Jag har alltid älskat att åka tåg. Känslan för det resandet började nog i 10-årsåldern då jag första gången blev skickad att åka sträckan från Köping eller Kolbäck till Charlottenberg i Värmland, där jag alltid tillbringade mina skollov hos äldre släktingar. Det var med glädje man såg fram emot att skolan slutade så man fick sätta sig på tåget och resa på egen hand. På den tiden så ingick det alltid tågbyten, oftast i Hallsberg, men då och då även i Kumla. Spännande för en grabb i 10-årsåldern!

När man blev äldre och skaffade bil så blev det inte lika mycket tågresande, men då och då så har det ändå blivit en del skuffande runt i vagnarna. Den mest minnesvärda är väl den tripp med transsibiriska järnvägen som jag gjorde 1987. 7 dygn genom Sovjetunionen och Kina var oförglömligt. Broder Lars och jag gjorde också en häftig resa genom östblocket året före. Mestadels via tåg.

Den här 50-timmars resan från Nizamuddin till Ernakulam är långt ifrån den bästa jag varit med om, men ändå intressant på sitt vis. Redan från start så var tåget försenat nästan exakt en timme och med tanke på att vi väldigt ofta stod still i väntan på att andra tåg skulle passera, så var jag rädd att vi skulle bli väldigt försenade. Men hur det var så förlorade vi inte så värst mycket mer i tid utan kunde rulla in vid vår ändstation bara en dryg timme sent.

Man brukar kunna se en hel del av landskapet genom tågfönstret och vad som verkligen slog mig mig den här gången är hur annorlunda det blev efter att man passerat förbi Mumbai. Ungefär halvvägs från där och till Goa så ändrades naturen från att ha varit tämligen kalt, grått och brunt till att bli mer och mer grönskande. Det blev grönare och grönare och mer och mer träd som växte sig ståtligare och ståtligare ju längre söderut man kom.

Strax efter lunchtid så ankom tåget till slut Ernakulam och eftersom jag inte fått i mig någon frukost så fick det bli en kycklingmacka och en kopp java innan jag begav mig bort till fraktgodsavdelningen. Det gick förvånansvärt smidigt att få ut min motorcykel. Jag hade nog tänkt mig att det skulle ta sin tid med en massa blanketter att fylla i, men det räckte så bra med det kvitto jag hade med mig från motsvarande kontor i Nizamuddin. Sedan skulle förståss "Bullen" avpackas, tankas och backspeglar skulle på. Men sedan var det dags att dra.

Jag kommer ihåg när vi flög in till Indien i Januari och for med taxin igenom Ernakulam och Kochin, som är två tvillingstäder. Jag sa till Rune, som delade baksätet med mig, att den trafiken skulle bli jobbig att ta sig igenom. Nu, ett antal månader senare så var den ingenting. Så någon timme efter att jag drog från stationen så var jag framme i Allepey och traskade in till Binu och Maria på Daffodils homestay.

Nu, ytterligare ett par timmar senare så sitter jag på stamstället Hotel Royal Park efter en matbit och några Kingfisher strong. Det börjar snart bli mörkt ute och det är dags att dra tillbaka till boendet för att kolla med Binu om bästa sättet att bli av med "Bullen". Det är ett jobb som borde påbörjas i morgon.

/Conny