Nu händer det mycket. Jag gav mig av från mitt kyffe till boende skapligt tidigt på morgonen. Efter en tio mil så stannade jag till för en frukost bestående av en 75:a mangojuice och tre kardemummaskorpor. Ungefär samtidigt lämnade jag staten Bihar och kom in i Västbengalen. Vägarna blev genast bättre och jag kunde hålla en skaplig hastighet.

Framåt eftermiddagen, vid tvåtiden, närmade jag mig Siliguri och tänkte att jag nog borde vara framme vid 4-5tiden. Men i den kaotiska trafiken så missade jag att jag skulle svänga vänster vid ett tillfälle. Nu började bergen och jag tyckte att det var bra eftersom Darjeling skulle ligga bland bergen. Jag körde på ett antal mil innan jag insåg att jag kört fel. Tänkte ett tag vända, men såg på googlemaps att det skulle komma en ny avtagsväg om några mil. Så jag fortsatte. Det började sedan regna, men jag tänkte att det ger sig väl snart. Men det tog ett bra tag innan det slutade och ett tag så vräkte det ned ganska ordenligt. Jag som körde i bara sandaler, shorts, en t-shirt och skidjackan blev ganska sur, men det mesta torkade ganska fort. Till slut så kom jag fram till min avtagsväg strax före bron över floden Testa. Nu hade jag kommit upp så pass i höjd att det började bli lite kyligt. Men det skulle bli värre då den här vägen gick rakt uppemot toppen av ett berg. Det var serpentinvägar som nästan slog knut på sig själva och stigningar som cyklisterna i Tour de France aldrig varit med om. Vid ett tillfälle så gick serpentinen under en bro som jag några ögonblick senare fick köra över. Den här sträckan var 36 kilometer, men eftersom jag fick köra så långsamt och försiktigt så tog det lång tid innan jag slutligen anlände till Darjeling. Då var jag genomfrusen och skakade i hela kroppen.

När jag i mörkret insåg att jag började närma mig stadskärnan så stannade jag vid första hotellet jag hittade. Det visade sig hålla bra klass. Lite dyrt, 1500 för rummet och 200 för motorcykelparkering, men så frusen som jag var så var det inte läge att pruta. Skakningarna i min kropp gjorde att jag inte ens kunde klara av att fylla i mina uppgifter i hotelliggaren utan det fick anstå till senare. Tog mig en varm skön dusch, men inte ens det hjälpte helt så jag kröp ned i sängen för att värma upp mig. Jag somnade nog av ett litet tag, men tog mig sedan upp för att försöka få i mig lite mat. Det fick bli en portion stekt ris med grönsaker. Den var dock ganska torr och tråkig, så jag åt inte särkilt mycket av den. Sedan var det raka vägen ned i sängen.

Vägen hit genom Västbengalen går norrut. Man har gränsen till Bangladesh några mil österut och gränsen till Nepal är heller inte långt västerut. Darjeling, trodde jag låg i Sikkim, men det visar sig att jag fortfarande är i Västbengalen. Hade jag fortsatt vägen jag var på igår fram till Gangtok så hade jag kommit till Sikkim. Norr däröver ligger Kina och till Sikkim gränsar även det lilla mytiska bergslandet Bhutan. Riktiga gränstrakter häromkring alltså och man ser många människor i olika slags uniformer. Mycket folk också som går beväpnade med olika gevär.

Morgonen inleddes med en frukost, innan jag gav mig ut för att titta på staden. Det visade sig vara bara vara någon kilometer att gå ned innan jag var framme i centrum. Jag strosade runt ett tag innan jag hittade en en restaurang för lunch. Jag serverades en riktigt god fish and chips. Den höll helt klart samma klass som i Goa eller London. Det kommer en hel del turister hit, så restaurangerna har fått lära sig att göra maten på riktigt vis. En stor anledning till turismen här är det världsarv man har i den gamla smalspåriga järnväg med ånglok från 1880-talet. Den trafikerar sträckan mellan Siliguri och Darjeling och är en av världens mest berömda järnvägssträckor. Den förstnämda staden ligger som sagt på slätten, medan Darjeling är benägen på en altitud av 2042 meter. Det innebär att jag säkert uppe på toppen av berget igår körde på omkring 2500 meters höjd. Inte undra på att jag var genomfrusen. Som en jämförelse kan nämnas att Katmandu i Nepal bara ligger på 1400 meters höjd.

Man kan som sagt åka hela vägen till Siliguri, men jag nöjde mig med att åka upp till Ghum och tillbaka. Spåret slingrar sig fram och tillbaka över vägen som går bara några meter bredvid och längst bergskanten. Ibland så ser man hur det stupar rakt ned flera hundra meter bredvid vagnen man sitter i. En del vackra vyer bjuds man också på. Ghum är Indiens högst belägna järnvägsstation och där finns också ett museum över järnvägen som är intressant att se.

Teodlingar är man berömda för här. De första såg jag redan miltals före Siliguri. Sedan finns de här och var där det inte är för brant.

Snart dags att natta, men innan jag gör så en liten glädjeyttring. Jag har på vägen hit , någonstans i bakhuvudet, närt en liten förhoppning om att min mage skulle kunna rätta till sig när jag kom till ett lite svalare klimat. Jag kan nu konstatera att min mage återigen sköter sig lika bra som efter sjukhusvistelsen. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att säga att jag är helt frisk, men peppar peppar, det går åt rätt håll. Det är klart, att sitta timme efter timme i 40 graders hetta måste sätta sina spår. I solgasset där jag ligger på vägarna är det också betydligt varmare. Förmodligen över 50.

/Conny