Copyright © Bejjan888™

Så äntligen är det dags för dagsturen till Albanien, som jag och min vän pratat så mycket om. Måste äta frukost tidigt eftersom bussen går redan klockan 08.00. Föraren Marco och guiden Izabella väntar på oss vid bussen. Alex är också där och väntar, då han måste ha kompletterande uppgifter om vissa pass för att kunna lämna fullständiga passagerarlistor till föraren. Som All Inclusive får jag även en lunchpåse att ta med.

Det tar ungefär 1 timmer och 30 minuter innan vi kommer till gränsen mellan Montenegro och Albanien. Eftersom inget av länderna är med i EU så är gränskontrollen inte så rigorös. Passkontrollen går snabbt och vi kör vidare in i Albanien.

Albanien, även kallat ”the Land of Bunkers”, har runt 600 000 bunkrar utspritt över landet, vilka byggdes så att folket skulle kunna gömma sig i händelse av krig. Albanien består mestadels av berg och en stor dal bergen och kusten, vilket gynnar jordbruket som är den huvudsakliga inkomsten i landet. En vanlig månadslön ligger på runt 400 €. Det finns många bensinmackar i Albanien då landet har en enorm reserv på råolja. Tyvärr är albanerna dåliga på engelska, och deras andraspråk är italienska. I Albanien pratar man om de vita bergen, medan man i Montenegro talar om de svarta bergen. Det odlas också en hel del druvor i både Albanien och Montenegro, där Montenegro tillverkar torra viner och Albanien mer söta viner.

Efter 30 minuter kommer vi fram till Shkodër (uttalas Skadar), den femte största staden i Albanien. Här får vi 1 timme egen tid att strosa omkring. Det känns som om vi blir avsläppta på en av de större gågatorna i Shkodër och det måste lysa om oss att vi är turister. Izabella varnade oss också får att hålla hårt i både väska, plånbok och mobiler eftersom det finns många tiggare och barn som kan snabbt sno åt sig värdesaker.

I början av gågatan står en staty av Moder Theresa som föddes i Makedonien, men räknas som albanska. Vid 18 års ålder flyttade hon till Irland, blev nunna och försökte stärka flickors roll i det muslimska styret.

Jag och min gode vän går gågatan ut och sen tillbaka. Jag köper en glass, som jag haft sån längtan efter. Äntligen! Det ska nämnas att det är gångbart med Euro i de större städerna med mycket turister. Men när jag står och köper glassen rycker det lite i tröjan och en liten pojke tigger pengar för att också kunna köpa glass. Det skär lite i hjärtat när man ser hur en del barn har det.

När vi samlats i bussen igen åker vi ytterligare 1 timme och 30 minuter till staden Krujë (uttalas Kruja). Det märks att trafikvett och trafikregler inte existerar i landet. De parkerar hur och var de vill, det är bara att slå på varningsblinkers och lämna bilen.

Albaniens flagga är röd, vilket står för tapperhet/blodet från kriget och den tvehövdade örnen lades till i flaggan år 1912 då Albanien blev självständigt och står för patriotism. Tyvärr finns det mycket korruption i landet och att ha ett fint hus och en fin bil är en statussymbol. I Albanien väljer fadern en make åt sin dotter, dvs ett arrangerat bröllop. När en kvinna väntar ett flickebarn gör man abort (även idag) då desto fler pojkbarn ger högre värde/status för mannen. Som familj lever man traditionellt fyra generationer i ett och samma hus, där man respekterar den äldsta. I slutet av 2010-talet började man införa och använda engelska vattentoaletter i Albanien. Fram till dess har man använt sig av ett hål i golvet.

Ute på restauranger så sitter män och kvinnor inte i samma rum eller till och med samma restaurang, såvida man inte är ett par eller gifta förstås. Men som tjej- och killkompisar är det inte accepterat att sitta tillsammans.
Krujë, betyder vattenkälla eller fontän, och ligger 805 meter över havet.

Vi lämnar bussen på parkeringen och går till fästningen där Izabella ger oss en liten guidad tur i det intilliggande museet. Därefter får vi bra med tid, tror det var nästan två timmar att bekanta oss med Krujë. Jag gillar staden.

Mysiga smala gränder och basarer, med försäljare till höger och vänster. Izabella rekommenderade oss att äta på restaurangen Panorama, som ska vara den bästa i Krujë. Min vän och jag tar oss till Panorama och beställer lättare måltid.

Vi har en lång väg tillbaka till hotellet och det börjar mulna på. Men det gör inget. Hellre det än att det är stekande sol när man är ”fast” i en buss. Izabella berättar en massa historier och fakta om både Albanien och Montenegro på vägen tillbaka. När vi passerar Shkodër är det trafikkaos. Då det varit National Holiday är det många som är på väg tillbaka till sina hem just idag. Min stressfaktor höll på att gå i taket. Alltså rusningstrafik! Det gör att vi blir sena tillbaka till hotellet.
Efter en lång dag på resande fot är det behövligt med middag och tidigt i säng, för trött är man.