På den här sidan pölen så är det här med trottoarer ett kapitel för sig. I både Nord och Sydamerika så verkar det vara fastighetsägarna som ska sörja för att det finns trottoarer och det leder oftast till olika slags underlag att gå på och nivåskillnader kan ibland bli väl stora. Ibland så stora att det behövts något trappsteg från en utfart vidare ned eller upp till nästa. Lutningen kan ibland också variera från nästan plant till en ordentlig lutning.

Här I Brasilien verkar det dock vara mer kontinuerligt, med bara några få varianter på trottoarunderlag. Vilket nog indikerar att städerna själva står för gångbanorna. Inte för att det blir särskilt mycket bättre för det. Det vanligaste är att man lagt ut stora gamla gatstenar att gå på. Stenar som ligger lite i olika höjd och med en ganska kraftig lutning utåt vägbanan till gör det lite knivigt att manövrera sig fram, särskilt i sandaler som inte ger samma stadga som en vanlig sko. Lite bättre blir det när man kommer in på de avsnitt som är mosaikklädda och när man kommer gående på en gata med moderna små rektangulära gatstenar går man lika bra som hemma.

Jag tog och trotsade trottoareländet idag och promenerade bort till Oscar Niemeyer-museet. Det ligger bara dryga tre kilometer bort, men på de här trottoarerna tog det nästan en timme att tillryggalägga den sträckan. Skönt sedan att komma in i svalkan som bjöds i den stora luftkonditionerade byggnaden. Det här är Latinamerikas största konstmuseum ritat av den kände brasilianske arkitekten med samma namn. Byggnaden i sig är väldigt vacker och där inne fanns det mycket att åse. Jag är verkligen inte konstexpert och de avdelningar där det fanns mest abstrakt konst lämnade mig tämligen oberörd, men det fanns mycket annat. Vissa avdelningar var uppdelade geografiskt, så Afrika hade en särskild sal. Mycket träskulpturer där. Borta vid den Asiatiska delen så hade Kinesisk, Indisk, Vietnamesisk och Burmesisk konst sina egna små delar.

En känd brasiliansk konstnärinna som jobbar mycket i tyg och ljus har just nu en stor utställning, både längst ned och högst upp i ögat och hennes verk var imponerande.

När jag sett mig mätt på konsten så tog jag bussen tillbaka till hemtrakterna och fick mig ett sista skrovmål i den här staden. I morgon så avgår bussen redan halv sju på morgonen, så det får bli en tidig kväll igen.

När jag då och då reser med mina kamrater så brukar vi ofta inhandla någon flaska whiskey eller liknande och sätta oss på någon balkong och njuta av livet. Det blir sällan av när jag reser själv, men kanske kan det bli aktuellt om någon vecka eller så?

/Conny