Copyright © Bejjan888™

Upp i tid för att hinna med frukost och checka ut innan transfer tillbaka till Lissabon Portela Flygplats. Det var en helt okej frukost för att vara ”kontinental”. På väg till flygplatsen var det tät trafik trots att klockan endast var 08.00 på morgonen. Men det tog ändå bara 7 minuter innan jag var framme vid Terminal 1. Letade reda på incheckningen till TAP och ställde mig i kön. TAP hade en lång kö till typ 15 incheckningsdiskar, så jag förberedde mig på att det skulle ta tid innan det blev min tur. Men det gick oväntat fort och innan jag visste ordet av det hade jag checkat in väskan och var på väg till säkerhetskontrollen. Min flight till Ponta Delgada hade inte fått någon gate ännu, utan skulle anges först klockan 10.00. Så det fanns lite tid att gå runt i tax-free och kanske köpa något att äta. Det är ganska smart av den försäljningsansvarige på flygplatsen att låta ange gate-numret så sent inpå boardingen som möjligt, för då spenderar passagerarna tid att gå runt och shoppa eller äta. Antal sittplatser i shopping/restaurangområdet är också begränsade så att passagerarna inte bara ska sitta och vänta, utan gå runt och bli ”köpsugna”. Men sånt biter inte på mig, ha ha ;) Boardingen började kl. 10.20 och planet skulle avgå kl. 11.00, vilket det också gjorde. Planet var långt ifrån fullsatt, endast ett 50-tal passagerare vilket utgjorde knappt hälften av det totala antalet passagerare som en A319 rymmer. Men det kan ju bero på att det är lågsäsong i november vad gäller turismen på Azorerna.

Det tar 2 timmar att flyga de 150 milen mellan Lissabon och Ponta Delgada. Ponta Delgada är huvudstaden på São Miguel, den största av de totalt nio öarna som ingår i Azorerna. Ögruppen räknas som Europas västra utpost och skulle man segla rakt norrut från Azorerna skulle man komma till Arktis, lika så om man seglade rakt söderut skulle man komma fram till Antarktis. Tack vare läget mitt i golfströmmen i Atlanten, har Azorerna ett tempererat klimat året om. Trots sin föga areal hyser ögruppen Azorerna stora kontraster i sin natur med vulkaner, tropisk regnskog, barrskog, lavalandskap med frodig grönska och vägar som kantas av blåa hortensiahäckar. Azorerna är nog inte det första turistmålet man tänker på vad gäller sol- och badsemester, utan är kanske mer känt för sina vandringsleder i första hand.

Vid inflygningen till João Paulo II Airport (uppkallad efter påven John Paul II, som besökte São Miguel under 2 timmar) får man en fin överblick av ön São Miguel. Ärligt talat blev jag förvånad att ön var så stor som den var. Jag hade förväntat mig en liten plutt-ö mitt ute i Atlanten, men jämfört med Påskön så var den inte så pluttig ;) Christina väntade på mig i ankomsthallen och vi gick ut och satte oss i hennes Volvo V70. Det ska väl nämnas att lokalbefolkningen dock gärna köper mindre och mer smidiga bilar för att kunna ta sig runt på de trånga gatorna i Ponta Delgada. Christina hade dock inte lyckats sälja sin Volvo innan hon och Claude flyttade till Azorerna för ungefär 15 år sedan. Så hon körde ner bilen till Lissabon och lät den skeppas över med fraktfartyg till São Miguel. Det ska tilläggas att det mesta som transporteras ut till Azorerna skeppas från Lissabon vilket tar 4 dygn, det enda som flygs ut är post.

Christina valde att köra genom de äldre delarna av Ponta Delgada (istället för motorvägen) för att ge en snabb guidning av staden. Gatorna i Ponta Delgada är definitivt inte gjorda för biltrafik, bokstavligt talat, då man fram till för 25 år sedan fortfarande tog sig fram med häst/oxe och vagn. Trottoarerna är bitvis obefintliga och kan ibland bara vara en halvmeter bred. De vita kalkstenshusen dominerar gatorna och kontrasten med de mörka lavastenarna gör miljön väldigt exotisk.
Medan Christina krånglade sig fram längs gatorna med sin stora Volvo påpekade hon att man får se upp lite grann med folk som kliver rakt ut i gatan. Eftersom husen i Ponta Delgada ligger så nära vägbanan så kliver man bokstavligt talat rakt ut i gatan när man går ut genom ytterdörren. Ett annat fenomen som jag blev väldigt förvånad över var det azoriska sättet att parkera. Ville man parkera sin bil så gjorde man det där man behagade. Spelade ingen roll om det var längs en trång kullerstensgata, på trottoaren eller längs en motorväg. Mycket märkligt fenomen och det verkade inte finnas någon lapplisa eller polis som åkte runt och bötfällde heller. Eftersom Christina körde genom den äldre delen av Ponta Delgada kom vi ner till hamnen och där inne låg en av det azoriska försvarets jagare inne i hamn. Hon berättade att en av Azorernas viktigaste exportvara är tonfisk och för att skydda sina frodiga fiskevatten mot tjuvfiske från andra länder patrullerar Azorerna sina vatten med jagare.

När vi kom fram till 1600-talsgården Quinta da Terça som ligger i Livramente (en finare förort till Ponta Delgada) blev vi välkomnade av deras fyra hundar; Ida, Vida, Jack och den fjärde hunden minns jag inte namnet på. Hundarna är så kallade ”rescue dogs” liksom majoriteten av de 43 hästarna på gården som räddats från vanvård och missförhållanden av tidigare ägare. Efter en snabb rundvandring på gården blev jag visad mitt rum för veckan. Tjejen som bott i rummet innan mig, Matilde, kom från Norge och skulle flyga vidare till Costa Rica lite senare idag. Jag och Matilde blev serverade lunch och vi hann prata om allt mellan himmel och jord.

Matsalen har tidigare varit en del av stallet, men som Claude och Christina valt att bygga om till matsal. Man har behållit mycket av den gamla befintliga stommen med takbjälkar och stengolv, men man var dock tvungna att höja taket då det enligt portugisisk lag måste var minst 4 meter i takhöjd om man driver restaurangverksamhet i lokalen.

En mysig grej som man byggt var en liten lucka i väggen till stallet intill, som man kunde öppna och låta hästen i boxen på andra sidan titta in.

Jag bestämde mig för att gå ner till en liten sandstrand nära Livramente innan solen gick ner, och sa hejdå till Matilde som snart skulle få skjuts till flygplatsen. Sandstränderna på São Miguel är inte många och de som finns har mörk sand omgärdade av lavastenar. Havstemperaturen nu i november ligger på cirka +18°C, inte direkt badtemperatur alltså.

Det azoriska folket är väldigt måna om att skydda sina hem från solen och har fönsterluckorna stängda dygnet runt. Folket är också väldigt angelägna om att hindra sina grannar från att se in genom fönstren och in på gården. Köper man ett hus så är det första man ser till är att staketet/muren är tillräckligt högt mot sina grannar, d.v.s. minst 1,80 meter. Annars så bygger man genast upp ett staket eller mur som är gärna över 2 meter.

På Quinta da Terça serverades 3-rätters middagar varje kväll klockan 19.30. Flera dagar i veckan kom en italiensk kock och lagade maten. Övriga dagar lagade Christina maten. Inför middagen träffade jag 4 brittiska damer som kommit till gården några dagar innan mig. De hade varit på Azorerna och ridit två gånger innan och hade bara gott att berätta om ön och också om gården, hästarna och Claude och Christina. Kvällens middag bestod av soppa till förrätt, kyckling och klyftpotatis till varmrätt och en supergod chokladkaka som efterrätt. Ingen risk att man lämnad middagsbordet hungrig i alla fall! All dryck (öl, vin etc) i samband med lunch och middag ingick i priset.