Copyright © Bejjan888™

Vaknade till och från under natten (det är ju ändå en -6 timmars tidsskillnad jämfört med Sverige så här års). Men kände mig ändå relativt pigg när jag klev upp till soluppgången över bergen. Solens tappra försök att skina genom all smogg gav resultat tillslut. Rush hour var redan i full gång och sägs vara vardagar mellan 7-9 på morgonen och 18-20 på kvällen. Och den tunga trafiken i de centrala delarna av Santiago Metropolitan Region är en bidragande orsak till den smogg som lägger sig som ett lock över staden under vinterhalvåret. Smoggen består av hög koncentration av luftföroreningar såsom sot, svaveldioxid och dimma. Främst under vinterhalvåret bidrar Humboldtströmmen till att stänga in smoggen mellan Chiles Coastal Range Mountains och Anderna vilket gör luften så dålig att Anderna inte kan skådas från de centrala delarna av Santiago. Till de negativa effekterna hör förstås hälsoproblem såsom huvudvärk, illamående, kardiovaskulära sjukdomar och astma, även allvarligare former som lungcancer måste nämnas. Och inte nog med all smogg, många chilenare röker också. Går man ute på stan får man nästan räkna med att hamna bakom någon som röker. Det är tillåtet att röka ute på alla restauranger här i Chile, men inte inomhus. Så vill man ha en rökfri restaurangmiljö bör man sitta vid ett bord inomhus.

Idag var planen att träffa min nya chilenska vän som erbjudit sig att guida runt mig i centrum under sin lunchrast. Men för att ta mig ner till centrum behövde jag ta tunnelbanan från Tobalaba, via Baquedano, till Plaza de Armas. Tunnelbanan i Santiago är en av världens renaste och säkraste tunnelbanor och jag är beredd att hålla med. Jag kände mig säker som turist att ta mig runt och det var rent och snyggt (till skillnad från Stockholms tunnelbana) och det var välskyltat så att till och med jag kunde ta mig från A till B (med ett byte mitt i) utan att virra bort mig totalt. Priserna för tunnelbanan skiljer sig något mellan rush hour och övrig tid. En enkelbiljett under rush hour kostar 690 CLP (ca. 9 SEK) och övrig tid kostar enkelbiljetten 630 CLP (ca. 7 SEK). Ska man åka mycket tunnelbana tjänar man på att köpa ett tunnelbanekort.
Som turist skulle jag inte rekommendera att ta lokalbussarna. Biljetterna kan för det första inte betalas kontant på bussen, för det andra så behöver man verkligen veta vilken buss som går dit man ska (oftast bara en siffra och inget namn på destinationen på bussarna) och för det tredje så kan du glömma någon form av tidtabell för den håller i alla fall inte på grund av all trafik.

I centrum finns väl markerade gågator utan biltrafik med mängder av affärer. Eftersom jag var lite tidig hade jag en timme på mig att bekanta mig med gator och affärer. Paseo Estado, Paseo Ahumada, Paseo Puente och 21 de Mayo är gågator utan biltrafik som alla utgår från Plaza de Armas. Plaza de Armas är ett torg och räknas som Santiagos hjärta och själ. Med andra ord den mittpunkt som Santiagos ursprungliga stadsplan (som ett rutnät) utformades efter. Plaza de Armas var tyvärr avstängt när jag var där på grund av ombyggnation av den underliggande tunnelbanan. Utmärkande för affärerna längs gågatorna tycks vara skoaffärer. Skoaffär efter skoaffär avlöste varandra och det var rea överallt! Ett himmelrike för en shop-aholic alltså. Och precis som med maten på restauranger är kläder och skor betydligt billigare här i Chile än här i Sverige.

Jag passade på att äta något innan det var dags att träffa min vän. Temperaturen för dagen var inte mindre än +30°C och strålande solsken, rena sommartemperaturen ju trots att det ska vara vinter här nu. Så det var mycket varmt ute vilket gjorde att man inte var sådär jättehungrig. Men ändå är man ju tvungen att äta för att orka göra något. Så min vän och jag träffades utanför Metropolitan Cathedral of Santiago som finns vid Plaza de Armas. Vi kryssade fram längs gatorna och min kompis berättade en massa fakta om Chile, Santiago och chilenare. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt men det var väldigt intressant att ta del av. Vi kom fram till Museo Bellas Artes, ett konstmuseum som dessvärre såg väldigt stängt och igenbommat ut. Vi fortsatte till Cerro Santa Lucía (Santa Lucia Hill) som är ett litet berg (69 meter högt) i centrala Santiago. Berget är en återstod av en 15 miljoner år gammal vulkan, men som numera utgör en grönskande park dekorerad med blommor, trappor och fontäner. Högst upp finns en populär utkiksplats med en 360°-vy över Santiago Metropolitan Region. Berget hette från början Huelén, men fick sitt nuvarande namn Cerro Santa Lucía då berget erövrades av den spanske erövraren Pedro de Valdivia på luciadagen den 13 december 1541. Pedro de Valdivia hade grundat Santiago den 12 februari samma år och blev Chiles första kungliga guvernör.

Tack vare den extrema värmen varken orkade eller ville vi gå alla trappor upp till utkiksplatsen allra högst upp på Cerro Santa Luciá. Men vi fick en bra utsikt från där vi gick. Vid turistinformationen som finns här på berget var vi in och bad om en karta över Downtown som jag kunde ha nytta av resten av veckan. Från Cerro Santa Lucía gick vi längs Avenida Libertador Bernardo O’Higgins, gick en vända i Barrio París-Londres med smala mysiga kullerstensgränder (väl värt ett besök), passerade Biblioteca Nacional, Universidad de Chile och fram till Palacio de La Moneda (La Moneda Palace).

Palacio de La Moneda (eller endast La Moneda) är sätet för landets president. La Moneda upptar ett helt kvarter i centrala Santiago i området känt som Civic District. Här skiljdes vi åt, eftersom min vän var tvungen att återvända till jobbet. Jag passade på att gå tillbaka samma väg som vi just gått för att lära mig orientera i staden. Och stolt som en tupp blev jag när jag lyckades hitta hela vägen tillbaka via Cerro Lucía Hill till Plaza de Armas – utan att titta på kartan! Klockan var drygt fyra på eftermiddagen och det varma vädret hade gjort att man var lagom varm och svettig så shopping var det inte att tänka på. Nej, utan jag tog tunnelbanan tillbaka till Tobalaba och gick hem till lägenheten. Under den korta promenaden tillbaka till lägenheten reflekterade jag över trottoarernas kvalitet här i Santiago. De är väldigt ojämna, ibland är det hål i trottoaren och ibland sticker det upp en platta (om trottoaren är plattlagd). Jag vet inte hur många gånger jag lyckades snubbla eller trampa snett, men jag lärde mig ganska snabbt att både lyfta ordentligt på fötterna och se mig för.

Väl tillbaka i lägenheten värmde jag på maten i doggy-bagen som jag tog med hem från igår. Sen skådade jag mörkrets intåg från balkongen och gatlamporna tändes upp en efter en. När solen gått ner blev det genast kyligt och rått ute. Efter rush hour tycker jag ändå att det var mycket trafik. Men vad kan man vänta sig i en storstadsregion med 6 miljoner invånare? Rent generellt är det ett högre tempo i trafiken än vad jag är van vid. De kör inte som dårar men näst intill och de använder tutan rätt mycket, men de respekterar de gående och jag kände mig säker som gångtrafikant när jag passerade över en väg – bilarna stannade.