Ordet ’shalom’ betyder ”god dag” och ”adjö”. Men framför allt betyder det ”fred”, vilket de människor jag samtalar med i Israel ständigt framhåller.
För människorna här, de 'vanliga' människorna, vill ingenting annat än samarbete, fred och avspänning.
Men det politiskt möjliga är i Mellanöstern, som på så många andra håll i världen, en helt annan sak.

Det Heliga Landet.

Det lilla sargade landet vid Medelhavets sydöstra del, som rymmer så mycket av spännande, mytiska berättelser och dramatisk, verklig historia. Som är så fyllt av geografiska namn vilka erinrar om barndomens lektioner i kristendom och geografi.

Redan som liten drömde jag om att en gång få se de sägenomspunna platserna där så mycket av mänsklighetens historia skapades. När chansen slutligen uppenbarade sig, i form av en inbjudan från den israeliska turistmyndigheten, frågade både familj och vänner om jag verkligen skulle resa.

”Är det tryggt att resa dit?”, frågade de.
En befogad fråga, men faktum var att det just då rådde ett lugn som gjorde att objektiva bedömare ansåg det ofarligt för turister att besöka Israel.

Under en vecka tillhör jag en grupp på fyra skribenter som inbjudits för att besöka det historiska Israel. Lena och Sune kommer från Västerås, Elin är en frilansare från Hamar i Norge.

Vår guide heter Birgit och kommer ursprungligen från Danmark.
Birgit bor i Isreal sedan 1976 tillsammans med sin make, Reuven, som är en av de som undkom med livet från fasorna i andra världskrigets koncentrationsläger.
Hon är en piggögd, livlig kvinna med en kunskap som tycks outtömlig och en underbart förlåtande humor

Tel Aviv, vår första anhalt,är en stad som är bara drygt hundra år gammal men ändå gör skäl för benämningen ”historisk”. Som ett litet smycke i staden ligger nämligen antikens Jaffa som, enligt legenden, fått namn efter Noas tredje son, Jafet.

På Kung Salomos tid var Jaffa en viktig hamn där skeppen lossade virke som bland annat skulle användas vid byggandet av Jerusalems tempel. Idag är den pietetsfullt restaurerade staden säte för en konstnärskoloni som är en god representant för nutida israelisk konst. Efter en promenad i de gamla stensatta gränderna besöker vi det världsberömda Ilana Goor Museet som dels visar prov på Ilana Goors eget konstnärskap men också verk av ett flertal andra betydelsefulla israeliska konstnärer.

Ilana Goor Museet liknar inget jag tidigare sett. Det ligger med en enastående utsikt över Medelhavet och flera av konstverken är placerade utomhus. Bland de många fantastiska skulpturerna fångas jag särskilt av en komposition kallad ”Efter måltiden”. På ett grovhugget bord, som i form och storlek erinrar om bilder av det bord vid vilket Jesus och hans lärjungar intar den sista måltiden, har konstnären komponerat ett verk som erinrar både om denna och om mänsklig överkonsumtion.
Ett mäktigt konstverk som med sitt dubbla budskap också förefaller en smula skrämmande.

Tel Aviv ligger direkt vid Medelhavskusten vilket gör staden till ett självklart badresemål för många besökare i Israel. Men staden har även mycket övrigt att erbjuda. Loppmarknader, matmarknader, klädmarknader, nattklubbar och ett mycket rikt kulturliv kan förleda en bekväm turist att stanna länge i Tel Aviv.
”Den Vita Staden” till exempel, med dess koncentration av byggnader i Bauhaus-arkitektur är både vacker och kulturhistoriskt intressant. Den är dessutom en av de fem platser i Israel som numera finns med på Unescos Världsarvslista.
Vi kommer att besöka ytterligare två av dessa och även Jerusalem, som dock av Unesco inte betraktas som världsarv, som följd av att staden är politiskt delad.

Redan nästa dag får vi uppleva det andra världsarvet, den så kallade ”Rökelsevägen”. Den Israeliska turistmyndigheten har tilldelat oss en chaufför som skall köra oss runt i landet. Han heter Nachson och hämtar oss redan klockan halv åtta för en färd genom Negevöknen.


Kvällen innan har Elin, vår norska deltagare, beslutat att vi skall ha jordgubbar med på resan och Nachson gör därför ett snabbt stopp vid Carmels utemarknad. Där dignar stånden redan under dagsfärska grönsaker och frukter. Raskt inhandlar vi två kilo jordgubbar till det fascila priset av 8 shekel, ungefär sexon kronor i svenska pengar. Fantastiskt!

Vi åker i en rymlig och bekväm minibuss vars luftkonditionering nu får kämpa en ojämn kamp med den pressande ökenvärmen. Som bilförare är Nachson en ren ekvilibrist. Det kommer han att visa ett stort antal gånger de närmaste dagarna. Israel är starkt trafikerat även på ökenvägarna. Där gäller dessutom att en eller annan vilsekommen kamel kan dölja sig bakom nästa vägkrök. Då gäller det att hålla tungan rätt i munnen så att undanmanövern blir lagom dramatisk.

Efter ungefär ett kilo jordgubbar når vi lämningarna efter den nabateiska staden Avdad. För 2 000 år sedan var den här platsen en viktig länk i ”Rökelsevägen”, den karavanled som fraktade rökelse, myrra och andra varor från Arabien till Medelhavskusten och därifrån vidare ut i världen.
Enligt sägnen var det också den här vägen drottningen av Saba färdades på väg till sitt möte i Jerusalem med Kung Salomo för att överbringa dyrbara gåvor men också förundras över konungens märkvärdiga visdom.

Nabateerna hade arabiskt ursprung, berättar Birgit. Staden Avdad och hela Rökelsevägen utnämndes år 2005 av Unesco till världsarv. Här finns imponerande tempelruiner, rester av ett antal badhus, en keramikfabrik och ett flertal andra byggnader. Staden ligger strategiskt, på en höjd med vidsträckt utsikt över det omgivande landskapet, för att man i god tid skulle upptäcka eventuella faror.

Under bilturen genom öknen har jag betraktat de brungula bergsformationerna som faktiskt mest liknar gigantiska grushögar. Vår nästa anhalt bjuder istället på ett dramatiskt bergslandskap som erinrar starkt om de röda bergen i Arizona. Inte lika djup som Grand Canyon men mer än fyra mil lång är Makhtesh Ramon, en mäktig kraterliknande förkastning som bildats genom en kombination av jordskorpans rörelser och naturlig erosion. Senare samma dag skall vi bekanta oss närmare med den särpräglade naturen, men om detta är vi ännu så länge lyckligt ovetande. Från vår nuvarande utsiktspunkt kan vi inte ana vilka strapatser den resan kommer att erbjuda, och tur är det.

En frugal lunch bjuds vi på i hägnet av ett beduinläger som förefaller äkta nog. Vi sjunker ner på de väl använda madrasserna och tittar fascinerat på hur maten tillagas på ett sätt som säkert strider mot de flesta paragraferna i den svenska hälsovårdsstadgan. Det blir nybakade pitabröd med hemmagjord humus och en rad andra typiska fyllningar som vi avnjuter tillsammans med kokhett och toksött te, serverat i små, små muggar.

Efter maten berättar vår värd, en ung beduin, en märklig historia om kaffets roll i beduinernas liv. Han säger att varje familj har en egen rytmisk melodi när de mal, eller snarast krossar, kaffebönorna som är mycket hårt rostade. Detta sker i en kolsvart, grytliknande tingest, en sorts jättelik mortel helt enkelt, som lika gärna kan vara tillverkad av sotigt trä som gammalt järn. Rytmen sprids kring nejden av en het middagsvind som också får tältdukarna att fladdra. Alla gäster, objudna eller bjudna, skall erbjudas kaffe, det är en självklar artighet.

Genom sitt sätt att acceptera kaffet signalerar gästen om visiten bara är av tillfällig natur eller om han kanske kommit för att diskutera att viktigt problem med värdfolket. Skulle så vara har gästen rätt att stanna hos sin värd i upp till tre och en tredjedels dag. Under den tiden måste han besluta om han verkligen vill berätta om problemet. Kanske finner han det så bagatellartat, eller kontroversiellt, att han väljer att tiga. Då accepterar värdfolket detta och gästen packar och lämnar dem i god sämja.

Vi noterar att gästen i berättelsen är en ”han” och det är tydligt att kvinnor inte har mycket att säga till om bland beduinerna här, som fortfarande praktiserar månggifte. Vår unge beduin berättar leende och inte utan stolthet att hans far har sex hustrur och han själv över trettio syskon.

”Men saker och ting förändras”, säger han, och trollar som exempel fram en ringande mobiltelefon av senaste snitt ur sin klädnad. På vägen har vi också sett hur många av beduinernas enkla plåthyddor har rejäla parabolantenner på taken, som skvallrar om nutidens omutliga framfart.

”Visst!”, skrattar vår värd. ”Det dröjer nog inte länga förrän kamelerna föds med faxmaskiner i pucklarna, också!”

Faxmaskiner?!

Finns det dylika fortfarande?

Under vår måltid har en luggsliten jeep parkerat i utkanten av lägret. Birgit signalerar att det är dags för oss att fortsätta.

Nachson, vår bussige chaufför, gör ingen min av att resa sig men skakar skrattande på huvudet som tecken på att han inte skall följa med på den förestående bilturen.

Inte heller Birgit reser sig utan pekar mot den väl inkörda jeepen varifrån nalkas ett brunbränt kraftpaket som presenterar sig som Adam Sela. Han ger oss en reklamtrycksak som berättar att hans yrke är att sälja ”Utmanande upplevelser”.

Den reklamen ljuger inte. I vad som på de smala, slingrande och obanade vägarna upplevs som rasande fart bär det av in i förkastningens krater och utför dess branta sidor. Nu kan vi, om vi har mod att hålla ögonen öppna, ta del av den minst sagt dramatiska naturen på mycket nära håll.

Stigarna vi färdas på lutar både framåt och sidledes och jeepen beter sig på ett sätt på som, om Isaac Newton hade sett oss, hade fått honom att fundera både en och två gånger över tyngdlagen validitet.

Men Adam Sela ler med hela sitt solbruna ansikte och tycks ha full koll på den vådliga framfarten. Efter några oerhört långa och kusliga kilometrar når vi till allas glädje åter någorlunda plan mark och mitt hjärta lämnar sitt långa gästspel i halsgropen, om än med viss tveksam.

Adam visar sig också vara en mycket kunnig och engagerad guide och beskriver humoristiskt och livfullt de karga livsvillkor som gäller de djur och växter som lever i den här delen av öknen. När vi, fortfarande rejält omskakade, halvannan timme senare återkommer till beduinlägret flinar Nachson lite försmädligt åt oss.

Han vet tydligen exakt vilka påfrestningar vi utsatts för.

I kvällningen nalkas vi turiststaden Eilat, Israels sydligaste punkt. Eilat är frihandelsområde och centrum för Israels diamantindustri vilket kan locka till köp. Men för att handla av de vänligt övertalande försäljarna måste man nog vara endera mycket rik eller också mycket kunnig.

Jag föreställer mig att en vecka i Eilat är ganska lik en vecka på någon turistort i Spanien, bara med den skillnaden att det här knappt finns någon äldre bebyggelse.

Till skillnad från Medelhavet bjuder Röda Havet dock på levande korallrev med massor av tropiska fiskarter, som man kan beskåda på nära häll i ett undervattensobservatorium. Och att få ta en simtur tillsammans med de inhägnade delfinerna , som man får göra vid Dolphin Reef i Eilat, roar naturligtvis många turister.

Jag studerar simmarna ett tag och undrar om delfinerna har lika roligt.

Samma tanke slår mig när vi senare på dagen rider ut i öknen på var sin kamel.
Vi utgör sluttampen på en liten karavan av ungefär 20 kameler.
Min kamel heter Lena och är namne med Sunes hustru varför han genast tar chansen att kalla henne för ”min lilla kamel”.

Skumpande på kamelryggen får även de enklaste skämt guldkant och vi skrattar nästan hela tiden till stor förundran för övriga kamelryttare.

På vägen till Döda Havet skall vi, följande morgon, besöka Timnaparken, en plats där man lär ha brutit koppar redan tretusen år före vår tideräkning.

Birgit berättar att man på flera håll i Israel har återupptagit utvinningen, tack vare de stigande priserna på koppar. Effektivare teknik gör att man idag kan få en lönsam produktion, även från råvara som bearbetats för flera tusen år sedan.
Både ekonomiskt effektivt och miljömässigt fördelaktigt!

Från Timnaparken går färden till Masada, den sägenomspunna klippa på vilken Herodes kring åren för Jesu födelse uppförde ett enastående palats. Klippan höjer sig 440 meter över Döda havet, vilket i verkligheten betyder att den ligger ungefär i det vi kallar havsnivå. Döda Havet ligger nämligen på jordens lägsta punkt, det vill säga drygt 400 meter under havsytan.



Masada är ytterligare ett av Israels världsarv. Att platsen är internationellt bekant beror nog mindre på resterna efter Herodes byggnation än på den tragiska episod som utspelade sig i samband med Jerusalems förstörelse. Då slog romarna år 70 (eKr) ner den stora judiska revolt som utbrutit fyra år tidigare.

Ungefär tusen judar, under ledning av en man vid namn Elazar Ben Yair, lyckades fly undan massakern och förskansa sig innanför Masadas murar.
Efter några år tröttnade romarna på detta och belägrade klippan och till slut tvingades de inringade inse att slaget var förlorat. För att inte falla i romarnas händer begick de inringade kollektivt självmord. Två kvinnor och fem barn som gömt sig en av klippans vattencisterner överlevde dock och därför är berättelsen känd idag.

Den amerikanska långfilmen Ben Hur med Charlton Heston i huvudrollen är en oerhört romantiserad skildring av denna händelse.

Omtumlade av alla intryck nalkas vi sent på eftermiddagen vid Döda Havet.
Före middagen hinner vi med såväl ett bad i sjön ifråga (man flyter verkligen som en kork!) som en ljuvlig men svårsköljd lerinpackning i hotellets spa.
Den mineralrika leran känns som en välgörande hudbalsam men visar sig vara oerhört svår att bli av med. Jag hade ingen aning om att min klädsamt rundade lekamen har så många veck och skrymslen som man kan gömma lera i.

Påföljande morgon anträder vi så färden till Jerusalem, den sista anhalten på vår händelserika resa.

På vägen besöker vi en Botanisk trädgård som skapats i en oerhört välskött kibbutz. En äldre man visar oss runt bland de drygt 900 olika arterna. Nordiska växter lyser dock med sin frånvaro, de klarar inte det torra och varma ökenklimatet. Därifrån fortsätter vi till Nationalparken Qumran och förundras över den grotta där tre fåraherdar år 1947 fann de första av de keramikkärl som innehöll det vi nu kallar ”Döda Havsrullarna”.

Birgit pekar, berättar, förklarar och läser högt ur Bibeln samt jämför dess texter med den verklighet som moderna historiker kunnat klarlägga.

Ämnet är högintressant och ofta finner man en rent förbluffande samstämmighet mellan den traderade bilden och verkligheten. Man kommer på sig själv med att vilja stanna kvar och lyssna och lära ännu mer om det som ju är bakgrunden till vår egen tillvaro.

Vi anländer vid tvåtiden på eftermiddagen till Olivberget, som jag i hela mitt liv trott heta Oljeberget. Härifrån har vi en enastående utsikt över den gamla staden och det landmärke som utgörs av den guldglänsande kupolen på Klippmoskén som uppfördes av muslimerna år 681 (eKr)

På Olivbergets sluttningar har olivträden fått ge plats för en jättelik gravplats. Det är den äldsta och samtidigt mest eftertraktade judiska gravplatsen i världen, för i judisk tradition är det just hit Messias en dag skall återvända för att uppväcka de döda.

Uråldriga olivträd finner vi däremot i Getsemane Örtagård strax intill. Riktigt hur gamla de är vet ingen, för olivträdet tillhör de arter som inte bildar årsringar. För att beredas tillträde till Örtagården måste vi byta från shorts till kjol och långbyxor

Det passar bra, för vi skall också göra ett besök i Alla Nationers Kyrka, kallad så för att den byggts med ekonomiskt stöd från ett stort antal länder. Kyrkan kallas även ”Våndornas Kyrka” för den är uppförd på den klippa i Getsemanne där, enligt legenden, Jesus, bad till Gud aftonen innan han arresterades.

I Gamla Jerusalem håller staden just på att vakna när vi, morgonen därpå, vandrar in genom en av portarna i den uråldriga stadsmuren.

Här är vår viktigaste uppgift för dagen att följa Via Dolorosa, det vill säga den väg som Jesus skall ha vandrat för att nå fram till platsen för korsfästelsen på Golgata.

Birgit berättar detaljerat om hur vandringen fortskred via fjorton särskilt utmärkta anhalter. På den platsen var det Jesus lyfte sitt kors, just där dignade han och föll första, andra och tredje gången, där kom Maria honom till mötes och dit, just dit, hade han nått när Veronika torkade hans blodiga panna med sin svetteduk.

Historien kommer oss mycket nära, trots alla månglare utefter Via Dolorosa som just är i färd med att öppna sina butiker. Här kan man köpa allt från juveler och antika föremål till döda hönor, obskyra DVD-skivor och laxfärgade damunderkläder. Det ger en liten bisarr bismak till upplevelsen och man erinras om berättelsen om krämarna och helgedomen..

Utan att jag lägger märke till det nalkas jag bakifrån av en arab som av något skäl upptäckt att jag är svensk. Han viskar "den svenska man" att han av en tillfällighet råkar ha ett mycket värdefullt historiskt föremål som han kan sälja just till mig för den futtiga summan av bara tolvhundra Shekel.

Jag har inga planer på att göra affärer med honom men frågar ändå vad det är för märkvärdigt föremål han talar om. Han ser sig snabbt omkring innan han åter lutar sig fram mot mig och viskar: ”Det är den slunga med vilken David dräpte Goliat!”.

Man måste nog se ganska korkad ut för att få ett sådant erbjudande tänker jag lite sårat, samtidigt som jag skyndar på stegen för att hinna upp de andra.

Naturligtvis besöker vi även den så kallade Klagomuren, judendomens allra heligaste plats. Det är en solig måndagförmiddag och platsen är redan till trängsel fylld, såväl av djupt troende som av nyfikna betraktare.

Själva muren byggdes omkring år 20 (fKr) och är till stora delar intakt. Inne i ett djupt valv, till vänster om själva muren, står ytterligare ett stort antal män i olika åldrar och ber. Där inne får man av respekt för de bedjande varken fotografera eller samtala. Men däremot tillåts en stor och larmande golvrengöringsmaskin härja fritt bland de rättrogna. Märkligt.

Denna sista dag av vårt besök i Israel avslutas med ett besök i Yad Vashem, äreminnet över de miljontals judar som omkom i förintelselägren under det andra världskriget.

Yad Vashem består av ett flertal olika ”muséer” som skildrar olika delar av händelserna, från nazisternas maktövertagande till händelserna vid krigsslutet.

Totalt finns här mer än tjugo olika minnesanläggningar och det tar inte lång stund att inse att Yad Vashem verkligen är värt ett besök när man inte, som vi, behöver spara på tiden.

I den del som av Yad Vashem som kallas Historiska muséet vandrar besökarna fram igenom hela det tragiska händelseförloppet, från 1930-talets skräckinjagande bokbål till de oerhörda avslöjanden som kom till världens kännedom i samband med krigsslutet. Framställningen är hela toden mycket saklig och osentimental vilket medverkar till att göra den sällsport gripande.

Det särskilda minnesmärket över de judiska barn som omkom under Förintelsen består av en grotta vars enda belysning utgörs av fem, ständigt brinnande, levande ljus. Dessa små ljuskällor återkastar sina fladdrande lågor via ett sinnrikt spegelsystem som gör att man tycker sig se en och en halv miljon ljuslågor. Var och en av dem symboliserar ett barn som blev offer för nazisternas förföljelser.

Samtidigt som man ser bilder av de omkomna läser kvinnliga och manliga röster upp namn, ålder och hemort på dem. Denna ihågkomst pågår dygnet runt, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Det är en upplevelse som aldrig kommer att lämna mitt minne.

Det drar en kylig vind över Jerusalem när vi lämnar Yad Vachem för att återvända till vårt hotell och förbereda morgondagens hemresa.

Ingen av oss säger någonting.

Tystnaden talar så oerhört mycket tydligare.