The Bubble Room på ön Captiva, en subtropisk sandrevel i Mexikanska Golfen, talar om sig själv som den mest omåttliga restaurangen i världen.

Omåttligt smaklöst dekorerad, omåttliga matportioner, omåttligt trivsamma servitörer och omåttligt populär är den verkligen och om du tänker dig att inta din middag där får du i regel vänta i baren på att ett bord skall bli ledigt.

Reservationer accepteras inte men väntetiden brukar aldrig bli besvärande lång.


Jag hade redan före avresan från Sverige bestämt mig för att gå dit och äta middag minst en gång. Avståndet från min skrivarlya på tvillingön Sanibel var strax under en mil, en biltur på drygt en halvtimma i det sammetsmjuka kolmörker som råder nattetid på dessa öar som saknar kommunal gatubelysning.

Detta är en anpassning till naturen som är fullständigt självklar för de bofasta. Stora delar av öarna är naturskyddade och här fanns ”ekoturism” långt innan ordet skapades. Här försöker man leva i symbios med det rikliga djurlivet och gatubelysning skulle göra det svårare för många av de nattligt aktiva djuren att jaga och orientera sig.

Bilisterna uppmanas till att köra långsamt och med stor uppmärksamhet för att hinna bromsa i tid om en alligator, en sköldpadda eller en familj tvättbjörnar skulle korsa vägbanan.

Numera är restaurangen ombyggd men det här året låg baren på översta våningen i det märkligt dekorerade, rosafärgade trähuset. När jag beställde min Campari med sodavatten var jag den ena av bara två gäster i en lokal som säkert rymde ett sextiotal sittande personer. Den andre gästen satt med ryggen mot mig vid bordet framför mitt.

Jag såg egentligen bara en kal hjässa med en krans av vältrimmat, stålgrått hår. Samt att han höll på att inmundiga en sådan där paraplyförsedd longdrink som lätt kan förefalla en smula skrattretande.

Jag minns att jag bedömde hans ålder till ungefär sextio år.



I barens centrum tronade en magnifik vit flygel som trakterades av en välnärd ung man i svart kostym. På instrumentets notställ stod en pärm vars rygg var minst tio centimeter bred. I den trängdes de noter utan vilka musikanten föreföll oförmögen att ta en enda ton.

Värre ändå; även med noter framför sig var han sannolikt den sämsta pianist jag lyssnat till ända sedan jag i mitten av nittonhundrafyrtiotalet tvingades växa upp till tonerna av hur grannflickan Gunnel i tre års tid förgäves försökte lära sig spela ”Kom lilla flicka dansa med mig” med båda händerna.



Efter att ha malträterat ett antal typiska evergreens vände pianisten sig till sin diminutiva publik och frågade om den hade några önskemål. Hade jag tvingats svara uppriktigt hade jag nog bett honom lämna lokalen och investera de pengar han redan tjänat i en rejäl pianokurs. Men gudskelov satt gråhårsmannen närmare pianisten än jag och det var på honom denne placerade sin bedjande blick. Efter en stunds tystnad sa han, med tydlig irländsk accent:

”Do you know how to play ”Londonderry Air”?

”Play what, Sir?", sa pianisten hjälplöst.

Antingen hade han svårt att förstå gråhårsmannens engelska eller också hade han ingen aning om vilken melodi han ombads att spela.

”May be you know it as ”Danny Boy”, sa irländaren, men pianisten såg alltjämt helt ovetande ut.

”Ge mig ett c-dur ackord”, sa irländare tålmodigt och det var uppenbarligen ett önskemål inom ramen för pianistens kunskap. Hans anslag var mjukt och trevande och blev märkligt nog en perfekt bakgrund till irländaren som plötsligt började sjunga!

” Oh Danny boy, the pipes, the pipes are calling

From glen to glen, and down the mountain side

The summer's gone, and all the flowers are dying

'Tis you, 'tis you must go and I must bide.



Rösten var späd men klockren och mycket känslosam och trots att jag aldrig besökt Irland fångades jag genast av hans framförande. Vare sig han kände igen melodin eller inte slog pianisten nu an smeksamma accord som lika självklart som följsamt bildade bakgrund till sångaren som nu reste sig upp.



“But come ye back when summer's in the meadow

Or when the valley's hushed and white with snow

'Tis I'll be here in sunshine or in shadow

Oh Danny boy, oh Danny boy I love you so.”



Nu var det späda i rösten helt försvunnet!

Det som nu välde fram ur gråhårsmannen var tonerna från en välskolad irländsk tenor, en gudabenådad sångare som med sin röst skulle vara en prydnad på vilken som helst av de stora operascenerna i världen.

När han påbörjade visans andra vers var vi inte längre ensamma i baren. Ett stort antal av restauranggästerna hade lämnat sina bord och fyllde nu hela trappan och även en del av baren.

Jag lade märke till att en del av dem fortfarande hade sina matbestick i händerna och såg även, till min tillfredsställelse, att det inte bara var mina egna ögon som tårades av den musikaliska upplevelse vi så oväntat bjöds på.



När de sista tonerna av den sista refrängen förklingat rungade leveropen och applåderna smattrade mot den lille mannen som nu vände sig om och bugade lite generat mot sin begeistrade publik.

Då kände jag igen honom!

Inte så att jag visste vad han hette eller så, men jag hade sett honom i TV många gånger. Oftast som polisman eller plit och sällan i särskilt framträdande roller.

”Da capo” ropade flera i publiken, men irländaren skakade avvärjande på huvudet. Samtidigt kom en servitör och informerade honom om att hans bord nu var ledigt och folkmassan lämnade motvilligt trappan för att släppa fram sångaren.

En rödbrusig gentleman i flamingomönstrade bermudashorts hejdade honom ett ögonblick och sa: ”Vårt sällskap ämnar avsluta kvällen i baren. Det skulle vara en ära för min hustru, som fyller sextio år just i kväll, om ni ville göra oss sällskap på en drink när ni har ätit färdigt!”



Vad sångaren svarade uppfattade jag inte, men jag återvände själv till baren när jag ätit färdigt. Till min besvikelse var han inte där och när jag frågade pianisten fick jag veta att alla fortfarande väntade och hoppades.

Jag beställde en club soda och väntade i drygt en timme innan jag tvingades inse att det inte skulle bli någon ytterligare föreställning.



Det är nu drygt tjugofem år sedan detta inträffade. Varje gång jag sedan dess sett på engelsk TV har jag letat särskilt efter den lille gråhårsmannen med den fantastiska rösten.

Men ännu har jag inte återsett honom och vet alltså fortfarande inte vem det var som den kvällen gav mig en av mitt livs starkaste musikaliska upplevelser.