Eftermiddagen och kvällen i förrgår förflöt lugnt. Vi tog oss en kort tur bort till den kongolesiska gränsen för att se hur där såg ut. Bara en simpel gränsövergång med passposteringar på båda sidor, men ändå lite kul att se. En middag på kvällen och sedan blev det en tidig sänggång.

Efter frukost och utcheckning så blev det en bulle till busstationen. Hittade en buss som skulle till Ruhungeri och äntrade den. Bussarna här har visserligen en officiell avgångstid, men de lämnar aldrig stationen förrän det är fullt, så vi fick vänta en stund. Vi passerade Ruhungeri häromdagen på vår färd mot Gisenyi, så nu blev resan i motsatt riktning. Återigen gick resan över berg och dalar, men även över små slätter där allsköns grödor odlades. En hel del checkpoints på vägen där vi fick kliva ur och bussen genomsöktes. Vid ett av dessa tillfällen så fick vi pausa vid en stor teplantage. Det finns mycket teodlingar här i Rwanda och man får fram te av hög kvalitet.

Väl framme vid vårt mål blev vi genast tillfrågade av ett gäng taxichaufförer som ville köra oss, men vi såg ett RDB-kontor och styrde kosan ditåt. Fick tag i en hjälpsam ung man som visade oss den korta vägen till vårt hotell. Han gav oss också en del upplysningar angående gorillaturen och förklarade att de kunde sköta transporten till Kinigi som är den by som den utgår ifrån.

Väl inbokade på hotellet så smakade det bra med en lunch. Tar alltid en bra stund att få maten på restaurangerna här då allting görs från noll, så man hinner bli ordentligt hungrig.

Drog sedan ned på byn och kollade in en skapligt stor marknadsplats som vi sett vid busstationen. Hittade dock inget intressant att fylla ut resbagaget med.

Fick bli en tidig kväll då Stefan och jag skulle upp i ottan idag.

Jag var redan vaken då telefonen larmade klockan fem på morgonen. Vi hade bokat oss en tidig frukost och då den var avklarad så hoppade vi in i den landdrover som hämtade oss. Vi plockade upp en fransman på vår väg och blev forslade till Kinigi där vår samlingspunkt för gorillaäventyret ligger. Blev där indelade i grupper och vi hamnade i en som skulle besöka en stor gorillafamilj vid namn Isabukuru.

Innan vi for vidare till där vandringen skulle börja, så bjöds vi på uppvisning av en lokad sång-och dansgrupp. De var skickliga.

När vi sedan inledde vår djungelvandring, så sattes det upp ett högt tempo i början av några amerikanska ungdomar. Så högt att gubbarna började flämta efter andan ganska omgående. Efter en kvart-tjugio minuter hade vi fått nog och satte oss sonika för att vila. Vi fick helt enkelt ingen luft i oss och var helt slut. Efter det ändrades det om så att vi fick gå i täten och hålla takten. Det blev bättre, men fortfarande ganska jobbig vandring uppför en lerig djungelstig. En stund senare kom det upp ett par porters, som tog hand om våra ryggsäckar. I.o.f.s. så vägde inte dessa något märkbart, men det lättade ändå att bli av med dem.

Efter ett par timmar så hittade vi gorillorna och fick sedan uppehålla oss vid dem under en timmes tid. Den timmen gick väldigt fort. Det är en alldeles fantastisk känsla av att röra sig tätt invid vilda djur. För gorillornas skull så rekommenderas vi att hålla ett avstånd på minst sju meter, men ofta kom de strykande alldeles bredvid en. Det finns nitton medlemmar i Isabukurugruppen. Två silverryggar, som är bröder, samt fem honor. Dessa tillhör den dominerande hannen, men det hindrar inte brorsan att passa på när inte storebror ser. Resten av gruppen är avkommor i varierande åldrar. Den yngsta, bara tre månader.

Gruppen är vana vid människor och brydde sig inte särskilt mycket om oss, så länge vi flyttade på oss när de ville fram. Gorillor sover hela natten och tar dessutom flera vilopauser under dagen. De har inga fiender, förutom människan. Men här i nationalparken, som sträcker sig över både Rwanda, Uganda och Kongo får de leva ifred och faktiskt lyckats föröka sig till att cirka sjuhundra individer.

Till slut var timmen slut och det var dags att påbörja vandringen nedför berget. Där gorillorna fanns, var höjden cirka tvåtusenniohundra meter och vi tog oss väl ned en tusen meter i höjd på de leriga stigarna. Gäller att sätta fötterna rätt. Det gick utan allvarligare snedsteg och det var sedan dags att avsluta. Vår guide, Edvard, var nöjd med att vi alla hade klarat av strapatserna. Men han berättade att i andra grupper hade tre personer varit tvungna att avbryta.

När det hela var avklarat så tog vi oss ett snabbt stopp för att handla några t-shirts och en keps till mig. Glömmer alltid att ta med mig och jag behöver ju skydda flinten från alltför mycket sol.

Rune satt i restaurangen när vi kom tillbaka, så det var bara att beställa mat med en gång. Tog som vanligt ett bra tag innan maten var klar. Stefan och jag hade beställt oss varsin afrikansk köttstuvning, men det grytor som kom in var så överfyllda med mat att det hade räckt med en beställning för oss alla tre. Jag fick i mig två stadiga portioner, men det var nästan hälften kvar när jag klar.

Lite kortspel på kvällen innan man plumsade i sängen.

/Conny