Callemoss blogg

”Namnet uttalas faktiskt Chopiiiin” sa han ilsket. ”Inte Chopäng! Folk tycks ha glömt bort att han föddes i Polen!”

Mannen framför mig var magnifik i sin ilska.

Han var purser ombord på m/s Mormacpine, ett av de ombyggda trupptransportfartyg som i början av 1950-talet trafikerade skandinaviska hamnar med bananer och andra varor som vi fått avstå under andra världskriget.



”Polen!”, sa han sedan med känsla. ”Det är ett land som Vår Herre glömt bort. I hundratals år har vi slitits sönder av olika makter och intressen.

Nu får vi inte ens behålla vårt lands genier. Chopin, Copernikus och Marie Curie, alla betraktas som födda i Västeuropa. Vår huvudstad ligger i ruiner. De enda polska ortsnamn man hör talas om är Birkenau och Auschwitz.”

”Efter det man kallar ’fredsslutet’, fnyste han, ”har vi förlorat stora delar av vårt land. Och resten av det land jag föddes i kontrolleras nu av en sovjetrysk regim som inget hellre vill än påtvinga mina landsmän en kommunism som ingen vill ha, bestjäla oss på vår kultur och tillskansa sig vårt lands naturtillgångar.”

Hans ögon var fuktiga när han tittade på mig, en knappt tjugoårig svensk som hade en både okunnig och fördomsfull bild om landet i öster.

”Vi drevos från fädernejorden”

Jag tror att de flesta i min ålder hade en mycket begränsad bild av Polen på den tiden.

Vi hörde hur Bertil Boo tolkade den känsliga ”Sången om Warszawa”, för övrigt skriven av en polsk flykting. Den berättade om hur polackerna ”drevos från fädernejorden och dagarna blevo till år”.

Via tidningar och radions enda raspiga kanal informerades vi om nazisternas härjningar men förstod aldrig vidden av den tragedi som drabbade landet på andra sidan Östersjön

Strategiskt utsatt läge

Det finns en stolthet hos det polska folket som är mycket lätt att förstå, när man betraktar landets utveckling mot bakgrund av dess dramatiska historia. Med sitt strategiskt utsatta läge har Polen i hundratals år utsatts för aggression, från såväl öster som väster. Det moderna Polen, en demokrati med medlemskap i såväl EU som Nato, betraktas som ett mirakel av många historiker.

1980, när de polska varvsarbetarna, under ledning av en då ganska okänd elektriker vid namn Lech Walesa, demonstrerade för bättre levnadsvillkor var det början på slutet av det kommunistiska välde som i fyra decennier präglat stora delar av vår världsdel.

Under den tiden bibringades omvärlden en bild av ett Östeuropa där ländernas skönhet och personlighet skymdes av illa byggda hyreskaserner och brunkolseldade jätteindustrier.

Ett otal semesternöjen

Ett besök i Polen visar snabbt hur ensidigt felaktig den bilden var.

Polen består till största delen av ett bördigt lågland och drygt en fjärdedel av landets yta är täckt av skog. Från den evighetslånga sandstranden i norr till de bergiga gränstrakterna i söder kan du idag ägna dig åt ett otal semesternöjen, från traditionella badsemestrar till storstadsexkursioner och skidåkning i alpin natur.

Jag talade med Kerstin Marklund, en svenska som besökt Polen ett flertal gånger. Det första besöket sammanföll med den stora strejken 1980 och det senaste ägde rum på hösten 2005.

”Det har varit både intressant och roligt att kunna följa hur landet har utvecklats under den här perioden”, säger Kerstin. ”Samtidigt som det genuina Polen är sig likt har den nya öppenheten medfört att du träffar på att ökat antal resenärer från Norden och andra länder.”

Friskvårdsresor

Kerstin brukar gärna göra den typ av friskvårdsresor som är att signum för polsk turism. ”Ja, det är verkligen att utmärkt sätt att vila upp och samla nya krafter”, säger hon. Flera gånger har hennes resa gått till Kolobrzeg, en kuststad med ca 50.000 invånare.

”Kolobrzeg är med drygt fyrtio kurhotell Polens största kurort. Själv brukar jag bo på ett hotell som ligger nära den fantastiska stranden. Där kan man fortfarande få resa, helpension och massage och andra behandlingar förvånansvärt billigt.”

Jag kontrollerar med en arrangör som erbjuder bussresor som utgår från Göteborg och släpper av gästerna direkt utanför deras kurhotell i Kolobrzeg. En tvåveckorsresa, inklusive helpension, läkarkontroll, och behandlingsprogram med massage m.m. kostar under högsäsong strax över 7.500 kronor i enkelrum. Utslaget på fjorton dagar blir det ca 540 kronor per dag och då ingår även stadsrundtur och svensktalande reseledare. En låg kostnad jämfört med de flesta andra resmål.

Folk vänliga och hjälpsamma

”Men språket kan vara ett problem”, medger Kerstin. ”Många polacker talar tyska, men engelskan har inte spridit sig så långt i en liten stad som Kolobrzeg. Men folk är vänliga och hjälpsamma och jag har aldrig haft några problem med att göra mig förstådd!”

Vänligheten och tillmötesgåendet kan nog delvis grunda sig på att polackerna är ett folk med hög toleransnivå, inte minst när det gäller olika religioner. Trots att närmare åttio procent av befolkningen är brinnande katoliker har man alltid visat stor respekt och förståelse för människor med andra trosbekännelser.

Husmanskost i stora portioner

Sedan talar vi en liten stund om det polska köket. Polackerna själva äter gärna rejäl husmanskost i stora portioner, ofta med kaloririka såser. Men på kurhotellen kan man räkna med att få en kost som är både nyttig och vällagad.

”Välutbildade läkare ser till att gästerna mår bra, såväl fysiskt som lekamligt”, säger Kerstin som samtidigt påpekar att, kurhotellsmiljön är mera rustik än elegant och tillägger att den som vill uppleva ett exklusivare Polen bör söka sig till de större städerna.

Modern och spännande stad

Den gamla huvudstaden Krakow ligger i skuggan av Karpaterna, långt söderut i landet. Krakow är sin tusenåriga kultur till trots i många stycken en modern och spännande stad som vimlar av trivsamma tavernor och caféer, många i mysiga källarvalv.

Köp en reseguide och du skall finna att Krakow är värd mycket mer än ett flyktigt besök. Den gyllene kupolen över Sigismundkapellet i den gotiska Wawelkatedralen erinrar om att Polen haft flera svenska kungar. Bland dem Sigismund Vasa som år 1609, till många polackers vrede, flyttade sitt hov och därmed gjorde Warszawa till landets nya huvudstad.

Oscar Schindler är ett annat namn som för evigt är knutet till Krakow. Det var han som räddade hundratals judar från förintelsen genom att anställa dem i sin fabrik. Steven Spielbergs film om detta – Schindlers List - spelades in i och omkring Krakow varifrån det också går täta turer per tåg eller buss för dem som vill se Auschwitz och Birkenau.

Polen har också ett antal egna, mycket begåvade filmregissörer där Roman Polanski, Krysztof Kieslowski och Andrzej Wajda kanske tillhör de mest namnkunniga.

Häpnadsväckande ombyggnad

Warszawa är däremot en ganska misslyckad blandning av nytt och ”gammalt”. Efter det andra världskriget genomfördes en häpnadsväckande ombyggnad av den gamla staden som praktiskt taget raderades ut när Hitler bestämde att Warszawa skulle jämnas med marken. Grundat på gamla kartor, målningar och fotografier har hela stadsdelen restaurerats med en sådan pietet och kärlek att den i dag är rankad som Världskulturminne av Unesco. Dess marknadstorg tillhör definitivt Polens finaste och man får nypa sig i armen för att inse att denna märkliga miljö bara är ett femtiotal år gammal.

Grunden till det efterkommunistiska Polen

Den 1.100 km långa floden Wisla sträcker sig från Karpaterna genom Warszawa och mynnar ut i Gdanskbukten där tre polska städer växt samman. Det är Gdansk, Gdynia och Sopot, ett före detta fiskeläge som utvecklats till en mondän badort och numera lockar tiotusentals turister under högsäsongen. Dessa har då nära tillgång till alla sevärdheterna i Gdynia och inte minst Gdansk – staden där de polska varvsarbetarna lade grunden till det efterkommunistiska Polen.

Således tillbaka på den polska östersjökusten frågar jag Kerstin Marklund om det är någonting särskilt man skall tänka på som turist i Polen. Hon tänker efter en stund och säger sedan: ”Att allt inte är som hemma! Den polska landsbygden är fortfarande härligt genuin. Att man inte skall glömma sitt pass, eller sitt sjukförsäkringskort (anskaffas på Försäkringskassan) Och så har man sagt mig att man bör lämna bilen i Sverige när man åker till Polen.

Om det beror på brottslighet, dåliga vägar eller att någon förare tagit sig en vodka för mycket vet jag inte. Men både bussar och tåg är utmärkta transportmedel i Polen!”

(Detta är en reseskildring, skriven för SKPF:s medlemstidning "Här&Nu")

”Det lade sig i Småland, med huvudet på Åland…” Så sägs det i Felix Körlings fantasieggande barnvisa om det gamla trollet.
Men var på Åland? Kan man finna några spår av vidundret i den fantastiska arkipelagen som omfattar mer än 6500 öar?
Tidningens egen trollpacka flög dit i påskveckan och berättat här om sina upptäckter:

Slank och brunbränd sitter hon framför mig. Den svarta katten stryker kring hennes ben. Kvasten har hon parkerat i farstun; den är nästan utsliten efter en flygtur som blev både längre och mera fylld av upplevelser än hon anat.
”Ja, tänk dig själv!” skrockar hon förtjust när hon bjuder mig kaffe ur den sotiga kopparpannan som är fullklistrad med dekaler från olika platser på Åland. Jag läser namn som Lumparland, Hammarland, Vårdö, Sund och Kökar – namn jag aldrig hört tidigare.

”När tidningen ringde trodde jag förstås att det var Påskön jag skulle flyga till, och då var jag rädd att kvasten inte skulle hålla. Men Åland klarar den säkert tänkte jag. Men då hade jag ju ingen aning om att det rörde sig om att örike av det formatet!”

Nä, tittar man på en karta ser man att den åländska arkipelagen verkligen är gigantisk. Dock måste man ta sig dit för att se dess fantastiska skönhet.
”Ja, inte nog med att Åland brukar vara Nordens mest solsäkra resmål”, skrockar Packan förnöjt. ”Dessutom är det säkert ett av de vackraste. Men mitt jobb var ju inte att söka skönhet utan spår efter troll och jättar!”
Och sådana lär det också finnas gott om i den sägenomspunna åländska övärlden.

I litteraturen finner vi berättelser om såväl giganter som småknytt, MEN även om mänskliga gestalter som bidragit till dess dramatiska historia innan 1921 då(obs mellanrum) Nationernas Förbund, på initiativ från Sverige, beslutade att Åland för alltid skulle utgöra en neutraliserad och demilitariserad zon – ett fredens rike utan motstycke på vår jord.
Men åter till Packan!

”Solen gassade och det var perfekt flygväder. Jag valde den historiska postvägen – från Grisslehamn till Eckerö . Långt i söder såg jag Air Ålands morgonflyg. De flyger Stockholm-Mariehamn två gånger om dagen. Jag vinkade med kvasten men jag tror inte de såg mig, ” säger hon.

”Det var den vägen postbönderna tog förr, för att trygga posttrafiken mellan Sverige och Finland. Postbåtarna gick i alla väder och hundratals roddare omkom på sin post, om du ursäktar ordvalet. Nu såg jag att seglingssäsongen redan hade börjat och tacka för det, så grant som det är när morgonsolen lyser över den röda ålandsgraniten.
När jag nalkades Eckerö fick jag syn på ett gigantiskt hus som gjorde att jag nästan trodde jag var på fel väg. Men det var det pampiga Posthuset som Tsar Nicholaus II lät bygga när Åland var ryskt. Nu lär det vara semesterbostäder där, så kan det gå! Jag tänkte först landa och se mig omkring men så kom jag att tänka på att arkitekten som ritade kåken hette Engel, och då vågar en häxa som jag inte chansa!
Istället gick jag ner och vilade käppen i Käringsund, passande nog. Alldeles vid de gamla sjöbodarna, må du tro. På en ljugarbänk satt två gamla original och jag frågade dem om jättar och troll. Flyg till Getabergen, sa de, på oklanderlig svenska! Ja, man kan säga att Åland är ett svenskt landskap i Finland, visst är det lite konstigt?! Jag gjorde som de sa, men först tiggde jag mig till en rökt sik i Ingvar Rosenqvists berömda rökeri. Mums!”

Getabergen ligger längst norrut på det åländska fastlandet, som man kallar huvudön. Dess högsta punkt ligger 98 meter över havsytan mot vilket berget sluttar i form av jättelika, naturliga trappsteg.


”I Getabergen skall jätten Singer ha hållit till”, säger Packan, ”och dessutom finns det spännande grottor i bergssluttningen. Några spår av trolltyg såg jag inte till, bara en jättegryta som påstods ha varit jätten Singers snuskvarn. Ingen framgång alltså – men utsikten mot det glittrande Bottenhavet var enastående. Eftersom jag saknade fiskekort kunde jag inte fixa min egen middag
Jag smög mig bort till Soltuna Restaurang istället. Där var det bröllopsfest och jag sopade till mig ett fat rykande varm laxsoppa och ett par skivor mustigt åländskt svartbröd innan jag drog vidare.

Nu var målet Finströms kyrka i Godby med anor ända från 1100-talet.
Sägnen förtäljer att den byggdes med hjälp av en jätte som var lite klen till förståndet. Precis när han skulle sätta kyrktuppen på plats insåg han det farliga i bygget. Nu skulle Vite Krist säkert komma och förvandla alla jättar och troll till sten! Så jätten kastade sig handlöst genom kyrktaket för att rasera bygget – men för sent.
I samma ögonblick förvandlades han själv till sten och hans huvud blev för evigt fast i takvalvet under kyrktornet.
”Forskarna får säga vad de vill, men han var inte den vi sökte”, säger Packan övertygande. När vårt troll hade huvudet på Åland hade han ju fötterna i Lund: Det förstår ju vem som helst att ett så stort huvud inte fått plats i en så liten kyrka.


”Glasklar logik, Packan! Vad gjorde du då?`”
”Jo, jag hade ju hört talas om Djävulsberget vid Bomarsund Fästning, och ett sådant ställe måste man ju utforska. På vägen passerade jag Kastelholm och där blev jag till min förskräckelse beskjuten!”
”Beskjuten?”
” Ja, jag råkade flyga över Ålands Golfklubb. De hade många bollar i luften samtidigt, om man säger så! Jag fick gå ner och lugna mig vid Vita Björn, det gamla kronohäktet som har blivit fängelsemuseum på gamla dagar. Mycket intressant, men inte ett spår av vår jätte. Jag tog ett extravarv runt Slottet också. Pampiga murar, men här är om och tillbyggt så många gånger att inte ens en rättsmedicinare skulle kunna finna några spår där!”

Resterna av Bomarsund Fästning ligger i skuggan av Djävulsberget som med sina 62 meter ger god utsikt över ruinerna. ”Berget lär ha fått sitt namn av att Djävulen kom på besök, 1842 tror jag det var, och höll på att dansa livet ur en ung prästfru. Ryssarna byggde fästningen, som inte ens var färdig när fransmännen och engelsmännen intog den!
De anföll från landsidan, de sluga rackarna och det var inte ryssarna beredda på” fnissar Packan förtjust

Intill Bomarsund ligger Prästö, kallad de dödas ö på grund av alla gravfält från dessa och andra dystra tider. Den passerade vår trollpacka på sin färd som via Vårdö och Kumlinge
sträckte sig till Brändö i nordöstra Åland.
”På Vårdö hade jag gärna stannat ett tag och besökt Sally Salminens födelsehus,” säger Packan. ”Det var hon som skildrade öbornas liv så mästerligt i boken ”Katrina”. Men tiden tvingade mig vidare till Brändö. En vacker ö, men seglarna får verkligen se upp där, för där är tätt mellan grund och grynnor.
På Brändö övernattade jag på trivsamma Hotell Gullvivan, som fått sitt namn efter Ålands landskapsblomma, skall du veta!”

Tidigt följande morgon ställdes kursen rakt söderut, till Kökar.
Det blev en lång resa, för eftersom det var häckningstid (15/4 – 15/6) var i princip alla kobbar och skär på vägen fridlysta.
”Jag var nyfiken på det förtrollade votivskeppet i Kökars kyrka”, berättar Packan . ”Du vet det där som rör sig och talar om för öborna hurudan vinden skall bli! Kusliga grejer, även för en gammal trollkärring som jag.
Sedan fortsatte jag direkt till Föglö och där var det bebyggelsen i Gamla Degerby som fångade mitt intresse. Jag mötte en gammal gumma som påstod att Bellman varit där och diktat, men det lär visst bara vara en skröna.”
”Några spår av jättar eller troll?”
”Inga alls, så det var bara att fatta kvasten och flyga vidare. Jag beslutade mig för att strunta i Lemland och Lumparland – ett konstigt namn på en av Fredens Öar, tycker jag – och istället göra ett rejält besök i Mariehamn, huvudstaden.
Och det var en charmig liten stad skall du tro. Men inte nog med det! Där finns ett flertal intressanta muséer och massor av sysselsättning för alla de turister som årligen besöker staden.

Själv landade jag på akterdäcket till S/S Pommerns, den enda fyrmastade barken i världen som är bevarad i originalskick. Den gamla handelsboden i Köpmannagården kollade jag in, liksom Övernässtugan som är stadens äldsta byggnad.
På biblioteket letade jag efter ytterligare information om jättar och troll, och på konstmuséet sökte jag efter tavlor som möjligen kunnat inspirera Felix Körling när han skrev sin visa. Men ingenting fann jag, och nu var det tid att polera kvastskaftet och flyga hem!”
”Var det någonting mer du hade velat göra, men inte hann med”, frågar jag avslutningsvis.
”Oja, massor”, svarar packan entusiastiskt. ”Jag hade gärna prövat Ålvados, det goda äpplebrännvinet. Och en vecka i något av de fina stugorna, med bastu och egen båt, hade suttit som en smäck.
Men det finns mycket mer att uppleva på dessa fantastiska öar, så det här var nog inte min sista resa.”
”Trots att du inte fann några spår av jätten”, retas jag.
”Äsch, han är ju bara ett påfund av Felix Körling”, fnissar Packan förnöjt. ”Det har jag vetat hela tiden, men det sa jag inte till dig, för då hade jag inte fått åka”

På flygplanet till New Orleans slog det mig att många skandinaver som reste till Fort Lauderdale inbillade sig att de sett Florida.
Precis som tjejerna jag just mött trodde de nog att Florida bara bestod av badorter vid atlantkusten och nöjesanläggningar i Orlando.
Jag hade ju bara behövt en biltur tvärs över staten för att finna ett helt annat Florida – en stat fylld av naturupplevelser och scenerier som den överexploaterade östkusten aldrig kom i närheten av.

”Det borde man nog göra något åt, någon gång”, tänkte jag halvsovande, när maskinen gjorde en sväng över Mississippi innan vi gick ner för landning på flygplatsen utanför New Orleans.

Jag var inbokad på hotell Monteleone.
Hotell Monteleone!
Det klassiska hotellet för de som skall besöka jazzmetropolen i Lousianna.
Det fick jag höra flera år senare.
Alex Haileys bestseller ”Hotellet” lär i själva verket ha Monteleone som förebild, även om man i TV-serien valde att placera det hotellet i San Francisco.

Själv inhystes jag i ett mörkt och ruffigt rum på andra våningen, med utsikt mot en återvändsgränd där det föreföll mig som om alla stadens bryggeribilar lossade och lastade sina drickbackar samtidigt.

Entréhallen var dock pompöst magnifik, som ofta är fallet med klassiska hotell.
Lika ofta har dessa hotell dessvärre ett antal rum som de anser sig inte behöva renovera.
”Turisterna kommer ju ändå”, sa jag till min spräckliga bild i den spegel vars ram var i betydligt bättre kondition än glaset.

Men inte kommer man till New Orleans för att sitta inne på rummet och sukta!
Nej, nu gällde det att snabbt få tag i en karta och komma ut och känna den mytomspunna staden på pulsen.

”The Dukes of Dixieland spelar på vår takrestaurang i afton”, meddelade portieren när jag bad om en stadskarta.
”Takrestaurang?”
”Ja, vi har restaurang och swimmingpool på taket.”
Månne var det åter dags för de orangefärgade?

Jag tog hissen upp. Skymningen höll just på att sänka sig över staden.
Takterrassen var fullständigt folktom.
Den lilla swimmingpoolen omringades av fyra palmer som kämpade för livet i varsin diminutiv träkruka.
Deras bladverk var ungefär lika livskraftigt som borsten på en väl använd bakpensel.

Intill poolen stod en liten obemannad bar, och från restaurangen hördes jazzmusik, Twelth Street Rag i att långsamt arrangemang, ungefär som det lät kring Louis Armstrongs Hot Five i mitten av 1920-talet, med Sousaphone och det hela.
Jag tittade in genom glasdörrarna, som stod på glänt. Därinne såg jag sex musiker, åtta ätande gäster samt några rådvilla servitörer som tittade smått bedjande på mig.
Eftersom orkestern passade på att ta paus just då var det lätt för mig att med ett beklagande leende smyga iväg, för att utforska resten av staden.

Det var varmt i New Orleans.
Varmt och fuktigt.
Jag hade inte gått många steg på Bourbon Street innan min skjorta var genomblöt.
Jag kände att jag måste ta mig in någonstans för att få lite svalka för kroppens in och utsida.
Larm och musik av skilda slag hördes från praktiskt taget varenda lokal jag passerade, men knappast den typ av traditionell jazz eller bluesmusik som jag själv föredrar.

Namn som Pete Fountain och Al Hirt i all ära, men inte använder de sin instrumentala skicklighet till att förmedla de sublima musikupplevelser som gör att man fortfarande förbinder New Orleans med herrar som Buddy Bolden, Bunk Johnson, King Oliver och Tommy Laidner.

Genom de vidöppna dörrarna till en liten hörnkrog som kallade sig Maison Bourbon trängde sval luft ut, blandad med en musik som med lite god vilja kunde kallas Chicago-influerad.
Jag gick in och beställde en öl vid bardisken som var nästan lika lång som lokalen var djup.
En energisk sextett spelade pärlor ur den klassiska repertoaren, men med mycket fyrtiotalsswing i framförandet.
Den fulltaliga publiken var fullständigt med på noterna (gult kort!) och bidrog generöst till stämningen med applåder och visslingar.
Själv kände jag hur luftkonditioneringen i min kropp långsamt återgick till normal funktion och beslutade mig för att återställa vätskebalansen med ytterligare en öl.

På väggen, intill den lilla estraden, hängde en liten skylt som förkunnade, att man gärna fick beställa någon speciell låt av orkestern.
Det kostade i normala fall en dollar.
Några nummer efterfrågades dock så ofta att de kostade det dubbla och om man ville höra When the Saints Go Marchin´ In fick man vara beredd på att hosta upp hela fem dollar.

En annan liten skylt berättade att om man beställde en drink som kallades ’Hurricane’ fick man behålla glaset den serverades i.
Det stod ingenting om huruvida man fick behålla drinken, så jag avstod.

Tillsammans med min fickvarma öl avnjöt jag traditionella låtar som The Sheik of Araby, St. Louis Blues, Tishomingo Blues och en märkvärdigt långsam variant av the Basin Street Blues innan det var det dags för den lilla orkestern att ta en paus.
Denna innebar att musikerna vandrade rätt ut i publiken och lät sig bjudas på drinkar.
Alla utom saxofonisten som målmedvetet styrde stegen mot bardisken.

Jag hade redan tidigare lagt märke till honom.
Inte för att han tycktes mig vara en häpnadsväckande musiker, utan därför att han såg precis ut som en man som medverkade i en av de få pornografiska filmer jag dittills hade sett.
Den enda skillnaden var att mannen i filmen var försedd med en halv ansiktsmask.
Den här killen såg precis likadan ut, men utan hjälp av någon ansiktsmask.
Jag hade, ärligt talat, lite svårt att hålla mig för skratt när jag såg honom.

”Ge mig en Samuel Adams”, sa saxofonisten till bartendern samtidigt som han tittade vänligt uppfordrande på mig.
Vad i Herrans namn var en ’Samuel Adams’?
Var den stark?
Var den dyr?
Gick den att dricka?

”Strunt i det”, avgjorde jag!
Ibland i livet måste man chansa.
”Den står jag för”, sade jag till bartendern och fortsatte: ”du kan förresten ge mig en likadan!”

Strax därefter läppjade jag på det godaste öl jag någonsin druckit. Saxofonisten höjde sitt glas till tack och frågade samtidigt:
”Var kommer du ifrån? Tyskland?”

Den skandinaviska accenten uppfattas ofta som tysk i USA.
”Jag är svensk” sa jag, samtidigt som jag signalerade till bartendern att vi ville ha två nya öl.
”Sverige”, sa min nyfunne vän. ”Det landet skulle jag gärna vilja besöka! Min dotter har varit där och berättat om hur rent och fint allting är, och att man kan dricka vattnet direkt ur kranarna utan risk för att bli sjuk!”

Jag visste inte vad jag skulle säga.
Helst av allt hade jag haft lust till att fråga honom om han varit med i den där porrfilmen, men sådant frågar man inte om ens efter tre rejäla öl. Jag sa istället:
”Jag gillar er musik.”

Han tittade tvivlande på mig.
”Det bästa man kan säga om vår musik är väl, att det är en ganska insmickrande pyttipanna på New Orleansjazz i en sorts sammansmältning med decennierna efter Storyville, men före effekterna av våldtäktsmän som Al Hirt och Pete Fountain!”

Han sa faktiskt så!
Och med detta som utgångspunkt hade vi ett långt, och för mig mycket lärorikt, samtal om musiken i New Orleans historia.

När gratisdrinkarna för de andra orkestermedlemmarna började sina återsamlades även de vid bardisken.
Saxofonisten och jag var just då inbegripna i en diskussion om Louis Armstrong och hans betydelse för den konstform som idag kallas amerikansk jazzmusik.
Efter ett lagom antal öl så inbillar sig förmodligen den mest okunnige att han har väsentliga synpunkter att tillföra detta ämne.

Saxofonisten presenterade mig för sina kolleger:
”This is Carl, a guy from Sweden who has actually met and talked to Louis Armstrong!”

’Names dropping’ är uppriktigt sagt en av de fånigaste vanor man, enligt min uppfattning, kan ägna sig åt.
Likafullt stod jag nu här med brallorna i knähöjd.

Som ung hade jag flera vänner som tog de första staplande stegen inom nöjesjournalistiken och även jag krafsade på dörren till den världen.
Jag fick chansen att skriva om såväl film som teater och populärmusik för flera tidningar i västsverige.
På så sätt fick jag också möjlighet att träffa en rad av den tidens mest populära skådespelare och musiker, när de var på besök i mina trakter.

I ett litet land som Sverige är det oerhört mycket lättare än i USA att komma den här typen av idoler inpå livet.
Första gången jag träffade Duke Ellington i Göteborg var vi ynka fem personer som slogs om hans uppmärksamhet.
När jag en gång intervjuade Josephine Baker inför en konsert i Halmstad var jag helt ensam om att representera lokalpressen, och fick rå om henne i drygt en halvtimme.
I USA och flera andra folkrika nationer, där underhållningens giganter snarast ses som kungligheter, hade en svensk snorvalp som jag inte haft en chans att komma ens inom synhåll för dessa ikoner.

Musikernas reaktion på påståendet att jag träffat Louis Armstrong var så stark att den nästan verkade spelad.
”Menar du verkligen det?!
När var det?!
Var var det?!
Hur gick det till?!
Berätta!”

Och trots att deras rast egentligen redan var slut lyssnade de andäktigt när jag berättade om ett möte som kom att påverka mitt liv under flera år.

Det var en vinterdag i slutet av femtiotalet.
För andra gången i mitt liv skulle jag uppleva min stora idol Louis Armstrong in person, under två utsålda föreställningar i Konserthuset i Göteborg.
Jag hade köat utomhus en hel natt för att få biljetter, någonting som var ganska ovanligt på den tiden.

Under de här åren var Armstrongs repertoar en salig blandning av traditionella jazzlåtar och banala schlagers och de flesta förståsigpåare ansåg att hans storhetstid var över.
Men kärlek kan göra att man blir både blind och döv och när de sista tonerna av ”When it’s sleepy time down south” klingat ut gick jag ut i den iskalla natten och sällade mig till de andra fantaster som huttrande väntade utanför Park Avenue Hotel för att möjligen få en skymt av idolerna.

I tur och ordning kom de ut, en och en, och småpratade och skrev autografer.
Där var trummisen Barret Deems, pianisten Billy Kyle, basisten Arwel Shaw, klarinettisten Edmond Hall, trombonisten Trummy Young och sångerskan Welma Middleton.

Allihop, utom Louis Armstrong.

Då och då hördes rykten om att Han var på väg, men klockan gick och kylan intensifierades och av de hundratal tappra återstod efter någon timma endast ett knappt dussin.
Bland dessa stod jag och mina vänner Leif och Pelle.

Leif hade bil, en liten Fiat utan värme, och hade till uppgift att köra oss hem precis innan vi frös ihjäl.
Pelle, som hade ambitioner att bli pressfotograf, hade sin nya, blixtförsedda Edixa på magen och hade redan hunnit knäppa alla de andra medlemmarna av Louis Armstrong’s så kallade All Stars.

Klockan närmade sig två på morgonen och fötterna kändes som isklumpar.
Då!
Ut ur hotellet mot en väntande taxi kommer idolens hustru, Lucille.

Hon vänder sig om och ropar irriterat:
”Kom igen nu, Louie, tåget går!”

Och plötsligt blir mina tår lika rosigt glada som de var när jag föddes, för vem är det som skymtar i hotellets entré om inte Han!
I ena handen har han ett trumpetfodral, i den andra en liten tygsäck som vi senare får reda på rymmer de svettiga näsdukar som förbrukats under kvällens konserter.

Lucille sitter nu i den väntande taxibilen, med dörren vidöppen.
”Kom nu Louie, tåget går”, ropar hon och ångan står som en kvast ur hennes öppna mun.

Men Louis Armstrong tycks strunta i henne.
Han tittar på den lilla huttrande församlingen utanför hotellet och frågar:
”Hur länge har ni stått här?”
”Sedan klockan elva”, svarar en flicka som har ett krampaktigt grepp kring det autografblock och den penna hon räcker fram.
”Förlåt mig ett ögonblick”, säger Louis Armstrong, och återvänder in i hotellet.
De djärvaste i vår lilla grupp följer efter.

”Vem bär ansvaret för att jag inte fått träffa de här ungdomarna?”, frågar Idolen upprört.
”Förstår ni inte hur farligt det är för dem att stå därute i kylan, så länge?”

Min kropp må vara frusen men mitt hjärta smälter naturligtvis som vax.
”Nu släpper ni in dem här så att jag får tala med dem!”

Louis Armstrong är mycket bestämd.
Samtidigt har Lucille tappat tålamodet. Hon kommer instormande i foyén och hon har långt till ett leende.
”För helvete Louie, skall du med tåget till Köpenhamn eller inte”.

Och tro det eller ej, men Louis Armstrong småler och säger fullständigt lugnt.
”Nåja, de vet nog att jag skall med, och de väntar säkert några minuter.”

Lucille tycks skumma av raseri när hon återvänder till droskan och säger: ”Kör!” Och taxichauffören startar lydigt bilen för en färd till Centralstationen.
Louis Armstrong står lugnt kvar, mitt gruppen av sina beundrare, och småpratar och skriver autografer.

”Säj att vi kan köra honom till Centralen”, halvviskar Leif till mig.
”We’d be happy to drive you to the station, sir”, stammar jag fram på min bästa skolengelska.
”Great!”, svarar Idolen, och hans såriga läppar spricker ut i stort leende.

Pelle fumlar frenetiskt med sin kamera.
Det är någonting med blixtaggregatet som inte fungerar.
Han klämmer iväg bild efter bild i den svenska vinternatten, men blixten lyser med sin frånvaro.

”Stick och hämta bilen”, mumlar jag till Leif samtidigt som Louis Armstrong skriver sitt namn på min framsträckta papperslapp.
”We’ve called a cab for you, sir”, säger nattportieren förbindligt.
”Thanks, but my friends here will take care of me”, svarar Louis Armstrong.

”My friends will take care of me!”

Herregud, kan livet bli bättre än så här?!

Några minuter senare stod Leif utanför hotellet med motorn i sin iskalla Fiat på högvarv.
Pelle ansvarade för näsdukssäcken och jag bar andaktsfullt Louis Armstrongs kornettfodral till bilen.
Kylan var bitande, och för att inte sikten skulle imma igen för stackars Leif tvingades vi köra till Centralstationen med öppna sidorutor.

Avgångstiden för nattåget till Köpenhamn nalkades hastigt.
Vad skulle vi göra om vi kom fram för sent?
Louis Armstrong skulle spela för två utsålda hus i Köpenhamn samma kväll.
Lucille Armstrong var förmodligen rasande.
Vad hade vi givit oss in på?!

Leif bromsade elegant in vid Centralstationen, rusade ut ur bilen och öppnade bakdörren för Louis Armstrong, samtidigt som det knastrade till i stationens högtalaranläggning:
”Hallå, hallå! Nattåget till Köpenhamn är tyvärr cirka trettio minuter försenat. Beräknad avgångstid är nu klockan 02.30. Vi beklagar det inträffade som beror på händelser utanför vår kontroll.”

”What did he say?”, frågade Louis Armstrong, och jag översatte.
”Great”, sa Louis Armstrong. ”I certainly needed a drink, anyway!”

A drink?!
I Göteborg?
Mitt i natten?
På nittonhundrafemtiotalet?

För mig, och för de flesta andra svenskar, betydde uttrycket ”drink” någonting som innehöll alkohol.
Men Louis Armstrong skrockade lugnande.
En söt läskedryck var vad han ville ha och just då kom minsann en vagn med en hel trave läskedrycksbackar som skulle ombord på Köpenhamnståget.

”Can I have a couple of soda pops for me and my friends here”, sa Louis Armstrong och plötsligt stod vi där, på perrongen i kylan, med var sin Citronil i näven.
Runt omkring oss cirklade Pelle, som gjorde fåfänga försök att få igång blixtaggregatet till sin kamera, och Leif som bidrog med goda men ack så verkningslösa råd.
Gång efter annan lyfte Pelle kameran, och Louis Armstrong drog till med ett brett leende, samtidigt som han lade armen om mina axlar.

Vilken bild!
Vilket minne!
”Louis Armstrong enjoying a soda pop with his Swedish friend (han sa det själv!) Carl-Erik!”
Oh, herre gud, låt blixten fungera!
Men icke.

Den kolsyremättade drycken krävde sin tribut, och plötsligt rapade Louis Armstrong så att det ekade under takvalven på Göteborgs Centralstation.
”Nå”, sa han sedan och tittade på mig, ”hur gillade du kvällens konsert?”

Utgångspunkten för mitt svar var knappast objektivt.
Jag var arton år och hade älskat allt den mannen gjort sedan jag för första gången hörde ”West End Blues”.

Samtidigt kände jag ett behov att svara annorlunda, att replikera med en motfråga, men inte vilken som helst utan en fråga som han inte tvingades höra varje gång han träffade en devot beundrare som jag.

”Vad jag inte fattar”, sa jag till sist” är hur du orkar!
Jag var på båda konserterna ikväll, och upplevde ärligt talat den andra som ännu starkare än den första.
I förrgår hade du två spelningar i Stockholm, igår två i Oslo och imorgon har du två konserter i Köpenhamn.
Nu står du här i Göteborg, mitt i natten med blödande läppar, och halsar en läsk tillsammans med en fullständig främling. Var hämtar du kraften?”

Jag har ingen aning om vad jag väntade mig för svar.
Kanske trodde jag att han skulle berätta om religionens betydelse, eller ansvaret för en förväntansfull publik, eller hur vansinningt roligt det var att få lov att resa världen runt som svart ambassadör i en värld full av vitkalkad trångsynthet, rashat och andra fördomar.

Men Louis Armstrong tog ytterligare en klunk ur sin läskedrycksbutelj varefter han - verkligen - släppte en liten fjärt och sedan sa, eftertänksamt:

”Jag kan faktiskt inte minnas att jag fått den frågan tidigare. Men jag tror mig veta svaret på den.”
Jag vet inte om du känner till det, men i Amerika har de flesta svarta pojkar ett oerhört starkt, känslomässigt förhållande till sin mor.
Vår mor är allt för oss, det spelar ingen roll hurudan hon är, eller vilken karaktär hon har.
Eftersom jag egentligen aldrig kände min far blev min mor en ännu större del av mitt liv, och allt jag gjorde var färgat av, att hon skulle vara stolt över mig.
I tonåren hade jag fått lära mig att blåsa trumpet (’blow the horn’ sa Louis och menade naturligtvis kornett), och då och då fick jag chansen att spela med flera av de stora, välkända musikerna i New Orleans.
Den här eftermiddagen skulle jag få spela tillsammans med King Oliver, i Kid Orys band.

Ah, Joe The King!
Han var det bästa som hänt mig.
Han gav mig min första riktiga kornett, och lärde mig mycket om jazzens innersta väsen.
Men blues kan jag inte lära dig, sa han. Blues måste du känna!

Precis när vi skulle börja spela som fick jag veta att min mamma just hade dött.
Jag blev alldeles förkrossad, men mitt i min sorg kände jag en samtidigt en jublande lycka:

Nu, äntligen, skulle jag kunna spela blues!
Så jag klev upp på estraden, som bestod av några trälämmar som placerats på bockar, pressade klockstycket mot läpparna och lät med tårarna rinnande hela min sorg brusa ut över publiken i form av de blåaste toner jag någonsin spelat.

Men efter bara några chorus avbröts jag bryskt av papa Joe.
”Vad i fridens namn tror du att du har för dig”, sa han ilsket.
”Min mamma är död”, sa jag glädjestrålande, ”och för första gången i mitt liv spelar jag riktig blues!”

Men papa Joe bara skakade på huvudet.
”Du har missat poängen, grabben! Det är inte du som skall gråta, det är de”, sa han och pekade på publiken som höll på att samlas.

”If you want to play the blues there is one thing you have to learn, Louie”, sa King Oliver avslutningsvis.
”You’ve got to keep your sorrow in your heart and never, I repeat, never wear the troubles s in your face”.

”Och”, avslutade Louis Armstrong, ”så har jag försökt tänka i hela mitt liv! Det är ingen som blir gladare för att jag är ledsen, ingen som blir lyckligare för att jag är olycklig.
Och vår uppgift är ju att göra livet lättare för andra människor, även när vi spelar blues.”

Jag påverkades säkert lika mycket av den historien, den där natten på den svinkalla perrongen i Göteborg, som Louis Armstrong själv sa sig ha gjort många år tidigare, på den där bakgården i New Orleans.

Huruvida min vän Pelle påverkades vet jag inte.
Han lyckades aldrig få ordning på sitt blixtaggregat, och jag fick aldrig någon bild som dokumenterade det nattliga mötet.

Många år senare läste jag i James Colliers faktaspäckade biografi över Lois Armstrong att hans mamma sannolikt avled så sent som 1927, under ett besök hos sin son som då, sedan flera år, var bosatt i Chicago.

När jag läste det kände jag mig först lite bedragen, lite lurad.
Jag klagade min nöd inför en svensk jazzmusiker som sa: ”Skit i det! Tiden må vara fel men det är i alla fall en jävla bra historia!”

När jag berättat färdigt uppstod en stunds tystnad i det lilla sällskapet vid bardisken på Maison Bourbon.
Sedan tömde saxofonisten sitt ölglas och sa:
”Jag sätter hundra dollar på att Pelle aldrig blev pressfotograf!”
Ingen satte emot.

”Nu kör vi en låt för Carl, som tack för ölet!, sa pianisten. ”Vad vill du höra?”
Inte visste jag och bråttom var det. Stressad till max kom jag med ett utomordentligt banalt önskemål:
”How about ”Do You Know What it Means to Miss New Orleans”?

Tvärt emot vad jag väntade mig reagerade pianisten mycket positivt på mitt förslag. Han log mot mig och sa:
”Tro det eller ej men den låten tror jag faktiskt ingen har bett om tidigare!”
Sedan spelade de låten ”för sin vän Carl the Swede” och jag har ända sedan dess undrat om hans påstående var sant eller om han bara drev med mig.

1.

Där urgammal klippa ses doppa sin fot
i havets kristallklara vatten.
Där vikingahövdingar firade blot
och föllo till vila om natten.
Där havsörnens mäktiga vingslag ibland
betvingar den flyende anden
och vrakgods från sällsamma, främmande land
av dyningen lämnas på stranden.

Där sjunker jag ner på en solbelyst häll
och blir så en del av naturen
vars skönhet och doft tycks mig rent sensuell.
En bild av en Mästare skuren!

Då hörs i den rodnande kvällssolens glans:
ett handklavers toner! De lockar till dans!
Som passande bakgrund hörs måsarnas skrän
en sommarkväll i Bohuslän.

2.

Där krabbor och räkor glatt leker tafatt
med tålmodigt metande knattar.
Där vindarna spelar små lustiga spratt
i vresiga martallars hattar.
Där tärnor och trutar tycks dyka i lag
mot frestande, fjälliga ryggar
och ådor, med uppmärksamhet och behag,
bestämt sina dunbollar tryggar.

I vinden förnimmer jag att kaprifol
i klippor och bergskrevor blommar
och Anders på Näset tar fram sin fiol
för nu är det äntligen sommar!

I badvikens sälta jag tråder en dans
och marelden formar en glittrande svans
när jag för ett ögonblick helt ger mig hän
åt känslorna, och Bohuslän.

3.

Ja, Bohusläns sång är så mustig, så varm
att årstider inget betyder.
Ty högsommardagarnas grönskande charm
är sprungen ur vårens etyder.
Och även en höststorm som tonar i moll
har klanger vars färger förjagar
de fruktade gudar och skrämmande troll
som formade forntida lagar.

Så sök dig till Bohuslän även när snö
ger klipporna nya konturer
och isarnas speglar på havsvik och sjö
blir ritbord för skridskofigurer.

Då vinterfrost omger dig, bister och tunn
men ångan knappt syns när din leende mun
besjunger en verklighet, bister men vän
Den finner du i Bohuslän!

Tänk dig att avsluta dagen med att flytta ner strandstolen till vattenbrynet och med den milda vinden som enda sällskap se solen sjunka ner i Medelhavet.
Så gör Inger Menyhart som för fyra år sedan lämnade Sverige för ett liv som pensionär på Cypern
”Det finns de som kallar mig Shirley Valentine”, skrattar Inger när hon hälsar oss välkommen till sitt paradis som, statistiskt sett, bjuder på 340 soldagar om året.

Gillar du sol och bad?
Då skall du resa till Cypern.
Gillar du att känna historiens vingslag?
Då skall du resa till Cypern.
Gillar du god mat och goda viner?
Då skall du resa till Cypern.
Vill du ha ett varmt och trivsamt liv som pensionär i en miljö där den svenska kronan räcker lite längre än i Sverige?
Då skall du pensionera dig i Cypern!

Det är vad Inger Menyhart, 66, har gjort.
För fyra år sedan bestämde hon sig.
Sålde och skänkte bort allt hon inte behövde och lastade res-ten i en container för vidare befordran till Larnaca, den livaktiga hamnstaden som har utvecklats till republiken Cyperns affärscent-rum.
Här, på den sägenomspunna medelhavsöns sydöstra del, har man en utmärkt utgångspunkt för att tränga djupare in i Cyperns dramatiska historia.
En historia som idag bland annat lever kvar i form av en grön linje på kartan. En linje som delar såväl hela ön som den murom-gärdade huvudstaden Nicosia i två delar.
En linje som fortfarande markerar gränsen mellan den inter-nationellt erkända republiken Cypern och den Turkiska Federala Republiken i norr som endast är godkänd av Turkiet.
Så har det varit sedan ockupationen 1974 och även om grän-sen nu går att passera på flera ställen är det inte många som tror på en snar återförening mellan de två republikerna.

Många svenska turister som besöker Cypern kommer inte mycket längre än till stränderna. Det är synd, för detta är en ö som besitter en omväxlande skönhet, från Olympus snöklädda bergstoppar till de vilda mufflonfåren som sorglöst strövar kring i Akamashalvöns vildvuxna skog.
På vägen dit passerar man de mytomspunna Afroditebaden där skönhetsgudinnan själv sägs ha tumlat om med sina många äls-kare.
Får man en kallsup av detta klara vatten lär man bli hopplöst förälskad i nästa människa man ser.
Praktiskt taget överallt kan man också träffa på spår av de olika kulturer som härskat på Cypern, från stenåldern via den by-santinska eran fram till det ottomanska väldet och våra dagar.

Det är dock inte så alldeles lätt att ta sig fram till alla sevärdheter på Cypern. Mellan de fyra största städerna finns dagliga bussturer men många destinationer når man bäst med bil.
Biluthyrare finns där turisterna finns och särskilt under lågsä-songen är det inte omöjligt att få hyra bil två dagar till priset av en, eller något annat specialerbjudande. Små öppna,fyrhjuliga
fordon finns även att hyra, liksom motorcyklar och vanliga cyklar,

Cypern har dock vänstertrafik, en kvarleva från den tiden då eng-elsmännen styrde och ställde på ön.
Bra är också att veta att bilbälte är obligatoriskt, hastighets-överträdelser bötfälls på platsen, att köra bil onykter är ett brott lik-som att tala i mobiltelefonen samtidigt som man kör.
Det senare är en lag som de lokala taxichaufförerna inte tycks ha blivit informerade om.

Men vad är det man måste se, först och främst?
Vi drar ner våra strandstolar till vattenbrynet för att fråga Inger. Solen står nu lågt över Medelhavets grönblå vattenyta och det är nästan vindstilla. Två små segelbåtar glider långsamt, lång-samt förbi. Snart får de nog ta fram årorna för att komma i hamn innan det blir mörkt.
”Åh, det är så mycket”, säger Inger med en suck. ”Det genui-na folklivet i de små byarna. Det fantastiska Cypernmuséet, och det gamla Nicosia, innanför stadsmuren. Saltsjön utanför Limassol, när flyttfåglarna sträcker. Och på norra delen av ön Kyreniaborgen med Skeppsbrottsmuséet…”

”Hur väljer du själv bland alla godsakerna”, frågar vi.
Då tittar hon på oss och ler brett. Vi vet att hon brukar hjälpa sin vän Matteo med att hålla den här delen av stranden fin och stä-dad, att ställa ut och samla in stolar.
”När Matteo inte behöver hjälp”, säger hon. ”När jag har tid och lust. Då händer det att jag tar första bästa buss och åker dit den bär mig.
Det är mycket roligare än att planera.
Mycket mera givande, och precis så fritt från regler som hela mitt liv här nere är.
Här gör jag faktiskt i mycket stor omfattning precis vad som faller mig in.
Det är en paradisisk tillvaro!”

Det hörs att hon menar vartenda ord. Vi hjälps åt att dra upp sto-larna och placera dem där de skall vara över natten.
Inger plockar upp ett par cigarettfimpar som någon slarvig tu-rist lämnat kvar i sanden. Hon utstrålar en tillfredsställelse med sitt liv som gör att vi måste fråga:
“Ge oss några goda skäl till att svenska pensionärer skulle lämna trygga Sverige och flytta till Cypern.”

På den frågan behöver hon inte fundera länge.
”De vänliga, hjälpsamma människorna.
De låga levnadskostnaderna.
Det fantastiska klimatet, utom på högsommaren då det kan bli ruggigt varmt och fuktigt.
Jag betalar skatt i Sverige och med mitt EU-kort får jag och andra svenska pensionärer här nere snabb tillgång till fri sjukvård, fri tandvård och fria mediciner. Och vi åker gratis på de kommuna-la bussarna!

Dessutom känner jag mig trygg här, kriminaliteten är låg och jag kan vandra ner till en bar efter mörkrets inbrott utan att grubbla över om någon fuling förföljer mig.
Jag har aldrig ett ögonblick ångrat att jag flyttat hit.”

”Och när du blir äldre”, envisas vi. ”Kommer du inte att flytta hem då?”
Inger tittar frågande på oss.
”Hem?”, säger hon. ”Det här är mitt hem och det har jag inga som helst planer på att lämna.

Fotnot:
Shirley Valentine (Willy Russel) är en teaterpjäs och senare film om hur en engelsk hemmafru dramatiskt lämnar sin inrutade tillva-ro och återfinner sitt sanna jag under några händelserika veckor i Grekland. Huvudrollen i filmen (1989)gjordes av den engelska skådespelaren Pauline Collins.

Ordet ’shalom’ betyder ”god dag” och ”adjö”. Men framför allt betyder det ”fred”, vilket de människor jag samtalar med i Israel ständigt framhåller.
För människorna här, de 'vanliga' människorna, vill ingenting annat än samarbete, fred och avspänning.
Men det politiskt möjliga är i Mellanöstern, som på så många andra håll i världen, en helt annan sak.

Det Heliga Landet.

Det lilla sargade landet vid Medelhavets sydöstra del, som rymmer så mycket av spännande, mytiska berättelser och dramatisk, verklig historia. Som är så fyllt av geografiska namn vilka erinrar om barndomens lektioner i kristendom och geografi.

Redan som liten drömde jag om att en gång få se de sägenomspunna platserna där så mycket av mänsklighetens historia skapades. När chansen slutligen uppenbarade sig, i form av en inbjudan från den israeliska turistmyndigheten, frågade både familj och vänner om jag verkligen skulle resa.

”Är det tryggt att resa dit?”, frågade de.
En befogad fråga, men faktum var att det just då rådde ett lugn som gjorde att objektiva bedömare ansåg det ofarligt för turister att besöka Israel.

Under en vecka tillhör jag en grupp på fyra skribenter som inbjudits för att besöka det historiska Israel. Lena och Sune kommer från Västerås, Elin är en frilansare från Hamar i Norge.

Vår guide heter Birgit och kommer ursprungligen från Danmark.
Birgit bor i Isreal sedan 1976 tillsammans med sin make, Reuven, som är en av de som undkom med livet från fasorna i andra världskrigets koncentrationsläger.
Hon är en piggögd, livlig kvinna med en kunskap som tycks outtömlig och en underbart förlåtande humor

Tel Aviv, vår första anhalt,är en stad som är bara drygt hundra år gammal men ändå gör skäl för benämningen ”historisk”. Som ett litet smycke i staden ligger nämligen antikens Jaffa som, enligt legenden, fått namn efter Noas tredje son, Jafet.

På Kung Salomos tid var Jaffa en viktig hamn där skeppen lossade virke som bland annat skulle användas vid byggandet av Jerusalems tempel. Idag är den pietetsfullt restaurerade staden säte för en konstnärskoloni som är en god representant för nutida israelisk konst. Efter en promenad i de gamla stensatta gränderna besöker vi det världsberömda Ilana Goor Museet som dels visar prov på Ilana Goors eget konstnärskap men också verk av ett flertal andra betydelsefulla israeliska konstnärer.

Ilana Goor Museet liknar inget jag tidigare sett. Det ligger med en enastående utsikt över Medelhavet och flera av konstverken är placerade utomhus. Bland de många fantastiska skulpturerna fångas jag särskilt av en komposition kallad ”Efter måltiden”. På ett grovhugget bord, som i form och storlek erinrar om bilder av det bord vid vilket Jesus och hans lärjungar intar den sista måltiden, har konstnären komponerat ett verk som erinrar både om denna och om mänsklig överkonsumtion.
Ett mäktigt konstverk som med sitt dubbla budskap också förefaller en smula skrämmande.

Tel Aviv ligger direkt vid Medelhavskusten vilket gör staden till ett självklart badresemål för många besökare i Israel. Men staden har även mycket övrigt att erbjuda. Loppmarknader, matmarknader, klädmarknader, nattklubbar och ett mycket rikt kulturliv kan förleda en bekväm turist att stanna länge i Tel Aviv.
”Den Vita Staden” till exempel, med dess koncentration av byggnader i Bauhaus-arkitektur är både vacker och kulturhistoriskt intressant. Den är dessutom en av de fem platser i Israel som numera finns med på Unescos Världsarvslista.
Vi kommer att besöka ytterligare två av dessa och även Jerusalem, som dock av Unesco inte betraktas som världsarv, som följd av att staden är politiskt delad.

Redan nästa dag får vi uppleva det andra världsarvet, den så kallade ”Rökelsevägen”. Den Israeliska turistmyndigheten har tilldelat oss en chaufför som skall köra oss runt i landet. Han heter Nachson och hämtar oss redan klockan halv åtta för en färd genom Negevöknen.


Kvällen innan har Elin, vår norska deltagare, beslutat att vi skall ha jordgubbar med på resan och Nachson gör därför ett snabbt stopp vid Carmels utemarknad. Där dignar stånden redan under dagsfärska grönsaker och frukter. Raskt inhandlar vi två kilo jordgubbar till det fascila priset av 8 shekel, ungefär sexon kronor i svenska pengar. Fantastiskt!

Vi åker i en rymlig och bekväm minibuss vars luftkonditionering nu får kämpa en ojämn kamp med den pressande ökenvärmen. Som bilförare är Nachson en ren ekvilibrist. Det kommer han att visa ett stort antal gånger de närmaste dagarna. Israel är starkt trafikerat även på ökenvägarna. Där gäller dessutom att en eller annan vilsekommen kamel kan dölja sig bakom nästa vägkrök. Då gäller det att hålla tungan rätt i munnen så att undanmanövern blir lagom dramatisk.

Efter ungefär ett kilo jordgubbar når vi lämningarna efter den nabateiska staden Avdad. För 2 000 år sedan var den här platsen en viktig länk i ”Rökelsevägen”, den karavanled som fraktade rökelse, myrra och andra varor från Arabien till Medelhavskusten och därifrån vidare ut i världen.
Enligt sägnen var det också den här vägen drottningen av Saba färdades på väg till sitt möte i Jerusalem med Kung Salomo för att överbringa dyrbara gåvor men också förundras över konungens märkvärdiga visdom.

Nabateerna hade arabiskt ursprung, berättar Birgit. Staden Avdad och hela Rökelsevägen utnämndes år 2005 av Unesco till världsarv. Här finns imponerande tempelruiner, rester av ett antal badhus, en keramikfabrik och ett flertal andra byggnader. Staden ligger strategiskt, på en höjd med vidsträckt utsikt över det omgivande landskapet, för att man i god tid skulle upptäcka eventuella faror.

Under bilturen genom öknen har jag betraktat de brungula bergsformationerna som faktiskt mest liknar gigantiska grushögar. Vår nästa anhalt bjuder istället på ett dramatiskt bergslandskap som erinrar starkt om de röda bergen i Arizona. Inte lika djup som Grand Canyon men mer än fyra mil lång är Makhtesh Ramon, en mäktig kraterliknande förkastning som bildats genom en kombination av jordskorpans rörelser och naturlig erosion. Senare samma dag skall vi bekanta oss närmare med den särpräglade naturen, men om detta är vi ännu så länge lyckligt ovetande. Från vår nuvarande utsiktspunkt kan vi inte ana vilka strapatser den resan kommer att erbjuda, och tur är det.

En frugal lunch bjuds vi på i hägnet av ett beduinläger som förefaller äkta nog. Vi sjunker ner på de väl använda madrasserna och tittar fascinerat på hur maten tillagas på ett sätt som säkert strider mot de flesta paragraferna i den svenska hälsovårdsstadgan. Det blir nybakade pitabröd med hemmagjord humus och en rad andra typiska fyllningar som vi avnjuter tillsammans med kokhett och toksött te, serverat i små, små muggar.

Efter maten berättar vår värd, en ung beduin, en märklig historia om kaffets roll i beduinernas liv. Han säger att varje familj har en egen rytmisk melodi när de mal, eller snarast krossar, kaffebönorna som är mycket hårt rostade. Detta sker i en kolsvart, grytliknande tingest, en sorts jättelik mortel helt enkelt, som lika gärna kan vara tillverkad av sotigt trä som gammalt järn. Rytmen sprids kring nejden av en het middagsvind som också får tältdukarna att fladdra. Alla gäster, objudna eller bjudna, skall erbjudas kaffe, det är en självklar artighet.

Genom sitt sätt att acceptera kaffet signalerar gästen om visiten bara är av tillfällig natur eller om han kanske kommit för att diskutera att viktigt problem med värdfolket. Skulle så vara har gästen rätt att stanna hos sin värd i upp till tre och en tredjedels dag. Under den tiden måste han besluta om han verkligen vill berätta om problemet. Kanske finner han det så bagatellartat, eller kontroversiellt, att han väljer att tiga. Då accepterar värdfolket detta och gästen packar och lämnar dem i god sämja.

Vi noterar att gästen i berättelsen är en ”han” och det är tydligt att kvinnor inte har mycket att säga till om bland beduinerna här, som fortfarande praktiserar månggifte. Vår unge beduin berättar leende och inte utan stolthet att hans far har sex hustrur och han själv över trettio syskon.

”Men saker och ting förändras”, säger han, och trollar som exempel fram en ringande mobiltelefon av senaste snitt ur sin klädnad. På vägen har vi också sett hur många av beduinernas enkla plåthyddor har rejäla parabolantenner på taken, som skvallrar om nutidens omutliga framfart.

”Visst!”, skrattar vår värd. ”Det dröjer nog inte länga förrän kamelerna föds med faxmaskiner i pucklarna, också!”

Faxmaskiner?!

Finns det dylika fortfarande?

Under vår måltid har en luggsliten jeep parkerat i utkanten av lägret. Birgit signalerar att det är dags för oss att fortsätta.

Nachson, vår bussige chaufför, gör ingen min av att resa sig men skakar skrattande på huvudet som tecken på att han inte skall följa med på den förestående bilturen.

Inte heller Birgit reser sig utan pekar mot den väl inkörda jeepen varifrån nalkas ett brunbränt kraftpaket som presenterar sig som Adam Sela. Han ger oss en reklamtrycksak som berättar att hans yrke är att sälja ”Utmanande upplevelser”.

Den reklamen ljuger inte. I vad som på de smala, slingrande och obanade vägarna upplevs som rasande fart bär det av in i förkastningens krater och utför dess branta sidor. Nu kan vi, om vi har mod att hålla ögonen öppna, ta del av den minst sagt dramatiska naturen på mycket nära håll.

Stigarna vi färdas på lutar både framåt och sidledes och jeepen beter sig på ett sätt på som, om Isaac Newton hade sett oss, hade fått honom att fundera både en och två gånger över tyngdlagen validitet.

Men Adam Sela ler med hela sitt solbruna ansikte och tycks ha full koll på den vådliga framfarten. Efter några oerhört långa och kusliga kilometrar når vi till allas glädje åter någorlunda plan mark och mitt hjärta lämnar sitt långa gästspel i halsgropen, om än med viss tveksam.

Adam visar sig också vara en mycket kunnig och engagerad guide och beskriver humoristiskt och livfullt de karga livsvillkor som gäller de djur och växter som lever i den här delen av öknen. När vi, fortfarande rejält omskakade, halvannan timme senare återkommer till beduinlägret flinar Nachson lite försmädligt åt oss.

Han vet tydligen exakt vilka påfrestningar vi utsatts för.

I kvällningen nalkas vi turiststaden Eilat, Israels sydligaste punkt. Eilat är frihandelsområde och centrum för Israels diamantindustri vilket kan locka till köp. Men för att handla av de vänligt övertalande försäljarna måste man nog vara endera mycket rik eller också mycket kunnig.

Jag föreställer mig att en vecka i Eilat är ganska lik en vecka på någon turistort i Spanien, bara med den skillnaden att det här knappt finns någon äldre bebyggelse.

Till skillnad från Medelhavet bjuder Röda Havet dock på levande korallrev med massor av tropiska fiskarter, som man kan beskåda på nära häll i ett undervattensobservatorium. Och att få ta en simtur tillsammans med de inhägnade delfinerna , som man får göra vid Dolphin Reef i Eilat, roar naturligtvis många turister.

Jag studerar simmarna ett tag och undrar om delfinerna har lika roligt.

Samma tanke slår mig när vi senare på dagen rider ut i öknen på var sin kamel.
Vi utgör sluttampen på en liten karavan av ungefär 20 kameler.
Min kamel heter Lena och är namne med Sunes hustru varför han genast tar chansen att kalla henne för ”min lilla kamel”.

Skumpande på kamelryggen får även de enklaste skämt guldkant och vi skrattar nästan hela tiden till stor förundran för övriga kamelryttare.

På vägen till Döda Havet skall vi, följande morgon, besöka Timnaparken, en plats där man lär ha brutit koppar redan tretusen år före vår tideräkning.

Birgit berättar att man på flera håll i Israel har återupptagit utvinningen, tack vare de stigande priserna på koppar. Effektivare teknik gör att man idag kan få en lönsam produktion, även från råvara som bearbetats för flera tusen år sedan.
Både ekonomiskt effektivt och miljömässigt fördelaktigt!

Från Timnaparken går färden till Masada, den sägenomspunna klippa på vilken Herodes kring åren för Jesu födelse uppförde ett enastående palats. Klippan höjer sig 440 meter över Döda havet, vilket i verkligheten betyder att den ligger ungefär i det vi kallar havsnivå. Döda Havet ligger nämligen på jordens lägsta punkt, det vill säga drygt 400 meter under havsytan.



Masada är ytterligare ett av Israels världsarv. Att platsen är internationellt bekant beror nog mindre på resterna efter Herodes byggnation än på den tragiska episod som utspelade sig i samband med Jerusalems förstörelse. Då slog romarna år 70 (eKr) ner den stora judiska revolt som utbrutit fyra år tidigare.

Ungefär tusen judar, under ledning av en man vid namn Elazar Ben Yair, lyckades fly undan massakern och förskansa sig innanför Masadas murar.
Efter några år tröttnade romarna på detta och belägrade klippan och till slut tvingades de inringade inse att slaget var förlorat. För att inte falla i romarnas händer begick de inringade kollektivt självmord. Två kvinnor och fem barn som gömt sig en av klippans vattencisterner överlevde dock och därför är berättelsen känd idag.

Den amerikanska långfilmen Ben Hur med Charlton Heston i huvudrollen är en oerhört romantiserad skildring av denna händelse.

Omtumlade av alla intryck nalkas vi sent på eftermiddagen vid Döda Havet.
Före middagen hinner vi med såväl ett bad i sjön ifråga (man flyter verkligen som en kork!) som en ljuvlig men svårsköljd lerinpackning i hotellets spa.
Den mineralrika leran känns som en välgörande hudbalsam men visar sig vara oerhört svår att bli av med. Jag hade ingen aning om att min klädsamt rundade lekamen har så många veck och skrymslen som man kan gömma lera i.

Påföljande morgon anträder vi så färden till Jerusalem, den sista anhalten på vår händelserika resa.

På vägen besöker vi en Botanisk trädgård som skapats i en oerhört välskött kibbutz. En äldre man visar oss runt bland de drygt 900 olika arterna. Nordiska växter lyser dock med sin frånvaro, de klarar inte det torra och varma ökenklimatet. Därifrån fortsätter vi till Nationalparken Qumran och förundras över den grotta där tre fåraherdar år 1947 fann de första av de keramikkärl som innehöll det vi nu kallar ”Döda Havsrullarna”.

Birgit pekar, berättar, förklarar och läser högt ur Bibeln samt jämför dess texter med den verklighet som moderna historiker kunnat klarlägga.

Ämnet är högintressant och ofta finner man en rent förbluffande samstämmighet mellan den traderade bilden och verkligheten. Man kommer på sig själv med att vilja stanna kvar och lyssna och lära ännu mer om det som ju är bakgrunden till vår egen tillvaro.

Vi anländer vid tvåtiden på eftermiddagen till Olivberget, som jag i hela mitt liv trott heta Oljeberget. Härifrån har vi en enastående utsikt över den gamla staden och det landmärke som utgörs av den guldglänsande kupolen på Klippmoskén som uppfördes av muslimerna år 681 (eKr)

På Olivbergets sluttningar har olivträden fått ge plats för en jättelik gravplats. Det är den äldsta och samtidigt mest eftertraktade judiska gravplatsen i världen, för i judisk tradition är det just hit Messias en dag skall återvända för att uppväcka de döda.

Uråldriga olivträd finner vi däremot i Getsemane Örtagård strax intill. Riktigt hur gamla de är vet ingen, för olivträdet tillhör de arter som inte bildar årsringar. För att beredas tillträde till Örtagården måste vi byta från shorts till kjol och långbyxor

Det passar bra, för vi skall också göra ett besök i Alla Nationers Kyrka, kallad så för att den byggts med ekonomiskt stöd från ett stort antal länder. Kyrkan kallas även ”Våndornas Kyrka” för den är uppförd på den klippa i Getsemanne där, enligt legenden, Jesus, bad till Gud aftonen innan han arresterades.

I Gamla Jerusalem håller staden just på att vakna när vi, morgonen därpå, vandrar in genom en av portarna i den uråldriga stadsmuren.

Här är vår viktigaste uppgift för dagen att följa Via Dolorosa, det vill säga den väg som Jesus skall ha vandrat för att nå fram till platsen för korsfästelsen på Golgata.

Birgit berättar detaljerat om hur vandringen fortskred via fjorton särskilt utmärkta anhalter. På den platsen var det Jesus lyfte sitt kors, just där dignade han och föll första, andra och tredje gången, där kom Maria honom till mötes och dit, just dit, hade han nått när Veronika torkade hans blodiga panna med sin svetteduk.

Historien kommer oss mycket nära, trots alla månglare utefter Via Dolorosa som just är i färd med att öppna sina butiker. Här kan man köpa allt från juveler och antika föremål till döda hönor, obskyra DVD-skivor och laxfärgade damunderkläder. Det ger en liten bisarr bismak till upplevelsen och man erinras om berättelsen om krämarna och helgedomen..

Utan att jag lägger märke till det nalkas jag bakifrån av en arab som av något skäl upptäckt att jag är svensk. Han viskar "den svenska man" att han av en tillfällighet råkar ha ett mycket värdefullt historiskt föremål som han kan sälja just till mig för den futtiga summan av bara tolvhundra Shekel.

Jag har inga planer på att göra affärer med honom men frågar ändå vad det är för märkvärdigt föremål han talar om. Han ser sig snabbt omkring innan han åter lutar sig fram mot mig och viskar: ”Det är den slunga med vilken David dräpte Goliat!”.

Man måste nog se ganska korkad ut för att få ett sådant erbjudande tänker jag lite sårat, samtidigt som jag skyndar på stegen för att hinna upp de andra.

Naturligtvis besöker vi även den så kallade Klagomuren, judendomens allra heligaste plats. Det är en solig måndagförmiddag och platsen är redan till trängsel fylld, såväl av djupt troende som av nyfikna betraktare.

Själva muren byggdes omkring år 20 (fKr) och är till stora delar intakt. Inne i ett djupt valv, till vänster om själva muren, står ytterligare ett stort antal män i olika åldrar och ber. Där inne får man av respekt för de bedjande varken fotografera eller samtala. Men däremot tillåts en stor och larmande golvrengöringsmaskin härja fritt bland de rättrogna. Märkligt.

Denna sista dag av vårt besök i Israel avslutas med ett besök i Yad Vashem, äreminnet över de miljontals judar som omkom i förintelselägren under det andra världskriget.

Yad Vashem består av ett flertal olika ”muséer” som skildrar olika delar av händelserna, från nazisternas maktövertagande till händelserna vid krigsslutet.

Totalt finns här mer än tjugo olika minnesanläggningar och det tar inte lång stund att inse att Yad Vashem verkligen är värt ett besök när man inte, som vi, behöver spara på tiden.

I den del som av Yad Vashem som kallas Historiska muséet vandrar besökarna fram igenom hela det tragiska händelseförloppet, från 1930-talets skräckinjagande bokbål till de oerhörda avslöjanden som kom till världens kännedom i samband med krigsslutet. Framställningen är hela toden mycket saklig och osentimental vilket medverkar till att göra den sällsport gripande.

Det särskilda minnesmärket över de judiska barn som omkom under Förintelsen består av en grotta vars enda belysning utgörs av fem, ständigt brinnande, levande ljus. Dessa små ljuskällor återkastar sina fladdrande lågor via ett sinnrikt spegelsystem som gör att man tycker sig se en och en halv miljon ljuslågor. Var och en av dem symboliserar ett barn som blev offer för nazisternas förföljelser.

Samtidigt som man ser bilder av de omkomna läser kvinnliga och manliga röster upp namn, ålder och hemort på dem. Denna ihågkomst pågår dygnet runt, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Det är en upplevelse som aldrig kommer att lämna mitt minne.

Det drar en kylig vind över Jerusalem när vi lämnar Yad Vachem för att återvända till vårt hotell och förbereda morgondagens hemresa.

Ingen av oss säger någonting.

Tystnaden talar så oerhört mycket tydligare.

The Bubble Room på ön Captiva, en subtropisk sandrevel i Mexikanska Golfen, talar om sig själv som den mest omåttliga restaurangen i världen.

Omåttligt smaklöst dekorerad, omåttliga matportioner, omåttligt trivsamma servitörer och omåttligt populär är den verkligen och om du tänker dig att inta din middag där får du i regel vänta i baren på att ett bord skall bli ledigt.

Reservationer accepteras inte men väntetiden brukar aldrig bli besvärande lång.


Jag hade redan före avresan från Sverige bestämt mig för att gå dit och äta middag minst en gång. Avståndet från min skrivarlya på tvillingön Sanibel var strax under en mil, en biltur på drygt en halvtimma i det sammetsmjuka kolmörker som råder nattetid på dessa öar som saknar kommunal gatubelysning.

Detta är en anpassning till naturen som är fullständigt självklar för de bofasta. Stora delar av öarna är naturskyddade och här fanns ”ekoturism” långt innan ordet skapades. Här försöker man leva i symbios med det rikliga djurlivet och gatubelysning skulle göra det svårare för många av de nattligt aktiva djuren att jaga och orientera sig.

Bilisterna uppmanas till att köra långsamt och med stor uppmärksamhet för att hinna bromsa i tid om en alligator, en sköldpadda eller en familj tvättbjörnar skulle korsa vägbanan.

Numera är restaurangen ombyggd men det här året låg baren på översta våningen i det märkligt dekorerade, rosafärgade trähuset. När jag beställde min Campari med sodavatten var jag den ena av bara två gäster i en lokal som säkert rymde ett sextiotal sittande personer. Den andre gästen satt med ryggen mot mig vid bordet framför mitt.

Jag såg egentligen bara en kal hjässa med en krans av vältrimmat, stålgrått hår. Samt att han höll på att inmundiga en sådan där paraplyförsedd longdrink som lätt kan förefalla en smula skrattretande.

Jag minns att jag bedömde hans ålder till ungefär sextio år.



I barens centrum tronade en magnifik vit flygel som trakterades av en välnärd ung man i svart kostym. På instrumentets notställ stod en pärm vars rygg var minst tio centimeter bred. I den trängdes de noter utan vilka musikanten föreföll oförmögen att ta en enda ton.

Värre ändå; även med noter framför sig var han sannolikt den sämsta pianist jag lyssnat till ända sedan jag i mitten av nittonhundrafyrtiotalet tvingades växa upp till tonerna av hur grannflickan Gunnel i tre års tid förgäves försökte lära sig spela ”Kom lilla flicka dansa med mig” med båda händerna.



Efter att ha malträterat ett antal typiska evergreens vände pianisten sig till sin diminutiva publik och frågade om den hade några önskemål. Hade jag tvingats svara uppriktigt hade jag nog bett honom lämna lokalen och investera de pengar han redan tjänat i en rejäl pianokurs. Men gudskelov satt gråhårsmannen närmare pianisten än jag och det var på honom denne placerade sin bedjande blick. Efter en stunds tystnad sa han, med tydlig irländsk accent:

”Do you know how to play ”Londonderry Air”?

”Play what, Sir?", sa pianisten hjälplöst.

Antingen hade han svårt att förstå gråhårsmannens engelska eller också hade han ingen aning om vilken melodi han ombads att spela.

”May be you know it as ”Danny Boy”, sa irländaren, men pianisten såg alltjämt helt ovetande ut.

”Ge mig ett c-dur ackord”, sa irländare tålmodigt och det var uppenbarligen ett önskemål inom ramen för pianistens kunskap. Hans anslag var mjukt och trevande och blev märkligt nog en perfekt bakgrund till irländaren som plötsligt började sjunga!

” Oh Danny boy, the pipes, the pipes are calling

From glen to glen, and down the mountain side

The summer's gone, and all the flowers are dying

'Tis you, 'tis you must go and I must bide.



Rösten var späd men klockren och mycket känslosam och trots att jag aldrig besökt Irland fångades jag genast av hans framförande. Vare sig han kände igen melodin eller inte slog pianisten nu an smeksamma accord som lika självklart som följsamt bildade bakgrund till sångaren som nu reste sig upp.



“But come ye back when summer's in the meadow

Or when the valley's hushed and white with snow

'Tis I'll be here in sunshine or in shadow

Oh Danny boy, oh Danny boy I love you so.”



Nu var det späda i rösten helt försvunnet!

Det som nu välde fram ur gråhårsmannen var tonerna från en välskolad irländsk tenor, en gudabenådad sångare som med sin röst skulle vara en prydnad på vilken som helst av de stora operascenerna i världen.

När han påbörjade visans andra vers var vi inte längre ensamma i baren. Ett stort antal av restauranggästerna hade lämnat sina bord och fyllde nu hela trappan och även en del av baren.

Jag lade märke till att en del av dem fortfarande hade sina matbestick i händerna och såg även, till min tillfredsställelse, att det inte bara var mina egna ögon som tårades av den musikaliska upplevelse vi så oväntat bjöds på.



När de sista tonerna av den sista refrängen förklingat rungade leveropen och applåderna smattrade mot den lille mannen som nu vände sig om och bugade lite generat mot sin begeistrade publik.

Då kände jag igen honom!

Inte så att jag visste vad han hette eller så, men jag hade sett honom i TV många gånger. Oftast som polisman eller plit och sällan i särskilt framträdande roller.

”Da capo” ropade flera i publiken, men irländaren skakade avvärjande på huvudet. Samtidigt kom en servitör och informerade honom om att hans bord nu var ledigt och folkmassan lämnade motvilligt trappan för att släppa fram sångaren.

En rödbrusig gentleman i flamingomönstrade bermudashorts hejdade honom ett ögonblick och sa: ”Vårt sällskap ämnar avsluta kvällen i baren. Det skulle vara en ära för min hustru, som fyller sextio år just i kväll, om ni ville göra oss sällskap på en drink när ni har ätit färdigt!”



Vad sångaren svarade uppfattade jag inte, men jag återvände själv till baren när jag ätit färdigt. Till min besvikelse var han inte där och när jag frågade pianisten fick jag veta att alla fortfarande väntade och hoppades.

Jag beställde en club soda och väntade i drygt en timme innan jag tvingades inse att det inte skulle bli någon ytterligare föreställning.



Det är nu drygt tjugofem år sedan detta inträffade. Varje gång jag sedan dess sett på engelsk TV har jag letat särskilt efter den lille gråhårsmannen med den fantastiska rösten.

Men ännu har jag inte återsett honom och vet alltså fortfarande inte vem det var som den kvällen gav mig en av mitt livs starkaste musikaliska upplevelser.