En Quito hay un paquete chiquito que quiero quitar – I Quito finns ett litet paket som jag ska hämta...

Första natten i Quito, på det lilla hotellet Café Cultura, ca 2800 meter över havet. Ingen jättehöjd, men tillräckligt för att känna av lite höjdsjuka. På väg till och från restaurangen Mama Clorinda, med typisk ecuadoriansk mat, fick Conchita och jag röra oss långsamt genom gatorna. Inte fel i sig – då kunde vi ta in mer av kvällslivet i Quito som omgivet av de storslagna andinska bergen hälsade oss välkomna med ganska grått och kallt väder – värmen på dagen byts snabbt mot kvällskylan så här års. Den utsökta maten, kyckling och lamm med nya spännande smaker, gav oss livsandarna tillbaka.

Jag vaknade i vargtimmen med en känsla av att behöva kippa efter andan. Kanske berodde det på den lägre syrenivån att hjärnan fortsatte att arbeta febrilt, som i ett drömtillstånd, även om jag var vaken. Långa flygresor får mig ur balans ett tag och nu malde frågan hur jag egentligen hamnade här och varför… Ecuador – detta lilla land med tre klimatzoner, en enastående natur och kultur som inte minst var en del av Inkarikets blomstring, och nu med banbrytande politiska initiativ både vad gäller miljö och ekonomi – har länge kallat på oss, långt tidigare än vi själva förstod. I mitten av 90-talet lånade vi böcker av vänner om Ecuadors ursprungsfolk och varför deras kunskap är viktig för den moderna världen. De där böckerna sådde frön som bara fortsatte växa… Nu har de fört oss hit och även lett till att vi och särskilt Conchita har börjat lära känna författaren John Perkins mer personligt.

När vi gick genom Quitos gator så kände vi oss välkomnade på ett oväntat sätt, då den spanska koloniala stilen på byggnaderna gav oss en märklig känsla av att vara tillbaka i Conchitas barndomskvarter i Vedado i Havanna. Det gav en känsla av ”hemma”, en känsla som Conchita redan hade börjat odla på flygplatsen då hon sin vana trogen böjde sig ner så fort hon kommit ur planet och placerade sina handflator på marken, som ett sätt att hälsa platsen. Det berör mig alltid lika starkt, och jag har själv börjat göra det på mitt mer ”svenska” sätt – dvs utan att det syns, inom mig. Jag förstår känslan med det, att bygga en relation till platsen, att göra sig delaktig i den snarare än att bara vara en utomstående observatör. Conchita har rötter i den afrokubanska ursprungskulturen, och alla ursprungsfolk ser platser som levande, med en egen själ att lära känna och respektera.

När Conchita reste sig upp igen hade hon tårar i ögonen… Hon mindes plötsligt en ramsa hon hade hittat på för länge sen under sina år som spansklärare i Stockholm, som övning i att uttala ord med bostäverna ”qu”: En Quito hay un paquete chiquito que quiero quitar – I Quito finns ett litet paket som jag ska hämta. Kanske hade den ramsan sått det första fröet till att vi nu stod på Quitos flygplats. Conchita påminde mig om att orden har en inneboende skapande kraft… Och just dessa ord hade hon upprepat gång på gång med sina olika grupper. I det ljuset upplevde hon nu att hon till sist hade kommit till Quito för att få hämta det där paketet och få reda på vad det innehåller. Och kanske hade vi i själva verket var sitt paket att hämta, en gåva att få från denna fantastiska plats och folk. Vi höll om varandra fyllda av stundens tacksamhet, glädje och förväntan…

Vi hade en känsla av vad paketen skulle innehålla… Det var här i Ecuador som en liten grupp regnskogsindianer, Achuarfolket, hade sträckt ut en hand för att hitta allierade i den moderna världen. De insåg att deras värld var hotad av oljeexploateringen, och att vår civilisation samtidigt höll på att förgöra sig själv och dra med sig dem i fallet. Så från en tillvaro i en avlägsen del av regnskogen, tog de sig an ett globalt ledarskap för en hållbar värld. En av dem beskrev det så här: ”Först trodde jag att jag slogs för vår bys överlevnad, och sedan för regnskogen. Nu inser jag att slåss för mänsklighetens överlevnad.” De sökte allierade i den moderna världen skulle kunna förstå behovet av att balansera vårt framstegsinriktade konsumtionssamhälle med deras förståelse för hur allt hänger samman och respekten för allt levande. Utifrån deras initiativ föddes Pachamama Alliance vars arbete nu sprids över världen och som 2010 kom till Sverige genom mig och Conchita, i form av Medskaparinitiativet och symposiet Medskapa framtiden. I vår del av världen går arbetet ut på att stärka människor i att se och använda sin förmåga för att medskapa en hållbar, rättvis och meningsfull värld för oss och kommande generationer. I Syd – inte minst i Ecuador – ger man konkret stöd till ursprungsfolkens kamp för att bevara sin natur och kultur.

Det arbetet har verksamt bidragit till att detta lilla land nu har tagit några av de mest spännande och kanske viktigaste initiativen för hållbar utveckling. Som första land i världen har de i sin grundlag slagit fast att naturen och ekosystem har egna suveräna rättigheter. Det innebär att naturen kan företrädas i domstol av en egen advokat och ha en egen röst. Detta stämmer överens med ursprungsfolkens syn på naturen som en levande varelse som man kan utveckla en relation till. Många ser på beslutet som en återupprättelse av denna kunskap och förståelse. I grundlagen omnämns också namnet på Moder Natur som alltid har använts av de andinska ursprungsfolk som talar Quecha-språket: Pachamama, som rymmer allt på jorden, i kosmos, och alla tider.

Och nu befinner vi oss mitt i Quito, den ”norra huvudstaden” i det forna Inkariket och en viktig dörr till Ecuadors skatter, natur och kultur – inte minst ursprungsfolkens värld och världsbild, såväl de andinska bergsfolken som vi kommer att möta i Otavalo norr om Quito, som Achuarfolket som fortfarande bor djupt inne i Amazonas i östra Ecuador. Vi är redo att ta emot deras gåvor och lära oss ännu mer om världen och om oss själva genom dem, i ett respektfullt möte och utbyte mellan människor med väldigt olika perspektiv och bakgrund, men en gemensam mänsklighet… Detta kommer sannerligen bli både en yttre och inre resa.
Köket på Café Cultura har nu gjort i ordning frukost, hotellet sjuder av liv och en ny dag börjar…