(Detta är en reseskildring, skriven för SKPF:s medlemstidning "Här&Nu")

”Det lade sig i Småland, med huvudet på Åland…” Så sägs det i Felix Körlings fantasieggande barnvisa om det gamla trollet.
Men var på Åland? Kan man finna några spår av vidundret i den fantastiska arkipelagen som omfattar mer än 6500 öar?
Tidningens egen trollpacka flög dit i påskveckan och berättat här om sina upptäckter:

Slank och brunbränd sitter hon framför mig. Den svarta katten stryker kring hennes ben. Kvasten har hon parkerat i farstun; den är nästan utsliten efter en flygtur som blev både längre och mera fylld av upplevelser än hon anat.
”Ja, tänk dig själv!” skrockar hon förtjust när hon bjuder mig kaffe ur den sotiga kopparpannan som är fullklistrad med dekaler från olika platser på Åland. Jag läser namn som Lumparland, Hammarland, Vårdö, Sund och Kökar – namn jag aldrig hört tidigare.

”När tidningen ringde trodde jag förstås att det var Påskön jag skulle flyga till, och då var jag rädd att kvasten inte skulle hålla. Men Åland klarar den säkert tänkte jag. Men då hade jag ju ingen aning om att det rörde sig om att örike av det formatet!”

Nä, tittar man på en karta ser man att den åländska arkipelagen verkligen är gigantisk. Dock måste man ta sig dit för att se dess fantastiska skönhet.
”Ja, inte nog med att Åland brukar vara Nordens mest solsäkra resmål”, skrockar Packan förnöjt. ”Dessutom är det säkert ett av de vackraste. Men mitt jobb var ju inte att söka skönhet utan spår efter troll och jättar!”
Och sådana lär det också finnas gott om i den sägenomspunna åländska övärlden.

I litteraturen finner vi berättelser om såväl giganter som småknytt, MEN även om mänskliga gestalter som bidragit till dess dramatiska historia innan 1921 då(obs mellanrum) Nationernas Förbund, på initiativ från Sverige, beslutade att Åland för alltid skulle utgöra en neutraliserad och demilitariserad zon – ett fredens rike utan motstycke på vår jord.
Men åter till Packan!

”Solen gassade och det var perfekt flygväder. Jag valde den historiska postvägen – från Grisslehamn till Eckerö . Långt i söder såg jag Air Ålands morgonflyg. De flyger Stockholm-Mariehamn två gånger om dagen. Jag vinkade med kvasten men jag tror inte de såg mig, ” säger hon.

”Det var den vägen postbönderna tog förr, för att trygga posttrafiken mellan Sverige och Finland. Postbåtarna gick i alla väder och hundratals roddare omkom på sin post, om du ursäktar ordvalet. Nu såg jag att seglingssäsongen redan hade börjat och tacka för det, så grant som det är när morgonsolen lyser över den röda ålandsgraniten.
När jag nalkades Eckerö fick jag syn på ett gigantiskt hus som gjorde att jag nästan trodde jag var på fel väg. Men det var det pampiga Posthuset som Tsar Nicholaus II lät bygga när Åland var ryskt. Nu lär det vara semesterbostäder där, så kan det gå! Jag tänkte först landa och se mig omkring men så kom jag att tänka på att arkitekten som ritade kåken hette Engel, och då vågar en häxa som jag inte chansa!
Istället gick jag ner och vilade käppen i Käringsund, passande nog. Alldeles vid de gamla sjöbodarna, må du tro. På en ljugarbänk satt två gamla original och jag frågade dem om jättar och troll. Flyg till Getabergen, sa de, på oklanderlig svenska! Ja, man kan säga att Åland är ett svenskt landskap i Finland, visst är det lite konstigt?! Jag gjorde som de sa, men först tiggde jag mig till en rökt sik i Ingvar Rosenqvists berömda rökeri. Mums!”

Getabergen ligger längst norrut på det åländska fastlandet, som man kallar huvudön. Dess högsta punkt ligger 98 meter över havsytan mot vilket berget sluttar i form av jättelika, naturliga trappsteg.


”I Getabergen skall jätten Singer ha hållit till”, säger Packan, ”och dessutom finns det spännande grottor i bergssluttningen. Några spår av trolltyg såg jag inte till, bara en jättegryta som påstods ha varit jätten Singers snuskvarn. Ingen framgång alltså – men utsikten mot det glittrande Bottenhavet var enastående. Eftersom jag saknade fiskekort kunde jag inte fixa min egen middag
Jag smög mig bort till Soltuna Restaurang istället. Där var det bröllopsfest och jag sopade till mig ett fat rykande varm laxsoppa och ett par skivor mustigt åländskt svartbröd innan jag drog vidare.

Nu var målet Finströms kyrka i Godby med anor ända från 1100-talet.
Sägnen förtäljer att den byggdes med hjälp av en jätte som var lite klen till förståndet. Precis när han skulle sätta kyrktuppen på plats insåg han det farliga i bygget. Nu skulle Vite Krist säkert komma och förvandla alla jättar och troll till sten! Så jätten kastade sig handlöst genom kyrktaket för att rasera bygget – men för sent.
I samma ögonblick förvandlades han själv till sten och hans huvud blev för evigt fast i takvalvet under kyrktornet.
”Forskarna får säga vad de vill, men han var inte den vi sökte”, säger Packan övertygande. När vårt troll hade huvudet på Åland hade han ju fötterna i Lund: Det förstår ju vem som helst att ett så stort huvud inte fått plats i en så liten kyrka.


”Glasklar logik, Packan! Vad gjorde du då?`”
”Jo, jag hade ju hört talas om Djävulsberget vid Bomarsund Fästning, och ett sådant ställe måste man ju utforska. På vägen passerade jag Kastelholm och där blev jag till min förskräckelse beskjuten!”
”Beskjuten?”
” Ja, jag råkade flyga över Ålands Golfklubb. De hade många bollar i luften samtidigt, om man säger så! Jag fick gå ner och lugna mig vid Vita Björn, det gamla kronohäktet som har blivit fängelsemuseum på gamla dagar. Mycket intressant, men inte ett spår av vår jätte. Jag tog ett extravarv runt Slottet också. Pampiga murar, men här är om och tillbyggt så många gånger att inte ens en rättsmedicinare skulle kunna finna några spår där!”

Resterna av Bomarsund Fästning ligger i skuggan av Djävulsberget som med sina 62 meter ger god utsikt över ruinerna. ”Berget lär ha fått sitt namn av att Djävulen kom på besök, 1842 tror jag det var, och höll på att dansa livet ur en ung prästfru. Ryssarna byggde fästningen, som inte ens var färdig när fransmännen och engelsmännen intog den!
De anföll från landsidan, de sluga rackarna och det var inte ryssarna beredda på” fnissar Packan förtjust

Intill Bomarsund ligger Prästö, kallad de dödas ö på grund av alla gravfält från dessa och andra dystra tider. Den passerade vår trollpacka på sin färd som via Vårdö och Kumlinge
sträckte sig till Brändö i nordöstra Åland.
”På Vårdö hade jag gärna stannat ett tag och besökt Sally Salminens födelsehus,” säger Packan. ”Det var hon som skildrade öbornas liv så mästerligt i boken ”Katrina”. Men tiden tvingade mig vidare till Brändö. En vacker ö, men seglarna får verkligen se upp där, för där är tätt mellan grund och grynnor.
På Brändö övernattade jag på trivsamma Hotell Gullvivan, som fått sitt namn efter Ålands landskapsblomma, skall du veta!”

Tidigt följande morgon ställdes kursen rakt söderut, till Kökar.
Det blev en lång resa, för eftersom det var häckningstid (15/4 – 15/6) var i princip alla kobbar och skär på vägen fridlysta.
”Jag var nyfiken på det förtrollade votivskeppet i Kökars kyrka”, berättar Packan . ”Du vet det där som rör sig och talar om för öborna hurudan vinden skall bli! Kusliga grejer, även för en gammal trollkärring som jag.
Sedan fortsatte jag direkt till Föglö och där var det bebyggelsen i Gamla Degerby som fångade mitt intresse. Jag mötte en gammal gumma som påstod att Bellman varit där och diktat, men det lär visst bara vara en skröna.”
”Några spår av jättar eller troll?”
”Inga alls, så det var bara att fatta kvasten och flyga vidare. Jag beslutade mig för att strunta i Lemland och Lumparland – ett konstigt namn på en av Fredens Öar, tycker jag – och istället göra ett rejält besök i Mariehamn, huvudstaden.
Och det var en charmig liten stad skall du tro. Men inte nog med det! Där finns ett flertal intressanta muséer och massor av sysselsättning för alla de turister som årligen besöker staden.

Själv landade jag på akterdäcket till S/S Pommerns, den enda fyrmastade barken i världen som är bevarad i originalskick. Den gamla handelsboden i Köpmannagården kollade jag in, liksom Övernässtugan som är stadens äldsta byggnad.
På biblioteket letade jag efter ytterligare information om jättar och troll, och på konstmuséet sökte jag efter tavlor som möjligen kunnat inspirera Felix Körling när han skrev sin visa. Men ingenting fann jag, och nu var det tid att polera kvastskaftet och flyga hem!”
”Var det någonting mer du hade velat göra, men inte hann med”, frågar jag avslutningsvis.
”Oja, massor”, svarar packan entusiastiskt. ”Jag hade gärna prövat Ålvados, det goda äpplebrännvinet. Och en vecka i något av de fina stugorna, med bastu och egen båt, hade suttit som en smäck.
Men det finns mycket mer att uppleva på dessa fantastiska öar, så det här var nog inte min sista resa.”
”Trots att du inte fann några spår av jätten”, retas jag.
”Äsch, han är ju bara ett påfund av Felix Körling”, fnissar Packan förnöjt. ”Det har jag vetat hela tiden, men det sa jag inte till dig, för då hade jag inte fått åka”