Copyright © Bejjan888™

Under natten hade det anlänt två killar från Sverige. De hade rummet mitt emot vårat. Först hade de kommit upp på rummet med sina väskor vid 01.00 på natten (det ska tilläggas att väggarna var ganska tunna). Sedan blev det tyst. Sen blev det livat igen vid strax före 03.00 på natten. Nu hade de kommit tillbaka från ranchens bar för att gå och lägga sig… Frukosten serverade varje dag kl 08.00. Jag och min reskamrat gick ner till 08.00. Killarna som kommit under natten dök upp vid 08.30. Ingen av dem såg ut att var en dag över 25 år. Vi hälsade alla på varandra och vi fick ganska snart reda på att killarna aldrig ridit förut. Så det var ganska modigt gjort av dem att boka en ranchvistelse i Ungern, måste jag säga! Erik, från Skåne, en professionell pokerspelare i Cash games och Christoffer, en snickare och bartender från Västerås (om jag inte minns helt fel).

Ida kom in efter en stund och förklarade hur dagen skulle läggas upp. Erik och Christoffer, som aldrig ridit western förut skulle få rida för Robert inne i en täckt manege medan jag och min reskamrat skulle få rida en kort stund på banan och sedan rida ut i två timmar. Vi skulle ha med oss Sanyi, som bara pratade ungerska, varför Roland (även han delägare i ranchen) skulle följa med som översättare. Jag blev tilldelad ”Spotty”, en helprickig Appaloosa, vars riktiga namn egentligen var El Sundance Kid. Spotty hade även ett ungerskt namn ”Pötyi”, som jag antar betyder prickig.

Ridningen på banan fick alla nya gäster göra, så att personalen ser att man kan hantera hästen. Sanyi var en tunn kortväxt man som var lite speciell. Han så inte så mycket (inte ens på ungerska) och hela hans kroppsspråk sa egentligen allt. Han hade bra hand om hästarna, varför de kallade honom för ”the horse whisperer”. Sanyi var den som red ranchens alla hästar och rättade till dem om de lärt sig några hyss. Han red även in unghästarna. Ida hade berättat att det tog 40 minuter för Sanyi att få på en oinriden häst både sadel och träns och kunna sitta upp i sadeln utan problem. Tyvärr fick vi aldrig se det "live" så att säga… men Sanyi gick heller inte tunt och sa till att nu var det dags att rida in den där unghästen. Utan han kände av hästen när den var redo.

El Bronco Ranch ligger mitt i Kiskunság National Park med 60 ha sommar- och vinterhagar. För ridningen hade de även 2 ridbanor utomhus och 1 ridhus. Nationalparken ligger huvudsakligen i Bács-Kiskun County och där floden Donau en gång i tiden flutit fram. Det är alltså den gamla flodbottnen som bidragit till de härliga sanddynerna och sandvägarna i parken. Kiskunság National Park skapades 1975 och upptogs på UNESCOs världsarvslista.

Det var strålande solsken, +25°C och det kändes som om sandvägarna var oändliga. Ungern har ett väldigt platt landskap så kom man upp på några meters höjd såg man miltals omkring. Tallskogarna blandades hej vilt med lövskog och man såg klart och tydligt att tallskogen var planterad. Träden stod prydligt i nästan spikraka led och de berättade för oss att alla tallarna var ditplanterade i parken för att hålla kvar sanden så den inte skulle blåsa bort. Efter 2 timmar med en del långa härliga galopper kom vi tillbaka till ranchen. Lunchen serverades vid 12.30 och bestod av Kyckling (?) inlindad i bacon, potatis och sallad.

Eftermiddagens ridning började kl 14.30. Hästarna gjordes i ordning av personalen och leddes ut på gården. Jag och min reskompis valde uteritt i två timmar igen med Sanyi och Roland (som tolk). Under den här turen upptäckte jag att min häst Spotty hade problem med andningen. Så jag frågade Roland om detta. Spotty hade tydligen allergi mot damm/sand så han fick lite problem vid ansträngning. Roland försäkrade oss att veterinären hade kollat upp detta och att det inte var något problem. Det var efter en längre bit i galopp som man märkte det. Kl. 18.30 var det middag. Ugnsstekt potatis, kotletter och sallad. Mycket gott.