Det senare hände mig idag på förmiddagen. Tog beslutet igår att inte stanna i Bato, där de flesta avfärderna ned till Bohol utgår ifrån, då jag inte visste hur det var med boenden där. Tog mig istället ytterligare ett par mil och spenderade natten i Maasin, där jag sov som en prins. Uppe skapligt tidigt och letade på ett av alla dessa småbagerier som finns överallt bland öarna. Förutom kakor och andra bakverk så har många av dem en färdig nudelblandning att bara hälla hetvatten över så får man en god frukostsoppa. Var sedan ganska raskt ned till busstationen, men där började det krångla. Hamnade på en vanlig storbuss och det tog evigheter innan den till slut avgick. Satt säkert en hel timme och bara väntade på att vi skulle fara. När vi sedan kommer fram till Bato så får jag direkt en skjuts ned till färjan, men missar den med mindre än fem meter. Den håller precis på att lägga ut och jag var frestad att prova på ett monsterhopp över till däck. Min väska hade jag lätt fått över, men min lönnfeta lekamen hade nog trots allt hamnat i plurret så det var bara att stå och se på när båten fjärmade sig mer o mer från kajen och mig.

Nåja, fem sex timmar avgick det ett nytt flytetyg så jag hann bekanta mig lite grann med staden. Typisk liten hamnstad med en fin liten strandpromenad kantad av små restaranger och barer. Satte mig vid ett bageri borta på huvudgatan och fick snart sällskap av en fransman som bor här delar av året. Han tyckte det var skönt att få prata med någon västerlänning en stund och jag fick en liten inblick i hur det är att leva här delar av året.

Båten , som jag denna gång kom med, var den här gången ingen färja, utan en lite större trimaran. Lugn och fin sjö så det var en skön resa. Nu var dessutom lyckan med mig, för när vi väl kommer fram till hamnen i Ubay så får jag direkt en tricykle som tar mig fram till en buss som precis avgår. Men den hann jag med! Så medan mörkret faller så sitter jag i godan ro på kvällens sista färdmedel till Tagbilaran. De stunder i livet när jag är som lyckligast så är jag ofta gående i mörkret på någon väg i världen där jag aldrig förr varit. Jag brukar då tänka på vilken tur jag har som har möjlighet att resa och få uppleva världen. Men även när jag sitter på en buss så här i kvällsmörkret så kan jag få samma känslor. För det blir nästan aldrig helt mörkt utanför. Människor vill gärna hänga samman, så därför bygger man ofta sina enkla hem alldeles vid vägkanten. Så mellan städer och byar så lyses landsbygden upp av alla de tusentals små boningar som man passerar.

Till slut så var jag framme. Gjorde nattläger i Tagbilaran som är provinshuvudstad här i Bohol där jag befinner mig. Har precis följt en hockeymatch live via länstidningen hemma, vilket inte är så ofta man får möjlighet att göra. Tidsskillnaden på sju timmar sätter oftast stopp för det, men när det är helgmatch så går det bättre.

/Conny

.