Torsdag 10 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Hemresedags.
På morgonen vid frukosten stod TV:n på som vanligt och det enda de pratade om var Government Shutdown. Nu hade befolkningen börjat göra uppror runtom i landet eftersom familjer till soldater som dött i strid inte fick ut någon ersättning. Så det var någon som hade startat en insamling och menade att de drabbade inte skulle behöva fundera över hur de skulle ha råd till hyra och mat nu när deras anhöriga blivit dödade i strid. Och de federalt anställda stannar hemma från jobbet eftersom de inte heller får betalt, vilket drabbat oss turister. Vi missade ju t.ex. Frihetsgudinnan och en del sevärdheter i Washington D.C. Men det var liksom inte så mycket vi kunde göra åt situationen. Det var bara att gilla läget.
Sedan packade vi det sista i våra bagageväskor. Vi hade båda lyckats fylla våra nyinköpta väskor med nya kläder och skor, så vi kände oss väldigt nöjda. Utcheckning från rummet men vi fick förvara väskorna på Hostelet till dess att vi skulle åka. Så vi gick ut och kollade av New Yorks gator en sista gång. Sen tog vi tuben till Jamaica och därifrån Air Train till JFK Int’l Airport. Vi hade bokat flyg med olika flygbolag hem, så vi fick gå av på olika terminaler. Jag fick sedan vänta i en dryg halvtimme innan incheckningen öppnade. Passerade säkerhetskontrollen och sedan var det bara att vänta i sisådär två timmar innan boardingen började. Så jag passade på att käka mat och köpa vatten innan jag gick på planet. Planet lyfte vid 20.40 på kvällen och som vanligt så hamnade jag bland en massa barn och ungdomar med typ ADHD och inte kan sova. Men det var liksom bara att proppa igen öronen och försöka sova så gott det gick. Planet landade på Keflavik Int’l Airport på Island kl. 06.15 lokal tid. Där hade jag cirka en timme för byte och sedan bar det av till Stockholm och Arlanda Airport. Så kl. 12.30 stod jag åter på svensk mark. Hämtade ut mina två incheckade väskor och tog tåget hem någon timme senare. Det var så skönt att jag bokat en taxi från tågstationen hem, nu när jag hade två väskor att släpa på.
Sammanfattningsvis så var det en toppenresa! Ridningen var jättebra. Fina hästar, trevlig ranchpersonal och fin natur. Och New York… vad ska man säga? I LOVE IT! Folkmyllret på gatorna, sevärdheterna, minnesplatserna, patriotismen och vänligheten hos befolkningen… vad mer kan man begära? Synd bara på Government Shutdown, som drabbade oss turister. Men å andra sidan så innebär det ju att jag har en del kvar att se i New York – så jag måste ju dit igen ;)
Hemresedags.
På morgonen vid frukosten stod TV:n på som vanligt och det enda de pratade om var Government Shutdown. Nu hade befolkningen börjat göra uppror runtom i landet eftersom familjer till soldater som dött i strid inte fick ut någon ersättning. Så det var någon som hade startat en insamling och menade att de drabbade inte skulle behöva fundera över hur de skulle ha råd till hyra och mat nu när deras anhöriga blivit dödade i strid. Och de federalt anställda stannar hemma från jobbet eftersom de inte heller får betalt, vilket drabbat oss turister. Vi missade ju t.ex. Frihetsgudinnan och en del sevärdheter i Washington D.C. Men det var liksom inte så mycket vi kunde göra åt situationen. Det var bara att gilla läget.
Sedan packade vi det sista i våra bagageväskor. Vi hade båda lyckats fylla våra nyinköpta väskor med nya kläder och skor, så vi kände oss väldigt nöjda. Utcheckning från rummet men vi fick förvara väskorna på Hostelet till dess att vi skulle åka. Så vi gick ut och kollade av New Yorks gator en sista gång. Sen tog vi tuben till Jamaica och därifrån Air Train till JFK Int’l Airport. Vi hade bokat flyg med olika flygbolag hem, så vi fick gå av på olika terminaler. Jag fick sedan vänta i en dryg halvtimme innan incheckningen öppnade. Passerade säkerhetskontrollen och sedan var det bara att vänta i sisådär två timmar innan boardingen började. Så jag passade på att käka mat och köpa vatten innan jag gick på planet. Planet lyfte vid 20.40 på kvällen och som vanligt så hamnade jag bland en massa barn och ungdomar med typ ADHD och inte kan sova. Men det var liksom bara att proppa igen öronen och försöka sova så gott det gick. Planet landade på Keflavik Int’l Airport på Island kl. 06.15 lokal tid. Där hade jag cirka en timme för byte och sedan bar det av till Stockholm och Arlanda Airport. Så kl. 12.30 stod jag åter på svensk mark. Hämtade ut mina två incheckade väskor och tog tåget hem någon timme senare. Det var så skönt att jag bokat en taxi från tågstationen hem, nu när jag hade två väskor att släpa på.
Sammanfattningsvis så var det en toppenresa! Ridningen var jättebra. Fina hästar, trevlig ranchpersonal och fin natur. Och New York… vad ska man säga? I LOVE IT! Folkmyllret på gatorna, sevärdheterna, minnesplatserna, patriotismen och vänligheten hos befolkningen… vad mer kan man begära? Synd bara på Government Shutdown, som drabbade oss turister. Men å andra sidan så innebär det ju att jag har en del kvar att se i New York – så jag måste ju dit igen ;)
Onsdag 9 Oktober 2013 - Washington
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Upp tidigt på morgonen för att hinna med en dagsresa T&R till Washington D.C. Bussen avgick från 125 Park Avenue vid 7 tiden. En fullsatt buss utrustade med AC och WiFi, tack och lov. Eddie, vår guide var född och uppvuxen i USA men hade albanska föräldrar. Han guidade vår tur både på engelska och på franska. Det var dock ett indiskt par på bussen som klagade på allt! Innan bussen ens hade lämnat Grand Central ville de bli avsläppta någonstans utefter Insterstate 95. De påstod att föraren hade lovat det. Eddie, med en ängels tålamod, försökte förklara för dem att de faktiskt hade köpt en resa tur och retur till Washington D.C. och att de faktiskt inte kunde släppa av folk på motorvägen. Då försökte det indiska paret med att de bara behövde bli avsläppta någonstans i Maryland. Eddie försökte återigen förklara att han och föraren hade ansvaret för att ta alla passagerare fram och tillbaka. Men om de ville kunde de få bli avsläppta i Washington D.C. om de ville. Det indiska paret svarade aldrig riktigt på frågan utan funderade en stund.
Men så till slut, efter ett himla dividerande med det indiska paret kunde bussen köra iväg, 20 minuter försenad. Efter någon timme ropade Eddie ut i högtalarna att bussen snart skulle stanna vid en rastplats i Baltimore för restrooms och frukost. Vi skulle få 40 minuter på oss. Då var det indiska paret igång igen. De skulle minsann inte hinna på 40 minuter utan krävde att få minst en timme. SUCK! Och stackars Eddie (med ett hjärta av guld) fick övertala dem om att 40 minuter var det som gällde och att man var mer än välkommen att ta med sig maten ombord på bussen och äta. De accepterade till slut läget och alla var tillbaka på bussen efter 40 minuter.
Vi fortsatte vår färd mot Washington D.C. Efter en stund började det indiska paret igen. Nu tyckte de att busschauffören såg trött ut och att han behövde bytas ut. Och Eddie fick återigen debattera med paret. Nu hade man faktiskt två bussförare ombord för att just kunna byta om en chaufför blev trött, men Eddie försäkrade det indiska paret om att chauffören inte var trött och skulle byta direkt om han blev det. Alla andra på bussen satt och skakade på huvudena åt paret och tyckte att de började bli jobbiga. Till slut kom vi fram till Washington D.C. Det första kännetecknet att du kommit till just Washington D.C. är avsaknaden av skyskrapor.
Fakta om Washington D.C...
Washington D.C., eller Washington District of Columbia formellt sett, är USA:s huvudstad med breda avenyer, parker och många vita byggnader och monument. Staden tillhör ingen delstat utan är geografiskt ett eget distrikt, District of Columbia, och täcker en yta på 180 km2 längs Potomacflodens vänstra strand. På senare tid har man börjat räkna in staden i ett större storstadsområde tillsammans med Baltimore till den så kallade Baltimore Washington Metropolitan Area, vilket gör Washington D.C. till USA:s fjärde största stad (efter New York, Los Angeles och Chicago).
Stadens historia börjar den 16 juli 1790, då revolutionstidens statsmän (Unionens Fäder) eller Founding Fathers frigjorde landets huvudstad från delstaterna och förlades i ett helt eget distrikt, District of Columbia. USA:s förste president George Washington valde personligen ut ett område vid Potomacfloden i Maryland. Man köpte in ett rektangulärt område från privata ägare och 1791 fick staden namnet Washington till ära för presidenten. Officiellt blev Washington huvudstad och regeringssäte den 1 december 1800. Eftersom staden ligger utanför delstatssystemet lyder regionen direkt under kongressen. Washington D.C. har varit förskonat från oroligheter med undantag för 1812 års krig, då brittiska truppen invaderade staden och satte eld på Vita Huset och Kapitolium. Stadsutvecklingen gick trögt på grund av det svårbebyggda och delvis icke utdikade träsket och lockade inte många att bosätta sig där. Först omkring 1900, när stadsplaneringen förverkligades, utvecklades avloppsnätet och avenyer och gator trädplanterades. Nya monument (bl.a. Lincoln, Jefferson och Washington) kom till och statsförvaltningen växte. År 1945 färdigställdes Pentagon, USA:s militära högkvarter.
Vita Huset är det officiella residenset och primära arbetsplatsen för USA:s president. Huset byggdes efter ett kongressbeslut i december 1790 och arkitekten James Hoban fick äran. Ritningarna till Vita Huset var starkt inspirerade av Leinster House, sätet för det irländska parlamentet i Dublin. Vita huset var öppet för allmänheten fram till början av 1900-talet. Washington D.C. drabbades av händelserna den 11 september 2001, då Pentagon attackerades av ett av de kapade flygplanen. Planet hade dessutom startat från Washington Dulles International Airport. Man tror även att ett fjärde kapat plan, United Flight 93, var tänkt att flyga in i Vita Huset eller Kapitolium. Flygplanet havererade dock i Pennsylvania sannolikt efter att kaparna övermannats av planets passagerare.
Vi skulle ha börjat med ett besök på Smithsonian Space Museum men det var stängt på grund av Government Shutdown. Så Eddie valde att ta med oss till Arlington National Cemetery istället. Det är en känd kyrkogård som varit med i många filmer och tv-serier när man ska ha begravning inom flottan eller det militära. På vägen dit passerade vi även Pentagon.
Sedan stannade vi till vi Lincoln Memorial som är en minnespark för både Vietnam och Korean War. Bevakningen här var extrem. Ridande poliser, helikoptrar och polishundar som patrullerade.
Ett besök på stadens Madame Tussauds ingick också, men det var inte alls lika stor som i New York och jag tror vi gick igenom museet på typ 10 minuter. Sedan hade vi tid för att äta innan vi skulle vara tillbaka på bussen igen. Bussen stod på samma gata som den teater som president Lincoln blev skjuten på. Han dog dock i huset mittemot teatern.
Bussen åkte sedan vidare mot Kapitolium och senare även The White House. Utanför vaktade United States Secret Service och Eddie berättade att man ibland även kan se krypskyttar uppe på taket. Men jag såg dock inga krypskyttar. Utanför Vita Huset har en kvinna vid namn Conchita slagit läger sedan 1981 och protesterar mot det ena och det andra. Och hon satt där utanför även idag.
Detta var sista anhalten i Washington D.C. innan bussen skulle ta oss tillbaka till New York igen. Och tack och lov hade det indiska paret nu bestämt sig för att inte följa med tillbaka till New York. Jag tror nog att alla passagerarna på bussen, inklusive Eddie, andades ut. Vi lyckades dock tajma in rusningstrafiken både i Washington D.C., Baltimore och New York vilket gjorde att vi kom tillbaka först vid 22-tiden. Så turen tog 15 timmar och inte 13 timmar som utlovat.
Upp tidigt på morgonen för att hinna med en dagsresa T&R till Washington D.C. Bussen avgick från 125 Park Avenue vid 7 tiden. En fullsatt buss utrustade med AC och WiFi, tack och lov. Eddie, vår guide var född och uppvuxen i USA men hade albanska föräldrar. Han guidade vår tur både på engelska och på franska. Det var dock ett indiskt par på bussen som klagade på allt! Innan bussen ens hade lämnat Grand Central ville de bli avsläppta någonstans utefter Insterstate 95. De påstod att föraren hade lovat det. Eddie, med en ängels tålamod, försökte förklara för dem att de faktiskt hade köpt en resa tur och retur till Washington D.C. och att de faktiskt inte kunde släppa av folk på motorvägen. Då försökte det indiska paret med att de bara behövde bli avsläppta någonstans i Maryland. Eddie försökte återigen förklara att han och föraren hade ansvaret för att ta alla passagerare fram och tillbaka. Men om de ville kunde de få bli avsläppta i Washington D.C. om de ville. Det indiska paret svarade aldrig riktigt på frågan utan funderade en stund.
Men så till slut, efter ett himla dividerande med det indiska paret kunde bussen köra iväg, 20 minuter försenad. Efter någon timme ropade Eddie ut i högtalarna att bussen snart skulle stanna vid en rastplats i Baltimore för restrooms och frukost. Vi skulle få 40 minuter på oss. Då var det indiska paret igång igen. De skulle minsann inte hinna på 40 minuter utan krävde att få minst en timme. SUCK! Och stackars Eddie (med ett hjärta av guld) fick övertala dem om att 40 minuter var det som gällde och att man var mer än välkommen att ta med sig maten ombord på bussen och äta. De accepterade till slut läget och alla var tillbaka på bussen efter 40 minuter.
Vi fortsatte vår färd mot Washington D.C. Efter en stund började det indiska paret igen. Nu tyckte de att busschauffören såg trött ut och att han behövde bytas ut. Och Eddie fick återigen debattera med paret. Nu hade man faktiskt två bussförare ombord för att just kunna byta om en chaufför blev trött, men Eddie försäkrade det indiska paret om att chauffören inte var trött och skulle byta direkt om han blev det. Alla andra på bussen satt och skakade på huvudena åt paret och tyckte att de började bli jobbiga. Till slut kom vi fram till Washington D.C. Det första kännetecknet att du kommit till just Washington D.C. är avsaknaden av skyskrapor.
Fakta om Washington D.C...
Washington D.C., eller Washington District of Columbia formellt sett, är USA:s huvudstad med breda avenyer, parker och många vita byggnader och monument. Staden tillhör ingen delstat utan är geografiskt ett eget distrikt, District of Columbia, och täcker en yta på 180 km2 längs Potomacflodens vänstra strand. På senare tid har man börjat räkna in staden i ett större storstadsområde tillsammans med Baltimore till den så kallade Baltimore Washington Metropolitan Area, vilket gör Washington D.C. till USA:s fjärde största stad (efter New York, Los Angeles och Chicago).
Stadens historia börjar den 16 juli 1790, då revolutionstidens statsmän (Unionens Fäder) eller Founding Fathers frigjorde landets huvudstad från delstaterna och förlades i ett helt eget distrikt, District of Columbia. USA:s förste president George Washington valde personligen ut ett område vid Potomacfloden i Maryland. Man köpte in ett rektangulärt område från privata ägare och 1791 fick staden namnet Washington till ära för presidenten. Officiellt blev Washington huvudstad och regeringssäte den 1 december 1800. Eftersom staden ligger utanför delstatssystemet lyder regionen direkt under kongressen. Washington D.C. har varit förskonat från oroligheter med undantag för 1812 års krig, då brittiska truppen invaderade staden och satte eld på Vita Huset och Kapitolium. Stadsutvecklingen gick trögt på grund av det svårbebyggda och delvis icke utdikade träsket och lockade inte många att bosätta sig där. Först omkring 1900, när stadsplaneringen förverkligades, utvecklades avloppsnätet och avenyer och gator trädplanterades. Nya monument (bl.a. Lincoln, Jefferson och Washington) kom till och statsförvaltningen växte. År 1945 färdigställdes Pentagon, USA:s militära högkvarter.
Vita Huset är det officiella residenset och primära arbetsplatsen för USA:s president. Huset byggdes efter ett kongressbeslut i december 1790 och arkitekten James Hoban fick äran. Ritningarna till Vita Huset var starkt inspirerade av Leinster House, sätet för det irländska parlamentet i Dublin. Vita huset var öppet för allmänheten fram till början av 1900-talet. Washington D.C. drabbades av händelserna den 11 september 2001, då Pentagon attackerades av ett av de kapade flygplanen. Planet hade dessutom startat från Washington Dulles International Airport. Man tror även att ett fjärde kapat plan, United Flight 93, var tänkt att flyga in i Vita Huset eller Kapitolium. Flygplanet havererade dock i Pennsylvania sannolikt efter att kaparna övermannats av planets passagerare.
Detta var sista anhalten i Washington D.C. innan bussen skulle ta oss tillbaka till New York igen. Och tack och lov hade det indiska paret nu bestämt sig för att inte följa med tillbaka till New York. Jag tror nog att alla passagerarna på bussen, inklusive Eddie, andades ut. Vi lyckades dock tajma in rusningstrafiken både i Washington D.C., Baltimore och New York vilket gjorde att vi kom tillbaka först vid 22-tiden. Så turen tog 15 timmar och inte 13 timmar som utlovat.
Tisdag 8 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Sista heldagen i New York för vår del. Vaknar och känner mig ändå rätt pigg, jämför med gårdagen. Och nässprayen hade verkan både mot rinnsnuvan och mot svullnaden i näsan. Vi tog det bara lugnt idag. Gick runt i affärerna en sista gång för att se att vi inte missat något. Vi gick dessutom till Aerosol, skobutiken med extremt bra och serviceinriktad personal. Där blev det ett par snygga skor med klack (!) som går till allt – jeans, tights, kjol, you name it! Och jag är inte den som kan ta på mig skor med klack, men tack vare Aerosol var jag nu ägare av ett par! I love them :)
Vi stannade till på en restaurang och käkade mat innan vi skildes åt för att gå dit vi själva ville. Så jag tog mitt pick och pack och gick till Central Park. Slog mig ner på en parkbänk i the Mall och solen värmde gott. Efter en halvtimme så började jag gå mot 5th Avenue och kikade runt i klädaffärerna för att se om jag hittade något mer att köpa. Men jag kände mig faktiskt klar och nöjd med mina inköp igår… In fact, jag började känna mig klar med New York också (för den här gången)! Hemlängtan hade börjat krypa inpå en. Komma hem till maten man är van vid, dricksvattnet direkt ur kranen, se på TV, köra bil… men framför allt sängen! Vi hade en dagstur till Washington D.C. imorgon kvar, innan hemresan.
Sista heldagen i New York för vår del. Vaknar och känner mig ändå rätt pigg, jämför med gårdagen. Och nässprayen hade verkan både mot rinnsnuvan och mot svullnaden i näsan. Vi tog det bara lugnt idag. Gick runt i affärerna en sista gång för att se att vi inte missat något. Vi gick dessutom till Aerosol, skobutiken med extremt bra och serviceinriktad personal. Där blev det ett par snygga skor med klack (!) som går till allt – jeans, tights, kjol, you name it! Och jag är inte den som kan ta på mig skor med klack, men tack vare Aerosol var jag nu ägare av ett par! I love them :)
Måndag 7 Oktober 2013 - Woodbury
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
En mulen och grå morgon i New York. Så hela dagen var tänkt att bli tillägnad shopping på Woodbury Common Premium Outlet. Tyvärr hade 500 andra personer tänkt samma sak. Men man satte in extrabussar så alla kunde åka med. Min förkylning gjorde sig påmind och tack och lov för halstabletterna jag köpte igår. Vi anlände till shoppingcentret tio minuter innan de öppnade så vi hann hämta ut kartor och rabattkuponger till affärerna. När klockan var 10 och portarna slog upp så var det bara att släppa loss. Jag hade laddat mitt kreditkort med hur mycket pengar som helst så det var bara att köra på. Skyltar om rea hit och rea dit, allt från 20-70% på originalpriserna. Och då snackar vi märken som Banana Republic, Adidas, Nike, Hugo Boss, Ralph Lauren, Calvin Klein, Disney, Izod, Gucci och så vidare. Min favorit blev Calvin Klein som hade en hel del fina kläder som passade min ”specialdesignade” figur ;) Vi träffades på ett ställe och åt lunch. Sedan bar det av igen. Shopping så kreditkortet glödde. Men fram emot tretiden på eftermiddagen kände vi oss ändå klara och träffades för att ta bussen hem.
Men då började det krångla utan bara den. För det första så gick inte bussarna till New York enligt tidtabellen. Och kom det en buss så körde den bara förbi! För det andra så bestämde sig himlen för att öppna sig och regnet bara öste ner. Yes! Härligt! Utan paraply med sjuttioelva kassar i händerna… Och så kände jag bara hur det började rinna ur näsan. Så jag tog pappersnäsdukar och proppade in i näsan för att slippa snyta mig varannan minut. Haha, jag kan bara tänka mig hur jag såg ut! Men så tillslut kom det en buss. Men alla som stod i kön (den hade blivit väldigt lång vid det här laget) fick naturligtvis inte plats. Så bussen som kom strax efteråt fick vi äntligen en plats. Blöta och trötta sjönk vi ner på varsitt säte.
Men tro inte att det slutade krångla för det! Efter en halvtimme körde föraren in bussen på en bussdepå och vi passagerare förstod ingenting. Tillslut förstod vi att det var fel på bussen. Det var något fel på luftkonditioneringen så det immade igen på framrutan hela tiden. Så ur säkerhetssynpunkt bytte man buss. Och det är ju helt självklart, om föraren inte kan se, så vill då inte jag åka med den bussen! Så nu skulle alla passagerarna ut, få med sig alla sina kassar och sätta sig på den nya bussen och lägga upp kassarna på hyllan. Men några minuter senare kommer föraren in och säger att det är FEL buss… What the f***?! Skämtar du eller?! Så nu skulle alla passagerarna ut igen och in på ytterligare en annan buss. Och när jag skulle ta med mig mina kassar så hade vattnet löst upp papperskassarna så allt ramlade ut. YES! Då kände jag bara hur mitt tålamod försvann. Det är f** inte sant! Så efter att ha knölat ihop alla kläder och skor i de plastkassarna som jag hade, bytte jag buss och sjönk ner på sätet. Sur, grinig, förkyld och med feber satt jag där och tänkte att om det blir något mer nu, innan vi kommer till New York, kommer jag explodera.
Som tur var inträffade det inget mer. Men vi hade blivit så pass försenade att vi hamnade mitt i rusningstrafiken i New York. Så resan tillbaka till New York skulle ha tagit 1 timme lite drygt, men efter lagen om all jävlighet så tog bussturen 3 timmar! Så fort vi kom av bussen dök jag in på närmaste Pharmacy och köpte nässpray, för nu hade näsan täppt igen helt och jag fick ingen luft. Så efter en varm dusch, nässpray, halstabletter och några Panodil kunde jag sova hela natten. Och ni som undrade varför i hela friden jag åkte iväg till Woodbury kan jag bara tala om att jag ångrade det inte en sekund. Så många bra klädköp har jag nog inte gjort på flera år.
En mulen och grå morgon i New York. Så hela dagen var tänkt att bli tillägnad shopping på Woodbury Common Premium Outlet. Tyvärr hade 500 andra personer tänkt samma sak. Men man satte in extrabussar så alla kunde åka med. Min förkylning gjorde sig påmind och tack och lov för halstabletterna jag köpte igår. Vi anlände till shoppingcentret tio minuter innan de öppnade så vi hann hämta ut kartor och rabattkuponger till affärerna. När klockan var 10 och portarna slog upp så var det bara att släppa loss. Jag hade laddat mitt kreditkort med hur mycket pengar som helst så det var bara att köra på. Skyltar om rea hit och rea dit, allt från 20-70% på originalpriserna. Och då snackar vi märken som Banana Republic, Adidas, Nike, Hugo Boss, Ralph Lauren, Calvin Klein, Disney, Izod, Gucci och så vidare. Min favorit blev Calvin Klein som hade en hel del fina kläder som passade min ”specialdesignade” figur ;) Vi träffades på ett ställe och åt lunch. Sedan bar det av igen. Shopping så kreditkortet glödde. Men fram emot tretiden på eftermiddagen kände vi oss ändå klara och träffades för att ta bussen hem.
Men då började det krångla utan bara den. För det första så gick inte bussarna till New York enligt tidtabellen. Och kom det en buss så körde den bara förbi! För det andra så bestämde sig himlen för att öppna sig och regnet bara öste ner. Yes! Härligt! Utan paraply med sjuttioelva kassar i händerna… Och så kände jag bara hur det började rinna ur näsan. Så jag tog pappersnäsdukar och proppade in i näsan för att slippa snyta mig varannan minut. Haha, jag kan bara tänka mig hur jag såg ut! Men så tillslut kom det en buss. Men alla som stod i kön (den hade blivit väldigt lång vid det här laget) fick naturligtvis inte plats. Så bussen som kom strax efteråt fick vi äntligen en plats. Blöta och trötta sjönk vi ner på varsitt säte.
Men tro inte att det slutade krångla för det! Efter en halvtimme körde föraren in bussen på en bussdepå och vi passagerare förstod ingenting. Tillslut förstod vi att det var fel på bussen. Det var något fel på luftkonditioneringen så det immade igen på framrutan hela tiden. Så ur säkerhetssynpunkt bytte man buss. Och det är ju helt självklart, om föraren inte kan se, så vill då inte jag åka med den bussen! Så nu skulle alla passagerarna ut, få med sig alla sina kassar och sätta sig på den nya bussen och lägga upp kassarna på hyllan. Men några minuter senare kommer föraren in och säger att det är FEL buss… What the f***?! Skämtar du eller?! Så nu skulle alla passagerarna ut igen och in på ytterligare en annan buss. Och när jag skulle ta med mig mina kassar så hade vattnet löst upp papperskassarna så allt ramlade ut. YES! Då kände jag bara hur mitt tålamod försvann. Det är f** inte sant! Så efter att ha knölat ihop alla kläder och skor i de plastkassarna som jag hade, bytte jag buss och sjönk ner på sätet. Sur, grinig, förkyld och med feber satt jag där och tänkte att om det blir något mer nu, innan vi kommer till New York, kommer jag explodera.
Som tur var inträffade det inget mer. Men vi hade blivit så pass försenade att vi hamnade mitt i rusningstrafiken i New York. Så resan tillbaka till New York skulle ha tagit 1 timme lite drygt, men efter lagen om all jävlighet så tog bussturen 3 timmar! Så fort vi kom av bussen dök jag in på närmaste Pharmacy och köpte nässpray, för nu hade näsan täppt igen helt och jag fick ingen luft. Så efter en varm dusch, nässpray, halstabletter och några Panodil kunde jag sova hela natten. Och ni som undrade varför i hela friden jag åkte iväg till Woodbury kan jag bara tala om att jag ångrade det inte en sekund. Så många bra klädköp har jag nog inte gjort på flera år.
Söndag 6 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Och så kom regnet som vi förutspådde, eller ja det var mulet och duggade lite lätt. Och halva New York hade också tänkt samma sak, så vi var inte direkt ensamma om att gå på Madame Tussauds, kan jag säga. Det var olidligt varmt i entrén men som tur var hade vi redan köpt biljetter online så vi fick gå förbi alla som stod i kö (och inte hade förköpta biljetter). Men sedan blev det bättre temperatur när vi kom in i själva museet. Waxdockor av kändisar, presidenter och idrottare mm mm radades upp och de var välgjorda och liknade kändisarna. När man kom till rum där det var mycket folk visste man inte riktigt vem som var en docka eller riktig människa. Det var lite obehagligt när den man trodde var en docka helt plötsligt började röra på sig. Vi gjorde en snabb runda och var klara på cirka en timme.
Sedan skildes vi åt för att träffas senare på kvällen igen. Jag gick runt i en massa klädaffärer i hopp om att hitta några fynd. Jag gick både längs Broadway, 7th Avenue och 6th Avenue men hittade inget som lockade direkt. Däremot hade jag börjat få rejält ont i halsen så jag passade på att köpa halstabletter. Det var liksom inte en fråga OM man skulle bli förkyld här i New York utan NÄR. Halva New York gick runt och hostade och snuvade på gatorna så det vore ju ett under om jag hade klarat mig från förkylning. Vi träffades på Hostelet senare på kvällen och gick ut för att käka mat. Vi hittade en italiensk restaurang och beställde pasta. De hade dock hur mycket vitlök som helst i salladen.
Och så kom regnet som vi förutspådde, eller ja det var mulet och duggade lite lätt. Och halva New York hade också tänkt samma sak, så vi var inte direkt ensamma om att gå på Madame Tussauds, kan jag säga. Det var olidligt varmt i entrén men som tur var hade vi redan köpt biljetter online så vi fick gå förbi alla som stod i kö (och inte hade förköpta biljetter). Men sedan blev det bättre temperatur när vi kom in i själva museet. Waxdockor av kändisar, presidenter och idrottare mm mm radades upp och de var välgjorda och liknade kändisarna. När man kom till rum där det var mycket folk visste man inte riktigt vem som var en docka eller riktig människa. Det var lite obehagligt när den man trodde var en docka helt plötsligt började röra på sig. Vi gjorde en snabb runda och var klara på cirka en timme.
Lördag 5 Oktober 2013 - Philadelphia
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Bussen mot Philadelphia gick redan klockan 07.00, från 125 Park Avenue mittemot Grand Central. Men eftersom vi bodde så pass nära tog det bara 5 minuter att gå i morgontrafiken. Bussen var utrustad med både AC och WiFi ombord och det behövdes. För när vi kom fram till Philadelphia var det runt +30°C, sol och i princip vindstilla.
Fakta om Philadelphia...
Till platsen där dagens Philadelphia ligger anlände den första svenska expeditionen redan 1638. På den västra flodbanken etablerades kolonin Nya Sverige med svensk handelsplats och bosättning. Under 1650-talet tog nederländska kolonister kontrollen över området och 1664 tog till slut erövrade engelsmän området. Engelsmannen William Penn räknas som stadens grundare och år 1701 fick staden formellt stadsrättigheter. Det var i Philadelphia som den första amerikanska kongressen samlades och 4 juli 1776 undertecknades oavhängighetsförklaringen och år 1787 undertecknades USA:s författning (Constitution) i staden. Mellan 1790 och fram till år 1800 var Philadelphia temporärt USA:s huvudstad.
Liberty Bell är en klocka som finns i Philadelphia sedan 1752 och historien om klockan sägs vara en myt. Historien berättar om en gammal klockringare som ringde i klockan i samma ögonblick som den amerikanska kongressen förklarade sin självständighet. Det är möjligt att en man ringde i klockan den 8 juli år 1776 då invånarna samlades till den första uppläsningen av Självständighetsförklaringen, men det finns inga säkra bevis. Klockan fick dock sitt namn först år 1837 då den blev en symbol för kampen för slaveriets upphörande. När klockan anlände till staden och man ringde i klockan för första gången uppkom en spricka.
Värmen slog emot oss när vi klev av bussen och första stoppet var Independence Hall, där det första amerikanska parlamentet satt. På grund av Government Shutdown var dock byggnaden stängd och vi kunde inte gå in och se på Liberty Bell. Men vi kunde däremot fotografera den genom ett stort fönster. Sen var det så äntligen dags för en frukost, eller snarare brunch. Här var det en frukostbuffé där du betalade efter vikten på maten du tagit. Sedan var det tänkt att vi skulle besöka United States Mint, där man tillverkar alla mynt i USA. Huvudkontoret ligger i Philadelphia med flera andra kontor runtom i USA. Men på grund av Government Shutdown var det stängt. Typiskt! Det hade varit roligt att få se.
Vi vandrade vidare genom Philadelphia och kom fram till Elfreth’s Alley som är USA’s första gata. Gatan som är cirka 50 meter lång anlades runt 1703 och kullerstenarna som finns där än idag är originalstenarna. Elfreth’s Alley är idag National Historic Landmark och husen har bevarats i samma stil som då när gatan anlades. Sedan gick vi till Betsy Ross House. Där bodde Betsy Ross, kvinnan som enligt historien ska ha tillverkat den första flaggan för förenta staterna, som på den tiden bara var 13 till antalet. På den tiden var det Betsy Ross är begravd intill sitt hus och hennes hus är idag ett museum.
Sedan tog vi bussen och åkte till Philadelphia Museum of Art och gick i trapporna där. Men det var lite jobbigt eftersom solen låg på och gassade rejält. Men från trapporna får man en fin utsikt över Philadelphia och nere framför trapporna stod en staty av George Washington till häst. I anslutning till museet stod fyra killar i full Ghost Busters-utstyrsel och jag antar att det var rejält varmt åt dem i den +30°C värmen. Även en Sylvester Stallone-kopia fanns där i hopp om att tjäna lite pengar.
Sedan hämtade bussen upp oss och körde till Lancaster County och det Amish-samhälle som finns där. Det ingick en Buggy Ride i resan vi bokat, alltså skjuts med häst och den typiska Buggy Ride som Amish använder sig av. Men vagnen var en stor vagn för typ 15 personer och kusken vi fick var född Amish men levde inte så längre. Så han var inte ens klädd som de andra Amish-kuskarna. Så det var en rejäl besvikelse. Men han var väl insatt i deras tro och hur Amish lever tillsammans. Här följer en kort version av allt han berättade… Barnen i en Amish-familj går i skolan upp till 8:e klass, sedan får de börja arbeta hemma. Den yngsta sonen i familjen är den som får ärva gården. Resterande barn (7,4 barn i snitt per familj) måste alltså flytta och bilda familj någon annan stans. När Amish-folket kom till Pennsylvania från Europa var de runt 250 stycken. Nu räknar man med att det finns 300 000 Amish och de bor nu utspritt i 30 av USA’s stater.
Efter Buggy Riden åkte vi till Kitchen Kettle Village, ett shoppingcenter mitt i Amish-regionen. Där åt vi mat och kikade runt i affärerna där. Efter rekommendation av guiden köpte vi en varsin glass. Glassen och strutarna var hemma gjorda och det är bland det godaste jag ätit! Vid 16.00 samlades vi vid bussen och åkte tillbaka till New York igen. Vi blev avsläppta vid Grand Central och när vi passerade Bryant Park var det uppställt en massa bilar, baracker och lastbilar. Vi funderade vad som skulle hända… det vi fick snart reda på. För på en av bilarna satt en lapp med ”Law & Order” på. Så, det skulle alltså spelas in material till tv-serien i Bryant Park. Vi började fantisera ihop ett mord i Bryant Park och att vi skulle fråga om vi inte fick vara med som statister… haha ;) Imorgon skulle det bli regn på förmiddagen så vi planerade in ett besök på Madame Tussauds.
Bussen mot Philadelphia gick redan klockan 07.00, från 125 Park Avenue mittemot Grand Central. Men eftersom vi bodde så pass nära tog det bara 5 minuter att gå i morgontrafiken. Bussen var utrustad med både AC och WiFi ombord och det behövdes. För när vi kom fram till Philadelphia var det runt +30°C, sol och i princip vindstilla.
Fakta om Philadelphia...
Till platsen där dagens Philadelphia ligger anlände den första svenska expeditionen redan 1638. På den västra flodbanken etablerades kolonin Nya Sverige med svensk handelsplats och bosättning. Under 1650-talet tog nederländska kolonister kontrollen över området och 1664 tog till slut erövrade engelsmän området. Engelsmannen William Penn räknas som stadens grundare och år 1701 fick staden formellt stadsrättigheter. Det var i Philadelphia som den första amerikanska kongressen samlades och 4 juli 1776 undertecknades oavhängighetsförklaringen och år 1787 undertecknades USA:s författning (Constitution) i staden. Mellan 1790 och fram till år 1800 var Philadelphia temporärt USA:s huvudstad.
Liberty Bell är en klocka som finns i Philadelphia sedan 1752 och historien om klockan sägs vara en myt. Historien berättar om en gammal klockringare som ringde i klockan i samma ögonblick som den amerikanska kongressen förklarade sin självständighet. Det är möjligt att en man ringde i klockan den 8 juli år 1776 då invånarna samlades till den första uppläsningen av Självständighetsförklaringen, men det finns inga säkra bevis. Klockan fick dock sitt namn först år 1837 då den blev en symbol för kampen för slaveriets upphörande. När klockan anlände till staden och man ringde i klockan för första gången uppkom en spricka.
Sedan tog vi bussen och åkte till Philadelphia Museum of Art och gick i trapporna där. Men det var lite jobbigt eftersom solen låg på och gassade rejält. Men från trapporna får man en fin utsikt över Philadelphia och nere framför trapporna stod en staty av George Washington till häst. I anslutning till museet stod fyra killar i full Ghost Busters-utstyrsel och jag antar att det var rejält varmt åt dem i den +30°C värmen. Även en Sylvester Stallone-kopia fanns där i hopp om att tjäna lite pengar.
Efter Buggy Riden åkte vi till Kitchen Kettle Village, ett shoppingcenter mitt i Amish-regionen. Där åt vi mat och kikade runt i affärerna där. Efter rekommendation av guiden köpte vi en varsin glass. Glassen och strutarna var hemma gjorda och det är bland det godaste jag ätit! Vid 16.00 samlades vi vid bussen och åkte tillbaka till New York igen. Vi blev avsläppta vid Grand Central och när vi passerade Bryant Park var det uppställt en massa bilar, baracker och lastbilar. Vi funderade vad som skulle hända… det vi fick snart reda på. För på en av bilarna satt en lapp med ”Law & Order” på. Så, det skulle alltså spelas in material till tv-serien i Bryant Park. Vi började fantisera ihop ett mord i Bryant Park och att vi skulle fråga om vi inte fick vara med som statister… haha ;) Imorgon skulle det bli regn på förmiddagen så vi planerade in ett besök på Madame Tussauds.
Fredag 4 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Efter gårdagens ”hårdkörare” lyxade vi till det med sovmorgon. Idag var det en heldag i New York utan en massa tider att passa. När vi gick ut på 41st Street slog värmen emot oss med full kraft. Inte nog med att det var varmt, det var kvavt och en dimma som lagt sig över hela New York City. Kändes lite jobbigt eftersom vi planerat att gå en hel del idag… Vi pinnade iväg mot West 30th Street och 10th Avenue för att gå upp på the High Line i dess norra ände och gå söderut.
Fakta om the High Line...
The High Line var en gång i tiden en upphöjd järnväg på Manhattans västsida som var i bruk från 1934 till 1980. Man fraktade mjölk, kött och diverse råvaror från slakteriet i the Meatpacking District direkt till fabrikerna och lagren längs spåret genom Chelsea District och fram till 30th Street. År 1846 godkändes järnvägsspåret längs Manhattans västra sida längs gatorna i New York. För säkerhetens skull anställdes män som red på hästar och vinkade med flaggor framför tåget, dessa ridande män kallades för ”the West Side Cowboys”. Ändå inträffade en rad olyckor mellan godståg och annan trafik att 10th Avenue blev känt som ”Death Avenue”. Efter flera års offentlig debatt om olycksriskerna kom man till slut överens om att förbättra situationen genom ”the West Side Improvement Project”, med bl.a. the High Line.
The High Line invigdes för tåg 1934 och gick då från 34th Street till St. John’s Park Terminal vid Spring Street och var då 21 km långt. The High Line designades att gå genom kvarteren istället för över avenyerna för att undvika nackdelarna med upphöjda tåg. Spåret sammanlänkade fabrikerna och affärerna genom att tåget kunde köras rakt in i byggnaderna. Under 1950-talet ökade lastbilstransporterna mellan staterna och tågtrafiken minskade över hela landet. Under 1960-talet förstördes den mest sydliga delen av spåret mellan Gansevoort Street, längs Washington Street och ner till Clarkson Street, vilket var nästan halva spårets längd. År 2006 påbörjades ombyggnationen av spåret, inspirerat av Promenade plantée i Paris, till en avlång park som sträcker sig 22 kvarter från 34th Street och ner till Gansevoort Street. Den totala längden är 2,4 kilometer (1,45 mile). The High Line har olika öppettider som varierar beroende på årstid. The High Line kan nås genom nio entréer och det finns både restrooms och lättare förtäring längs vägen.
Vi gick upp för trapporna och började vandringen längs the High Line. I början var det nästan olidligt varmt, upp emot +30°C varmt, foggy och vindstilla trots att vi var nära Hudson River. Men det var skönt att komma upp från biltrafiken och kunna strosa runt utan att vara livrädd för bilar och cyklister. Planteringarna gjorde miljön avslappnande och träden gav bitvis välbehövlig skugga. Vi gick de 19 kvarteren söderut som the High Line sträcker sig och kom ner Gansevoort Street. Vi passade på att äta på en närliggande restaurang. Min reskompis blev uppraggad av Pierre, en kille från Haiti, som kom fram till oss när vi satt och åt. De bytte nummer och bestämde att de skulle träffas senare på kvällen.
Jag och min reskompis skiljdes sedan åt för att gå runt på egen hand och sedan träffas på Hostelet igen. Jag ville gå till Ground Zero Museum (420 West, 14th Street @ 9th Avenue) och fick leta en stund innan jag hittade en liten skylt bredvid en porttelefon. Jag ringde på och en trevlig tjej svarade. Hon hade en tour vid 13.00 men jag var välkommen upp och gå runt fram till dess. Nu var klockan 12.45 så jag hade en kvart på mig. Jag blev insläppt och gick upp för trapporna till museet. Jag blev lite besviken att museet var så litet, men det fanns mycket grejer att titta på ändå. Artefakter och bilder från terroristattackerna och böcker som skrivits om händelserna. Högst upp på väggen fanns ett fint citat ”Two bullets went into the World Trade Center but only love came out of it”.
När klockan närmade sig ett så lämnade jag museet och satte kurs mot den svenska godisaffären Sockerbit. På 89 Christopher Street ligger den och jag fick irra omkring en bra stund i West Village innan jag hittade på affären. Lösgodis (med svenska namn såklart), Marabou Chokladkakor mm, mm. Allt typiskt svenskt godis hade de. Det var ju inte det billigaste men vad gör man inte när godissuget tränger på? Så lösgodis blev det med bumlingar och romerska bågar. Sedan gick jag längs 7th Avenue och fönstershoppade mig hela vägen tillbaka till Hostelet. Jag tog mig till ett ställe bara längre ner på 41st Street som också sålde Frozen Yoghurt. Provade smakerna apelsin och jordgubbe. Men apelsinen smakade konstgjort och den orangea färgen skrek E-ämnen lång väg. Sedan vilade jag en stund på Hostelet innan min reskompis kom och vi gick ut och åt middag. Vi köpte även egen frukost inför morgondagen då vi ska upp tidigt för att åka till Philadelphia och Amish-regionen.
På kvällen hade vi bokat in Mamma Mia! på Wintergarden på Broadway. Showen var jättebra och storyn blandades med en hel del humor och skådespelarna var superbra. Många skratt blev det under kvällen. Tyvärr satt det ett gäng svenskar (göteborgare tror jag) precis framför oss som skymde sikten både på höjden och på bredden, så att säga. Min kompis hade chattat med Pierre hela eftermiddagen och de skulle träffas nu efter kvällsföreställningen. Pierre kom till vårat Hostel och vi satt i baren längst ner en stund. Men efter ett tag kände jag att det blev dags att avrunda kvällen för min del. Jag ville vara i hyfsat vaket tillstånd i morgon inför resan till Philadelphia i morgon.
Efter gårdagens ”hårdkörare” lyxade vi till det med sovmorgon. Idag var det en heldag i New York utan en massa tider att passa. När vi gick ut på 41st Street slog värmen emot oss med full kraft. Inte nog med att det var varmt, det var kvavt och en dimma som lagt sig över hela New York City. Kändes lite jobbigt eftersom vi planerat att gå en hel del idag… Vi pinnade iväg mot West 30th Street och 10th Avenue för att gå upp på the High Line i dess norra ände och gå söderut.
Fakta om the High Line...
The High Line var en gång i tiden en upphöjd järnväg på Manhattans västsida som var i bruk från 1934 till 1980. Man fraktade mjölk, kött och diverse råvaror från slakteriet i the Meatpacking District direkt till fabrikerna och lagren längs spåret genom Chelsea District och fram till 30th Street. År 1846 godkändes järnvägsspåret längs Manhattans västra sida längs gatorna i New York. För säkerhetens skull anställdes män som red på hästar och vinkade med flaggor framför tåget, dessa ridande män kallades för ”the West Side Cowboys”. Ändå inträffade en rad olyckor mellan godståg och annan trafik att 10th Avenue blev känt som ”Death Avenue”. Efter flera års offentlig debatt om olycksriskerna kom man till slut överens om att förbättra situationen genom ”the West Side Improvement Project”, med bl.a. the High Line.
The High Line invigdes för tåg 1934 och gick då från 34th Street till St. John’s Park Terminal vid Spring Street och var då 21 km långt. The High Line designades att gå genom kvarteren istället för över avenyerna för att undvika nackdelarna med upphöjda tåg. Spåret sammanlänkade fabrikerna och affärerna genom att tåget kunde köras rakt in i byggnaderna. Under 1950-talet ökade lastbilstransporterna mellan staterna och tågtrafiken minskade över hela landet. Under 1960-talet förstördes den mest sydliga delen av spåret mellan Gansevoort Street, längs Washington Street och ner till Clarkson Street, vilket var nästan halva spårets längd. År 2006 påbörjades ombyggnationen av spåret, inspirerat av Promenade plantée i Paris, till en avlång park som sträcker sig 22 kvarter från 34th Street och ner till Gansevoort Street. Den totala längden är 2,4 kilometer (1,45 mile). The High Line har olika öppettider som varierar beroende på årstid. The High Line kan nås genom nio entréer och det finns både restrooms och lättare förtäring längs vägen.
Jag och min reskompis skiljdes sedan åt för att gå runt på egen hand och sedan träffas på Hostelet igen. Jag ville gå till Ground Zero Museum (420 West, 14th Street @ 9th Avenue) och fick leta en stund innan jag hittade en liten skylt bredvid en porttelefon. Jag ringde på och en trevlig tjej svarade. Hon hade en tour vid 13.00 men jag var välkommen upp och gå runt fram till dess. Nu var klockan 12.45 så jag hade en kvart på mig. Jag blev insläppt och gick upp för trapporna till museet. Jag blev lite besviken att museet var så litet, men det fanns mycket grejer att titta på ändå. Artefakter och bilder från terroristattackerna och böcker som skrivits om händelserna. Högst upp på väggen fanns ett fint citat ”Two bullets went into the World Trade Center but only love came out of it”.
När klockan närmade sig ett så lämnade jag museet och satte kurs mot den svenska godisaffären Sockerbit. På 89 Christopher Street ligger den och jag fick irra omkring en bra stund i West Village innan jag hittade på affären. Lösgodis (med svenska namn såklart), Marabou Chokladkakor mm, mm. Allt typiskt svenskt godis hade de. Det var ju inte det billigaste men vad gör man inte när godissuget tränger på? Så lösgodis blev det med bumlingar och romerska bågar. Sedan gick jag längs 7th Avenue och fönstershoppade mig hela vägen tillbaka till Hostelet. Jag tog mig till ett ställe bara längre ner på 41st Street som också sålde Frozen Yoghurt. Provade smakerna apelsin och jordgubbe. Men apelsinen smakade konstgjort och den orangea färgen skrek E-ämnen lång väg. Sedan vilade jag en stund på Hostelet innan min reskompis kom och vi gick ut och åt middag. Vi köpte även egen frukost inför morgondagen då vi ska upp tidigt för att åka till Philadelphia och Amish-regionen.
På kvällen hade vi bokat in Mamma Mia! på Wintergarden på Broadway. Showen var jättebra och storyn blandades med en hel del humor och skådespelarna var superbra. Många skratt blev det under kvällen. Tyvärr satt det ett gäng svenskar (göteborgare tror jag) precis framför oss som skymde sikten både på höjden och på bredden, så att säga. Min kompis hade chattat med Pierre hela eftermiddagen och de skulle träffas nu efter kvällsföreställningen. Pierre kom till vårat Hostel och vi satt i baren längst ner en stund. Men efter ett tag kände jag att det blev dags att avrunda kvällen för min del. Jag ville vara i hyfsat vaket tillstånd i morgon inför resan till Philadelphia i morgon.
Torsdag 3 Oktober 2013 - Niagara Falls International Airport
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Upp tidigt som tusan, för att hinna med transfern som avgick 05.10 från vårat Hostel på Times Square. En mörkröd van stannade till utanför receptionen på Hostelet och hämtade oss. Transfern snurrade runt på New Yorks gator och hämtade upp runt 10 personer till som också hade bokat samma resa. Sedan satte vi kurs mot JFK’s Int’l Airport. Vi hämtade ut våra boarding pass, passerade säkerhetskontrollen och väntade vid gaten. Planet lyfte kl. 08.08 och landade vid 09.28 i Buffalo på Buffalo Niagara Int’l Airport. Vi mötte upp våran guide Eduardo (ursprungligen från Peru). Han följde oss till sin buss som vi skulle ha under dagen och delade ut namnbrickor (med Eduardos namn på) och telefonnummer ifall vi skulle komma bort. Eduardo berättade att det händer, dock inte ofta, men att folk kommer bort. Att de inte lyssnat på instruktioner eller råkat komma med någon annans guidade grupp. Det tog en drygt en timme med buss innan vi kom fram till Niagarafallen.
Fakta om Niagarafallen...
Fallen upptäcktes på 1600-talet av upptäcktsresanden Louis Hennepin och består av de tre vattenfall som bildas av Niagarafloden på gränsen mellan USA och Kanada. Fallen ligger vid tvillingstäderna Niagara Falls, New York och Niagara Falls, Ontario. Fallen formades när glaciärerna gick tillbaka under den sista istiden och vatten från den nyligen uppstådda Great Lakes formade en väg genom Niagara Escarpment och ut till Atlanten. Vattnets klara gröna färg är en biprodukt av den upplösning av salter och ”stenmjöl”, som beräknas till 60 ton/minut. Den totala erosionen är ungefär 30 cm per år och enligt de beräkningar som gjorts så kommer Niagarafloden ha underminerats och fallen upphört om 50 000 år.
De vattenfall som ingår i Niagarafallen är American Falls, Horseshoe Falls (även känt som Canadian Falls) och Bridal Veil Falls. Niagarafallen har en fallhöjd på ca 54 meter och är totalt 1203 meter brett, och är alltså långt från världens högsta vattenfall. Men fallen är breda och har under sommaren en mycket hög vattengenomströmning med ca 2800m3/sekund. På nätterna sänker man genomströmningen till hälften och på vinter-halvåret vid låg turism ligger flödet konstant på hälften, d.v.s. 1400m3/sekund. 50–75% av floden rinner inte genom fallen utan leds om genom turbiner och förser närliggande områden i USA och Kanada med elektricitet. Miljontals turister och besökare kommer varje år för att beskåda vattenfallen, särskilt under sommarperioden.
Horseshoe Falls (även känt som Canadian Falls) ligger i Kanada. Fallet är 53 meter högt och 790 meter brett. I oktober 1829 blev Sam Patch den första att överleva ett fall nedför Horseshoe Falls. Han startade därmed en lång tradition av äventyrslystna personer som försökt sig på att åka över fallet. Numera är det dock förbjudet att utan särskilt tillstånd försöka sig på ett sådant våghalsigt försök. American Falls ligger i USA och har en bredd på 320 meter. Dess fallhöjd varierar mellan 21–30 meter på grund av rullstensblock vid basen av fallet. Bridal Veil Falls ligger även det i USA.
Från den amerikanska sidan kan American Falls ses från gångvägen längs Prospect Point Park, vilket också har ett observatorietorn och en båthamn för Maid of the Mist (båten som tar turisterna fram till fallen). Goat Island, som separerar American Falls från Canadian Horseshoe Falls erbjuder fler åskådarplatser för fallen och är tillgänglig genom en bro över American Falls. Från Goat Island kan man nå Cave of the Winds genom en hiss och leder besökarna till en punkt under Bridal Veil Falls. På den kanadensiska sidan har man också ett observationstorn (Skylon Tower) där man får en fin utsikt över Niagarafallen och utsikt i motsatt riktning så långt som till Toronto. På kanadensiska sidan finns även underjordiska gångar som leder till observatorierum som ger en intrycket av att vara inne i det fallande vattnet.
Vi började med att åka en båttur med Maid of the Mist, som vattenvägen tog oss ända fram till de forsande fallen. Vi stod på båten i våra blåa regnskydd (som man får) och vattnet forsade bredvid. Dimmvatten var det gott om och trots regnskydd så blev man blöt och fuktig överallt. Båtturen tog ca 15 minuter och efteråt vi fick en halvtimme på oss att gå runt och fotografera. Efter samlingen åkte vi över gränsen och över på kanadensiska sidan av Niagara Falls. Vi åt sedan en välbehövlig lunch och jag tror nog att det inte fanns någon som inte var hungrig. Det var tur att det var lunchbuffé så det var bara att äta tills man storknade. Och efterrätterna var delikata! Mycket goda. Efter lunchen samlades vi och satte oss på bussen igen. Paltkoman var nära. Men man hade liksom inte tid till det riktigt.
För vi stannade till typ överallt på den kanadensiska sidan och fotade. Horseshoe Falls, Whirlpool och något vattenkraftverk utefter Niagara River. Nu var det eftermiddag och man började känna av att man gått upp tidigt på morgonen. Men vi hade den amerikanska sidan kvar av Niagarafallen. Så vi korsade gränsen in i USA igen och åkte till Goat Island, den ö som separerar Bridal Veil Falls och American Falls. Vi fick en timme på oss att gå runt och titta och fotografera. Nu var vi alla väldigt trötta och hoppades att det här var det sista stoppet. Men det var ett litet stopp till. Sen lovade Eduardo att det var sista stoppet och att vi nu var på väg till flygplatsen igen.
Vi kom till Buffalo Niagara Int’l Airport vid 19-tiden och vårat plan skulle gå kl. 20.46 till New York. Flyget avgick i tid och vi landade på JFK Int’l Airport vid 22-tiden. Sen irrade vi runt på flygplatsen innan vi hittade tillbaka till transfern för att till slut komma till Times Square och vårat Hostel. Vi kom tillbaka vid 23-tiden och vi somnade ganska ovaggade den kvällen.
Upp tidigt som tusan, för att hinna med transfern som avgick 05.10 från vårat Hostel på Times Square. En mörkröd van stannade till utanför receptionen på Hostelet och hämtade oss. Transfern snurrade runt på New Yorks gator och hämtade upp runt 10 personer till som också hade bokat samma resa. Sedan satte vi kurs mot JFK’s Int’l Airport. Vi hämtade ut våra boarding pass, passerade säkerhetskontrollen och väntade vid gaten. Planet lyfte kl. 08.08 och landade vid 09.28 i Buffalo på Buffalo Niagara Int’l Airport. Vi mötte upp våran guide Eduardo (ursprungligen från Peru). Han följde oss till sin buss som vi skulle ha under dagen och delade ut namnbrickor (med Eduardos namn på) och telefonnummer ifall vi skulle komma bort. Eduardo berättade att det händer, dock inte ofta, men att folk kommer bort. Att de inte lyssnat på instruktioner eller råkat komma med någon annans guidade grupp. Det tog en drygt en timme med buss innan vi kom fram till Niagarafallen.
Fallen upptäcktes på 1600-talet av upptäcktsresanden Louis Hennepin och består av de tre vattenfall som bildas av Niagarafloden på gränsen mellan USA och Kanada. Fallen ligger vid tvillingstäderna Niagara Falls, New York och Niagara Falls, Ontario. Fallen formades när glaciärerna gick tillbaka under den sista istiden och vatten från den nyligen uppstådda Great Lakes formade en väg genom Niagara Escarpment och ut till Atlanten. Vattnets klara gröna färg är en biprodukt av den upplösning av salter och ”stenmjöl”, som beräknas till 60 ton/minut. Den totala erosionen är ungefär 30 cm per år och enligt de beräkningar som gjorts så kommer Niagarafloden ha underminerats och fallen upphört om 50 000 år.
De vattenfall som ingår i Niagarafallen är American Falls, Horseshoe Falls (även känt som Canadian Falls) och Bridal Veil Falls. Niagarafallen har en fallhöjd på ca 54 meter och är totalt 1203 meter brett, och är alltså långt från världens högsta vattenfall. Men fallen är breda och har under sommaren en mycket hög vattengenomströmning med ca 2800m3/sekund. På nätterna sänker man genomströmningen till hälften och på vinter-halvåret vid låg turism ligger flödet konstant på hälften, d.v.s. 1400m3/sekund. 50–75% av floden rinner inte genom fallen utan leds om genom turbiner och förser närliggande områden i USA och Kanada med elektricitet. Miljontals turister och besökare kommer varje år för att beskåda vattenfallen, särskilt under sommarperioden.
Horseshoe Falls (även känt som Canadian Falls) ligger i Kanada. Fallet är 53 meter högt och 790 meter brett. I oktober 1829 blev Sam Patch den första att överleva ett fall nedför Horseshoe Falls. Han startade därmed en lång tradition av äventyrslystna personer som försökt sig på att åka över fallet. Numera är det dock förbjudet att utan särskilt tillstånd försöka sig på ett sådant våghalsigt försök. American Falls ligger i USA och har en bredd på 320 meter. Dess fallhöjd varierar mellan 21–30 meter på grund av rullstensblock vid basen av fallet. Bridal Veil Falls ligger även det i USA.
Från den amerikanska sidan kan American Falls ses från gångvägen längs Prospect Point Park, vilket också har ett observatorietorn och en båthamn för Maid of the Mist (båten som tar turisterna fram till fallen). Goat Island, som separerar American Falls från Canadian Horseshoe Falls erbjuder fler åskådarplatser för fallen och är tillgänglig genom en bro över American Falls. Från Goat Island kan man nå Cave of the Winds genom en hiss och leder besökarna till en punkt under Bridal Veil Falls. På den kanadensiska sidan har man också ett observationstorn (Skylon Tower) där man får en fin utsikt över Niagarafallen och utsikt i motsatt riktning så långt som till Toronto. På kanadensiska sidan finns även underjordiska gångar som leder till observatorierum som ger en intrycket av att vara inne i det fallande vattnet.
Onsdag 2 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Vi gick upp lite tidigare för att vara nere till frukosten redan vid 07.00. På nyheterna var Government Shutdown i fokus hela tiden och ett evinnerligt prat om Obama Care och huruvida presidenten skulle ge vika för Republikanerna eller inte. Timmen senare gick vi iväg till ”tuben” (tunnelbanan) och tog oss ner till South Ferry för att se om vi kunde ta oss ut till Frihetsgudinnan eller inte. Vi kom till Battery Park vid 08.30 och vi gick ner till färjan som var förtöjd inne i hamnen. Det var faktiskt några passagerare som stod och köade så vi ställde oss där vi också. Ganska snart kom det en personal och berättade att båten inte var statlig utan drevs av ett privat företag och att vi i alla fall skulle få en åktur på färjan även fast Liberty Island var stängd. ”We’ll take it!” sa vi till varandra eftersom vi hade betalat för biljetterna i förväg.
Så vi klev ombord på båten och ganska snart fylldes den med turister som hoppades få se Frihetsgudinnan på nära avstånd, även om vi nu inte skulle få gå av på själva Liberty Island. Båten la ut från hamnen började båten gå norrut längs Hudson River och vi fick se Manhattans skyline. Solen sken och i princip helt molnfritt gjorde att byggnaderna kändes oändligt höga. Mäktigt att se. Sedan vände båten tillbaka mot Liberty Island och Frihetsgudinnan. Båten åkte sakta förbi så vi skulle hinna ta kort, så närmare än så kom vi inte. Man kunde se kravallstaket och avspärrningar i hamnen på Liberty Island. Sen gjorde de en liten extra tur in på East River och båten åkte in under Brooklyn Bridge innan den vände tillbaka till hamnen. Så vi fick lite valuta för pengarna, även om vi inte kunde gå iland och gå upp i kronan på Frihetsgudinnan (som vi betalat för).
Fakta om Frihetsgudinnan...
Statyn var en gåva från den franska regeringen till Amerikas 100-årsfirande av självständigheten. Statyn designades av Frédéric-Auguste Bartholdi, en ung fransk skulptör, som strävade efter att bygga en lika stor staty som kolossen Helios som en gång stod på grekiska ön Rhodos. Statyn är hämtad från gudinnan Libertas i den romerska mytologin, med en strålande krona, iklädd fotsid dräkt och slaveriets kedjor vid fötterna. Frihetsgudinnans ansikte sägs vara format efter hans egen mamma Charlotte och kroppen sägs vara designad efter prostituerad. Kronan har sju pikar vilket symboliserar de Sju haven och de Sju världsdelarna över vilket friheten skulle spridas. I vänster hand håller hon tavla med inskriften ”July IV MDCCLXXVI” (4:e juli 1776), vilket är dagen då USA grundlades och de engelska kolonierna i Nordamerika förklarade sig oavhängiga från. I hennes högra hand håller hon i facklan som symboliserar upplysning (Enlightenment).
Statyn väger 225 ton, är 46,5 meter hög och tillsammans med sockeln (27 m.) når den en höjd på 93 meter. Inuti finns en trappa som man kan gå upp alla de 354 trappstegen till kronan. Statyn tillverkades i Frankrike och skickades över till USA i 214 delar. Det tog nio år att färdigställa statyn och under sex av dessa år ställde man ut facklan till beskådan i Madison Square Park för att få upp intresset samt finansiera konstruktionen av piedestalen, som amerikanarna fick betala själva. 1884 var Statue of Liberty klar och rest på Liberty Island. 1986, 100 år efter statyn var klar, byttes facklan ut mot en ny, men originalet finns till beskådan i monumentets museum.
Nöjda klev vi av båten och började gå norrut för att ta oss till Charging Bull. Charging Bull är en 3,2 ton tung bronsskulptur som står i Bowling Green Park nära Wall Street, Manhattan, New York. Med sin höjd på 3,4 m och nära 5 m lång symboliserar skulpturen en aggressiv finansiell optimism och framgång då den lutar sig bakåt på sina höfter och med sitt huvud sänkt redo att anfalla. Skulpturen är populär turistattraktion, vilket vi fick erfara. När vi kom dit var det flera busslaster med asiater som i tur och ordning skulle fotografera sig med skulpturen. Efter några minuter gav vi upp och insåg att vi skulle bli stående här hela dagen om vi ville få ett foto ensamma med Charging Bull. Så vi fortsatte längs Wall Street ner mot East River och satte kurs mot Brooklyn Bridge istället. När vi kom upp på bron var temperaturen nära +27 °C och solen gassade högt uppe på himlen. Vinden var i princip obefintlig så vi stannade var och varannan meter för att dricka vatten och vila i skuggan (där det fanns).
Fakta om Brooklyn Bridge...
Brooklyn Bridge byggdes mellan 1869-1883 och sammanlänkade New York och den då självständiga staden Brooklyn. Brooklyn grundades av holländska bosättare under 1600-talet och var i slutet av 1880-talet en av landets största städer. 15 år efter att bron invigdes röstade Brooklyns invånare igenom ett förslag som innebar att Brooklyn blev en stadsdel i New York. Bron är idag ett av New Yorks mest kända och storslagna landmärken. Det var när den tyska immigranten John Roebling tog färjan över East River och båten fastnade i isen, som idén föddes till Brooklyn Bridge. John Roebling dog efter att ha krossat sin fot och fick stelkramp och fick aldrig se sitt livsverk stå klart. Hans son Washington Roebling tog då över projektet. Men när bron invigdes den 24:e maj 1883 låg sonen Washington på sin dödsbädd, svårt sjuk i dykarsjuka efter pelararbetet han gjorde på bron. Far och son Roebling hade inte bara skapat en bro som såg otroligt stark ut, dess konstruktion visade sig vara precis lika stark. Ett nätverk av kablar varav de allra starkaste har en diameter på 28 cm är ankrade i marken för att förhindra att bron kollapsar. Även om de fyra starkaste kablarna skulle gå sönder kommer de andra kablarna räcka till för att stödja bron. Roebling hävdade till och med att bron skulle klara sig hur bra som helst, utan några kablar. För att motbevisa folkets skepticism lät man en karavan med cirkusdjur – inklusive en elefanthjord på 21 djur – passera bron år 1884.
Med sin längd på 1,8 km och ett spann på 486 m mellan tornen var Brooklyn Bridge världens största hängbro när den stod klar. Det mest märkvärdiga med bron är ändå de två stenmurstornen som majoriteten av kablarna är fästa vid. De två stora gotiska valven når en höjd på 84 meter. Roebling hävdade också att de minnesvärda tornen skulle göra bron till ett historiskt monument. Och så blev det. Brooklyn Bridge blev officiellt ett historiskt monument år 1964. Under åren har bron trafikerats av både hästar, spårvagnar och tunnelbanetåg, men idag finns endast sex filer för biltrafik och ett övre plan för gångtrafikanter och cyklister. Den upphöjda gångvägen ger besökarna inte bara ett tillfälle att ta sig över East River utan att störas av trafiken på våningen under, utan ger en mycket fin vy av de gotiska tornen och Manhattans skyline.
Så vi gick lite drygt halva bron innan vi kände att det var dags att vända tillbaka. Inte för att vi inte ville, utan att vi hade tid inbokad för Ground Zero eller 9/11 Memorial och inte skulle hinna annars. Efter lite virr varr runt på gatorna i Lower Manhattan (bra skyltat dock!) kom vi så äntligen fram till entrén. Kön ringlade sig lång och ni som planerar att besöka Ground Zero måste räkna med 45-60 minuter i kö, speciellt under turistmånaderna. Det var ett himla säkerhetspådrag för att få komma in, likt säkerhetskontrollen på en flygplats. Vakter kontrollerade väskorna (vatten var självklart tillåtet att ta med in) och sedan gick man igenom metalldetektorer innan man äntligen kom in i själva 9/11 Memorial.
Fakta om 9/11 Memorial eller Ground Zero i folkmun kallat...
9/11 Memorial är minnesplatsen för terroristattackerna mot World Trade Center den 11:e september 2001. Monumentet, som döptes till ”Reflecting Absence”, symboliserar platsen för de två tvillingtornen genom två kvadratiska nedsänkta bassänger med ständigt forsande vattenfall. Ground Zero invigdes lagom till 10 årsdagen av attacken. Namnen på alla offer från 9/11 2001 samt terrorbombningen 1993 finns inskrivna på bronspanelen runt bassängerna. På platsen finns även 400 planterade träd och ett underjordiskt museum (ännu ej klart vid vårat besök) som visar kvarstoder från tvillingtornen efter terroristattacken. Ett av alla träd som planterades vid Monumentet är känt som ”Survival Tree”. Trädet, som planterades under 1970-talet, blev svårt skadat och bränt men räddades från bråten av World Trade Center i oktober 2001. N.Y.C. Parks Department tog hand om trädet och planterades åter ut på Memorial Plaza i december 2010. Monumentet Reflecting Absence byggdes på exakt samma ställe som de två tvillingtornen stod. Storleken på bassängerna och hur de är placerade till varandra är identisk med hur tornen en gång var. Längs kanterna rinner vattenfall som kan symboliseras med hur tornen imploderade efter attackerna.
Återuppbyggnaden av World Trade Center planeras vara klart 2020 och ska bestå av 5 skyskrapor. Ingen av dessa kommer bli högre än de två tvillingtornen. Den största av byggnaderna, ”One World Trade Center” eller ”Freedom Tower”, kommer med sina 102 våningar och 541 meter bli New Yorks högsta byggnad. Höjden är symbolisk då 541 m (1776 ft) ska stå för det år då USA grundades, d.v.s. år 1776. Freedom Tower ska bli den stabilaste skyskrapan i världen och kostnaden beräknas bli 20 miljarder SEK. Jag minns exakt vad jag gjorde den där tisdagen, den 11 september 2001. Klockan var strax efter 17.00 svensk tid som nyheterna nådde Sverige och hela världen höll andan. Det var ingen actionfilm, det var ju på riktigt. Det är svårt att förstå vad New York-borna gick igenom den dagen.
Vi kom till den södra bassängen först och det som slog mig var det öronbedövande bruset från vattenfallen. Bruset utestängde Lower Manhattans hektiska stadsliv och gav besökarna fokus på monumentet. Bassängernas djup var till synes bottenlösa och hur länge man än stod där och såg ner i djupet kunde man inte se botten. Mystiken kring bassängerna skulle kunna liknas med konsekvenserna av terroristernas handlingar – lika djupt och bottenlöst. Jag kände mig väldigt liten när jag stod där och blickade ner i bassängerna och insåg hur skört livet ändå är. Jag är ingen religiös person men kände ändå hur min syn på livet ändrades av mitt besök här. Drygt en månad innan hade filmen World Trade Center från 2006 med Nicholas Cage i huvudrollen visats på TV. Så med filmen färsk i minnet (med autentiska bilder och sekvenser från attackerna) kunde jag inget annat än att hedra offren med en tyst minut under mitt besök.
Efter besöket kände jag mig ganska tom i skallen och värmen gjorde det inte bättre. Så en välbehövlig lunch på en närliggande restaurang innan vi tog tuben tillbaka till hotellet för lite siesta. När vi vaknade till liv igen kände vi att det var dags för en Frozen Yoghurt. Brain freeze! Men det gjorde ingenting eftersom det var så himla varmt idag. Jag hade googlat fram en godisbutik i närheten av Central Park som hette Dylan’s Candy Bar. Det är Dylan Lauren (Ralph Laurens dotter) som äger affären! Så det kändes som ett obligatoriskt besök när jag ändå var i New York. Vi knallade iväg till 60th Street och 3rd Avenue och gick in. Rena himmelriket för godisälskare. Det var två våningar med enbart godis och ett tredje översta plan med ett café. Det var i och för sig inte billigt godis, men lite lösgodis köpte jag. På vägen hem till Hostelet gick vi förbi New York & Company på 5th Avenue och hittade ett par byxor med 50% rea. Jag slog till direkt. Sedan var vi tvungna att köpa frukost att äta i morgon bitti, eftersom vi har en transfer från Hostelet kl. 05.10 för vår resa till Niagarafallen i morgon.
Fakta om Frihetsgudinnan...
Statyn var en gåva från den franska regeringen till Amerikas 100-årsfirande av självständigheten. Statyn designades av Frédéric-Auguste Bartholdi, en ung fransk skulptör, som strävade efter att bygga en lika stor staty som kolossen Helios som en gång stod på grekiska ön Rhodos. Statyn är hämtad från gudinnan Libertas i den romerska mytologin, med en strålande krona, iklädd fotsid dräkt och slaveriets kedjor vid fötterna. Frihetsgudinnans ansikte sägs vara format efter hans egen mamma Charlotte och kroppen sägs vara designad efter prostituerad. Kronan har sju pikar vilket symboliserar de Sju haven och de Sju världsdelarna över vilket friheten skulle spridas. I vänster hand håller hon tavla med inskriften ”July IV MDCCLXXVI” (4:e juli 1776), vilket är dagen då USA grundlades och de engelska kolonierna i Nordamerika förklarade sig oavhängiga från. I hennes högra hand håller hon i facklan som symboliserar upplysning (Enlightenment).
Statyn väger 225 ton, är 46,5 meter hög och tillsammans med sockeln (27 m.) når den en höjd på 93 meter. Inuti finns en trappa som man kan gå upp alla de 354 trappstegen till kronan. Statyn tillverkades i Frankrike och skickades över till USA i 214 delar. Det tog nio år att färdigställa statyn och under sex av dessa år ställde man ut facklan till beskådan i Madison Square Park för att få upp intresset samt finansiera konstruktionen av piedestalen, som amerikanarna fick betala själva. 1884 var Statue of Liberty klar och rest på Liberty Island. 1986, 100 år efter statyn var klar, byttes facklan ut mot en ny, men originalet finns till beskådan i monumentets museum.
Fakta om Brooklyn Bridge...
Brooklyn Bridge byggdes mellan 1869-1883 och sammanlänkade New York och den då självständiga staden Brooklyn. Brooklyn grundades av holländska bosättare under 1600-talet och var i slutet av 1880-talet en av landets största städer. 15 år efter att bron invigdes röstade Brooklyns invånare igenom ett förslag som innebar att Brooklyn blev en stadsdel i New York. Bron är idag ett av New Yorks mest kända och storslagna landmärken. Det var när den tyska immigranten John Roebling tog färjan över East River och båten fastnade i isen, som idén föddes till Brooklyn Bridge. John Roebling dog efter att ha krossat sin fot och fick stelkramp och fick aldrig se sitt livsverk stå klart. Hans son Washington Roebling tog då över projektet. Men när bron invigdes den 24:e maj 1883 låg sonen Washington på sin dödsbädd, svårt sjuk i dykarsjuka efter pelararbetet han gjorde på bron. Far och son Roebling hade inte bara skapat en bro som såg otroligt stark ut, dess konstruktion visade sig vara precis lika stark. Ett nätverk av kablar varav de allra starkaste har en diameter på 28 cm är ankrade i marken för att förhindra att bron kollapsar. Även om de fyra starkaste kablarna skulle gå sönder kommer de andra kablarna räcka till för att stödja bron. Roebling hävdade till och med att bron skulle klara sig hur bra som helst, utan några kablar. För att motbevisa folkets skepticism lät man en karavan med cirkusdjur – inklusive en elefanthjord på 21 djur – passera bron år 1884.
Med sin längd på 1,8 km och ett spann på 486 m mellan tornen var Brooklyn Bridge världens största hängbro när den stod klar. Det mest märkvärdiga med bron är ändå de två stenmurstornen som majoriteten av kablarna är fästa vid. De två stora gotiska valven når en höjd på 84 meter. Roebling hävdade också att de minnesvärda tornen skulle göra bron till ett historiskt monument. Och så blev det. Brooklyn Bridge blev officiellt ett historiskt monument år 1964. Under åren har bron trafikerats av både hästar, spårvagnar och tunnelbanetåg, men idag finns endast sex filer för biltrafik och ett övre plan för gångtrafikanter och cyklister. Den upphöjda gångvägen ger besökarna inte bara ett tillfälle att ta sig över East River utan att störas av trafiken på våningen under, utan ger en mycket fin vy av de gotiska tornen och Manhattans skyline.
Fakta om 9/11 Memorial eller Ground Zero i folkmun kallat...
9/11 Memorial är minnesplatsen för terroristattackerna mot World Trade Center den 11:e september 2001. Monumentet, som döptes till ”Reflecting Absence”, symboliserar platsen för de två tvillingtornen genom två kvadratiska nedsänkta bassänger med ständigt forsande vattenfall. Ground Zero invigdes lagom till 10 årsdagen av attacken. Namnen på alla offer från 9/11 2001 samt terrorbombningen 1993 finns inskrivna på bronspanelen runt bassängerna. På platsen finns även 400 planterade träd och ett underjordiskt museum (ännu ej klart vid vårat besök) som visar kvarstoder från tvillingtornen efter terroristattacken. Ett av alla träd som planterades vid Monumentet är känt som ”Survival Tree”. Trädet, som planterades under 1970-talet, blev svårt skadat och bränt men räddades från bråten av World Trade Center i oktober 2001. N.Y.C. Parks Department tog hand om trädet och planterades åter ut på Memorial Plaza i december 2010. Monumentet Reflecting Absence byggdes på exakt samma ställe som de två tvillingtornen stod. Storleken på bassängerna och hur de är placerade till varandra är identisk med hur tornen en gång var. Längs kanterna rinner vattenfall som kan symboliseras med hur tornen imploderade efter attackerna.
Återuppbyggnaden av World Trade Center planeras vara klart 2020 och ska bestå av 5 skyskrapor. Ingen av dessa kommer bli högre än de två tvillingtornen. Den största av byggnaderna, ”One World Trade Center” eller ”Freedom Tower”, kommer med sina 102 våningar och 541 meter bli New Yorks högsta byggnad. Höjden är symbolisk då 541 m (1776 ft) ska stå för det år då USA grundades, d.v.s. år 1776. Freedom Tower ska bli den stabilaste skyskrapan i världen och kostnaden beräknas bli 20 miljarder SEK. Jag minns exakt vad jag gjorde den där tisdagen, den 11 september 2001. Klockan var strax efter 17.00 svensk tid som nyheterna nådde Sverige och hela världen höll andan. Det var ingen actionfilm, det var ju på riktigt. Det är svårt att förstå vad New York-borna gick igenom den dagen.
Tisdag 1 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Frukost vid 08.00. TV:n i matsalen var påslagen och på nyheterna pratade man om United States Federal Government Shutdown. Som turister och icke insatt i det amerikanska politiska systemet så tog det ett tag innan man förstod vad det handlade om. Kort och gott handlade det om oenigheter om budgeten mellan Demokrater och Republikaner och att USA lånat sitt maxbelopp av andra länder. Men det som amerikanska nyheterna la mest fokus på var den så kallade ”Obama Care”, en lag som innebär att 15% av USAs invånare (som annars stått helt oförsäkrade) omfattas av Obama Health Care Law. Republikanerna ville häva Obama Care för att underlätta den redan hårt ansträngda ekonomin, men när Demokraterna inte gick med på det så satte Republikanerna käppar i hjulet för Obama och tvingade staten till Federal Government Shutdown.
Varken jag eller min reskompis visste vad detta skulle innebära för oss som turister, men enligt New York Times så hade t.ex. Frihetsgudinnan stängts… och vi som hade bokat biljetter för att se just Frihetsgudinnan i morgon! Så vi höll tummarna för att det skulle bli en kortvarig grej (men nu i efterhand så vet vi ju att Government Shutdown pågick i drygt 2 veckor). Men denna dag hade vi planerat in en heldag i Central Park. Vi gick längs Broadway till Central Parks sydvästra hörn. Från början hade vi tänkt hyra cykel och cykla runt, men eftersom man bara får cykla på de större vägarna i Central Park, så var det ingen idé. Det är ju längs de mindre gångvägarna som allt intressant finns. Så ni som planerar att besöka Central Park – hyr ingen cykel. Gå istället. Det är det värt!
Fakta om Central Park...
Central Park är en 3,4 km2 stor rektangulär park (4 x 0,8km) på Manhattan i New York. År 1853 beslutades att grönområdet skulle uppföras. Men innan man kunde påbörja projektet var man tvungen att ”rensa” arean från dess invånare. De flesta bodde i små byar såsom Seneca Village, Harsenville och Piggery District och var antingen fattiga vita, fria afroamerikaner eller boende med engelskt eller irländskt ursprung. Man räknar med att ca 1600 boende fanns i området och byarna jämnades med marken för att ge plats åt Central Park. Parken invigdes redan 1857. Den var då inte lika stor som idag och låg i New Yorks norra utkanter och det kom att dröja flera decennier innan den blivit en oas omringad av skyskrapor. År 1858 utlystes en tävling om utformandet och utbyggandet av Central Park som vanns av landskapsdesignern Frederick Law Olmsted och arkitekten Calvert Vaux.
Konstruktionen påbörjades samma år, fortsatte under American Civil War och slutfördes 1873. Parken har miljontals besökare varje år och blev ett National Historic Landmark 1962. Central Park innehåller flera naturliga sjöar men även anlagda dammar. Skogen verkar naturlig, men är till största delen anlagd och man planterade ca 4 miljoner träd i parken. Parken har omfattande vandringsleder som blivit motionsslingor för New Yorks befolkning. Central Park inhyser även ridvägar, 2 st. skridskorinkar och Central Park Zoo. Möjlighet att hyra cykel eller båtar för turer på en av parkens sjöar eller vattendrag är några av aktiviteterna man kan göra i Central Park. Strawberry Fields är minnesplatsen till John Lennons ära, efter att han mördats utanför sitt hem i the Dakota Building vid Central Park den 8 december 1980. Mitt över gatan från hans hem ligger alltså minnesplatsen Imagine i Strawberry Fields. Varje år samlas fans från hela världen för att delta i minnesstunden.
Vi gick in i Central Park från Columbus Circle i det sydvästra hörnet av parken och gick österut och passerade Gapstowe Bridge och Inscope Arch på vägen mot statyn Dancing Goat. En lekfull bronsstaty i anslutning till Central Park Zoo. Vi passerade Central Park Zoo och stannade till vid den berömda statyn Balto. Ett porträtt av slädhunden Balto, en Sibirisk Husky, som var ledarhunden i sitt spann som transporterade difterimotgift i Alaska i början av 1900-talet då difterin härjade som värst. Bedriften har gett upphov till en slädhundstävling i Alaska som anordnas varje år. Både Dancing Goat och Balto skulpterades av Frederick George Richard Roth, en berömd skulptör som flertalet gånger prisats och ärats för sin konstnärliga ådra.
Sedan vandrade vi vidare mot Literary Walk, kanske det mest kända stråket i hela parken. En lång allé som kantas av stora lönnar, även kallat the Mall, som nog de flesta sett på bilder när hösten förvandlar alla löv till ett hav av rött, gult och orange. Denna dag var det runt +25 °C och strålande sol och hösten verkade alltför avlägsen. Synd, för vi hade hoppats på lite vackra höstfärger när vi var här. Vi kikade på Eagle and Pray Statue, som står alldeles bredvid the Mall. Statyn skapades av Christophe Fratin och är (vad man vet) den äldsta statyn som står i någon av New York Citys parker.
Via Navy Terrace gick vi till statyn Alice in Wonderland. Denna imponerande skulptur skapades av Jose de Creeft. Författaren och filantropen George Delacorte överlät skulpturen som en hyllning av sin framlidna fru Margarita och som en gåva till alla barn i New York City. Statyn är en populär staty bland både barn och vuxna som man får klättra på. Vi vandrade västerut och letade på Charles B Stover Bench som är en stor bänk i granit. Den är så utformad att om man viskar i ena änden av bänken så kan personen i andra änden höra. Jag och min reskompis provade att viska åt varandra och det fungerade! Sedan gick vi till Romeo och Juliet-statyn men jag måste säga att den var inte särskilt imponerade, med tanke på statyerna som vi sett hittills. Nu hade klockan blivit mycket och våra magar kurrade rejält. Vi lämnade Central Park för en bit mat och satte oss i Theodore Roosevelt Park och chillade en stund. Solen gassade på rejält nu och det var varmt till och med i skuggan.
Åter till Central Park och spatserade över Oak Bridge. Vyn från bron känns igen och är välkänt motiv världen runt. Så Oak Bridge med vy ut över the Lake är ett måste i Central Park! När vi vandrade längs kanten av the Lake såg vi en liten byggnad nere vid vattenbrynet. En stig ledde ner så vi gick ner och kikade. Inne i den lilla byggnaden höll en tjej på att duka för en romantisk lunch/middag och hade skapat ett hjärta med rosenblad. Tjejen berättade att hon höll på att ordna inför ett frieri. Åh, så romantiskt! Hon frågade även oss om det räckte med rosenblad eller om hon skulle strö ut mer. ”All over the place!” svarade vi i kör.
Vi satte sedan kurs mot Strawberry Fields och John Lennons minnesplats Imagine. Vi vilade en stund på bänkarna som fanns runt om och lyssnade på en gatumusikant som satt och spelade på sin gitarr. Sedan en snabb titt på statyn the Falconer, en elegant och välgjord staty av George Blackall Simonds. Därefter gick vi tillbaka till the Mall och satte oss i skuggan av de stora lönnarna och bara satt där. Vi satt upp emot en timme och bara vilade, njöt av vädret och var i nuet.
När vi var klara med parken tog vi 6th Avenue söderut tillbaka mot vårat Hostel. Det är otroligt vad många gift shops och souvenirshoppar det finns i New York. Överallt! Och egentligen säljer de samma saker allihop. I början var man in i varenda affär, men sen insåg man att det var slöseri med tid eftersom det var samma saker hela tiden. När vi kom till Times Square hittade vi på ett ställe som sålde Frozen Yoghurt. Vi var bara tvungna att stanna till och köpa! Värmen och sötsuget gjorde det oemotståndligt. Och det var sååååå gott! Efter lite mat så tog vi en Power Nap på rummet innan vi gick ut på kvällen för lite shopping. En del kläder blev det. Måste ju se till att fylla upp den inhandlade resväskan innan man åker hem ;) Innan vi la oss för kvällen googlade vi som galningar för att få klarhet i om Statue of Liberty var stängt i morgon. Och allt tydde på att så var fallet. Men vi kom överens om att vi skulle åka ner till Battery Park (där färjan utgår från) och se vad som gällde.
Frukost vid 08.00. TV:n i matsalen var påslagen och på nyheterna pratade man om United States Federal Government Shutdown. Som turister och icke insatt i det amerikanska politiska systemet så tog det ett tag innan man förstod vad det handlade om. Kort och gott handlade det om oenigheter om budgeten mellan Demokrater och Republikaner och att USA lånat sitt maxbelopp av andra länder. Men det som amerikanska nyheterna la mest fokus på var den så kallade ”Obama Care”, en lag som innebär att 15% av USAs invånare (som annars stått helt oförsäkrade) omfattas av Obama Health Care Law. Republikanerna ville häva Obama Care för att underlätta den redan hårt ansträngda ekonomin, men när Demokraterna inte gick med på det så satte Republikanerna käppar i hjulet för Obama och tvingade staten till Federal Government Shutdown.
Varken jag eller min reskompis visste vad detta skulle innebära för oss som turister, men enligt New York Times så hade t.ex. Frihetsgudinnan stängts… och vi som hade bokat biljetter för att se just Frihetsgudinnan i morgon! Så vi höll tummarna för att det skulle bli en kortvarig grej (men nu i efterhand så vet vi ju att Government Shutdown pågick i drygt 2 veckor). Men denna dag hade vi planerat in en heldag i Central Park. Vi gick längs Broadway till Central Parks sydvästra hörn. Från början hade vi tänkt hyra cykel och cykla runt, men eftersom man bara får cykla på de större vägarna i Central Park, så var det ingen idé. Det är ju längs de mindre gångvägarna som allt intressant finns. Så ni som planerar att besöka Central Park – hyr ingen cykel. Gå istället. Det är det värt!
Central Park är en 3,4 km2 stor rektangulär park (4 x 0,8km) på Manhattan i New York. År 1853 beslutades att grönområdet skulle uppföras. Men innan man kunde påbörja projektet var man tvungen att ”rensa” arean från dess invånare. De flesta bodde i små byar såsom Seneca Village, Harsenville och Piggery District och var antingen fattiga vita, fria afroamerikaner eller boende med engelskt eller irländskt ursprung. Man räknar med att ca 1600 boende fanns i området och byarna jämnades med marken för att ge plats åt Central Park. Parken invigdes redan 1857. Den var då inte lika stor som idag och låg i New Yorks norra utkanter och det kom att dröja flera decennier innan den blivit en oas omringad av skyskrapor. År 1858 utlystes en tävling om utformandet och utbyggandet av Central Park som vanns av landskapsdesignern Frederick Law Olmsted och arkitekten Calvert Vaux.
Konstruktionen påbörjades samma år, fortsatte under American Civil War och slutfördes 1873. Parken har miljontals besökare varje år och blev ett National Historic Landmark 1962. Central Park innehåller flera naturliga sjöar men även anlagda dammar. Skogen verkar naturlig, men är till största delen anlagd och man planterade ca 4 miljoner träd i parken. Parken har omfattande vandringsleder som blivit motionsslingor för New Yorks befolkning. Central Park inhyser även ridvägar, 2 st. skridskorinkar och Central Park Zoo. Möjlighet att hyra cykel eller båtar för turer på en av parkens sjöar eller vattendrag är några av aktiviteterna man kan göra i Central Park. Strawberry Fields är minnesplatsen till John Lennons ära, efter att han mördats utanför sitt hem i the Dakota Building vid Central Park den 8 december 1980. Mitt över gatan från hans hem ligger alltså minnesplatsen Imagine i Strawberry Fields. Varje år samlas fans från hela världen för att delta i minnesstunden.
Via Navy Terrace gick vi till statyn Alice in Wonderland. Denna imponerande skulptur skapades av Jose de Creeft. Författaren och filantropen George Delacorte överlät skulpturen som en hyllning av sin framlidna fru Margarita och som en gåva till alla barn i New York City. Statyn är en populär staty bland både barn och vuxna som man får klättra på. Vi vandrade västerut och letade på Charles B Stover Bench som är en stor bänk i granit. Den är så utformad att om man viskar i ena änden av bänken så kan personen i andra änden höra. Jag och min reskompis provade att viska åt varandra och det fungerade! Sedan gick vi till Romeo och Juliet-statyn men jag måste säga att den var inte särskilt imponerade, med tanke på statyerna som vi sett hittills. Nu hade klockan blivit mycket och våra magar kurrade rejält. Vi lämnade Central Park för en bit mat och satte oss i Theodore Roosevelt Park och chillade en stund. Solen gassade på rejält nu och det var varmt till och med i skuggan.
När vi var klara med parken tog vi 6th Avenue söderut tillbaka mot vårat Hostel. Det är otroligt vad många gift shops och souvenirshoppar det finns i New York. Överallt! Och egentligen säljer de samma saker allihop. I början var man in i varenda affär, men sen insåg man att det var slöseri med tid eftersom det var samma saker hela tiden. När vi kom till Times Square hittade vi på ett ställe som sålde Frozen Yoghurt. Vi var bara tvungna att stanna till och köpa! Värmen och sötsuget gjorde det oemotståndligt. Och det var sååååå gott! Efter lite mat så tog vi en Power Nap på rummet innan vi gick ut på kvällen för lite shopping. En del kläder blev det. Måste ju se till att fylla upp den inhandlade resväskan innan man åker hem ;) Innan vi la oss för kvällen googlade vi som galningar för att få klarhet i om Statue of Liberty var stängt i morgon. Och allt tydde på att så var fallet. Men vi kom överens om att vi skulle åka ner till Battery Park (där färjan utgår från) och se vad som gällde.