Den här tredagarsutflykten till Salar Uyuni och vidare ned till nationalparken Andina Eduardo Avaroa var verkligen lyckad. Även om starten på utflykten kändes väldigt oorganiserad!

Anlände till Uyuni med nattbussen strax före klockan sex på morgonen och skulle där mötas av någon från arrangören. Ett flertal arrangörer var där och mötte upp, men inte någon som skulle ha med mig. Nästan en timme senare dök de slutligen upp och körde mig och ytterligare ett par till en byggnad som de använde till kontor. Där blev vi sittande medan det ramlade in fler deltagare som sedan bara försvann. Ett par timmar senare hade inget hänt och jag bestämde mig för att leta efter arrangörerna då jag kände mig hungrig. Helt plötsligt blev det fart och vi blev inkörda in till centrum där jag kunde få en frukost på ett cafe. Vi skulle bli upplockade utanför çafet, men återigen så hände ingenting. Lyckligtvis så var det någon i sällskapet som fått ett telefonnummer att ringa och så fort vi ringde så dök slutligen vår guide upp och körde oss tillbaka till kontoret där vi plockade upp ytterligare tre damer till vår lilla grupp.

Därmed satte äntligen vår tredagars tour fart och det första stoppet var strax utanför Uyuni då vi kom till ett ställe där en massa gamla tågset stod uppställda mitt ute i öknen. Järnvägskyrkogården kallades stället och ska jag vara ärlig så hade man sett sig mätt på det hela efter 5-10 minuter. Det tog väl en dryg halvtimme innan vi for vidare och ett par timmar senare så stannade vi för lunch i en liten by precis på gränsen till Salar Uyuni.

Salar Uyuni är egentligen från början en stor insjö, men med saltvatten istället för den söta varianten som vi är mest vana vid. Sjön är 150 meter djup och består numera, enligt vår guide, av 11 lager vatten och 11 lager salt som ligger på varandra i skikt. Så i genomsnitt ska varje skikt vara omkring 7 meter i genomsnitt. Det finns lite olika uppgifter om vad den här sjön egentligen hette men enligt svenska vikipedia så var det för 40000 år sedan en gigantisk förhistorisk sjö, som sedan torkade och bildade två mindre sjöar. Uru urusjön och Pooposjön, samt saltöknarna Salar de coipasa och Uyuni. Uyuni är 10582 kvadratkilometer stort och därmed ungefär lika stort som Skåne.

Helt platt är platsen och därmed så ser man ända till horisonten och det ger en speciell känsla att stå och se sig omkring och se det vita saltet sträcka sig mil efter mil. Mellan 2009 och 2019 så gick Dakarrallyt genom Argentina, Bolivia och Chile och då gick sträckningen genom saltöknen.

Området har sin regnperiod från Januari till Mars så nu när vi var där hade det börjat lägga sig ett litet vattenskikt över vissa ställen och det gjorde att man plockade av sig skodonen och gick barfota i det salta vattnet. Smakade verkligen salt och kristallerna var extra salta.

Framåt kvällen hade vi färdats rakt igenom denna saltöken till fastlandet på andra sidan där vi blev inhysta i ett boende helt byggt av salt. Man använder det som byggnadsmaterial, såväl som till bord och stolar.

Morgonen därpå så satte vi kurs vidare söderut ut mot nationalparken med det långa namnet. Vi stannade till ett antal gånger och såg både underliga klippformationer, lamor, flamingos och klippkaniner.

Hela området innehåller ett stort antal utdöda vulkaner och enligt guiden så är det 350 år sedan som någon av dem uppvisade nåton aktivitet. Däremot så finns det här geisrar som sprutar ånga och ett sådant område besökte vi under dag tre, efter ytterligare en natt där vi bodde på ett bed and breakfast med ytterst dålig wifi.

Vi besökte också ett ställe där man kunde bada i två pooler med hetvatten innan vi slutligen återvände till Uyuni vid sextiden på kvällen. Guiden var hygglig och körde de av oss som skulle vidare till busstationen där jag fick tag i en nattbuss upp till Sucre.

Anlände till den riktiga huvudstaden strax efter 5 på morgonen och väntade en stund vid stationen tills det började ljusna ordentligt. Det tog en dryg halvtimme att knalla den ganska korta sträckan till mitt hotell, då jag stannade till vid ett antal pengaautomater för att försöka få mig lite kontanter. Ingen av dem fungerade dock och när jag senare var in till en bank och frågade så visade det sig att de allra flesta av automaterna bara fungerade med Bolivianska kort. Senare på eftermiddagen så hittade jag dock en atm nere vid centrum som godkände mitt kort och fick mina pengar.

Men först hade jag fått tillgång till ett rum vid tiotiden på förmiddagen och kunnat sträcka ut mig på sängen för en liten välbehövlig vila. Jag köpte mig ett par shorts på Galapagos, men då jag inte köpte mig någon väska förrän i La Paz så har jag haft min packning i en plastpåse. Där har nog shortsen ramlat ut under någon av bussturerna, så jag var tvungen att ge mig ut på en jakt efter nya shorts. Fick rådet att gå till något som kallas för den svarta marknaden och bestod av hundratals småbutiker ihopträngda under tak i en cirkel. Påminde faktiskt väldigt mycket om den marknad som Stefan och jag hittade i New Delhi under vår tremånders tur runt om i Indien och Nepal för många år sedan. Men på den här marknaden hade jag ingen tur. De shorts som fanns var bara i maxstorleken 34 och sådana byxor får jag inte på mig numera. Hittade dock ett par som passade mig i en liten bod närmare centrum och även om de inte riktigt var vad jag sökte så fick de duga.

Blev sedan en skapligt tidig kväll och mycket sömn under natten innan frukost idag. Nu ska jag ut och kolla in lite mer av den här staden. Bor centralt även här så det blir inga långa vandringar. I.o.f.s så är den här staden inte lika kuperad som La Paz så man slipper de branta backarna.

/Conny