Tänk dig att avsluta dagen med att flytta ner strandstolen till vattenbrynet och med den milda vinden som enda sällskap se solen sjunka ner i Medelhavet.
Så gör Inger Menyhart som för fyra år sedan lämnade Sverige för ett liv som pensionär på Cypern
”Det finns de som kallar mig Shirley Valentine”, skrattar Inger när hon hälsar oss välkommen till sitt paradis som, statistiskt sett, bjuder på 340 soldagar om året.

Gillar du sol och bad?
Då skall du resa till Cypern.
Gillar du att känna historiens vingslag?
Då skall du resa till Cypern.
Gillar du god mat och goda viner?
Då skall du resa till Cypern.
Vill du ha ett varmt och trivsamt liv som pensionär i en miljö där den svenska kronan räcker lite längre än i Sverige?
Då skall du pensionera dig i Cypern!

Det är vad Inger Menyhart, 66, har gjort.
För fyra år sedan bestämde hon sig.
Sålde och skänkte bort allt hon inte behövde och lastade res-ten i en container för vidare befordran till Larnaca, den livaktiga hamnstaden som har utvecklats till republiken Cyperns affärscent-rum.
Här, på den sägenomspunna medelhavsöns sydöstra del, har man en utmärkt utgångspunkt för att tränga djupare in i Cyperns dramatiska historia.
En historia som idag bland annat lever kvar i form av en grön linje på kartan. En linje som delar såväl hela ön som den murom-gärdade huvudstaden Nicosia i två delar.
En linje som fortfarande markerar gränsen mellan den inter-nationellt erkända republiken Cypern och den Turkiska Federala Republiken i norr som endast är godkänd av Turkiet.
Så har det varit sedan ockupationen 1974 och även om grän-sen nu går att passera på flera ställen är det inte många som tror på en snar återförening mellan de två republikerna.

Många svenska turister som besöker Cypern kommer inte mycket längre än till stränderna. Det är synd, för detta är en ö som besitter en omväxlande skönhet, från Olympus snöklädda bergstoppar till de vilda mufflonfåren som sorglöst strövar kring i Akamashalvöns vildvuxna skog.
På vägen dit passerar man de mytomspunna Afroditebaden där skönhetsgudinnan själv sägs ha tumlat om med sina många äls-kare.
Får man en kallsup av detta klara vatten lär man bli hopplöst förälskad i nästa människa man ser.
Praktiskt taget överallt kan man också träffa på spår av de olika kulturer som härskat på Cypern, från stenåldern via den by-santinska eran fram till det ottomanska väldet och våra dagar.

Det är dock inte så alldeles lätt att ta sig fram till alla sevärdheter på Cypern. Mellan de fyra största städerna finns dagliga bussturer men många destinationer når man bäst med bil.
Biluthyrare finns där turisterna finns och särskilt under lågsä-songen är det inte omöjligt att få hyra bil två dagar till priset av en, eller något annat specialerbjudande. Små öppna,fyrhjuliga
fordon finns även att hyra, liksom motorcyklar och vanliga cyklar,

Cypern har dock vänstertrafik, en kvarleva från den tiden då eng-elsmännen styrde och ställde på ön.
Bra är också att veta att bilbälte är obligatoriskt, hastighets-överträdelser bötfälls på platsen, att köra bil onykter är ett brott lik-som att tala i mobiltelefonen samtidigt som man kör.
Det senare är en lag som de lokala taxichaufförerna inte tycks ha blivit informerade om.

Men vad är det man måste se, först och främst?
Vi drar ner våra strandstolar till vattenbrynet för att fråga Inger. Solen står nu lågt över Medelhavets grönblå vattenyta och det är nästan vindstilla. Två små segelbåtar glider långsamt, lång-samt förbi. Snart får de nog ta fram årorna för att komma i hamn innan det blir mörkt.
”Åh, det är så mycket”, säger Inger med en suck. ”Det genui-na folklivet i de små byarna. Det fantastiska Cypernmuséet, och det gamla Nicosia, innanför stadsmuren. Saltsjön utanför Limassol, när flyttfåglarna sträcker. Och på norra delen av ön Kyreniaborgen med Skeppsbrottsmuséet…”

”Hur väljer du själv bland alla godsakerna”, frågar vi.
Då tittar hon på oss och ler brett. Vi vet att hon brukar hjälpa sin vän Matteo med att hålla den här delen av stranden fin och stä-dad, att ställa ut och samla in stolar.
”När Matteo inte behöver hjälp”, säger hon. ”När jag har tid och lust. Då händer det att jag tar första bästa buss och åker dit den bär mig.
Det är mycket roligare än att planera.
Mycket mera givande, och precis så fritt från regler som hela mitt liv här nere är.
Här gör jag faktiskt i mycket stor omfattning precis vad som faller mig in.
Det är en paradisisk tillvaro!”

Det hörs att hon menar vartenda ord. Vi hjälps åt att dra upp sto-larna och placera dem där de skall vara över natten.
Inger plockar upp ett par cigarettfimpar som någon slarvig tu-rist lämnat kvar i sanden. Hon utstrålar en tillfredsställelse med sitt liv som gör att vi måste fråga:
“Ge oss några goda skäl till att svenska pensionärer skulle lämna trygga Sverige och flytta till Cypern.”

På den frågan behöver hon inte fundera länge.
”De vänliga, hjälpsamma människorna.
De låga levnadskostnaderna.
Det fantastiska klimatet, utom på högsommaren då det kan bli ruggigt varmt och fuktigt.
Jag betalar skatt i Sverige och med mitt EU-kort får jag och andra svenska pensionärer här nere snabb tillgång till fri sjukvård, fri tandvård och fria mediciner. Och vi åker gratis på de kommuna-la bussarna!

Dessutom känner jag mig trygg här, kriminaliteten är låg och jag kan vandra ner till en bar efter mörkrets inbrott utan att grubbla över om någon fuling förföljer mig.
Jag har aldrig ett ögonblick ångrat att jag flyttat hit.”

”Och när du blir äldre”, envisas vi. ”Kommer du inte att flytta hem då?”
Inger tittar frågande på oss.
”Hem?”, säger hon. ”Det här är mitt hem och det har jag inga som helst planer på att lämna.

Fotnot:
Shirley Valentine (Willy Russel) är en teaterpjäs och senare film om hur en engelsk hemmafru dramatiskt lämnar sin inrutade tillva-ro och återfinner sitt sanna jag under några händelserika veckor i Grekland. Huvudrollen i filmen (1989)gjordes av den engelska skådespelaren Pauline Collins.