Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Upp i tid för frukost kl. 06.00. Det var inte den ordinarie restaurangpersonalen som började så tidigt heller. Skulle tippa på ett det var en ur städpersonalen som fick ta sig upp extra tidigt, för när jag senare checkade ut från hotellet så såg jag den ordinarie personalen på plats vid 07.30, när frukosten vanligtvis öppnade. Ställde mig i tid vid byns kyrka, där bussen skulle hämta oss för avfärd mot Milano Linate Airport. Vi fick nog en lite större och lyxigare buss än vad vi behövde för oss 13 personer som skulle med. Vi fick nästan en fullstor buss med parkettgolv och lädersäten där man kunde fälla ut benstöd och luta omkull sätet en bra bit bakåt. Men man ska väl inte klaga ;)

Bussfärden var därför ganska behaglig. Men då bussen var relativt stor hade den en hel del problem att ta sig ner och genom alla hårnålskurvor som vi var tvungna att ta oss igenom för att lämna Ayasdalen. I en kurva körde bussen fast. Hela underredet skrapade i asfalten och i normala fall hade nog de flesta inte reagerat särskilt mycket. Men eftersom vi var ganska högt upp och kurvan omgavs av i princip stup, så var det inte lika roligt längre. Efter några minuters krånglande lyckades chauffören köra loss bussen och kunde fortsätta. Tydligen så hände det varje gång de valde att köra med just den där bussen. Därför höll man på att bredda vägen för att busstrafiken ska kunna flyta på och hantera den ökande mängden turister till Ayasdalen.

Ju närmare Milano vi kom desto varmare blev det, både inne i bussen och utanför. Väl på flygplatsen när man klev ut ur bussen så var det en värmechock som sköljde över en. Garanterat upp emot +35°C ute och strålande sol. Men vi skyndade in i terminalen och checkade in. Klockan var redan runt 11.30 och man hann precis köpa och äta något innan det var dags att borda planet vid 12.20. Alla passagerare trängdes ihop på en transferbuss vid gaten, som tog oss ut till själva planet. Den korta biten från transferbussen och uppför trappen och in i planet, blev det nästan som en kapplöpning då ingen ville vara kvar utanför planet längre än nödvändigt på grund av värmen. En tanke slog mig att det kanske inte var särskilt mycket svalare inne i planet där heller. Men det var det faktiskt. De hade lyckats kyla ner luften i planet så det var riktigt svalt och behagligt. All credit till besättningen för att de lyckades med det. Strax före klockan ett lyfte planet från Linate och drygt 2 tim och 30 min senare landade vi på Stockholm-Arlanda. I lugn och ro gick jag till bagagebandet i vetskapen om att mitt tåg inte skulle gå förrän om 2 timmar. Så det gjorde inget om min väska kom ut sent på bandet eller inte. Vi som vandrat tillsammans under veckan sa hejdå till varandra och när min väska kommit vandrade jag vidare till Sky City för att få i mig lite mat. En McWrap & Co fick det bli. Börjar bli mer av en vana det där. Men det är så ruskigt gott, alltså ;) Och tågresan hem gick smidigt och enkelt utan förseningar.

Ännu en fantastisk vandringsresa, denna gång i Dolomiterna, med mycket trevligt folk och många goda skratt. Även om man reste själv så var man en i gruppen. Tyvärr har researrangören inte lyckats promota resorna till Champoluc tillräckligt bra, och antalet resande dit har inte motsvarat förväntningarna. Arrangören kommer anordna resor dit nästa sommar (2016) också, men sedan ser det ovisst ut. Så vill ni prova på något annorlunda, tycker jag att ni definitivt ska ta chansen nästa sommar.

Copyright © Bejjan888™

Slog upp ögonen och såg en klarblå himmel utanför fönstret. Sista vandringsdagen och vädret skulle visa sig från den bästa sidan med temperatur upp emot +25 °C. Skyndade att checka in på flygplanet tillbaka till Stockholm-Arlanda, dels för att få fönsterplats men också för att få plats så långt fram som möjligt för att undvika att sitta vid motorerna (som är monterade baktill på flygplanskroppen och inte vingarna på en Boeing 717). Frukost vid 07.30 och veckans sista morgonmöte vid 08.45. Vår guide för dagen i den röda gruppen var Patrick och vi skulle få prova på en vandringsled som de inte vandrat längs tidigare under sommaren.

Researrangören hade hyrt in en minibuss som körde oss från hotellet i Champoluc till byn Brusson, därefter svängde bussen av och började köra upp för berget och efter många hårnålssvängar kom vi fram till parkeringen vid Estoul på 1871 höjdmeter. Här började vandringen genom Mosçerela-skogen (Bosco di Mosçerela), vilken gav välbehövlig skugga. Solen låg på och värmde på duktigt, så all skugga var välkommen. Men när vi började närma oss trädgränsen (cirka 2200 höjdmeter) och det inte skulle finnas så mycket mer skugga längs vägen, drog vi ner lite på tempot och gjorde en del extra vattenpauser. Enligt Rebecka, vår vandringsguide, var det ovanligt molnfritt idag och vi fick därför en god utsikt över de omgivande bergsmassiven, inklusive Mont Blanc (4810 m.) och givetvis Monte Rosa-massivet.

Efter ett par timmar kom vi fram till Lago Chamen på höjden 2451 meter, där vi gjorde en paus för fika, teknisk paus och ett dopp för de som önskade. Jag stod över bad denna gång också, då temperaturen knappast skulle skilja sig från övriga sjöar vi stannat till vid.

Patrick upplyste oss om att nästa etapp, gick upp för det berg vi hade framför oss. Eftersom vi nu befann oss ovan trädgränsen och man inte hade något annat att referera till så det ju inte så himla jobbigt ut, visst vem som helst kunde ju se att det var brant, men det verkade inte vara särskilt högt. Men när vi väl börjat vår vandring uppför insåg vi allt mer hur högt upp det ändå var. Det tog nog närmare en timme att ta sig upp till Colle Valnera på 2681 höjdmeter, från Lago Chamen (2451 m.). Men som tidigare nämnt, så var det helt klart värt utsikten därifrån.

En magnifik utsikt över bergen och dalarna vi hade framför oss resulterade givetvis i ett gruppfoto. Här uppifrån hade vi en vid utsikt och kunde även se ner till Rifugio Arp (2431 m.) där vi skulle få äta dagens lunch. Pasta med speck och fonduta, som smakade väl. Fonduta är en typisk förrätt vanligt förekommande i Aostadalen, där Fontinaost blandas med äggula, mjöl och mjölk och den färdiga krämen breds på rostade skivor av vitt eller mörkt bröd. Fontinaosten, Aostas stolthet, har sedan 1995 varit ett ursprungsskyddat varumärke inom EU, vilket innebär att osten bara får produceras i Aostadalen. Fontina görs enbart på opastöriserad mjölk från en speciell ras av kor som endast finns i Aosta.

Efter lunch samlades både röd och blå grupp för gemensamt gruppfoto, innan vandring nedför till den väntande bussen vid Estoul. Efter ungefär 25 minuter var vi tillbaka i Champoluc och Hotel Relais des Glaciers. Efter en välbehövlig dusch och både fot- och skovård var det dags att börja packa för hemfärden imorgon bitti. Vi som skulle flyga tillbaka till Stockholm Arlanda behövde inte checka ut lika tidigt som de andra resenärerna som skulle till Malmö och Göteborg. Ett avslutningsmöte arrangerades i konferensrummet kl. 19.00 där vi haft alla morgonmöten under veckan. Nu bjöds det på bubbel, bildvisning och möjlighet att köpa en USB-sticka med all information (kartor, luncher på Rifugios mm.) samt de bilder som vandringsguiderna Rebecka och Lina tagit av både Röd och Blå grupp under veckan. På hotellet sedan bjöds det på Gala Dinner för oss som bokat via researrangören. Där salladen var entrérätt, första förrätt var skinka och färsk frukt och som andra förrätt var det Ravioli med Auberginer och tomater. Varmrätten var rostbiff med potatis och Courgetter. En avslutande efterrätt med Chou Buns stoppade med Chantilly Cream och chokladsås. Efter middagen var det dags att göra sig skuldfri från den hotellnota man ”dragit” på sig under veckan. Vin och vatten för min del. De tog bra betalt för vattnet och kostnaden för enbart vattnet motsvarade halva notan… nåväl. Det var ju bara att hosta upp pengarna.

Copyright © Bejjan888™

Gick upp i tid till frukosten kl. 07.30 och ytterligare en dag med sol skulle det bli, åtminstone nere i Champoluc, i Ayasdalen. Det såg mindre lovande ut på högre höjd och den topp som vi skulle bestiga under dagens vandring, då det såg ut att vara väldigt molnigt och dimmigt. Efter morgonmötet kl. 08.45 samlades vi utanför hotellet för gemensam jeeptaxi upp till dagens startpunkt. Idag var det Patrick som skulle guida röd grupp igen. Med hjälp av tre stycken Land Rover Defender Jeepar kördes röd och blå grupp via Saint-Jacques och upp till Nana Desouss på 2062 meter över havet. Idag skulle York (Linas och Patricks hund) vara med i röd grupp. York, som tränades inför att bli en Rescue Dog, var bara 6 månader och hade hur mycket energi som helst. Han var högt och lågt på en och samma gång och sprang fram och tillbaka. Kontentan måste ha blivit att York sprungit minst 3 gånger så långt som vi vandrat. Och han älskade att bära omkring på pinnar. Nu snackar vi inte pinnar på 30 centimeter utan snarare grenar på närmare 1,5 – 2 meter. Han verkade heller inte ha någon uppfattning om hur långa pinnarna var, utan han släpade stolt runt på pinnarna.

Stigen var till en början fri från stenar och rötter och ganska bekväm att vandra längs. Men ju högre upp vi kom desto stenigare blev det och solen värmde rätt duktigt kan jag lova. Det blev så pass varmt att York bestämde sig för att lägga sig ner i ett gyttjehål och svalka sig. Där tyckte han att han låg bra och hade det skönt. Och sen for han upp och började skaka av sig all lera… det var ju mindre kul för oss andra. Vi följde alpbäcken Torrente di Nana ett tag innan stigen vek av upp emot Tournalin Dessous på 2544 höjdmeter. Nu började vi komma in bland molnen och efter att ha vandrat i solen någon timme så tyckte åtminstone jag att det var rätt skönt ändå. Synd att utsikten blir så begränsad bara. Strax innan vi kom fram till Tournalin Dessous gick vi förbi två Haflingerhästar som betade lugnt i sin hage. Sen stannade vi till vid Rifugio Grand Tournalin för teknisk paus, fika och påfyllning av vattenflaskor.

Nu följde en ganska intensiv vandring upp till passet Colle Croce (uttal: Kålle Kråtche) på 2801 höjdmeter. Och återigen var stigen svår att se och det kändes bra att ha en bergsguide som kunde bergen innan och utan. Under vandringen uppåt får vi återigen syn på stenbockar, men på långt avstånd. När vi till slut kämpat oss upp till Colle Croce, skulle vi haft en fantastisk utsikt över Matterhorn och Mont Blanc, men molnen hade bestämt sig för att vara i vägen. Nåja, man kan ju inte få allt. Här lämnade vi våra ryggsäckar för att ta oss de sista höjdmeterna upp till toppen av Monte Croce på 2894 meter över havet. Det var de mest utmanande och våghalsiga höjdmeter som jag var med om under veckan kan ja lova. Här fanns det knappt någon stig utan man fick ta sig över stenblock som låg ovanpå varandra, ibland lösa stenblock. En bit gick vi längs med en kraftigt lutande bergssluttning (säkert en 70°-lutning) med endast en smal, smal stig att gå på. Och den stigen var ju inte direkt vågrät heller, utan lutade säkert en 20° i sidled den med. Och eftersom vi var mitt bland molnen så hade man ingen horisontell referens att förhålla sig till, vilket skulle kunna få vem som helst att få svindel och tappa orienteringen. Jag kan villigt erkänna att det började snurra för mig vid ett par gånger under det partiet av vandringen och det var jag inte ensam om i gruppen heller.

Men alla i den röda gruppen tog sig helskinnade upp till toppen av Monte Croce och fick en gruppbild vid korset. Tyvärr var det ju molnigt, annars hade det blivit en maffig bild om det varit klar sikt ut mot Monte Rosa-massivet.

Vi tog en annan väg ner igen till ryggsäckarna vid Colle Croce. Det var förvånansvärt hur bra York tog sig fram bland stenblock och branter, men han har å andra sidan fyra ben att fördela sin vikt på, till skillnad från oss människor. Vi tog oss sakta men säkert ner till Rifugio Grand Tournalin igen och den väntande lunchen som väntade på oss. Polenta med köttgryta, s.k. Carbonada, vilket smakade utsökt efter en tuff vandring. Polenta är det italienska ordet för både sädesslaget majs och det grova gula mjöl som tillverkas av majskorn och är glutenfritt. Polenta framställs genom krossning av hela majskorn och innehåller mycket fibrer, proteiner, aminosyror och vitaminer mm. Detta kokas till en fast gröt som får stelna. Polentan kokas ofta i en stor kopparkittel, kallad ”paiolo” på italienska, och handlar om ett riktigt långkok. Den kokta kalla polentan är sedan klar att anrätta. Polenta används ofta till gröt, puddingar och bröd, men även som den är i form av puckar med ostgratinering, grillas eller steks.

När det var dags att börja vandra neråt till Nana Dessous där våra jeeptaxi skulle hämta oss, kom solen fram igen. Vi gick gemensamt röd och blå grupp, längs grusvägen. Vid ett tillfälle kunde vi höra murmeldjurens varningsläten, men skygga som de är fick vi inte få syn på någon. Vi samlades vid jeeparna och packade ryggsäckarna på taken och åkte tillbaka till Champoluc igen. Middagen serverades vid kl. 19.30 och började som tidigare under veckan med en sallad. Sedan var det Onion Tarte Tatin med Blue Cheese sås som förrätt nummer ett. Som förrätt nummer två bjöds det på Aosta Valley Crèpes med ost och skinka. Varmrätten var kalvkotlett med svamp och avslutningsvis en jordgubbsglass som efterrätt.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade ånyo till en klar morgon och lagom till frukosten vid 07.30 så lyckades solstrålarna besegra alptopparna och lysa upp nere i Ayasdalen. Idag skulle jag ha åkt till Aosta och spenderat dagen där, men då det var för få anmälda blev det inställt. Så istället bestämde jag mig för att ge mig ut på egen hand och försöka komma upp lite på höjden och få lite utsikt. Gav mig iväg tidigt till mataffären Crai, lite längre ner i byn och köpte en smörgås med ost och skinka. Fortsatte därefter till Crest-liften och åkte med den upp till 1952 meter över havet. Det var fortfarande kyligt i skuggan, men där solen kom åt var det varmt. Vandrade längs alpbäcken Torrente di Cunéaz och kom så småningom fram till byn Cunéaz på 2062 höjdmeter. Eller ja, by och by… det var nog inte mer än sju hus där. De klassiska stenhusen med skiffertak var i varierande skick, allt från ruiner till finare nybyggen. Ju längre in i Cunéazdalen jag kom desto mer otydlig blev stigen, vilket verkar vara standard för alla vandringsstigar här i Ayasdalen. Det var inte heller särskilt tydligt skyltat, så ibland fick man nästan gå på magkänsla; Ska jag ta höger eller vänster här? Men för att lugna er läsare, så ska jag berätta att jag aldrig kom vilse eller gick fel under dagen. Jag hade karta, kompass och dessutom solen att orientera mig efter.

Efter byn Cunéaz blev det en behaglig stigning, delvis i skuggan, genom alpbäckar och över broar fram till Pian Long på 2179 höjdmeter. Här stannade jag till, fikade och tog paus. Det fanns ett slitet stenhus här, som nog inte varit bebott på väldigt många år. Började komma över trädgränsen nu och eftersom solen låg på och gassade ganska intensivt var det bara att gilla läget. Från och med nu skulle bli varmt och få skuggor att stanna till i för vila. Härifrån och upp till Lago Perrin (uttal: Lago Pärään) på 2633 meters höjd skulle det bli en stigning som hette duga. Här fick man liksom bestämma sig; bit ihop eller bryt ihop. För mig var det bara att bita ihop som gällde. Bryta ihop får man göra på hotellet sedan. Så det var bara att fokusera framåt och börja vandra. Första tvåhundra höjdmeterna var ändå relativt behagliga, men resterande upp till Colle Perrin på 2649 meter över havet, fanns det tillfällen när jag tänkte för mig själv; Vad har jag gett mig in på egentligen? Men som det brukar vara, så är det mödan värt.

Väl uppe på vid Colle Perrin fick jag en vansinnigt vacker utsikt över Monte Rosa-massivet och dess snöklädda alptoppar. Härifrån fick jag även en klar utsikt mot Mont Blanc (Monte Blanco) som för ovanlighetens skull inte var omgiven av diverse moln.

Slog mig ner intill Lago Perrin och packade upp min medhavda matsäck. Här uppe var det rofyllt och tyst och sjön låg vackert omgiven av Monte Perrin och Monte Castello. Endast det porlande smältvattnet från Monte Perrin alldeles bakom mig hördes. Vattnet i alpsjön var turkost och såg väldigt inbjudande ut. Men jag doppade bara mina fötter i sjön för lite svalka. Temperaturen var nog inte mer än +10°C. På avstånd kunde jag se fisk i sjön, men de kom aldrig så nära att jag kunde se vilken art det rörde sig om.

Nöjd, mätt och belåten började jag min vandring ner mot Champoluc igen och nu i Mascognazdalen. Följde alpbäcken Torrente Perrin en bit, som fylls på med vatten från Lago Perrin. Vissa partier var det brant och lite halt, så man fick ta det riktigt lugnt och försiktigt ibland. Plötsligt såg jag tre personer vandrandes emot mig som jag snart skulle möta på stigen. Det såg ut att gå i sakta mak och jag stannade till och tittade på mig klocka. Jag hade nu gått dryga 40 minuter från Lago Perrin och i den takt som de gick i skulle det nog ta upp emot en timme innan de nådde fram till sjön. Och mycket riktigt, när jag passerade dem ville de veta hur lång tid de hade kvar upp till Lago Perrin. Så jag svarade runt en timme. Pappan såg väldigt trött ut och stödde hela sin vikt på sin vandringspinne. Oj, oj, tänkte jag, hur ska det där gå? Hade varit roligt att veta om de lyckades ta sig ända upp, eller inte.

Jag fortsatte nerför och passerade flockar med betande kalvar och kor, som passande nog stod mitt på stigen. Med respekt försökte jag gå runt kalvarna, men det var lite halvläskigt att vara så nära inpå dem när de stirrade på en så där. Återigen övergick stigen till obefintlig och man fick gå på ren och skär gissning. Ja men här ungefär går nog stigen. Tog mig förbi ensliga och övergivna stenhus på vägen ner till Chavannes (2016 m.), där ”stigen” plötsligt övergick till grusväg. Grusvägen ledde genom Mascognazdalen och genom skogen (som gav välbehövlig skugga) och fram till Mascognaz på 1820 höjdmeter. Här kände man att man började komma ner till civilisationen igen och mötte fler och fler människor. Härifrån tog det ytterligare dryga 45 minuter brant nerför innan jag kom fram till hotellet i Champoluc igen.

Tog en extra sväng förbi byns apotek, för inhandling av ytterligare skavsårsplåster och hittade även produkter i Avène-serien som jag inte sett i Sverige. Väl på hotellet en dusch, skovård och fotvård innan middagen vid 19.30. Inledde middagen med salladen, därefter första förrätten som var en sallad med räkor och Courgetter. Som andra förrätt valde jag vegetarisk lasagne och varmrätt grillad kanin. Efterrätten var en utsökt cheesecake.

Copyright © Bejjan888™

Det skulle bli bra väder idag och mycket riktigt så vaknade jag upp till en klar himmel, även om solen hade ännu inte kommit upp ovan bergstopparna. Men när det var dags för frukost vid kl. 07.30 började de första morgontrötta solstrålarna belysa de vitklädda alptopparna på Monte Rosa-massivet, som jag faktiskt kunde skymta från mitt hotellrum. Vid morgonmötet kl. 08.45 fick vi reda på att den röda gruppen skulle få en annan bergsguide, Rudy, idag eftersom Patrick var ledig. I normala fall så vill researrangören att vandringsgrupperna ska ha samma bergsguide hela veckan, men denna vecka var det visst krångligt att få till det enligt företaget som hyrde ut bergsguiderna. Rudy hade dock inte dykt upp i tid till morgonmötet, men det var tydligen inte ovanligt enligt våra vandringsguider Lina och Rebecka.

Vid samlingen utanför hotellet, för att gemensamt gå till busshållplatsen, dök Rudy upp och det visade sig att han var en social och trevlig kille med en hel del humor också. Jag vågar nog påstå att han var bäst på engelska utav de totalt tre bergsguider som min grupp hade under veckan. Sagt och gjort, vi klev på bussen till grannbyn Saint-Jacques på 1697 höjdmeter. Väl framme i Saint-Jacques började min grupp att vandra, med Rudy i spetsen. Solen gassade på duktigt uppe på en i princip klarblå himmel och det var riktigt skönt att första biten vandring skedde i skuggan av träd, om än riktigt brant uppför. Här sållades agnarna från vetet, så att säga, och en deltagare i min grupp beslöt sig för att avbryta och gå med blå grupp resten av veckan. Efter ett tag kom vi fram till ett övergivet hotell (Alberga Pension Bella Vista), där vi tog teknisk paus och fikade lite. Rudy berättade att detta hotell var det första hotellet som byggdes här i dalen, men som på grund av sitt läge inte gick att nå med bil vilket ledde till att gästerna sökte sig mer lättillgängliga hotell, som byggdes nere i byarna.

Vi fortsatte en dryg timme till och nådde fram till Pian di Verra, en ängsplatå på 2069 höjdmeter, med en fantastiskt bra utsikt mot Monte Rosa-massivet. Här samlades vi och tog veckans första gruppbild för röda gruppen. Ängsplatån omgavs av stoltserande alptoppar som Due Denti (2723 m.) och Monte Rosso di Verra (3022 m.) och så klart de snöklädda bergstopparna i Monte Rosa-massivet. Vi kunde höra de betande kornas klockor klämta på avstånd medan vi följde den porlande alpbäcken Torrente di Verra.

Vi gjorde en längre paus vid ”citronen”, en liten kiosk på hjul helt enkelt. Kiosken var designad och målad precis som en citron och öppnades och stängdes genom att fälla upp den övre halvan av ”citronen”. Eftersom det inte fanns någon som helst elektricitet här så drevs kiosken av en liten dieselgenerator som tuffade och gick bakom.

Efter pausen hade vi en relativt enkel stigning kvar innan vi nådde fram till Lago Blu, en alpsjö på 2220 meter över havet. Och tack vare det ständigt tillförande smältvattnet från bland annat Rocca di Verra (3137 m.), var vattnet klarblått. För de hurtbullar som önskade var det fritt fram att ta ett dopp i sjön, men de fick vara beredda på en temperatur på +8°C i det klarblåa vattnet. Själv höll jag mig på behörigt avstånd från vattnet, men kunde inte låta bli att le en smula åt de modiga själar som ändå hoppade i och doppade hela sig. Det slutade med att det bara var jag och Rudy som inte badade. Det fanns ju en tävling mellan röd och blå grupp om vilken grupp som hade flest personer som badade idag. Jag kan ju avslöja att min grupp vann överlägset med 7 personer över den blå gruppen som hade 4 stycken som badade, och då räknade de med hunden York som en person också. Så jag behövde ju inte känna mig illa till mods för att jag inte ”took a swim for the team” så att säga. Och vem är York då? Det är Lina och Patrick som äger York tillsammans och låter York följa med under vandringarna, i sin träning till att blir Rescue Dog.

När alla hurtbullar fått på sig torra kläder igen och slutat huttra vandrade vi en bit längs bergskammen Comba di Verrainnan vi började gå i riktning mot Rifugio Ferraro och vår lunch. Längs vägen passerade vi vilt växande timjan och hallon. Vi nådde fram till Rifugion vid två-tiden och då var man ju rejält hungrig. Den blå gruppen kom ifatt oss efter ett tag och slog sig ner vid bordet bredvid. Sallad alla Valdostana med Salsicca-korv och blåbärspaj som efterrätt, satt fint efter en lång och varm vandringsdag. Här uppe vid Rifugio Ferraro på 2066 höjdmeter fick vi (tack var en molnfri dag) en underbar vy ut över Champoluc och Ayasdalen.

När vi i den röda gruppen samlades efter lunchen och var redo, saknade vi Rudy. Det visade sig att han var på andra sidan huset och lekte med hunden York (som var med den blå gruppen idag). När han till slut insåg ”Oh, are you waiting for me?”, så blev det fart på honom. Nu var det en rejält brant nedförvandring tillbaka till Saint-Jacques igen. I början kunde man i alla fall se att det var en stig som vi gick på, men den blev snabbt allt stenigare och det var bitvis svårt att se vad som var stig eller inte. Men tränad som jag var tog jag rygg på Rudy och fick en trevlig pratstund med honom. Rudy jobbar som bergsguide på somrarna och som skidlärare på vintern. På vintern är det väldigt populärt med Heli-skiing här i Monte Rosa-skidområde. Det vill säga, man flyger helikopter upp till annars svårtillgängliga toppar och åker därefter skidor ner för dalen igen. På så sätt får man riktigt långa pister på flera kilometer, har för mig han pratade om 4 mil långa pister till och med. Utöver detta jobbar Rudy även som Rescue Worker året om och rycker ut och räddar folk i nöd på bergen, sommar som vinter. Normalt under ett år har de 850 räddningsuppdrag enbart här i området, vilket är ungefär 2,5 uppdrag per dag. Men det är högsäsong under sommar och vinter, och då är det 4-5 uppdrag per dag medan det är lugnare under övriga delar av året. Han berättade att han så sent som igår (måndag) blivit utkallad för att rädda en svampplockare, som blev funnen vid kl. 20.30 på kvällen med Rescue Dog. Och jag kan ju bara säga att det är rejält mörkt då den tiden. Till sin hjälp har de alltså Rescue Dogs och helikoptrar som snabbt tar de upp på bergen.

Väl framme nere i Saint-Jacques inväntade vi bussen och åkte tillbaka till Champoluc igen. After Walk, innan dusch, fot- och skovård. På hotellet var de Aostakväll vid middagen idag kl. 19.30, som började med sallad och typiskt kallskuret kött från Aostadalen till första förrätt. Därefter serverades risotto i vitt vin med Courgetter och ostfondue som andra förrätten. Till varmrätt fick vi kalvkind (som vi översatte det) med potatismos och avslutade med en äppelkaka med vaniljsås till efterrätt.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till en gråmulen och kylig morgon på Hotel Relais des Glaciers i Champoluc. Molnen låg verkligen som ett lock över Ayasdalen denna morgon. Frukost vid 07.30 och sedan samling med gruppen och morgonmöte kl. 08.45 inför dagens vandring. Idag delades gruppen in i en röd respektive blå grupp, där den röda gruppen går snabbare och tar fler höjdmeter än den blå. Taggad och tränad inför denna vandringsresa valde jag den röda gruppen – här skulle det vandras minsann! Totalt blev vi åtta vandrare, plus vandringsguiden Rebecka från reseföretaget samt lokala bergsguiden Patrick. Nu kanske någon av er läsare sitter funderar – och vad är skillnaden mellan en vandringsguide och bergsguide? Jo, en vandringsguide kan ha en utbildning på endast 10 dagar medan en bergsguide har en gedigen utbildning på 5 år. En bergsguide har även förstahjälpen-utbildning och försäkring som täcker helikoptertransport ner från berget för den skadade/sjuke. Så skulle något hända under en vandring, säg en hjärtattack eller brutet ben, ringer bergsguiden enkelt efter helikopter som hämtar den sjuke/skadade som tas direkt sjukhus. En annan sak gäller vandringsskor/-kängor. För en vandringsguide krävs att deltagarna har vandringskängor med höga skaft, vandrar du med en bergsguide är detta bara en rekommendation.

Med packade ryggsäckar begav vi oss, i den röda gruppen, iväg till fots norrut genom byn till Crest-liften som tog oss upp till cirka 2000 höjdmeter. Redan när vi klev av liften fick vi en storslagen utsikt över Ayasdalen och Champoluc, trots att molnen fortfarande låg som ett täcke över oss. Första timmens vandring gick stadigt uppför och man blev snabbt varm i kläderna. Vi stannade till i Rifugio Belvedere på 2303 meter över havet för fikapaus. Efter klädbyte och teknisk paus fortsatte vi vår vandring längs grusvägen som så småningom byttes ut till en stenig stig, där man ibland undrade om det ens var en stig vi följde. Ju högre upp vi kom desto mer dimma blev det och utsikten över omgivningarna begränsades. Ibland kändes det som om man gick in i en vägg av dimma, för att sedan på ett par sekunder skingras och man kunde se flera hundra meter omkring sig. Väl ovan trädgränsen började vinden göra sig påmind och det blev småkyligt. Efter att vi passerat Lago di Saler Dessus och fram till dagens högsta punkt på 2549 höjdmeter passerade vi alpstäpper med murmeldjur.

Vi kunde dock inte se några, men vi hörde deras varningsrop (till varandra) att nu var det minsann farliga vandrare inne på deras revir. Murmeldjur gräver komplexa tunnelsystem ner till 10 meters djup, vilka kan bli upp till 70 meter långa eller längre. Murmeldjuren är renliga djur som använder särskilda gångar till att sova, föda ungar, flykt, toalett och att tvätta sig etc. Jag försökte hålla utkik så gott det gick, för att om möjligt få syn på ett murmeldjur. Men stigen var så pass stenig att man snubblade direkt om man släppte blicken från marken framför sig, så det var nästan riskabelt. Plötslig fick bergsguiden Patrick syn på stenbockar och pekade bort mot bergsmassivet längre fram. Det var långt bort och det tog ett tag innan man kunde fokusera ögonen och lokalisera dem. De flydde så gott som vertikalt rakt uppför berget och diskussionen började direkt inom gruppen vilka speciella muskler stenbockarna har och hur muskelfibrerna är uppbyggda. Tydligen finns det forskning in om just detta område där man försöker kartlägga stenbockarnas muskeluppbyggnad och gener.

En kortare vandring neråt till Lago Ciarcierio på 2371 meter över havet och en kortare paus så de som önskade kunde ta sig ett dopp. Men jag kan tala om att det var definitivt inget badväder idag. Så vi fortsatte vandringen fram till Rifugio La Mandria på 2271 höjdmeter och fick äntligen värma oss och avnjuta Tartiflette, dagens lunch. Med tanke på att klockan var närmare två och man var vrålhungrig så kunde man ha ätit vad som helst. Men denna Tartiflette var väl smakande: ugnsgratinerad skivad potatis med bacon och crème fraiche.

Efter klädbyte och teknisk paus var vi alla redo för den relativt branta nedstigningen till bergståget Frachey vid 1976 höjdmeter. Vi klev på tåget som tog oss ner till byn Frachey på 1610 meter över havet. Härifrån var det frivilligt att vänta in bussen eller gå tillbaka till Champoluc, vilket skulle ta dryga halvtimmen. Vi bestämde oss ganska snabbt och enhälligt för att gå tillbaka – vi var ju ändå här för att vandra!

Under vägen passerade vi en park med träskulpturer. Några år tidigare hade ett oväder dragit fram igenom dalen och resulterat i flera avbrutna träd. Som ett projekt fick konstnärer forma trädstubbarna till olika konstverk. Jag måste säga att det var riktigt fina skulpturer och konstverk! Vid ankomst till Champoluc var det After Walk för de som önskade. Väl på hotellet var det en välbehövlig dusch, fot- och skovård. Middagen serverades vid 19.30. Plockade med mig salladen innan jag slog mig ned vid bordet. Första förrätten var Mocetta (lokalt kallskuret kött) med körsbärstomater, selleri och nötter, och som förrätt nummer två serverades hemmagjord pasta och rökt skinka som smakade riktigt gott. Men portionen var gigantisk och inte alls anpassad för en femrätters. Varmrätten var polenta med kalv- och korvstuvning. Avslutade med jordgubbsglass till dessert. Man hade då inga problem att somna senare på kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade efter en natt i en allt för mjuk, nedlegad och obekväm säng (för min rygg det vill säga) – aj, aj, aj. Men ryggen rätade ut sig väldigt snabbt efter uppstigandet ur sängen. Drog undan gardinerna för fönstret och såg på det till synes ruggiga vädret utanför. Inte för att det regnade, men grått och mulet och antagligen rätt kylig temperatur. Frukosten på Hotel Relais des Glaciers (och säkert majoriteten av alla andra hotell i området) serverades något senare än vad man är van vid, från kl. 07.30 och bestod en av basic frukost. Man blev mätt men inte överdrivet.

Researrangören anordnade morgonmöte varje vandringsdag i konferensrummet, idag vid kl. 09.00, och då skulle vi vara redo för vandring. Denna vecka var vi sammanlagt 18 resenärer som bokat Vandringspaketet: Alpin vandring. Våra vandringsguider Lina och Rebecka höll i mötet och för dagen vår bergsguide Marin (läs med franskt uttal: ”marään” ungefär). Det ska tilläggas att många namn på människor, byar, Rifugios mm. har franskt uttal här i Ayasdalen, del av Aostadalen. Aostadalen var faktiskt det första auktoritära styret som antog modern franska som sitt officiella språk 1536, detta tre år innan Frankrike själva gjorde det! Officiella språk i regionen är nu både italienska och franska vilka används för regionens styre och lagar. I skolan lär man ut lika mycket italienska som franska till eleverna. Ursprungsspråket kallas Valdotain (lokalt Patois), en dialekt av Franco-Provençal och pratas av 58% av populationen som deras andraspråk. Det är en blandning av franska, italienska och portugisiska.

Efter morgonmötet, med genomgång av upplägg, dagens rutt och övriga frågor, kunde den som önskade köpa vandringskarta och hyra vandringsstavar. Därefter samlades vi åter utanför hotellet vid 09.45 för gemensam vandring till busshållplatsen och den lokalbuss som skulle ta oss till grannbyn Magnéaz på 1710 höjdmeter. I gemensam grupp började stigningen brant uppför till Mandriou på 1849 meters höjd, och vidare upp längs bergskammen Pian Pera skulle vi ha haft bra utsikt mot Monte Rosa-massivet. Men vädret hade bestämt sig för att missunna oss detta genom låga moln och dimma. Även om det inte blåste särskilt mycket kändes det lite rått och kallt vilket gjorde det svårt att klä sig för vandringen. Efter en stund nådde vi La Tschavana, en Rifugio (bergsrestaurang) beläget på 2012 meters höjd. Här stannade vi till för fika, kaffepaus och ”teknisk paus” (m.a.o. toalettbesök). Lagom till att vi skulle bege oss vidare började det dra in tjock dimma och lätt regn. Så det var bara att dra på sig de nyinköpta vattentäta funktionskläderna och dra på regnskyddet på ryggsäcken.

Vi besökte en närliggande byggnad där man tillverkade ost och vi fick gå ner till källaren där man lagrade osten.

Vi fortsatte tappert längs den handgrävda kanalen Ru Courtod på 2000 meters höjd. Ja, du läste rätt. I början av 1500-talet bestämdes att en 25 km lång kanal skulle grävas (för hand med hacka och spade – det fanns inga maskiner då) från den närmaste glaciären Ventina i Monte Rosa-massivet till Saint-Vincent i Emarèse, för att kunna möta upp behovet av den växande befolkningen. Idag har kanalen ingen betydande funktion, då vattnet leds ner från omgivande berg i ledningar i Saint-Vincent. Men kanalen har bevarats och är idag ett trevligt vandringsstråk för boende och turister. Vandringsstigen tog oss genom öppna breda ängar och betesmarker med flockar av betande kor. Det klassiska ljudet av bjällerorkester från kossorna var bitvis öronbedövande, men det hör liksom till uppe i alperna. Till slut, efter många timmars vandring, kom vi fram till Restaurang Braconnier och en välsmakande Penne alla Bolognese var beställd. Klockan var nog närmare halv två när maten serverades och hungrig var man. Medan vi satt inne i restaurangen lättade de tunga gråa molnen lika snabbt som de kommit och solen tittat fram.

När alla uträttat en teknisk paus och tagit av sig regnkläderna började vandringen ner till dagens mål, byn Antagnod (uttal: antanjå). Stenhusen låg tätt längs de smala stenlagda gränderna och blomlådorna lystes upp av fullt blommande pelargonier. Var man lite observant så la man även märke till att alla byggnader här i Ayasdalen har skiffertak. Förr var det nämligen lag på att alla hus och byggnader skulle ha just skiffertak, men det är det inte numera. Men trots detta kunde jag inte se en enda byggnad som inte hade skiffertak under hela veckan. Antagligen beror det på att det är en djupt inrotad tradition. Byn Antagnod räknas som en av Italiens vackraste byar och är en av de mest utmärkande resorter i Monte Rosa Ski Area. Byn ligger på höjden 1710 meter på Ayasdalens västra sida och avundsvärt solig beläget utgör Antagnod en idealisk för den semestrande familjen. Vi hann med ett besök i den anrika St Martin’s Parish Church som ligger centralt i Antagnod, med historia som går tillbaka till 1100-talet. Det mest utmärkande var de många altare och unika fönster med färgat glas.

Därefter bestämde vi oss för en rask promenad tillbaka till Champoluc, längs alpfloden Torrente Évançon, och en After Walk för de som önskade. Vidare till hotellet för dusch, fotvård och skovård. För väl omhändertagna fötter och välskötta vandringsskor är det bästa du kan ha under långa vandringar. I väntan på middagen kl. 19.30 så börjar det ösregna. Enligt väderleksrapporten skulle detta regn ha kommit under dagen, men man får väl tacka någon där uppe att det kom under kvällen istället. Middagen började med salladsbuffé, följt av första förrätten med skinka och fikon. Vinflaskan från igår stod redan framme i en ishink bredvid. Till förrätt nummer två valde jag vegetarisk soppa med krutonger. Som varmrätt föll valet på kyckling stoppad med skinka och ost och som dessert fick det bli jordgubbsglass. Efter första dagen med vandring somnade man sedan ganska ovaggad.

Copyright © Bejjan888™

Bekväm som man blivit genom åren, så hade jag bokat en natt (fredag – lördag) på Radisson Blu Sky City (Arlanda). Men också för att man inte kan lita på SJ att man kommer fram till Arlanda i tid. Så resan började redan igår kväll, med tågresa till Arlanda. Och mycket riktigt, SJ gör en inte besviken den här gången heller… hann till grannstaden innan försening uppstod. Tåget blev stående i 25 minuter innan det rullade vidare. Men det gjorde det ju ingenting (den här gången) då jag skulle flyga morgonen därpå.
Vaknade upp på hotellrummet i tid, lördag morgon, åt den medhavda frukosten och checkade ut vid 7-tiden. Arla morgon och det hade redan bildats köer vid incheckningsdiskarna. Det ligger alltid en viss förväntan i luften på flygplatser. Människor kommer dragandes med fullpackade resväskor och drömmer om en veckas semester eller två. Alla man möter ska till en destination, ett mål, ofta mot sydligare breddgrader. Ståendes i kön till säkerhetskontrollen kunde jag inte låta bli att se på människorna i min närhet och försökte lista ut vart de skulle resa. Jag tyckte mig se på ett par stycken att de såg ”vandringsklädda” ut. Kanske skulle de med samma plan som mig, och till och med Champoluc?

Strax före 9 fick vi borda planet, ett mindre Boeing 717. Bra att veta är att denna flygplansmodell har båda sina jetmotorer monterade på den bakre delen av flygplanskroppen, d.v.s. inte under vingarna, vilket jag tog hänsyn till då jag bokade sittplats. För vem vill sitta i den bakre mer högljudda delen när man kan välja att sitta längre fram och lite tystare? Trots att det var ett mindre plan (2+3 säten), blev jag överraskad över det generösa benutrymmet. Planet pushades ut från gaten vid 09.20, enligt tidtabell, taxade ut på startbanan och strax därpå var vi i luften på väg söderut mot Milano, Italien. Under den 2 timmar och 20 minuter långa resan serverades dryck till alla och för den som önskade även mat (mot betalning). Förvånad upptäckte jag att en av flygvärdinnorna bar hörapparater i båda (!) öronen. Det måste vara en direkt utmaning att ha dålig hörsel och arbeta i en så pass högljudd miljö samtidigt som man måste kunna höra vad passagerarna säger under flygfärden. Så modigt av henne!

Vid inflygningen till Milano såg man hur staden omgavs av soldis och det såg fruktansvärt varmt ut. På Milano Linate Airport stannade planet en bit från själva terminalen och en buss stannade till utanför planet. Javisst ja! Passagerarna bussas ju för det mesta till och från terminalen, det borde jag ha kommit ihåg från förra gången jag landade här. I samma stund jag satte foten utanför planet var det som att gå rakt in i en värmevägg. En +35°C värme slog emot mig och plötsligt blev den korta biten ner för trappan till transferbussen väldigt jobbig. Och så mycket svalare var det inte i bussen heller. Men det tog knappa minuten att komma till terminalen och jag lokaliserade snabbt bagagebandet. Men jag väntade och väntade. Min väska dröjde. Nervöst började jag skruva på mig och kände mig allt mer stressad över att alla andra fick sina väskor och gick iväg. Till slut dök en välbekant väska upp på bandet och jag slet tag i väskan och pinnade iväg till samlingsplatsen för alla oss som bokat en vandringsvecka i Champoluc genom samma researrangör. Jag hittade snabbt på tjejen (Lina) som höll i skylten med researrangörens namn. Till min förvåning visade det sig att jag var först av alla på plats. Det dröjde dock inte länge förrän resterande 12 personer också anslutit sig till gruppen och vi gick gemensamt ut till minibussen som väntade utanför. Lite motvilligt gick vi in i bussen, då det troligen skulle vara dryga +30°C därinne. Men det visade sig ganska snabbt att bussen var utrustad med en mycket bra och effektiv AC, så transferresan på runt 2 timmar och 30 minuter till Champoluc blev ändå behaglig. De första 90 minuterna var längs motorväg i det italienska slättlandskapet, med majsfält och vinodlingar som kantade vägen. Vi pausade i dryga halvtimmen, för toalettbesök och köp av valfritt tilltugg innan resan fortsatte.

Vi svängde av in mot Ayasdalen och vägen snirklade sig stadigt uppför mot vårat mål, Champoluc, på 1568 meter över havet. Den ena hårnålskurvan efter den andra tog sig minibussen igenom och uppför, och det tycktes aldrig ta slut. Efter ett tag vevade chauffören ner rutan och ganska snabbt kände jag den välbekanta Eukalyptusdoften komma in med den fläktande vinden.

Väl framme vi Champoluc, stannade bussen vid vårat hotell, Hotel Relais des Glaciers, ett vackert ombonat trähus i klassisk Tyrolerstil, med blomstrande pelargonier hängandes från balkongerna. I solstolarna utanför på den välskötta gröna gräsmattan vilade hotellgäster som nyfiket tittade på oss bleka svenskar. Den uppvärmda utomhuspoolen låg strax bredvid och gav ett inbjudande intryck. Checkade in på hotellet, och enligt italiensk lag får man lämna ifrån sig passet så hotellpersonalen kan kopiera det. Det kändes lite olustigt, men vi skulle få tillbaka det innan middagen samma kväll. Mitt rum låg på första våningen. Lite förvånad att det var trägolv på rummet och inte någon sunkig heltäckningsmatta. Men trägolv är så mycket mer hygieniskt. Packade upp lite från min bagageväska innan jag gick ner till byns lokala mataffär Crai.

Det gick två större vägar genom Champoluc, som var enkelriktade åt varsitt håll. Blomlådor skiljde bilbana och gångväg åt och att vandra längs Tyrolerhusen gav en exotisk känsla. Köpte bananer, bröd och salta chips att ta med på vandringarna under veckan. Det var varmt nu i byn, så jag vandrade längs Torrente Évançon (alpfloden som rinner längsmed hela Ayasdalen och genom Champoluc) och tillbaka till hotellet igen. Det var rogivande att promenera längs det turkosa vattnet.

I resan ingick 5-rätters middagar varje kväll på hotellet, som serverades först kl. 19.30. Vi som bokat genom samma researrangör hade en egen hörna i hotellets matsal, där vi satt till bords. Utöver oss 13 personer med Arlandaflyget, var det ytterligare 7 personer som flög från Malmö samt Göteborg. Första rätten för kvällen var sallad som man fick gå och hämta själv vid salladsbordet. Beställde in en flaska lokalt vitt vin; Blanc de Morgex et de La Salle. Kan verkligen rekommenderas! Därefter serverades man resterande rätter till bords. Första förrätten var rökt skinka och bakad potatis och den andra förrätten potatisgnocchi med kalvragu. Varmrätten var härligt grillat fläskkött med citronglass till dessert. Jag blev lite överrumplad av all mat. Portionerna var absolut inte anpassade för en 5-rätters middag, utan snarare en hel armé. Så en sak var ju klar, man behövde inte gå och lägga sig hungrig.