På flygplanet till New Orleans slog det mig att många skandinaver som reste till Fort Lauderdale inbillade sig att de sett Florida.
Precis som tjejerna jag just mött trodde de nog att Florida bara bestod av badorter vid atlantkusten och nöjesanläggningar i Orlando.
Jag hade ju bara behövt en biltur tvärs över staten för att finna ett helt annat Florida – en stat fylld av naturupplevelser och scenerier som den överexploaterade östkusten aldrig kom i närheten av.

”Det borde man nog göra något åt, någon gång”, tänkte jag halvsovande, när maskinen gjorde en sväng över Mississippi innan vi gick ner för landning på flygplatsen utanför New Orleans.

Jag var inbokad på hotell Monteleone.
Hotell Monteleone!
Det klassiska hotellet för de som skall besöka jazzmetropolen i Lousianna.
Det fick jag höra flera år senare.
Alex Haileys bestseller ”Hotellet” lär i själva verket ha Monteleone som förebild, även om man i TV-serien valde att placera det hotellet i San Francisco.

Själv inhystes jag i ett mörkt och ruffigt rum på andra våningen, med utsikt mot en återvändsgränd där det föreföll mig som om alla stadens bryggeribilar lossade och lastade sina drickbackar samtidigt.

Entréhallen var dock pompöst magnifik, som ofta är fallet med klassiska hotell.
Lika ofta har dessa hotell dessvärre ett antal rum som de anser sig inte behöva renovera.
”Turisterna kommer ju ändå”, sa jag till min spräckliga bild i den spegel vars ram var i betydligt bättre kondition än glaset.

Men inte kommer man till New Orleans för att sitta inne på rummet och sukta!
Nej, nu gällde det att snabbt få tag i en karta och komma ut och känna den mytomspunna staden på pulsen.

”The Dukes of Dixieland spelar på vår takrestaurang i afton”, meddelade portieren när jag bad om en stadskarta.
”Takrestaurang?”
”Ja, vi har restaurang och swimmingpool på taket.”
Månne var det åter dags för de orangefärgade?

Jag tog hissen upp. Skymningen höll just på att sänka sig över staden.
Takterrassen var fullständigt folktom.
Den lilla swimmingpoolen omringades av fyra palmer som kämpade för livet i varsin diminutiv träkruka.
Deras bladverk var ungefär lika livskraftigt som borsten på en väl använd bakpensel.

Intill poolen stod en liten obemannad bar, och från restaurangen hördes jazzmusik, Twelth Street Rag i att långsamt arrangemang, ungefär som det lät kring Louis Armstrongs Hot Five i mitten av 1920-talet, med Sousaphone och det hela.
Jag tittade in genom glasdörrarna, som stod på glänt. Därinne såg jag sex musiker, åtta ätande gäster samt några rådvilla servitörer som tittade smått bedjande på mig.
Eftersom orkestern passade på att ta paus just då var det lätt för mig att med ett beklagande leende smyga iväg, för att utforska resten av staden.

Det var varmt i New Orleans.
Varmt och fuktigt.
Jag hade inte gått många steg på Bourbon Street innan min skjorta var genomblöt.
Jag kände att jag måste ta mig in någonstans för att få lite svalka för kroppens in och utsida.
Larm och musik av skilda slag hördes från praktiskt taget varenda lokal jag passerade, men knappast den typ av traditionell jazz eller bluesmusik som jag själv föredrar.

Namn som Pete Fountain och Al Hirt i all ära, men inte använder de sin instrumentala skicklighet till att förmedla de sublima musikupplevelser som gör att man fortfarande förbinder New Orleans med herrar som Buddy Bolden, Bunk Johnson, King Oliver och Tommy Laidner.

Genom de vidöppna dörrarna till en liten hörnkrog som kallade sig Maison Bourbon trängde sval luft ut, blandad med en musik som med lite god vilja kunde kallas Chicago-influerad.
Jag gick in och beställde en öl vid bardisken som var nästan lika lång som lokalen var djup.
En energisk sextett spelade pärlor ur den klassiska repertoaren, men med mycket fyrtiotalsswing i framförandet.
Den fulltaliga publiken var fullständigt med på noterna (gult kort!) och bidrog generöst till stämningen med applåder och visslingar.
Själv kände jag hur luftkonditioneringen i min kropp långsamt återgick till normal funktion och beslutade mig för att återställa vätskebalansen med ytterligare en öl.

På väggen, intill den lilla estraden, hängde en liten skylt som förkunnade, att man gärna fick beställa någon speciell låt av orkestern.
Det kostade i normala fall en dollar.
Några nummer efterfrågades dock så ofta att de kostade det dubbla och om man ville höra When the Saints Go Marchin´ In fick man vara beredd på att hosta upp hela fem dollar.

En annan liten skylt berättade att om man beställde en drink som kallades ’Hurricane’ fick man behålla glaset den serverades i.
Det stod ingenting om huruvida man fick behålla drinken, så jag avstod.

Tillsammans med min fickvarma öl avnjöt jag traditionella låtar som The Sheik of Araby, St. Louis Blues, Tishomingo Blues och en märkvärdigt långsam variant av the Basin Street Blues innan det var det dags för den lilla orkestern att ta en paus.
Denna innebar att musikerna vandrade rätt ut i publiken och lät sig bjudas på drinkar.
Alla utom saxofonisten som målmedvetet styrde stegen mot bardisken.

Jag hade redan tidigare lagt märke till honom.
Inte för att han tycktes mig vara en häpnadsväckande musiker, utan därför att han såg precis ut som en man som medverkade i en av de få pornografiska filmer jag dittills hade sett.
Den enda skillnaden var att mannen i filmen var försedd med en halv ansiktsmask.
Den här killen såg precis likadan ut, men utan hjälp av någon ansiktsmask.
Jag hade, ärligt talat, lite svårt att hålla mig för skratt när jag såg honom.

”Ge mig en Samuel Adams”, sa saxofonisten till bartendern samtidigt som han tittade vänligt uppfordrande på mig.
Vad i Herrans namn var en ’Samuel Adams’?
Var den stark?
Var den dyr?
Gick den att dricka?

”Strunt i det”, avgjorde jag!
Ibland i livet måste man chansa.
”Den står jag för”, sade jag till bartendern och fortsatte: ”du kan förresten ge mig en likadan!”

Strax därefter läppjade jag på det godaste öl jag någonsin druckit. Saxofonisten höjde sitt glas till tack och frågade samtidigt:
”Var kommer du ifrån? Tyskland?”

Den skandinaviska accenten uppfattas ofta som tysk i USA.
”Jag är svensk” sa jag, samtidigt som jag signalerade till bartendern att vi ville ha två nya öl.
”Sverige”, sa min nyfunne vän. ”Det landet skulle jag gärna vilja besöka! Min dotter har varit där och berättat om hur rent och fint allting är, och att man kan dricka vattnet direkt ur kranarna utan risk för att bli sjuk!”

Jag visste inte vad jag skulle säga.
Helst av allt hade jag haft lust till att fråga honom om han varit med i den där porrfilmen, men sådant frågar man inte om ens efter tre rejäla öl. Jag sa istället:
”Jag gillar er musik.”

Han tittade tvivlande på mig.
”Det bästa man kan säga om vår musik är väl, att det är en ganska insmickrande pyttipanna på New Orleansjazz i en sorts sammansmältning med decennierna efter Storyville, men före effekterna av våldtäktsmän som Al Hirt och Pete Fountain!”

Han sa faktiskt så!
Och med detta som utgångspunkt hade vi ett långt, och för mig mycket lärorikt, samtal om musiken i New Orleans historia.

När gratisdrinkarna för de andra orkestermedlemmarna började sina återsamlades även de vid bardisken.
Saxofonisten och jag var just då inbegripna i en diskussion om Louis Armstrong och hans betydelse för den konstform som idag kallas amerikansk jazzmusik.
Efter ett lagom antal öl så inbillar sig förmodligen den mest okunnige att han har väsentliga synpunkter att tillföra detta ämne.

Saxofonisten presenterade mig för sina kolleger:
”This is Carl, a guy from Sweden who has actually met and talked to Louis Armstrong!”

’Names dropping’ är uppriktigt sagt en av de fånigaste vanor man, enligt min uppfattning, kan ägna sig åt.
Likafullt stod jag nu här med brallorna i knähöjd.

Som ung hade jag flera vänner som tog de första staplande stegen inom nöjesjournalistiken och även jag krafsade på dörren till den världen.
Jag fick chansen att skriva om såväl film som teater och populärmusik för flera tidningar i västsverige.
På så sätt fick jag också möjlighet att träffa en rad av den tidens mest populära skådespelare och musiker, när de var på besök i mina trakter.

I ett litet land som Sverige är det oerhört mycket lättare än i USA att komma den här typen av idoler inpå livet.
Första gången jag träffade Duke Ellington i Göteborg var vi ynka fem personer som slogs om hans uppmärksamhet.
När jag en gång intervjuade Josephine Baker inför en konsert i Halmstad var jag helt ensam om att representera lokalpressen, och fick rå om henne i drygt en halvtimme.
I USA och flera andra folkrika nationer, där underhållningens giganter snarast ses som kungligheter, hade en svensk snorvalp som jag inte haft en chans att komma ens inom synhåll för dessa ikoner.

Musikernas reaktion på påståendet att jag träffat Louis Armstrong var så stark att den nästan verkade spelad.
”Menar du verkligen det?!
När var det?!
Var var det?!
Hur gick det till?!
Berätta!”

Och trots att deras rast egentligen redan var slut lyssnade de andäktigt när jag berättade om ett möte som kom att påverka mitt liv under flera år.

Det var en vinterdag i slutet av femtiotalet.
För andra gången i mitt liv skulle jag uppleva min stora idol Louis Armstrong in person, under två utsålda föreställningar i Konserthuset i Göteborg.
Jag hade köat utomhus en hel natt för att få biljetter, någonting som var ganska ovanligt på den tiden.

Under de här åren var Armstrongs repertoar en salig blandning av traditionella jazzlåtar och banala schlagers och de flesta förståsigpåare ansåg att hans storhetstid var över.
Men kärlek kan göra att man blir både blind och döv och när de sista tonerna av ”When it’s sleepy time down south” klingat ut gick jag ut i den iskalla natten och sällade mig till de andra fantaster som huttrande väntade utanför Park Avenue Hotel för att möjligen få en skymt av idolerna.

I tur och ordning kom de ut, en och en, och småpratade och skrev autografer.
Där var trummisen Barret Deems, pianisten Billy Kyle, basisten Arwel Shaw, klarinettisten Edmond Hall, trombonisten Trummy Young och sångerskan Welma Middleton.

Allihop, utom Louis Armstrong.

Då och då hördes rykten om att Han var på väg, men klockan gick och kylan intensifierades och av de hundratal tappra återstod efter någon timma endast ett knappt dussin.
Bland dessa stod jag och mina vänner Leif och Pelle.

Leif hade bil, en liten Fiat utan värme, och hade till uppgift att köra oss hem precis innan vi frös ihjäl.
Pelle, som hade ambitioner att bli pressfotograf, hade sin nya, blixtförsedda Edixa på magen och hade redan hunnit knäppa alla de andra medlemmarna av Louis Armstrong’s så kallade All Stars.

Klockan närmade sig två på morgonen och fötterna kändes som isklumpar.
Då!
Ut ur hotellet mot en väntande taxi kommer idolens hustru, Lucille.

Hon vänder sig om och ropar irriterat:
”Kom igen nu, Louie, tåget går!”

Och plötsligt blir mina tår lika rosigt glada som de var när jag föddes, för vem är det som skymtar i hotellets entré om inte Han!
I ena handen har han ett trumpetfodral, i den andra en liten tygsäck som vi senare får reda på rymmer de svettiga näsdukar som förbrukats under kvällens konserter.

Lucille sitter nu i den väntande taxibilen, med dörren vidöppen.
”Kom nu Louie, tåget går”, ropar hon och ångan står som en kvast ur hennes öppna mun.

Men Louis Armstrong tycks strunta i henne.
Han tittar på den lilla huttrande församlingen utanför hotellet och frågar:
”Hur länge har ni stått här?”
”Sedan klockan elva”, svarar en flicka som har ett krampaktigt grepp kring det autografblock och den penna hon räcker fram.
”Förlåt mig ett ögonblick”, säger Louis Armstrong, och återvänder in i hotellet.
De djärvaste i vår lilla grupp följer efter.

”Vem bär ansvaret för att jag inte fått träffa de här ungdomarna?”, frågar Idolen upprört.
”Förstår ni inte hur farligt det är för dem att stå därute i kylan, så länge?”

Min kropp må vara frusen men mitt hjärta smälter naturligtvis som vax.
”Nu släpper ni in dem här så att jag får tala med dem!”

Louis Armstrong är mycket bestämd.
Samtidigt har Lucille tappat tålamodet. Hon kommer instormande i foyén och hon har långt till ett leende.
”För helvete Louie, skall du med tåget till Köpenhamn eller inte”.

Och tro det eller ej, men Louis Armstrong småler och säger fullständigt lugnt.
”Nåja, de vet nog att jag skall med, och de väntar säkert några minuter.”

Lucille tycks skumma av raseri när hon återvänder till droskan och säger: ”Kör!” Och taxichauffören startar lydigt bilen för en färd till Centralstationen.
Louis Armstrong står lugnt kvar, mitt gruppen av sina beundrare, och småpratar och skriver autografer.

”Säj att vi kan köra honom till Centralen”, halvviskar Leif till mig.
”We’d be happy to drive you to the station, sir”, stammar jag fram på min bästa skolengelska.
”Great!”, svarar Idolen, och hans såriga läppar spricker ut i stort leende.

Pelle fumlar frenetiskt med sin kamera.
Det är någonting med blixtaggregatet som inte fungerar.
Han klämmer iväg bild efter bild i den svenska vinternatten, men blixten lyser med sin frånvaro.

”Stick och hämta bilen”, mumlar jag till Leif samtidigt som Louis Armstrong skriver sitt namn på min framsträckta papperslapp.
”We’ve called a cab for you, sir”, säger nattportieren förbindligt.
”Thanks, but my friends here will take care of me”, svarar Louis Armstrong.

”My friends will take care of me!”

Herregud, kan livet bli bättre än så här?!

Några minuter senare stod Leif utanför hotellet med motorn i sin iskalla Fiat på högvarv.
Pelle ansvarade för näsdukssäcken och jag bar andaktsfullt Louis Armstrongs kornettfodral till bilen.
Kylan var bitande, och för att inte sikten skulle imma igen för stackars Leif tvingades vi köra till Centralstationen med öppna sidorutor.

Avgångstiden för nattåget till Köpenhamn nalkades hastigt.
Vad skulle vi göra om vi kom fram för sent?
Louis Armstrong skulle spela för två utsålda hus i Köpenhamn samma kväll.
Lucille Armstrong var förmodligen rasande.
Vad hade vi givit oss in på?!

Leif bromsade elegant in vid Centralstationen, rusade ut ur bilen och öppnade bakdörren för Louis Armstrong, samtidigt som det knastrade till i stationens högtalaranläggning:
”Hallå, hallå! Nattåget till Köpenhamn är tyvärr cirka trettio minuter försenat. Beräknad avgångstid är nu klockan 02.30. Vi beklagar det inträffade som beror på händelser utanför vår kontroll.”

”What did he say?”, frågade Louis Armstrong, och jag översatte.
”Great”, sa Louis Armstrong. ”I certainly needed a drink, anyway!”

A drink?!
I Göteborg?
Mitt i natten?
På nittonhundrafemtiotalet?

För mig, och för de flesta andra svenskar, betydde uttrycket ”drink” någonting som innehöll alkohol.
Men Louis Armstrong skrockade lugnande.
En söt läskedryck var vad han ville ha och just då kom minsann en vagn med en hel trave läskedrycksbackar som skulle ombord på Köpenhamnståget.

”Can I have a couple of soda pops for me and my friends here”, sa Louis Armstrong och plötsligt stod vi där, på perrongen i kylan, med var sin Citronil i näven.
Runt omkring oss cirklade Pelle, som gjorde fåfänga försök att få igång blixtaggregatet till sin kamera, och Leif som bidrog med goda men ack så verkningslösa råd.
Gång efter annan lyfte Pelle kameran, och Louis Armstrong drog till med ett brett leende, samtidigt som han lade armen om mina axlar.

Vilken bild!
Vilket minne!
”Louis Armstrong enjoying a soda pop with his Swedish friend (han sa det själv!) Carl-Erik!”
Oh, herre gud, låt blixten fungera!
Men icke.

Den kolsyremättade drycken krävde sin tribut, och plötsligt rapade Louis Armstrong så att det ekade under takvalven på Göteborgs Centralstation.
”Nå”, sa han sedan och tittade på mig, ”hur gillade du kvällens konsert?”

Utgångspunkten för mitt svar var knappast objektivt.
Jag var arton år och hade älskat allt den mannen gjort sedan jag för första gången hörde ”West End Blues”.

Samtidigt kände jag ett behov att svara annorlunda, att replikera med en motfråga, men inte vilken som helst utan en fråga som han inte tvingades höra varje gång han träffade en devot beundrare som jag.

”Vad jag inte fattar”, sa jag till sist” är hur du orkar!
Jag var på båda konserterna ikväll, och upplevde ärligt talat den andra som ännu starkare än den första.
I förrgår hade du två spelningar i Stockholm, igår två i Oslo och imorgon har du två konserter i Köpenhamn.
Nu står du här i Göteborg, mitt i natten med blödande läppar, och halsar en läsk tillsammans med en fullständig främling. Var hämtar du kraften?”

Jag har ingen aning om vad jag väntade mig för svar.
Kanske trodde jag att han skulle berätta om religionens betydelse, eller ansvaret för en förväntansfull publik, eller hur vansinningt roligt det var att få lov att resa världen runt som svart ambassadör i en värld full av vitkalkad trångsynthet, rashat och andra fördomar.

Men Louis Armstrong tog ytterligare en klunk ur sin läskedrycksbutelj varefter han - verkligen - släppte en liten fjärt och sedan sa, eftertänksamt:

”Jag kan faktiskt inte minnas att jag fått den frågan tidigare. Men jag tror mig veta svaret på den.”
Jag vet inte om du känner till det, men i Amerika har de flesta svarta pojkar ett oerhört starkt, känslomässigt förhållande till sin mor.
Vår mor är allt för oss, det spelar ingen roll hurudan hon är, eller vilken karaktär hon har.
Eftersom jag egentligen aldrig kände min far blev min mor en ännu större del av mitt liv, och allt jag gjorde var färgat av, att hon skulle vara stolt över mig.
I tonåren hade jag fått lära mig att blåsa trumpet (’blow the horn’ sa Louis och menade naturligtvis kornett), och då och då fick jag chansen att spela med flera av de stora, välkända musikerna i New Orleans.
Den här eftermiddagen skulle jag få spela tillsammans med King Oliver, i Kid Orys band.

Ah, Joe The King!
Han var det bästa som hänt mig.
Han gav mig min första riktiga kornett, och lärde mig mycket om jazzens innersta väsen.
Men blues kan jag inte lära dig, sa han. Blues måste du känna!

Precis när vi skulle börja spela som fick jag veta att min mamma just hade dött.
Jag blev alldeles förkrossad, men mitt i min sorg kände jag en samtidigt en jublande lycka:

Nu, äntligen, skulle jag kunna spela blues!
Så jag klev upp på estraden, som bestod av några trälämmar som placerats på bockar, pressade klockstycket mot läpparna och lät med tårarna rinnande hela min sorg brusa ut över publiken i form av de blåaste toner jag någonsin spelat.

Men efter bara några chorus avbröts jag bryskt av papa Joe.
”Vad i fridens namn tror du att du har för dig”, sa han ilsket.
”Min mamma är död”, sa jag glädjestrålande, ”och för första gången i mitt liv spelar jag riktig blues!”

Men papa Joe bara skakade på huvudet.
”Du har missat poängen, grabben! Det är inte du som skall gråta, det är de”, sa han och pekade på publiken som höll på att samlas.

”If you want to play the blues there is one thing you have to learn, Louie”, sa King Oliver avslutningsvis.
”You’ve got to keep your sorrow in your heart and never, I repeat, never wear the troubles s in your face”.

”Och”, avslutade Louis Armstrong, ”så har jag försökt tänka i hela mitt liv! Det är ingen som blir gladare för att jag är ledsen, ingen som blir lyckligare för att jag är olycklig.
Och vår uppgift är ju att göra livet lättare för andra människor, även när vi spelar blues.”

Jag påverkades säkert lika mycket av den historien, den där natten på den svinkalla perrongen i Göteborg, som Louis Armstrong själv sa sig ha gjort många år tidigare, på den där bakgården i New Orleans.

Huruvida min vän Pelle påverkades vet jag inte.
Han lyckades aldrig få ordning på sitt blixtaggregat, och jag fick aldrig någon bild som dokumenterade det nattliga mötet.

Många år senare läste jag i James Colliers faktaspäckade biografi över Lois Armstrong att hans mamma sannolikt avled så sent som 1927, under ett besök hos sin son som då, sedan flera år, var bosatt i Chicago.

När jag läste det kände jag mig först lite bedragen, lite lurad.
Jag klagade min nöd inför en svensk jazzmusiker som sa: ”Skit i det! Tiden må vara fel men det är i alla fall en jävla bra historia!”

När jag berättat färdigt uppstod en stunds tystnad i det lilla sällskapet vid bardisken på Maison Bourbon.
Sedan tömde saxofonisten sitt ölglas och sa:
”Jag sätter hundra dollar på att Pelle aldrig blev pressfotograf!”
Ingen satte emot.

”Nu kör vi en låt för Carl, som tack för ölet!, sa pianisten. ”Vad vill du höra?”
Inte visste jag och bråttom var det. Stressad till max kom jag med ett utomordentligt banalt önskemål:
”How about ”Do You Know What it Means to Miss New Orleans”?

Tvärt emot vad jag väntade mig reagerade pianisten mycket positivt på mitt förslag. Han log mot mig och sa:
”Tro det eller ej men den låten tror jag faktiskt ingen har bett om tidigare!”
Sedan spelade de låten ”för sin vän Carl the Swede” och jag har ända sedan dess undrat om hans påstående var sant eller om han bara drev med mig.