Vi sov ut och bestämde dagplanen sent. Jag ville gärna pröva Vabali och så fick det bli! Vi åt frukost på ett ställe i närheten, gott men inte så billigt. Laxpannkaka med crème cheese för mig och scrambled eggs med tomater (och en hel del annat gott) till Peter. Vi hade gjort en reservation på Vabali till kl 11 och fick bråttom. ( Den visade sig senare vara helt onödig, vi hade kommit in utan och inget avdrag gjordes på priset så de 7€ var pengar i sjön). Men vi hann nästan!
Vabali som ligger i närheten av Hauptbanhof presenteras som en upplevelse av Bali, men utan att ha varit på Bali måste jag säga att det är nog ett koncept som skulle vara omöjligt utanför Tyskland. Kring en utepool finns små hyddor med olika slags bastuar, det finns också pool inne, vilrum, solstolar i trädgården och en restaurang runt poolen. Man kan få olika behandlingar och delta i olika ceremonier i de olika bastuarna. Hela anläggningen är i två plan i en arkitektur som onekligen ger associationer till sydostasien. Allt utom restaurangen är ”textilfrei”, där ska man ha badrock, men när man rör sig runt täcker man sig med handduk. Men badkläder är alltså inte OK, inte heller mobiler eller ” Kamerageräte”. Det verkade också finnas en liten avdelning och bastu inomhus reserverad för kvinnor. Det hela har öppet året runt och långt in på kvällarna. Nu var detta solbad som gällde för de flesta. Vi hann prova flera bastuar, men långt ifrån alla. Vi bestämde oss för att 2 timmar fick räcka, priset skulle ha gått upp väsentligt om vi stannat längre och i brist på badrockar kunde vi ju inte heller äta där.. Men jag skulle gärna komma åter för ett längre besök!
Vi tog U- bahn till Magdalenenstraße för att se Stasimuseumet. Vi hittade en liten anspråkslös asiatisk restaurang på själva området och tog sushi med tofu respektive kyckling(!). Sushin visade sig vara friterad också. Men det var gott! Stasiområdet finns kvar i stort sett i sin helhet, men det som tidigare var medicinskt centrum är nu vårdboende för äldre etc. Själva museumet är inrymt i en tidigare huvudbyggnad med den gamla lobbyn välbevarad med statyer av Marx och Tjekagrundaren Felix Dzerzjinskij. Alltihop är rent förskräckligt och man får historia om både DDRs uppbyggnad och fall och hur Stasi infiltrerade i alla funktioner och relationer. Men vi kunde nog redan lite för mycket om detta för att bli överraskade. Själva byggnaderna utstrålar fortfarande en slags anonymiserad makt där de höga och grå höjer sig runt innergårdarna. Det var här alldeles i närheten som Anna bodde de första månaderna när hon var i Berlin för snart tjugo år sedan och hade utsikt direkt mot ett gammalt fängelse.
Vi drog oss in mot centrum igen och steg av vid Alexanderplatz. Det visade sig från sin bästa sida nu i den värmande solen. Vanliga berlinare, turister och missbrukarna delade på platser i sol eller skugga. Vi hittade en Nettobutik och tillräckligt urval av viner för att välja ett till Ángel och ett till Ágnes som vi ska luncha hos på torsdag.
Vi vilade lite hemma innan det var dags att ta sig hem till Ángel i Neukölln. Han skickade en fråga om var vi var precis innan vi kom till hans adress och mötte oss utanför sin port. Trapphuset kändes gammalt och nergånget, men lägenheten ljus och trevlig med balkong som liksom hade direktkontakt med trädkronan utanför. Det är påfallande att i Berlin låter man lövträden växa nära fasaderna på ett annat sätt än hos oss. Vi tog en promenad i Neukölln och det är helt klart ett pittoreskt område. Där finns några kvarter med bebyggelse från den tid då detta var en by utanför Berlin och en fin park som nu var välbesökt. Det finns många restauranger med uteserveringar, men också många bagerier. Det bästa stänger när de sålt allt, det brukar vara en bit in på förmiddagen, berättade Ángel. Han pekade ut torget där det är julmarknad i december, guldsmedsverkstaden i ett gammalt hus och den pyttelillas kyrkan på en innergård vars klockor hörs kl 12 och kl 6 på kvällen.
Väl tillbaka i lägenheten kom också Marco som har sin lägenhet alldeles i närheten. Vi åt middag som Ángel fixat, gazpacho, sallad på tonfisk, potatis mm och nektarin. Underbart gott i sin relativa enkelhet. Vi fick mer tillfälle att prata än kvällen innan och lärde känna Marco mer. Han är ju brasilianare, men tredje eller fjärde generationens Italieninvandrare på båda sidor. Som vuxen har bott i många länder, både Spanien, Italien och Taiwan. Han och Ángel pratat portugisiska med varandra. Ángel bodde ju i Brasilien som liten och har förstått på senare tid att portugisiska var det första språk han själv pratade genom att han och hans tvillingbror gick i förskola där och hade brasilianska barnflickor. Men när det var dags att lära sig läsa och skriva bodde han i USA, så han säger sig ha dålig koll på stavning och grammatik.
Vi stannade nästan för länge. Det blir en tidigare morgon, tåget går 9.16 från Hauptbanhof!