Copyright © Bejjan888™

Heroes & Villains Fan Fest på Olympia, London. Men mer om detta senare.

Dagarna innan hade det varit soligt och väldigt varmt, men idag var det mulet och en behaglig temperatur. Jag parkerade bilen på långtidsparkering och min bror och jag tog transfern in till terminal 5. Inne i avgångshallen var det ovanligt mycket folk, vilket skulle kunna förklaras med semestertider och att en Europa League match mellan Ajax och Manchester United spelats kvällen innan i Stockholm och alla fansen ville ta sig hem. Vi var i god tid och hann i lugn och ro skriva ut boardingkort och checka in bagageväskan via Norwegians bagage drop. Det är ju så himla smidigt att checka in sig på planet hemma online dagen innan och sedan dagen efter komma till flygplatsen för att skriva ut bagagetaggen och själv checka in väskan.

Min bror och jag hann äta på Mc Donalds (McWrap & Co såklart) innan de satt ut gate-numret för vår flight. En lång kö ringlade sig sakta fram till säkerhetskontrollen och när man väl tagit sig igenom metalldetektorerna så känner man sig ett steg närmare avfärd. Men lite förvånad upptäckte jag att vi var tvungna att passera en gränskontroll för att slutligen komma till gaten. Min första tanke var att Storbritannien faktiskt fortfarande var med i EU, så det kändes konstigt med en gränskontroll. Men det slog mig snabbt att det med största sannolikhet hade med att Storbritanniens premiärminister Theresa May meddelat att landet höjt hotnivån från allvarlig till kritisk, det vill säga den högsta nivån på en femgradig skala gällande terrordåd. Detta bara dagarna innan vår resa, efter terrordådet i Manchester strax efter en avslutad konsert på Manchester Arena.
Planet var 20 minuter försenat och vi fick börja borda planet vid 17.30. Det var ett fullbokat plan och givetvis en hel del fotbollsfans som sett matchen dagen innan. Men flygresan gick lugnt till, inget bråk eller stök. De dryga två timmarna i luften segade sig fram. Dels för att det inte fanns några underhållningssystem med filmer och spel etc (för kort flygning för det) men också för att min mp3-spelare, som jag planerat att lyssna på under flygningen och därför uppdaterat med nya spellistor bara timmar innan, bestämde sig för att vägra starta. Så efter några svordomar och frenetiskt tryckande på knapparna på den stackars lilla mp3-spelaren (som fortfarande vägrade starta) så insåg jag att detta skulle bli en väldigt lååååååång flygning. Som tur var hade jag några låtar nerladdade på mobilen, men inte alls lika många.

Piloten måste ha flugit lite snabbare då planet landade på London-Gatwick Airport på utsatt tid 19:40. Gatwick är Londons näst största flygplats och är en viktig avlastning till den större och hårt trafikerade London-Heathrow Airport. Gatwick är dock världens största flygplats med endast en aktiv start- och landningsbana, vilket innebär att alla plan startar och landar från samma bana. Det måste krävas en hel del av flygledarna att få iväg alla plan samtidigt som plan vill landa, med endast en bana.

Det är väldigt smidigt att ta sig från London-Gatwick Airport och in till centrala delarna av London (Victoria Station) med hjälp av Gatwick Express. Det avgår tåg varje kvart och har man köpt biljett i förväg är det bara att gå igenom spärrarna, utan att köa för biljettautomater. Vi hade såklart köpt biljetter i förväg och gick raka vägen till tåget och satte oss. Vi lutade oss tillbaka och hade tänkt oss en resa i lugn och ro – men icke. Två tjejer i 20-årsåldern satte sig bredvid på andra sidan gången och den ena tjejen började högljutt föreläsa (med en ganska jobbig göteborgska) om hur dyrt det var att leva i London och ganska ingående om sin livssituation… hon verkade inte ha någon uppfattning om att hon störde sin omgivning med sitt prat och att vi andra kanske INTE ville veta allt detta. *SUCK*

Landskapet utanför tågfönstret var typiskt ”brittiskt” och väldigt grönt. Mycket vackert! När tåget närmade sig London började det dyka upp allt mer tegelhus med de klassiska skorstenarna. Tjejen som hade behov av att berätta sin livshistoria för alla oss andra, höll igång ända till slutstationen vid Victoria Station. Så när vi klev av tåget var vi dels trötta i kroppen från flygresan, men också helt manglade i skallen efter att ofrivilligt ha fått lyssna på någons självbiografi i 30 minuter. Varken jag eller min bror har tidigare varit i London och det kändes inte helt lätt att orientera sig inne på Victoria Station för att komma ut på rätt sida. Men med hjälp av utskrivna kartor hemifrån och lite tur så lyckades vi komma ut på rätt gata och sedan var det ganska lätt att hitta till Stanley House Hotel, vårat boende under resan.

Stanley House Hotel var inget lyxhotell direkt, mer ett budgethotell som får duga om man inte vill spendera en förmögenhet på boende (det är ändå relativt dyrt att bo på hotell i London). Men jag kommer troligtvis inte bo där igen, utan hellre spendera lite mer på boendet nästa gång. Men trots det låga priser hade vi dubbelrum och eget badrum, WiFi och frukost inkluderat. Men rummets standard var ju inte den bästa, om jag säger så. Vi kånkade upp väskorna 2 trappor upp till vårat rum (det fanns ingen hiss) och en varm och kvav luft slog emot oss. Det hade varit varmt i London de senaste dagarna och rummet var ganska uppvärmt av solen. Ingen AC heller. Trots att vi öppnade fönstret så mycket det gick så stannade värmen kvar inne i rummet. Toppen! Vi gjorde några tappra försök att logga in på WiFi, men utan att lyckas. Så vi beslutade oss för att gå ut och köpa något att äta istället.

Vi bestämde oss för en pub som inte var överfull med gäster och beställde varsin dryck. Men vi insåg ganska snabbt att puben inte serverade något ätbart. Nåväl, på vägen tillbaka till hotellet så fanns en affär som var öppen ”until late” som vi gick in och köpte enklare tilltugg hos. Åter på hotellet gjorde vi ytterligare försök att logga in på WiFi och lyckades efter en stund. Desperat försökte vi hitta information om hur vi kunde köpa EU surf på operatörens hemsida. Vi fick sms direkt när vi landat om hur mycket det kostade, men inte hur vi skulle göra. Så i nästan en timme satt vi två stycken och letade efter instruktioner om hur man köper surf utomlands. Till slut hittade jag det vi sökte efter, det stod längst ner i ett dokument i det kursivt finstilta. Det var ju hur enkelt som helst, bara man visste hur man skulle göra! Nu hade klockan hunnit bli väldigt sent, efter midnatt. Så det var bara att lägga sig.