Lördag 27 April 2013 - Ota
Resealbum: Dressyr på Lusitanohingstar
Copyright © Bejjan888™
Flera av oss skulle med tidiga flyg och var därför tvungna att äta frukost tidigare, redan vid kl. 07.00. Vi skrev hälsning i gästboken och betalade slutnotan för vatten och taxin till Óbidos. Det sista packades ner i resväskorna. Transfer tillbaka till Lisbon Portela Airport kom vid kl. 08.30 och hämtade oss. Men innan vi sa farväl blev det gemensam fotografering och foton på Francisco och Maria tillsammans med deras tre gula labradorer. Det var Oscar igen, som skulle skjutsa in oss till flygplatsen. Det kändes bra.
Mitt plan skulle avgå först kl. 13.10 så jag fick tid att äta mat och strosa runt på flygplatsen. Planet avgick enligt tidtabellen och eftersom jag flög direkt till Arlanda med TAP, så ingick det även mat under flygturen. Jag vet inte vad de tankat planet med, men fort gick det. Vi landade 30 minuter tidigare än utsatt tid i Stockholm på Arlanda. Men vad hjälpte det när allt bagage blev försenat? Efter 30 min ropade de ut i högtalarna att de hade problem med en bagageramp… ja men det var väl typiskt?! Så den halvtimme vi tjänat in i luften bara försvann när vi passagerare stod och väntade på våra väskor. Som tur var hade jag inget tåg att passa, utan hade bokat ett rum på ett hotell i Arlanda Hotellby, för att ta ett tåg hem dagen efter.
Fredag 26 April 2013 - Ota
Resealbum: Dressyr på Lusitanohingstar
Copyright © Bejjan888™
08.00 och frukost. Nu hade man börjat lära sig frukostbuffén och lärt sig hantera brödrosten som kastade upp bröden rakt upp i luften på en rejäl flygtur. Inte för att det var något fel på frukosten eller så, men lite variation hade uppskattats.
Lektionerna idag hölls utomhus i paddocken. Eftersom Ramalhete inte var sadlad var jag heller inte inställd på att få rida först. Men Francisco vinkade åt mig att det var min tur. Jag blickade bort och såg att det var Zip som var iordninggjord, valacken som jag red på första lektionen. Jag antar att Francisco tyckte jag var redo nu för att prova Zip igen. När jag skulle rida ner till paddocken vägrade Zip först gå en meter. Det stod en vagn med en massa grenar på längs vägen dit, och den vagnen hade ju aldrig stått där innan… så efter lite assistans och ledhjälp kom jag förbi. Hmm, det började ju bra… Men idag hade jag bestämt mig för att ha ”Open mind” och ”Believe” idag och ingenting skulle få förstöra sista riddagen här. Och visst gick det bättre idag. Min sits var betydligt bättre och jag kunde hantera Zip på ett helt annat sätt nu. Zip var dock lika pigg och full av energi men det gick liksom att hantera. I galoppen var han dock lite stark och eftersom det blåste lite grann ute, blev han nog extra taggad. Zip hade en större galopp och man hade helt klart mer energi och häst att jobba med. Zip var otroligt stel i vänster sida. Det märktes tydligt när man arbetade honom på böjda spår och i sidvärtsrörelserna. Höger sida var inga problem, men den vänstra… oj! Men jag kände mig dock nöjd efter lektionen. Det blev ändå som en liten revansch efter första lektionen som jag tog igen med stormsteg.
Innan lunch slappade vi vid poolen. Idag var verkligen den varmaste dagen på hela veckan och solen sken. Tyvärr var det lite blåsigt men om man var i lä, så var det riktigt varmt. Kl. 13.30 var det dags för lunch och eftersom de andra fick fisk, fick jag något hopkok från igår. De hade tagit pajen från igår och stoppat i lite kött. Dessutom fick jag kyckling till. Kaffet intogs i skuggan ute på gården. Vi la oss vid poolen en stund och smälte maten innan vi tog en tur ner till stona på lösdriften för att titta till om det kommit något föl än. Men stoet var lika högdräktig som förra gången och mumsade i godan ro på gräset i hagen. Det var riktigt synd att hon inte fölat ännu. Det hade varit riktigt kul att se ett bara några timmar gammalt föl.
På eftermiddagen red alla ute i paddocken. Francisco sa innan att vi alla skulle få rida i princip självständigt, utan att han stod och gav instruktioner. Han kommenterade bara ibland. Jag red själv, näst sist och fick Zip igen. Samma visa denna gång, han totalvägrade gå förbi vagnen med grenarna på och med ledhjälp kom vi förbi. Så det var ganska skönt att rida omkring och prova på lite själv. I slutet ville Francisco att jag skulle prova på galoppombyte på Zip. Oj, tänkte jag. Zip var ju lite stark i galoppen och jag skulle verkligen få kämpa. Men längs några diagonaler fick jag till galoppombyten. Som mest fick jag till det i vartannat steg. I slutet samlades alla inne i paddocken och sjöng Happy Birthday för mig, eftersom det var min födelsedag. Tack! Det var en fin gest tycker jag. Så efter en fin avslutning kändes det lite tråkigt att jag just ridit sista lektionen.
Efter lektionerna så gick vi alla och började packa resväskorna. Kl. 20.30 var det så dags för en avskedsmiddag. Menyn bestod av soppa, vegetarisk gryta och fruktsallad. Dryck bestod av både rött och vitt vin. Efter all mat, släckte de ner lyset och in kommer Franciscos fru Maria med en födelsedagstårta med tända ljus. Återigen sjöngs det Happy Birthday och jag fick blåsa ut ljusen. En fin chokladtårta hade de ordnat och köpt champagne. Resten av ridgruppen hade samlat ihop pengar och köpt en flaska vitt vin och en chokladbit till mig, som present. Jättetack!
Vi samlades framför den öppna spisen och korkade upp champagneflaskan. Vi satt och pratade länge och väl. Francisco delade även ut diplom till var och en av oss för att vi genomfört en veckas tuff dressyrskola hos honom. Det var riktigt kul och diplomet ska jag rama in och hänga upp på väggen.
08.00 och frukost. Nu hade man börjat lära sig frukostbuffén och lärt sig hantera brödrosten som kastade upp bröden rakt upp i luften på en rejäl flygtur. Inte för att det var något fel på frukosten eller så, men lite variation hade uppskattats.
Efter lektionerna så gick vi alla och började packa resväskorna. Kl. 20.30 var det så dags för en avskedsmiddag. Menyn bestod av soppa, vegetarisk gryta och fruktsallad. Dryck bestod av både rött och vitt vin. Efter all mat, släckte de ner lyset och in kommer Franciscos fru Maria med en födelsedagstårta med tända ljus. Återigen sjöngs det Happy Birthday och jag fick blåsa ut ljusen. En fin chokladtårta hade de ordnat och köpt champagne. Resten av ridgruppen hade samlat ihop pengar och köpt en flaska vitt vin och en chokladbit till mig, som present. Jättetack!
Vi samlades framför den öppna spisen och korkade upp champagneflaskan. Vi satt och pratade länge och väl. Francisco delade även ut diplom till var och en av oss för att vi genomfört en veckas tuff dressyrskola hos honom. Det var riktigt kul och diplomet ska jag rama in och hänga upp på väggen.
Torsdag 25 April 2013 - Ota
Resealbum: Dressyr på Lusitanohingstar
Copyright © Bejjan888™
Frukosten stod redo kl. 08.00 som tidigare dagar. Lite variation med brödsorter, annars i stort sett lika som tidigare under veckan. Enligt väderprognosen skulle temperaturen komma upp i ca +25°C och i princip molnfritt – härligt!
Lektionerna började kl. 09.00 och alla fick rida i ridhuset på förmiddagen. Idag red jag näst sist och fick rida själv för Francisco. Jag fick rida den underbara Ramalhete igen och idag blev det jobbigt. Inte nog med att jag hade Franciscos odelade uppmärksamhet hela tiden, som granskade både sits och mina händer, men också med avancerade moment såsom sluta i trav från första ¾-linjen och ut mot spåret igen. Det var inte många meter man hade på sig att förbereda hästen på den svängen och sedan få till sidvärtsrörelsen innan man var ute på spåret igen… men skam den som ger sig. Det gick bra till slut! Även en hel del andra sidvärtsrörelser och piaff och passage.
Lunchen serverades kl. 13.30 och bordet under vinrankorna på terrassen var uppdukat idag. Francisco satte sig ner och gjorde oss sällskap. Kyckling med sallad och chips och till dryck fick vi Sangria. Den här Sangrian var faktiskt riktigt god och en av de andra ryttarna försökte lirka ur Francisco receptet på Sangrian, men det var hemligt. Till efterrätt fick vi jordgubbsglass (verkade hemgjord) och jordgubbar. Mycket gott!
Efter lunch chillade vi vid poolen fram till dess att det blev lektioner igen. Kl. 16.30 drog det igång igen och lektionerna hölls återigen inne i ridhuset. En av de andra tjejerna fick rida på Ramalhete några minuter före mig. Sedan var det dags för mig att rida Ramalhete igen. Jag red en privatlektion för Francisco och fick jobba lika hårt som på förmiddagen. Piaff, passage och sidvärtsrörelser hörde nu till vanligheterna och det nya inslaget för dagen var galoppombyte. Välriden och skolad som Ramalhete var, så var det absolut inga problem att utföra galoppombyte eller rida samlad galopp på små volter. Nu började man känna hur trött man var i kroppen. Så intensiva dressyrpass var det länge sedan jag ridit och man var verkligen fysiskt trött.
Kl. 20.30 var middagen serverad. Soppa till förrätt. Nu hade vi fått soppa till förrätt hela veckan och det hade verkligen varit samma soppa, bara det att man stoppat i olika grönsaker i den och smaksatt den olika. Men basen var nog den samma. Varmrätten bestod av någon slags paj och auberginer. En exotisk fruktsallad serverades till efterrätt.
Frukosten stod redo kl. 08.00 som tidigare dagar. Lite variation med brödsorter, annars i stort sett lika som tidigare under veckan. Enligt väderprognosen skulle temperaturen komma upp i ca +25°C och i princip molnfritt – härligt!
Kl. 20.30 var middagen serverad. Soppa till förrätt. Nu hade vi fått soppa till förrätt hela veckan och det hade verkligen varit samma soppa, bara det att man stoppat i olika grönsaker i den och smaksatt den olika. Men basen var nog den samma. Varmrätten bestod av någon slags paj och auberginer. En exotisk fruktsallad serverades till efterrätt.
Onsdag 24 April 2013 - Óbidos
Resealbum: Dressyr på Lusitanohingstar
Copyright © Bejjan888™
Frukosten kl. 08.00 som vanligt. Idag var det bara lektion på förmiddagen och vi hade eftermiddagen fri till andra aktiviteter. Vi hade bestämt dagen innan att vi skulle beställa en taxi och åka till Óbidos och sedan en tur ut till havet på eftermiddagen.
Idag fick jag och min vän vänta och rida lektion sist. Vi fick välja mellan att rida inne i ridhuset eller ute i paddocken. Vi kom snabbt överens om att vi skulle rida utomhus, nu när solen hunnit värma upp temperaturen till en behaglig temperatur. Jag fick återigen rida Ramalhete och det gick bra idag. Samlingar i piaff och passage, skolor och idag galopperade jag och provade på en sluta i galopp. Eftersom Ramalhete var så välriden och lyssnade verkligen på små hjälper var det inga problem. Vid det här laget hade jag börjat lära mig att se på Ramalhetes öron när jag satt fel. Jag har lätt att falla ihop i min sits och så fort jag gjorde det, vinklade Ramalhete bak sina öron som om han undrade ”Vad håller du på med?!?” Efter lektionen sa jag det till Francisco: ”I can see on Ramalhetes ears now when my seat is wrong…” Francisco slog ut med armarna och log: ”Now I believe!” svarade han och omfamnade mig.
Kl. 12.30 kom taxin och hämtade oss. Jag kände mig ganska trygg att det var Oscar, samma taxichaufför som hämtade mig och min vän på flygplatsen. Vi åkte i ungefär en timme, passerade päron- och vinodlingar och ju närmare Óbidos vi kom, desto mer böljande blev landskapet.
Den medeltida staden Óbidos (”chokladens huvudstad”) är upptagen på Unescos världsarvslista och är en av Portugals 7 underverk och mest intressanta bosättningar. Óbidos slott ligger på en bergstopp och dess höga slottsmur omringar staden som innefattar flera kyrkor, bland annat Saint Peter’s Church och Saint Mary’s church som hör till varsina församlingar. Vi lämnade taxin och gick genom den enorma huvudporten som byggdes år 1380 och smyckats med vackra målade kakelplattor. Vi letade snabbt upp en restaurang för att äta mat. Vrålhungriga satte vi oss ner och beställde mat. Solen gassade och de stora parasollen gav oss välbehövlig skugga. Vi fortsatte sedan längs de kullerstensbelagda gatorna, passerade smala branta gränder och besökte Saint Peter’s church innan vi delade upp oss.
Jag och min vän fortsatte sedan mot Óbidos slott medan de andra besökte fler kyrkor. Slottet fungerade historiskt både militärt och som ett kungligt slott medan det under 1950-talet var det första historiska byggnaden i Portugal som omvandlades till ett värdshus. Jag och min norska vän utforskade samt gick en bit ovanpå muren. Utsikten från muren var fantastisk och man såg miltals omkring. Huvudgatan i Óbidos är smal och souveniraffärerna blandades med choklad- och vinaffärer. Jag köpte choklad som var mycket god. Vi köpte även mörk choklad till Francisco, som vi lovat. Innan vi lämnade staden samlades vi för att köpa svalkande glass.
Oscar stod och väntade vid taxin. Nu åkte vi en kort stund innan vi kom fram till Foz do Arelho, en liten stad vid Atlantkusten. Foz do Arelho har alltid varit ett semesterparadis för förmögna familjer och det syntes på de lyxiga villorna som radade upp sig. Vi klev ur taxin och möttes av salthavsvinden som blåste friskt. Det var knappast en strand för turister. Sanden var grovkornig och höga vågor slog in mot stranden. En modig surfare låg ute på sin bräda bland vågorna och letade efter den perfekta vågen och inne i viken var det en kille som kite-surfade. Men många av oss tyckte nog att det var skönt att bara strosa runt på stranden och rensa tankarna. Jag var ner och kände på vattnet men det var riktigt kallt. Efter en timme samlades vi vid taxin och åkte tillbaka till Quinta do Archino. Middagen serverades som vanligt kl. 20.30. En soppa till förrätt, lasagne till varmrätt och ugnsmarinerat äpple som efterrätt. Det var nog ingen av oss som somnade ovaggad den kvällen.
Frukosten kl. 08.00 som vanligt. Idag var det bara lektion på förmiddagen och vi hade eftermiddagen fri till andra aktiviteter. Vi hade bestämt dagen innan att vi skulle beställa en taxi och åka till Óbidos och sedan en tur ut till havet på eftermiddagen.
Den medeltida staden Óbidos (”chokladens huvudstad”) är upptagen på Unescos världsarvslista och är en av Portugals 7 underverk och mest intressanta bosättningar. Óbidos slott ligger på en bergstopp och dess höga slottsmur omringar staden som innefattar flera kyrkor, bland annat Saint Peter’s Church och Saint Mary’s church som hör till varsina församlingar. Vi lämnade taxin och gick genom den enorma huvudporten som byggdes år 1380 och smyckats med vackra målade kakelplattor. Vi letade snabbt upp en restaurang för att äta mat. Vrålhungriga satte vi oss ner och beställde mat. Solen gassade och de stora parasollen gav oss välbehövlig skugga. Vi fortsatte sedan längs de kullerstensbelagda gatorna, passerade smala branta gränder och besökte Saint Peter’s church innan vi delade upp oss.
Tisdag 23 April 2013 - Ota
Resealbum: Dressyr på Lusitanohingstar
Copyright © Bejjan888™
Sov lite bättre den här natten. Efter gårdagens två hårda dressyrpass började det kännas i magmusklerna att man jobbat mycket med sitsen, vilket var målet med resan :) Frukosten serverades igen kl. 08.00 med samma upplägg som igår.
Ridlektionerna började vid 9-tiden och idag fick jag och min norska vän rida först. Vi red ute i paddocken och trots att solen stod högt på himlen kändes temperaturen kylig och en långärmad tröja var nödvändigt. Återigen red jag Ramalhete och även fast magmusklerna värkte så gjorde jag framsteg. Jag improviserade min ridning, enligt Franciscos instruktioner, och mycket öppna, sluta och förvänd sluta både på raka och böjda spår. Skolorna blandades med samlingar i piaff och passage. Både jag och min vän fick beröm av Francisco både under och efter lektionen. Tillsammans med Ramalhete kände jag att jag gjort stora framsteg bara på denna korta stund som jag vistats på Quinta do Archino.
När de sista två ryttarna skulle rida innan lunch ville Francisco att de skulle få rida utan åskådare. Jag och min vän bestämde oss därför att gå och titta till Franciscos lusitanoston som gick på lösdrift lite längre bort på hans ägor. Francisco har stona enbart till för avel och ett av stona var högdräktig och väntade ett föl vilken dag som helst. Francisco ville att vi skulle rapportera om stoet hade fölat, så vi var lite nyfikna när vi vandrade in i hagen. Men stoet hade inte fölat, utan stod lugnt och betade med de andra stona. Efter en stund gick vi tillbaka till huset och la oss bredvid poolen en stund innan lunch.
Lunchen serverades kl. 13.30 och idag var det framdukat även för Francisco som gjorde oss sällskap. Grönsaker och kyckling till mig (som inte tycker om fisk) och tonfisksallad till övriga. Efter maten bjöds det på kaffe och te ute i trädgården under takterrassen vid poolen. Francisco satt ner och underhöll oss med många av hans historier och pratade varmt om mästaren Nuno Oliveira, känd som mästaren av klassisk dressyr. Francisco tränade dressyr för läromästaren Nuno Oliveira under tre år, bara några år innan mästarens bortgång. Francisco har sedan dess anammat den klassiska dressyren och öppnade en dressyrskola på Quinta do Archino och som Francisco själv sa till oss: ”I don’t do it for the riders, I do it to save the horses.” Uttalandet är verkligen värt en tankeställare.
Eftermiddagens lektioner började kl. 16.30 och jag och min vän fick återigen rida först och vi valde att rida ute i paddocken. Francisco var lite mer passiv både med instruktioner och kritik i början av lektionen och efter en stund kom Valentina (hästskötaren) med en häst åt Francisco. Francisco satt upp och började rida, mitt under våran lektion. Jag blev lite förolämpad att han bara helt ignorerade oss! Var vi så tråkiga? Eller tyckte han att vi var så bra att vi klarade oss själva? Jag hade ju betalat för att få instruktioner och hjälp från Francisco och sättet han gjorde det på… om han åtminstone sagt till innan?! Men det var ändå lite skönt att få rida runt och prova på egen hand. Jag lyckades faktiskt att samla Ramalhete till piaff och sedan passage alldeles själv. Så jag kände att mitt självförtroende växte :)
En av de andra ryttarna hade valt ett ridpaket där det ingick dressyr på förmiddagen och uteritt på eftermiddagen. Hon och Valentina skulle rida ut på en tur, men eftersom Valentina inte hittade så bra skulle Francisco köra jeep före och visa vägen. Vi andra fick åka med på flaket på jeepen. Vi passerade stona på lösdriften, följde kanten av en skog med eukalyptusträd och kom till slut fram till en övergiven, men vacker gård omgiven av gamla korkekar och lummiga skogar. En kort bit därifrån låg en sjö som vi smög ner till för att kanske få syn på fåglarna som vistades där. Både änder och storkar såg vi och några stora fiskar som var upp till ytan och lekte. Vi hoppade upp på jeepen igen, passerade den övergivna gården och Francisco körde upp för en sandig väg. Man kunde se att det regnat mycket här under våren eftersom vägen kantades av stora fåror där regnvattnet runnit och bitvis tagit med sig delar av vägen. Omkullfallna träd blockerade ibland vägen och Francisco fick då köra bredvid vägen, så det var tur att han hade jeepen. Men när han passerade ett omkullfallet träd kom jeepen för nära en djup fåra och jeepen satt verkligen fast. Hela hjulet hängde i luften och Francisco insåg snabbt att det enda sättet att få loss jeepen var att hämta en traktor och dra loss jeepen! Francisco satt upp på Valentinas häst och red tillbaka till gården för att hämta traktorn. Vi andra satt kvar vid jeepen tills Francisco och Fernando (hästskötare) kom och drog loss jeepen. Fernando körde tillbaka oss i jeepen. Vi var alla lite omtumlade efter äventyret och tyckte ändå lite synd om Francisco, eftersom det tydligen inte hörde till vanligheten att han tar ut ryttarna på ”jeepsafari”.
Middag kl. 20.30. Soppa till förrätt, någon slags gratäng till varmrätt och en super-duper-god chokladmousse till efterrätt. Efter middagen var två stycken ut på gården för en ”grodsafari”. Vi hade alla hört grodorna kväka på kvällarna och nätterna, så nu ville de ut och se om de kunde se dem. Det var mörkt när de gav sig ut och de hade svårt att se några. Men eldflugor hade de sett i alla fall.
Sov lite bättre den här natten. Efter gårdagens två hårda dressyrpass började det kännas i magmusklerna att man jobbat mycket med sitsen, vilket var målet med resan :) Frukosten serverades igen kl. 08.00 med samma upplägg som igår.
Ridlektionerna började vid 9-tiden och idag fick jag och min norska vän rida först. Vi red ute i paddocken och trots att solen stod högt på himlen kändes temperaturen kylig och en långärmad tröja var nödvändigt. Återigen red jag Ramalhete och även fast magmusklerna värkte så gjorde jag framsteg. Jag improviserade min ridning, enligt Franciscos instruktioner, och mycket öppna, sluta och förvänd sluta både på raka och böjda spår. Skolorna blandades med samlingar i piaff och passage. Både jag och min vän fick beröm av Francisco både under och efter lektionen. Tillsammans med Ramalhete kände jag att jag gjort stora framsteg bara på denna korta stund som jag vistats på Quinta do Archino.
Lunchen serverades kl. 13.30 och idag var det framdukat även för Francisco som gjorde oss sällskap. Grönsaker och kyckling till mig (som inte tycker om fisk) och tonfisksallad till övriga. Efter maten bjöds det på kaffe och te ute i trädgården under takterrassen vid poolen. Francisco satt ner och underhöll oss med många av hans historier och pratade varmt om mästaren Nuno Oliveira, känd som mästaren av klassisk dressyr. Francisco tränade dressyr för läromästaren Nuno Oliveira under tre år, bara några år innan mästarens bortgång. Francisco har sedan dess anammat den klassiska dressyren och öppnade en dressyrskola på Quinta do Archino och som Francisco själv sa till oss: ”I don’t do it for the riders, I do it to save the horses.” Uttalandet är verkligen värt en tankeställare.
Middag kl. 20.30. Soppa till förrätt, någon slags gratäng till varmrätt och en super-duper-god chokladmousse till efterrätt. Efter middagen var två stycken ut på gården för en ”grodsafari”. Vi hade alla hört grodorna kväka på kvällarna och nätterna, så nu ville de ut och se om de kunde se dem. Det var mörkt när de gav sig ut och de hade svårt att se några. Men eldflugor hade de sett i alla fall.
Måndag 22 April 2013 - Ota
Resealbum: Dressyr på Lusitanohingstar
Copyright © Bejjan888™
Upp i tid till frukosten som serverades kl. 08.00. Olika sorters bröd, frukt, ost, skinka, marmelad, kaffe, te, juice, yoghurt, müsli och mjölk. En skaplig frukost med andra ord. Klockan 09.00 var det så äntligen dags för första ridpasset. Vi samlades i stallet och väntade spänt på vem eller vilka som skulle få börja.
Ridhuset var 30x15 meter och låg vägg i vägg med stallet. De vitmålade stenväggarna gjorde att ridhuset kändes ljusare och större än det i själva verket var. På långsidan var det öppna fönster som på eftermiddagen släppte in solljuset in i ridhuset. På ena kortsidan fanns en läktare och på den andra satt tre stora speglar för ryttarna att se sig själva.
Jag var en av de som skulle rida först. En brun lusitanovalack vid namn Zip var utvald till mig. Zip’s livfulla ögon gav mig intrycket om att han hade mycket energi. Så lite nervöst satt jag upp och upptäckte till min förvåning att de tränsat Zip med pelhambett. När jag bokade ridresan stod det på arrangörens hemsida att man i början av veckan skulle få rida på vanligt tränsbett för att senare övergå till kandar. Så febrilt försökte jag hålla reda på de två tyglarna, hantera hästen och jobba med min sits. Jag kände att jag och Zip inte kom riktigt överens. Dels var det den första lektionen och min sits var allt annat än bra. Det var ju därför jag valt att rida för Francisco, för att förbättra min urdåliga sits. Sen tror jag att jag satt och spände mig lite grann och det kände Zip av och blev spänd han också. Så Francisco valde att avsluta lektionen för min del.
Han passade på att säga några sanningens ord och kanske behövde jag det… för en stund senare fick jag sitta upp och prova rida en annan häst, Ramalhete, en brun lusitanohingst som vid första anblicken såg mycket lugnare ut än Zip. Och vilken skillnad det var att rida Ramalhete. Han var lugnare och jag kunde slappna av och fokusera mer på mig och min sits. Francisco insåg också att Ramalhete var ett bättre alternativ för mig. Efter att jag travat en del, gjort skolor såsom öppna, sluta och förvänd sluta fick jag avsluta med att prova på piaff och passage. Och med hjälp av Francisco från marken lyckades jag till slut få till en riktigt bra första passage. När jag skrittade efteråt kände jag hur mycket kraft och energi jag gjort av med.
Efter att alla ridit en första lektion för Francisco, satt han själv upp på en ståtlig lusitanoskimmel och visade hur han rider. Hingsten lydde hans minsta vink och Franciscos hjälper syntes knappt. Samlad galopp, piaff och passage, allt såg så himla enkelt ut. Nu efteråt önskade jag att han hade ridit först så man hade fått se innan.
En välbehövlig lunch serverades kl. 13.30. Till mig (som inte äter fisk) blev det friterade grönsaker och ris, med äpple och apelsin till efterrätt. Jag önskade att de hade kokat riset längre, för det var alldeles för mycket tuggmotstånd. Efter lunchen valde vi ryttare att slappa vid poolen ett tag innan det blev dags för eftermiddagens ridpass. Solen sken, temperaturen låg på strax över +20°C och inte ett moln på himlen så långt ögat kunde nå. Jag var och kände på vattnet i poolen, men jag doppade bara ner fötterna från kanten… Burr! Vad kallt vattnet var. Men en i sällskapet doppade sig, det tycker jag var modigt gjort! Vi passade även på att ta en promenad på markerna omkring husen. De lummiga korkekarna kantade vägarna och bland buskarna kunde man här och där skymta en ödla springa iväg. Med respekt för eventuella ormar så höll vi oss på vägen. Vägen slingrade sig fram och vi passerade både hönshuset och grönsakslandet.
När klockan var 16.30 var det samling i stallet igen för eftermiddagens lektioner. Jag och min norska vän skulle rida tillsammans. Francisco frågade oss om vi ville rida inne i ridhuset eller ute i paddocken. Vi var båda överens om att lektionen skulle vara utomhus. Paddocken låg strax utanför stallet och höll de internationella måtten 60x20 meter. Det var lite mer utrymme att röra sig på och man slapp hela tiden hålla ett öga på var den andra ryttaren var så man inte red in i varandra. Jag fick rida Ramalhete och det kändes mycket bättre. Jag kände att jag kunde jobba med min sits på ett annat sätt nu. Francisco var väldigt mån om att man skulle ”improvissare”, alltså improvisera när man red. Ridning ett helt varv på fyrkanten utan att göra någonting var något Francisco inte gillade, utan man skulle variera sin ridning. Serpentiner, skänkelvikning på ¾-linjen, sluta och öppna på volten eller någonting för att hålla hästarna alerta, lyhörda och bjuda framåt. Förutom min sits, så kommenterade han mina händer som ibland böjs inåt och blir ”turkey neck” som Francisco kallade det… ”No turkey neck!” var en frekvent mening som jag fick höra under ridlektionen. Ridningen på eftermiddagen gick väldigt bra. Jag improviserade (enligt Franciscos order) och provade på en massa skoj som att saxa över medellinjen i förvänd sluta. Ramalhete var väldigt lyhörd för vikthjälperna och att få honom att ställa om från höger till vänster var inga problem. Alla ryttare borde någon gång i livet få rida en sådan lyhörd och fin häst. Även denna lektion avslutades med flera piaff och passage. Både jag och min norska vän fick beröm av Francisco och vi skulle få rida tillsammans i morgon igen.
När alla lektioner var avklarade var klockan närmare halv åtta och alla ryttare gick upp på rummen och duschade. Middagen serverades kl. 20.30 med soppa till förrätt, strips och kyckling+kött till huvudrätt och ugnsbakat äpple till efterrätt. Det var ju inga problem att somna efter all ansträngning som det ändå varit under dagen.
Upp i tid till frukosten som serverades kl. 08.00. Olika sorters bröd, frukt, ost, skinka, marmelad, kaffe, te, juice, yoghurt, müsli och mjölk. En skaplig frukost med andra ord. Klockan 09.00 var det så äntligen dags för första ridpasset. Vi samlades i stallet och väntade spänt på vem eller vilka som skulle få börja.
Jag var en av de som skulle rida först. En brun lusitanovalack vid namn Zip var utvald till mig. Zip’s livfulla ögon gav mig intrycket om att han hade mycket energi. Så lite nervöst satt jag upp och upptäckte till min förvåning att de tränsat Zip med pelhambett. När jag bokade ridresan stod det på arrangörens hemsida att man i början av veckan skulle få rida på vanligt tränsbett för att senare övergå till kandar. Så febrilt försökte jag hålla reda på de två tyglarna, hantera hästen och jobba med min sits. Jag kände att jag och Zip inte kom riktigt överens. Dels var det den första lektionen och min sits var allt annat än bra. Det var ju därför jag valt att rida för Francisco, för att förbättra min urdåliga sits. Sen tror jag att jag satt och spände mig lite grann och det kände Zip av och blev spänd han också. Så Francisco valde att avsluta lektionen för min del.
När alla lektioner var avklarade var klockan närmare halv åtta och alla ryttare gick upp på rummen och duschade. Middagen serverades kl. 20.30 med soppa till förrätt, strips och kyckling+kött till huvudrätt och ugnsbakat äpple till efterrätt. Det var ju inga problem att somna efter all ansträngning som det ändå varit under dagen.
Söndag 21 April 2013 - Ota
Resealbum: Dressyr på Lusitanohingstar
Copyright © Bejjan888™
Jag kom fram till järnvägsstationen strax efter 09.00. Tåget hade inte inkommit till perrongen ännu, så några minuters filosoferande i solen fick det bli. Solen värmde lite grann trots den blygsamma morgontemperaturen på -4°C. Det är nu man börjar tvivla på sig själv; ”Stoppade jag ner passet? Biljetterna?” Efter att ha kollat typ tre gånger att pass och biljetter är med, rullade tåget sakta in på plattformen. Väl ombord upptäcker jag till min förvåning att min förbokade fönsterplats är en gångplats. Hmm… dåligt SJ! Det hade jag faktiskt betalat för! Och när jag ändå är inne på SJ… på min biljett stod det att det var ett snabbtåg. Vad innebär det, egentligen? För vid närmare eftergranskning i tågtidtabellen så tar ett snabbtåg lika lång tid som ett vanligt InterCity-tåg på samma sträcka. Vilseledande marknadsföring?!? Och i varje vagn fanns en display som bland annat visade vilken hastighet tåget höll. Försöker SJ kompensera för alla förseningar genom att sätta upp hastighetsmätare i varje vagn och kalla tågen för snabbtåg??? Verkar så! Så trots att det var ett "snabbtåg" så tog det lika lång tid som ett vanligt Intercity-tåg att ta sig till Arlanda C.
Trots att jag var tidig ställde jag mig ändå i den korta kön till incheckningen. Jag kunde gott och väl stå ett tag eftersom jag ändå skulle bli sittandes några timmar på flyget snart. Jag insåg snabbt att det var bra jag kom tidigt eftersom kön växte på sig ganska snabbt. Efter en kvart hade kön vuxit med 40 meter. Jag kände mig rätt vilsen i kön där jag stod, omgiven av medelålders människor och deras golfbagar. De var nog nyfikna på vad jag gjorde där, utan golfbag. Jag checkade in väskan, gick genom säkerhetskontrollen och kände att det var dags för lunch. Utbudet var inte särskilt stort och 159 kr skulle de ha, men det var bland de godaste friterade klyftpotatisarna jag ätit :) Tiden flöt på ganska snabbt och jag bordade planet. Några minuter försenat lyfte planet och en 4 timmar 25 minuter lång flygtur väntade i luften. Jag tog fram mp3-spelaren och satt och slumrade, när jag plötsligt hör en massa ljud… vad nu? Ja, visst ja! Det ingick ju mat på planet! Det hade jag ju glömt. Eftersom jag ätit mat på Arlanda var jag inte särskilt hungrig, men lite mat slank det ner. Jag blev imponerad av att det var riktiga bestick i metall och inte i plast… det är sådana små detaljer som gör skillnad! Och toaletten ombord på planet var den fräschaste toaletten jag varit med om, ingen sanitär olägenhet här inte! Ett stort plus till TAP!
Till slut landade planet på Lisbon Portela Airport. Jag var så less på att flyga den sista timmen så att jag höll på att krevera. Så jag gick snabbt av planet och skyndade mig iväg för att hämta bagageväskan. Taxiföraren Oscar och min norska vän väntade på mig vid Official Meeting Point. Oscar talade inte så mycket engelska. Men franska var han bättre på. Som tur var kunde min kompis (som bott i Frankrike en period) franska och fick sköta kommunikationen med honom. Så började en cirka 40 minuter lång resa mot Quinta do Archino, där vi skulle bo en vecka framåt.
Quinta do Archino ligger strax utanför staden Ota, i Alenquer, och har gått i arv i mer än 300 år. Gården är vackert beläget i en lugn och orörd natur av korkekar, Eukalyptus- och Pinjeträd, omgärdat av stilla vattendrag kantade med bambu. I över 30 år har D.Francisco de Bragança fött upp och tränat Lusitanohästar och tränade klassisk dressyr för mästaren Nuno Oliveira. Sedan 2003 har Francisco tagit emot elever hemma på sin gård Quinta do Archino och undervisat klassisk dressyr för såväl motionsryttaren som Grand Prix-ryttaren.
Vi kom fram till gården vid kl. 19.30 på kvällen och blev varmt mottagna av Maria (Franciscos fru) och deras kokerska. Vi blev visade runt i gästhuset, där gårdens gäster bor och vandrade sedan vidare mot stallet. Vi fick veta att de andra fyra gästerna redan anlänt och att de var från Sverige. En trevlig överraskning! Stallgången var täckt med en plastmatta med noppor på och var väl sopad. Vi såg en liten man, Fernando, som sköter stall och tar hand om hästarna. Hingstarna (och några valacker) stod inne i boxarna längs stallgången och mumsade på sitt hö. Varje box hade ett fönster, så att hästarna kunde se ut. Vi gick in i sadelkammaren och Francisco pratade varmt om den portugisiska sadeln och hur man enkelt lär sig den korrekta sitsen. Kanske skulle vi få prova på att rida i en sådan sadel?
Vi gick ut i stallet igen och Francisco presenterade hästarna i tur och ordning och berättade om deras styrkor och svagheter. Han avslutade sin rundvandring med att det är viktigt att våga tro på sig själv, tro att man kan och att ha ”open mind”. Plötsligt frågade Francisco oss om vi trodde att han var fullärd. Nej, tänkte jag i mitt stilla sinne. Han förklarade att det är som en pyramid som blir smalare och smalare men aldrig tar slut… för ingen är fullärd! Inte ens han själv. Alla sex ryttare gick tillbaka till gästhuset och inväntade middagen som serverades kl. 20.30. Under middagen hann vi bekanta oss mer med varandra och det kändes redan första dagen att vi skulle komma bra överens, allihop :) En trerätters middag serverades av kokerskan och ett lokalt tillverkat vin serverades. Jag och min norska vän gick och la oss vid kl. 22.30.
Jag kom fram till järnvägsstationen strax efter 09.00. Tåget hade inte inkommit till perrongen ännu, så några minuters filosoferande i solen fick det bli. Solen värmde lite grann trots den blygsamma morgontemperaturen på -4°C. Det är nu man börjar tvivla på sig själv; ”Stoppade jag ner passet? Biljetterna?” Efter att ha kollat typ tre gånger att pass och biljetter är med, rullade tåget sakta in på plattformen. Väl ombord upptäcker jag till min förvåning att min förbokade fönsterplats är en gångplats. Hmm… dåligt SJ! Det hade jag faktiskt betalat för! Och när jag ändå är inne på SJ… på min biljett stod det att det var ett snabbtåg. Vad innebär det, egentligen? För vid närmare eftergranskning i tågtidtabellen så tar ett snabbtåg lika lång tid som ett vanligt InterCity-tåg på samma sträcka. Vilseledande marknadsföring?!? Och i varje vagn fanns en display som bland annat visade vilken hastighet tåget höll. Försöker SJ kompensera för alla förseningar genom att sätta upp hastighetsmätare i varje vagn och kalla tågen för snabbtåg??? Verkar så! Så trots att det var ett "snabbtåg" så tog det lika lång tid som ett vanligt Intercity-tåg att ta sig till Arlanda C.
Trots att jag var tidig ställde jag mig ändå i den korta kön till incheckningen. Jag kunde gott och väl stå ett tag eftersom jag ändå skulle bli sittandes några timmar på flyget snart. Jag insåg snabbt att det var bra jag kom tidigt eftersom kön växte på sig ganska snabbt. Efter en kvart hade kön vuxit med 40 meter. Jag kände mig rätt vilsen i kön där jag stod, omgiven av medelålders människor och deras golfbagar. De var nog nyfikna på vad jag gjorde där, utan golfbag. Jag checkade in väskan, gick genom säkerhetskontrollen och kände att det var dags för lunch. Utbudet var inte särskilt stort och 159 kr skulle de ha, men det var bland de godaste friterade klyftpotatisarna jag ätit :) Tiden flöt på ganska snabbt och jag bordade planet. Några minuter försenat lyfte planet och en 4 timmar 25 minuter lång flygtur väntade i luften. Jag tog fram mp3-spelaren och satt och slumrade, när jag plötsligt hör en massa ljud… vad nu? Ja, visst ja! Det ingick ju mat på planet! Det hade jag ju glömt. Eftersom jag ätit mat på Arlanda var jag inte särskilt hungrig, men lite mat slank det ner. Jag blev imponerad av att det var riktiga bestick i metall och inte i plast… det är sådana små detaljer som gör skillnad! Och toaletten ombord på planet var den fräschaste toaletten jag varit med om, ingen sanitär olägenhet här inte! Ett stort plus till TAP!
Vi gick ut i stallet igen och Francisco presenterade hästarna i tur och ordning och berättade om deras styrkor och svagheter. Han avslutade sin rundvandring med att det är viktigt att våga tro på sig själv, tro att man kan och att ha ”open mind”. Plötsligt frågade Francisco oss om vi trodde att han var fullärd. Nej, tänkte jag i mitt stilla sinne. Han förklarade att det är som en pyramid som blir smalare och smalare men aldrig tar slut… för ingen är fullärd! Inte ens han själv. Alla sex ryttare gick tillbaka till gästhuset och inväntade middagen som serverades kl. 20.30. Under middagen hann vi bekanta oss mer med varandra och det kändes redan första dagen att vi skulle komma bra överens, allihop :) En trerätters middag serverades av kokerskan och ett lokalt tillverkat vin serverades. Jag och min norska vän gick och la oss vid kl. 22.30.