Nej, det blev inget vidare med sömn. Peter påstod att han bara sov efter Hamnburg, men han märkte inte när jag var på toa, så lite sov han nog. Sovvagnarna har alltså egen toalett och dusch. Så smått som går att tänka, och när jag duschade fick jag bara en svag stril av vatten. Peter lyckades bättre. Vi drog oss ganska länge, men steg upp till slut och ordnade oss och packningen. Allt var mycket lättare när vi fällt upp mittenbritsen. Vi fick vår frukost låda med en semolinapudding. Vi stod stilla ett tag inte långt från Berlin och i högtalarsystemet förklarade de att vi kört in hela förseningen och väntade på att det skulle bli tid att åka in mot Berlin Hbf!
Ärligt talat kände vi oss vilse när vi kom fram. Vi hittade dock turistinformationen och inhandlade en dagsbiljett för lokala kommunikationer. Vi avstod Berlin Welcome card, trodde inte vi skulle utnyttja det så att det lönade sig. Det viktigaste var att få tag på en karta! Med hjälp av mobilens karta hade jag en bild av hur vi skulle ta oss till vårt hotell. Vi hittade rätt S-Bahnperrong och nu började det kännas som vi ändå kunde den här stan. Det är ju inte första gången vi är här! Stationen hette Jannowitchbrücke, vi gick över bron och kom till vår gata, Köpenicker Straße. Vädret var soligt och trots att det fortfarande bara var förmiddag ganska varmt. Ryggorna funkade bra, men vikten kändes. Peter hade tagit sina badsandaler, hans kängor låg i ryggsäcken. Vi blev förvirrade direkt över numreringen. Vi började gå åt ena hållet, och insåg direkt att det inte var udda nummer på ena sidan och jämna på den andra som man är van. I jakten på nummer 127 vände vi efter ett tag och gick åt andra hållet. Numrena på vår sida blev högre, men andra sidans nummer hängde inte med. Efter några kvarter tog faktiskt gatan slut och vi insåg att numrens inte alls följde varandra. Svagt mindes jag att i en del städer kan man börja numreringen på ena sidan och sedan byta håll när gatan tar slut och fortsätta numreringen på andra sidan. Så var det alltså! Berlin är en den udda stad! Ja, nu fattade vi hur det funkade , men vi var långt från nummer 127. Vi gick och gick och kände oss varma och trötta när vi kom fram till hotellet. Vi kunde ju inte få vårt rum, men vi hade förvissat oss om möjligheten till bagageförvaring. a&o heter hotellet, stort och med mest unga gäster kändes det som. Vi packade om för dagsutflykt utan att hitta solskyddsmedlet. Våra nya dagsutflyktryggsäckar från Osprey är verkligen bra. De känns som en del av kroppen! Nu har vi redo!
Tillbaka till S-Bahn och efter ett byte har vid Treptower Park. Det var en härlig dag för parkbesök! En hel del berlinare som solade, joggade, var ute med hunden eller bara tog en promenad. Parken sträcker sig en bra bit efter Spree och först passerade vi hamnen för utflyktsbåtarna. Dör fanns en del enkla serveringar också, men Peter dissade dem fast jag tyckte vi behövde lite påfyllning. Och han hade rätt. Efter en promenad hittade vi en öppen biergarten. Det fick bli Currywurst och öl! Det mättade och släckte törsten. Parken är trevlig, men utan stora åthävor. Här finns en del spännande träd och en del planteringar, men mest stora gräsmattor, och en del lövskog. Sommaren är här, tulpaner och syrener är överblommade, kastanjeblomningen sjunger på sista versen och flädern har slagit ut.
Det var ju nu det sovjetiska krigsmonumentet som fört oss till just denna park, och vi tog oss dit. Vi kom från baksidan och var tvungna att gå runt hela det staketomgärdade området. Monumentet uppfördes redan kort efter krigsslutet och ska också vara gravplats för sovjetiska soldater, men dessa är väldigt anonyma, inget sägs om ens antalet eller var gravplatserna börjar och slutar. Stilen är sådär monumental som kommunistiska monument brukar vara. Förutom en del jättestatyer ett antal stenar med reliefer som ska återge olika skeenden och Stalincitat på tyska och ryska. Nu fanns här också ett drygt tiotal kransar med färska blommor uppställda, de flesta från ryskvänliga ambassader. Den ryska hade också ett antal ballonger, nu sammanfallna. Det låg också rikligt med röda nejlikor i gräset. Kanske rester från ett 9- majfirande? Monumentet gav mig väldigt ambivalenta känslor. En del är ren historieförfalskning ( exempelvis skildring av tyskarnas känslor av att bli ”befriade”), men det är ju ett faktum att det var de sovjetiska styrkorna som intog Berlin och att det var viktigaste anledningen till den tyska kapitulationen och därmed slut på kriget i Europa. Det narrativ som detta monument förmedlar ger ju näring till det som händer idag i Ryssland och Ukraina.
Nu ( om inte tidigare) började jag bli rejält trött i fötterna. Vi tog oss igen upp till parken övre del och tog en kaffe vid stranden. Sedan hittade vi busslinjen jag annat på kartan och var snabbt tillbaka till vårt hotell. Det kändes fint att få tillgång till rummet och pusta ut lite. Nu hittade vi solskyddsmedlet! Det var packat med Peters rakgrejer, väldigt ologiskt tyckte han! Vi hade bestämt träff med kusinbarnet Ángel och hans partner Marco på en populär restaurang i närheten av Rosa Luxemburgplatz. Det var tur att vi hängde på låset när den öppnade, det blev snabbt fullt. Ángel kommenterade att vi kommit med vackert väder, för bara några veckor sedan var det ordentligt kallt. Vi åt olika sallader som förrätt och jag tog sparris som huvudrätt. Peter tog gulasch med knödeln ( lite försmak av Ungern) och till efterrätt tog vi surkörsbär och glass. Vi hade tänkt betala, men Ángel vill bjuda. Det var trevlig, lite stimmig atmosfär på restaurangen och därmed lite svårt att höra varandra. Vi gjorde upp om att träffas igen nästa kväll hemma hos Ángel och skildes åt. Vi var ju trötta efter en natt med dålig sömn..