Jag bokade alltså bussen med vetskap om att det inte skulle bli en angenäm färd. Redan när jag kom till stationen besannades min oro när jag ser att bussen är överlastad med kaffebönor. I baggageutrymmet under bussen. På taket på bussen. Givetvis även inne i bussen. De hade tydligen fått vetskap om att det skulle komma en västerlänning med på denna färd så de hade vänligt nog ordnat ett säte till mig längst bak mellan allt kaffe (bild kommer).
Jag var dock trött och sur och satte mig genast på tvären och satte mig i ett säte längre fram och när chauffören kom och bad mig sätta mig därbak gjorde jag som alla andra här gör. Jag svarade Yes på allt, talade svenska i övrigt och satt bara kvar och eyeballade honom. Han gav upp.

12 tim skulle färden ta. 18 tim blev det inkluderat ett stopp på ca 7 tim. Jag visste att gränsen skulle vara stängd på natten och frågade redan när jag bokade varför bussen inte kan åka senare än 20.00 eftersom man ändå bara stannar nånstans mitt i natten för att sova och vänta på att gränsen ska öppna?
"Men det går ju inte" fick jag till svar. "Varför inte?" frågade jag. "Avgångstiden är ju kl 20.00" svarar han.
Det var alltsa jag som var den korkade.

Mitt i natten stannar vi således i ingenstans och jag och chauffören kliver av och in i någons kombinerade vardagsrum/kök/restaurang och kollar på Champions League.
Arsenal - Hamburg tror jag det var. Arsenal vann förstås. Jag kunde inte sova för bussen var full med snarkande Vietnameser. En av dem hade lägligt nog ockuperat mitt säte medans jag kollade fotboll så det enda som fanns var att ligga på kaffebönorna vilket jag avböjde. Ingen sömn med andra ord.

Efter 5 tim öppnar gränsen och vi tar oss sakta igenom den.
Först Laos gräns. "Sir, you don't have VISA. No enter". "Jag behöver ej Visum med svenskt diplomatpass" svarar jag trött och irriterad. Fast på engelska denna gång. "Aha, ok".
Över till Vietnamesiska sidan. "Sir, you don't have VISA. No enter". "Jag behöver ej Visum med svenskt diplomatpass" svarar jag åter trött och irriterad. Även denna gång på engelska. Jag hinner med ett tyst svenskt "idiot" också som han nog missade. "Aha, ok".

Efter det var det dags att släpa ut allt baggage på marken för att knarkhundarna skulle spana. Bra tanke. Det dåliga med den tanken är att ingen bryr sig om andras saker här så när jag ser en gränsvakt kasta min kameraväska på marken(den värsta hädelsen du kan göra mot mig) springer jag fram och skriker åt honom att ta det försiktigt. Han ställer sig och blänger på mig och jag inser att han har minst 1 revolver mer än mig och säkert 10 fler polare här nere så jag låter honom sköta sitt jobb.

Tillbaks på bussen börjar vi alltså nu komma nån vart och det blir varmare och varmare eftersom bussen har A/C men den kan man givetvis inte ha på för då kan man bli sjuk.
Vi stannar ca 8 ggr på vägen för att lasta av kaffesäckar.
Vid varje stopp var det samma visa. Killarna lastar av säckarna från bussen. Det innebär i praktiken att de står på bussen och kastar av säckarna. Varje säck väger 50 kg.
Nere på marken väger en annan kille varje säck. Sen är det kvinnornas tur att bära säckarna ca 30 m till förrådet.
Inga män hjälpte till med bärandet på marken utan de satte sig tillrätta i skuggan och tog en cigg.
Även jag satt i ärlighetens namn i skuggan fast utan cigg.

Jag kom till slut till Danang där jag skulle ta tåget (sov-vagn) till Saigon och döm om min förvåning när jag inom loppet av 1 timme från att jag klev av bussen satt på ett rullande tåg med 2 underbara baguetter i min hand eftersom det hade gått nästan 24 tim sedan jag senast åt.

I min kupe satt det en familj tror jag. Ett barn (ett litet roligt), hans pappa och mamma och förmodligen hennes mamma. Mormorn talade lite lite engelska. Hon frågade vad jag hette, Kostas svarar jag. Hon frågade vart jag kom ifrån, Sverige svarade jag. Hon frågade om jag var singel och så började hon fnissa och blinka åt mig.

De är inte blyga här nere...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Flinken kommenterade torsdag 21 december 2006
Äntligen hittade jag dig ju.... Väl hemma i Sverige av bokstäverna att dömma :) Hoppas att du har fortsatt bra och du... KUL ATT SE!!!! God Jul och allt sånt! Vi ses... Anna

Jimbo (jimmy@mohlin.nu) kommenterade måndag 18 december 2006
Skriv ngt mannen! Börjar bli långtråkigt i sverige...

Sami (hannasamira@hotmail;.com) kommenterade onsdag 13 december 2006
Kostas,

Pls kom till Sydney!! I am there already...eftersom du ar saa nara..du kommer att gilla det skarpt...Vi har lagenhet vid Boni beach..sa du kommer stortrivas!

Har ej last din dagbok pa ett bra tag, men vantar till vi far internet hemma....o da kommer jag ej att kunna slita mig fran datan....Stor kram o GOD JUL!!!!

Sevan (sevan76@hotmail.com) kommenterade måndag 4 december 2006
Förresten, Brasilien var VERY NICE!!! Vilka underbara männsikor. Förhoppningsvis blir det Rio de Janairo i feb.. Eller varför inte en 3 månaders rundresa i Sydamerika? KRAM!!!

Sevan (sevan76@hotmail.com) kommenterade måndag 4 december 2006
Herregud, vilka roliga/tokiga människor Du råkar träffa på hela tiden.. Det är så JÄKLA kul att läsa alla Dina inlägg. Jag skrattar gott åt var och varannan mening :-)) Samt att jag alltid tänker på hur jag skulle reagera i alla dessa situationer...Önskar att jag också upplevde allt det här. Fortsätt med ditt skrivande!! Kram kram

David (dapa01@qbranch.se) kommenterade måndag 4 december 2006
Var kaffet gott?

Mike M (mikael.martin@mrorange.nu) kommenterade måndag 4 december 2006
Hehehe, lova att du fortsätter skriva varje måndag. För på det här sättet blir ju måndagarna här hemma riktigt underhållande...