Sååå, efter mer än ett dygn på resande fot (eller stillasittande arsle) kom jag äntligen fram till Saigon (eller Ho Chi Minh City som man säger i norr). Jag tog en moppetaxi från stationen och begav mig inåt stan för att finna mig ett hotell.
Efter lite letande hittade jag ett trevligt litet ställe som låg centralt och det var fräscht med A/C (jag fick i alla fall betala extra för det).
Jag stuvade in grejerna på rummet och begav mig ut på stan då det var tidigt på dagen.

Det märkliga var att jag bodde bara 20 m från hotellet som jag övernattade i när jag kom från Hong Kong, ändå tyckte jag då att jag hade hamnat i utkanten av stan i nånting liknande ett industriområde medans jag nu befann mitt i det allra livligaste turistkvarteren. En märklig Narnia-garderobskänsla föll över mig...

Jag hade alltså planerat att bara stanna i Saigon i 3 dagar för att se stan, tunnelsystemet och krigsmuséet. Det blev 7 dagar. Jag satte genast igång med att leta upp dessa sevärdheter. Stan fanns ju redan där så jag gick in på en resebyrå och sade att jag vill se tunnlarna. Självklart sade de och tog genast fram en liten broschyr om en dagstur dit. Eftersom jag vid detta laget lärt mig lite hur det fungerar i Vietnam var jag väldigt tydlig och upprepade att jag ENDAST och ENDAST vill se tunnlarna. Inte ta en heldagstur med stopp på vägen vid någon turistattraktion där de säljer statyer och vaser eller något annat utan bara buss direkt dit, se tunnlarna och buss direkt hem. Yes sade damen. Naivt nog tänkte jag inte på att ett Vietnamesiskt YES i många fall innebär större avsaknad av substans och sanning än ett Indiskt.

Dagen därpå satt jag således på en 1 tim försenad buss, mitt i rusningstrafik. Han stannade först för att tanka. Sedan gav han sig ut i köerna igen. Därefter det obligatoriska stoppet vid turistattraktionen som säljer statyer och vaser eller något annat. Efter det kom vi äntligen fram till tunnlarna. Först följde en liten propaganda-video om de fega Amerikanerna och de heroiska Vietnameserna. Hyfsat sant men galet överdrivet. Sedan följde en vandring ut i tät snårskog där tunnlarna fanns i en alldeles för stor grupp och för liten guide. Han försvann helt i folkgruppen så jag hörde nog inte ett ord av det han sade under turen. Jo en grej. Why did the vietnamese build the tunnels so narrow? So the Americans with their fat asses can´t get down there.

Efter halva rundturen stannade vi vid en kombinerad kiosk/skjutbana där man kunde få prova Kalasjnikov eller M16. Jag valde givetvis Kalasjnikov och ja, jag var tvungen att prova då jag var vapenfri brandman i lumpen och fick endast skjuta vattenpistol. Nu fick jag känna på hur farligt krig kan vara. Man kan ju bli döv. Jävlar vad det smäller om de där grejerna.

Nåväl, efter skjutandet fick vi gå ner i en tunnel och den var så liten att tom jag fick huka mig. Där levde de alltså under kriget i dessa 60 cm höga, 50 cm breda tunnlarna i månader i sträck. Ett fantastiskt bygge var det i alla fall, om än klaustrofobiskt.
Efter det var turen slut och vi satte oss på bussen och åkte tillbaka till Saigon.
Hela turen hade alltså varat i ca 6 tim varav ca 1 tim vid tunnlarna. Så mycket för resebyråns YES.....

På turen träffade jag på en dansk som jag hängde med några dagar. Han och jag och 2 irländare spenderade en eftermiddag på ett stort zoo med vilda djur i bur. Bäst var aporna och ormarna. Och krokodilerna. Det var väldigt många krokodiler i en och samma damm och vi på en liten bro ovanför. Bredvid bron stod ett metspö med snöre och nån grej på. Intressant tyckte vi och började genast meta krokodil. Trots sin storlek är de där jävlarna ruskigt rappa i käften och det dröjde inte länge innan en av de fick tag på snöret, började sin ”death roll” och fick till slut med sig hela metspöt som dansken släppte för att inte själv bli krokodil-mellanmål. Med onda blickar från skötarna tog vi snabba steg därifrån.

Av DJ:n i Hanoi hade jag blivit tipsad om en klubb som jag givetvis var tvungen att besöka. Klubben var ok men hade inte samma maffiastatus som Hanoi trots att jag även här blev inbjuden till ett bord med konstiga typer och massa Hennessy. Jag spenderade således endast 3 aerobics-kvällar på detta ställe.

En morgon när jag åt frukost träffade jag av en slump på Guy, en britt som jag tidigare träffat i Hanoi. Han berättade att han köpt en Minsk 125 cc (motorcykel) och på den ska han köra hela vägen tillbaka till England. Han räknade med att det skulle ta ca 1 år.
Vad säger man....?

På hotellet där jag bodde träffade jag även på Anna och Katrin som jobbade som volontärer på ett barnhem. De var roliga så jag hängde med dem ett par dagar. Eller så var det så att de såg hur vilsen jag var och erbjöd sitt sällskap. En dag var jag på studiebesök på barnhemmet de jobbade på och det var en annorlunda upplevelse. Alla dessa söta små barn som är övergivna eller har något handikapp. En stor eloge till människor som hjälper de som är utsatta. Jag vet inte om jag skulle ha klarat det.

En morgon klev jag upp tidigt för att ta lite bilder på stan i soluppgång. Jag envisas med att jag någon gång ska lyckas ta några bra. Jag har fortfarande inte gett upp. Jag kliver ut på gatan och suger tag i en gammal farbror på moped med givetvis total avsaknad av engelska. Jag lyckas få honom att förstå att jag vill till en bro som jag vet är lite hög och med möjlig utsikt över stan. Det börjar bra då han kör åt rätt håll och ganska fort och skatar inte alls ner i korsningarna. Men när vi kommer till bron så envisas han med att köra under den. Eftersom den är ganska stor och påfarten på den är en bit bort försöker jag förmå honom till att köra upp på bron och släppa mig där. Efter 3 varv runt påfarten där han efter varje varv stannar på samma ställe under bron ger jag upp. Jag betalar honom, säger några svenska okvädningsord och börjar gå istället.
Väl uppe på bron visar sig utsikten inte alls vara den jag tänkt mig så jag bestämmer mig för att bli sur istället. Ingen sömn, inga bilder, ingen frukost.

Så var 1 vecka avklarad i Saigon. Skön stad, mer västerländsk än Hanoi och jag kunde för första gången på ett bra tag få tag på en ordentlig cappucino utan större problem och jag åker gärna tillbaka. Men nu var det dags att sätta sig på bussen och bege sig till det spännande och okända Kambodja....

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Milka (milka@comhem.se) kommenterade torsdag 26 april 2007
My deraest Kostas!
IT IS SO NICE TO READ ABOUT YOUR FANTASTIC AVENTURES!
You are in my thoughts!
Many hugs,
Milka and family!