite missnöjd. Det märktes att det var uppvärmt, lite torrt på ytan tyckte han. Vi kunde ta det lugnt, jag skrev ikapp på denna resedagbok och började också lägga upp fler bilder. De flesta var sådana som Peter tagit och som han fick maila över. Internet fanns, men kom och gick lite vilket naturligtvis gjorde det krångligare. Ungefär när vi kom in i Slovakien kom nyheten om att premiärminister Fico var skjuten! Det kändes nästan lite overkligt.
Resan fortsatte odramatiskt genom slovakiskt jordbrukslandskap. Sista biten och första i Ungern betecknas på vår tågkarta som ”scenic”. Där följde vi en flod som heter Hron och landet var mindre uppodlat. Jag tyckte det var dags för middag, men Peter hade suttit och bespetsat sig på något mer vällagat och ville vänta tills vi kom fram. Tåget var nu en halvtimme sent, inga tendenser att det minskade och jag menade att vi väl skulle komma väl sent till Budapest. Kompromissen blev ett glas vin och chips i restaurangvagnen. Mörkret började falla och vi kom fram nio ganska exakt. Kollektivtrafik i Ungern är helt gratis för pensionärer, det är bara att kliva på. Vi hittade en lämplig spårvagn, men fick sedan gå en bra bit till hotellet som låg nära den andra stationen. Vår fråga om öppna restauranger möttes med beklaganden. Alltså som jag misstänkt för sent, och det fick bli ett besök på McDonalds innan vi gick till kojs.