Efter bara en natt i Hoi An tog vi alltså bussen till Hue som ar en större stad. Jag ville egentligen bara dit för att se Vinh Moc (tunnelsystemet som Vietnameserna lekte kurragömma i under kriget). Bussresan tog bara ca 4 tim så det var inte så farligt. Det skumpade en del fast ändå inte på "njurbältesnivå".
Det obligatoriska stoppet vid en restaurang som serverar skit (men chauffören får äta gratis) och som "av en händelse" även säljer massa crap (smarta som greker) var givetvis inkluderat.

Val framme i Hue borjar vi dividera ang hotell med ett gäng stekare som låg i bakhåll när vi kliver av bussen. Eftersom det är lågsäsong visste vi att vi inte behöver betala för mycket och dessa lirare spelade svåra. Vi tar packningen och börjar gå runt och leta hotell. Efter ett tag kommer det fram nån tomte som säger att han har ett jääättefint hotell "cheap cheap" som allt annat här. Vi spanar på hotellet som ser lite skabbigt ut men ser genast ett annat mitt emot. Hotellet ser ganska fint ut så vi förväntar oss inget men jag går in och frågar efter rum och han visar mig ett riktigt sjysst och stort rum. Jag fattade på en gång att det låg över vår budget men jag frågade vad han ville ha. 25 USD/natt svarade han vilket var för mycket för oss. Ok, sade jag. Vi har en kille utanför som erbjöd oss 10 USD/natt så vi måste tyvärr välja honom. Jag hinner knappt avsluta meningen innan han säger att vi får det för 10 USD. Det är verkligen lågsäsong.

Hue är som en stad, ingen strand i närheten (några km bort) men med en "Förbjuden stad" som turisterna kan spendera dagar i. Vi ger oss ut på stan för att ragga en tur till tunnlarna. Vi kollar runt med några olika innan vi bestämmer oss för en liten byrå som har en tur som vi vill ha.
Vi kunde hyra en bil med chaufför/engelsktalande guide som kunde köra oss till 12 olika ställen på en dag. Vi var egentligen bara intresserade av 3 ställen så vi fick det för 45 USD. Chauffören skulle plocka upp oss på hotellet tidigt nästa dag, vi skulle få frukost och sen åka iväg. Tjejen sade tom helt självsäkert att vi får boyarderna tillbaka om vi inte är nöjda. Låter jättebra tyckte vi och gick ut och tog några öl.
På väg hem går vi förbi en stängd jazzbar och jag hör 2 killar spela trummor och gitarr därinne. Det kliar givetvis i fingrarna och jag kliver in och frågar om jag kan få spela lite? Givetvis säger grabbarna och jag sätter mig vid trummoprna och minns hur jag bara för ett par år sedan lätt skulle kunna ta mesen Lars Ulrichs plats i Metallica.
Döm om min förvåning när mina händer och fötter sedan inte riktigt kommunicerar med takterna jag har i min hjärna. Jag var fanimig direkt usel och killarna kollade snett på mig och jag önskade jag hade nån gammal demo på mig jag kunde spela för dem så att de skulle förstå att jag faktiskt en gång varit minst lika känd som the Pinks eller nåt. I alla fall i Tyresö. I replokalen i Grottan åtminstone. De som jag spelade med kände igen mig. Kanske inte sångaren men vafaan....

Killen kom nästa morgon och sade Good Morning, där slutade hans engelskakunskaper och ungefär allt annat vi blev lovade.
Vi vinkade in en dam på gatan som serverade färska baguetter med olika grejer i. Jag tror jag fick Cockerspaniel i min. Vi sätter oss i bilen (en fin vit bil) och åker iväg. Vi lyckas få killen att förstå att vi vill till Vinh Moc och färden dit var väl behaglig om än lite mycket tutande för min smak men så är det ju här i Asien (fast inte i Japan). Vid tunnlarna skulle vi få en engelsktalande guide enl dealen. Chaffisen kliver ut, leder oss fram till biljettkassan, vi köper biljetter och han drar i oss och leder oss fram till ingången av tunnlarna. Sen är han borta och kvar står vi 4 lite förvirrade. Vad hände?

Vi får syn på en annan grupp med turister och vi smyger in bland dem och låtsas vara tyskar. Vi fortsätter följa med gruppen in i tunnlarna och det var ganska fantastiskt att se hur de har byggt hela samhällen under jord. Det sägs att dessa tunnlar är helt orörda medans systemen utanför Saigon har grävts ut för att passa feta McDonalds-västerlänningar.
I dessa tunnlar fick tom jag huka ibland. Som tur var hade vi hjälp av en liten kille som hade ett stort ansvar i att hålla en ficklampa och som High-fivade mig och skrattade högt på Vietnamesiska i 10 min efter att jag lite barnsligt hoppade fram ur ett hål och skrämde slag på turisterna.

Efter tunnlarna letade vi upp vår eminente chaufför igen och satte oss i bilen för nästa mål på vår sightseeing. När vi åker stannar han då och då och pekar på nånting och säger photo. Han vill uppenbarligen att vi ska ta kort på något men när vi frågar vad det är för något kan förstår han givetvis ingenting. Kanske vi ställer för höga krav på en guide?
Vi tar då fram papperet vi fick dagen innan och pekar på de ställen vi vill åka till och får bara ett No no no till svar.
Vi pekar på nästa ställe och får samma svar. Vi försöker fråga vad problemet är men det går liksom inte att få några som helst svar.

Jag sitter by the way nu på ett internetcafe och dessa invaderas av miljoner små barn som kommer hit och spelar som galningar och skriker till varandra (fast de sitter 1 m från) och verkar sätta som mål att aldrig låta ljudnivån sjunka till under 250 dB. Faan jag börjar bli gammal.

Nåväl, då kommunikation mellan oss och vår eminente guide uppenbarligen är bristfällig pekar vi bara på kartan att han ska köra oss tillbaka till Hue. Tillbaka på kontoret säger vi lite besviket men vänligt att turen inte riktigt motsvarade vad vi varit lovade och att vi givetvis betalar men kanske inte hela priset. Tjejen är till en början oförstående men efter ett tag säger hon att vi inte fick åka till ett ställe vi pekat på för hon tyckte inte det skulle vara intressant för oss. Den var bra. Jag har ju själv suttit med reklamationer en hel del och jag undrar varför jag aldrig använt mig av nåt liknande.
"Jo, jag vet fru Jönsson att du bokade en biljett till New York men jag trodde inte du skulle gilla det så jag bokade in dig till Eslöv istället, varför är du så grinig?"

Vi säger (fortfarande vänligt) att det är nog upp till oss att avgöra och att hon i så fall kunde ha sagt det till oss när vi bokade och hon svarar bara, yes my mistake.
Fair enough men det hon menar är att vi måste betala för hennes misstag och det är ungefär där som vårt tålamod brister. Vi spenderar nu 1 tim med att tjafsa med henne och hennes chef och till slut ger vi upp men får gratis taxi till flygplatsen morgonen efter som kompensation (Taxichaffissen försöker givetvis ta betalt av oss också men det var inte läge för honom att envisas insåg han snabbt).

Kvällen förflöt som en vanlig turistkväll. Billig middag och god mat. Ute på gatan väntade småpojkar me sina cykeltaxi och tjatade om att få ta oss på tur. Lite osmart visar en kille upp en flyer från en bar som han gärna vill ta oss till. Han vill ha 10000 dongs/pers för att köra oss (cheap cheap). Det osmarta var att på flyern stod det med stora bokstäver att om man är 4 pers kan man ringa baren och de skickar en taxi som hämtar gratis. Jag pekar på det och han ler lite skamset och säger ok, free.
Vi kliver upp på varsin taxi och dessa gossar drar nu iväg på ett race med en fart som Lance Armstrong skulle varit stolt över.

Framme vid baren kliver vi in och inser ganska snabbt varför de skickar ut gäng med flyers. Baren är alltså tom. Jaja, säger vi, vi kan ta en drink i alla fall. Medans vi hänger vid baren kommer en annan västerlänning in som ser skitcool ut (om du hade frågat honom i alla fall) och han verkar vara stammis för när han kliver fram börjar bartendern hälla upp en drink med 7 olika drycker i med varsin färg som lägger sig som ett lager på varandra så att det blir som en regnbåge.
Det ser väldigt flashigt ut och efter att bartendern satt eld på drinken suger dessa båda killar i sig den lilla 6:an med varsitt sugrör och grimaserar som om det vore 98 oktan de drack.

Vi ser på med stora ögon och lite avundsjukt önskar vi var lika hårda. De här killarna måste vara hårdare än Chuck Norris tänker jag (When Chuck Norris does a pushup, he isn’t lifting himself up, he’s pushing the Earth down). Vi borde prova en sån säger ena norskan till mig. Jag blir lite nervös eftersom jag är allergisk mot sprit, jag brukar bli lite yr när jag dricker.
Jag vågar dock inte stå emot det enorma grupptrycket och antar utmaningen. Vi beställer in en sån drink och med hjärtat i halsen suger vi i oss den. Smaken är minst sagt annorlunda. Det jag direkt kommer att tänka på är BOB Hallonsaft, outspädd. Bilden av dessa hårda grabbar faller genast och ersätts av förakt och jag känner mig som en Viking.
Stavros the Viking.

Vi lämnar baren och beger oss in mot stan igen och hittar en annan bar där vi tar några öl och spelar biljard. Alla vet ju hur grym jag är på biljard men dessa bord här nere är trasiga och hålen verkar vara för små. Jag vinner inte direkt med andra ord.
Efter ett gäng öl är det dags att åka hem och utanför baren står Hells Cyclos från tidigare och väntar. Vi är ganska glada efter alla drinkar så vi kliver upp på varsin och placerar killarna i stolen och så cyklar vi runt på stan med dem ett tag. När vi sedan tröttnar cyklar vi till hotellet för att sova och då kräver killarna betalt för att vi har skjutsat runt dem. Visst kan jag tänka mig det men vi var sist ut från baren (inga andra kunder alltså) och killarna krävde en hel del så det blev lite diskussion och sura miner på dem.
Vi kliver in på hotellet och här i Vietnam verkar alla receptionister ligga och sova i lobbyn om nätterna så vi väcker killen och han tycker vi för ett jävla liv och så säger han att vi inte ska åka cyclos på nätterna för det är farligt.
Jag kollar på killarna utanför, 5 knattar i 14-15 årsåldern som inte väger mer än 35-40 kg.
Jag funderar på att stämma S.A.T.S för att jag uppenbarligen fortfarande ser ut som en mes...

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------