14 juni
Vagúr, Suduroy

Efter ganska exakt fyra år är jag tillbaka ombord på Johanna. Hon är lika risig som jag minns henne. Hon är en skuta som vilken döda-kajen-skuta som helst. Människor ser potentialen, har viljan – men inte pengarna. Till slut sviker även viljan för vissa. Föreningen har förlorat många medlemmar under årens lopp. För tjugo år sedan var de femtio aktiva, idag är de sju.

Jag träffar Gudmund, ordförande och eldsjäl sedan 20 år tillbaka. Han är mitt journalist-jags dröm. Han är glad och trevlig, pratar av sig själv, håller sig till ämnet, tystnar när jag antecknar och svarar på mina frågor redan innan jag hunnit ställa dem. Jag behöver bara vara intresserad för att hålla honom igång, och intresserad är jag. Vi diskuterar skutsegling, pengar, drömmar och seglingar. Mest pengar. Gudmund är lite bitter. När vi kliver över den trärena, grå, olackade relingen, vänder han sig mot mig:

- Det brukar vara det fösta intrycket som är det viktigaste och du tänker säkert ”varför har hon ingen lack?” Svaret är: det finns inga pengar.

Sen ler han, rycker på axlarna och redogör för hur mycket den nya GMDSS:en och de nya livflottarna kostade: allt föreningen hade.
Skutan har verkligen ingen lack. Hon är trären överallt förutom på mast, bom och gaffel. Det är lite sorgligt att se.

Hon var Vagúrs första skuta när hon köptes 1894. Hon tjänade troget fram till 1971 då hon blev liggande till kaj. Ägaren ville sänka henne 1980, men några entusiaster bildade en förening och fick köpa henne för en dansk krona. Hon gick från vrak till potentiellt vrak och sedan mot ett ovrak. Men hon har fortfarande en bit kvar.

Gudmund säger att föreningens dröm sedan 18 år tillbaka är att segla till Norge, ankra upp i Oslofjorden (för de har inte råd att ligga till kaj) och göra henne i ordning.

- Vädret är fint och stabilt i Norge, säger han.

Han tror renoveringen skulle ta en sommar och en miljon kronor att genomföra. Men de har inte folk och de har inte pengar. Och utan en skuta med lack och fancy inredning får de inga charters och utan charters inga pengar. En ond cirkel och en skutförenings ständiga dilemma.

Jag ger honom mitt nummer när jag går.
- Ring om ni kommer till Oslofjorden så kommer jag och slipar, säger jag och menar det. Han går med på det. I utbyte ska jag få en segling till någon av deras vardagsdestinationer: Shetland, Västmannaöarna eller Island.
Fair deal.

(Om du undrar varför de inte kan göra henne i ordning på Färöarna. Tja, som Gudmund sa…
- Här skiner solen i två dagar och sedan är det dimma i två månader. Då går det inte att lacka och då ser hon ut som hon gör…)