Lördag 5 Mars 2016 - Koh Chang
Vi vill gärna få besök av våra vänner. Hotell i olika prisklasser (100 kr-1500 kr) finns i vår närhet. Några som vi tycker verkar bra är:
The Dewa, ganska stort men läckert 4-stjärnigt hotell vid stranden. http://www.thedewakohchang.com/
Barali Beach Resort, mindre 4-stjärnig resort vid stranden. http://www.baralikohchang.com/
Lin Bungalow är budgetalternativ direkt på stranden. http://mu-kohchang.com/en/kohchang/hotels/klong-prao-beach/lin-bungalow-koh-chang
The Gallery är ett nytt hotell med anskrämlig exteriör men snygga rum och god frukost. Perfekt läge mellan strand och bygata med många restauranger och lite shopping. Prisvärt. http://www.thegalleryatkohchang.com/
Boonya Resort ligger vid vägen 15 minuters promenad från stranden och 200 meter från oss. Billligt. http://www.boonya-kohchang.com/
Baan Rim Nam är en ombyggd fiskarstuga på floden. Enkelt men läckert, för en annorlunda upplevelse. http://iamkohchang.com/kohchang-guest-house
The Dewa, ganska stort men läckert 4-stjärnigt hotell vid stranden. http://www.thedewakohchang.com/
Barali Beach Resort, mindre 4-stjärnig resort vid stranden. http://www.baralikohchang.com/
Lin Bungalow är budgetalternativ direkt på stranden. http://mu-kohchang.com/en/kohchang/hotels/klong-prao-beach/lin-bungalow-koh-chang
The Gallery är ett nytt hotell med anskrämlig exteriör men snygga rum och god frukost. Perfekt läge mellan strand och bygata med många restauranger och lite shopping. Prisvärt. http://www.thegalleryatkohchang.com/
Boonya Resort ligger vid vägen 15 minuters promenad från stranden och 200 meter från oss. Billligt. http://www.boonya-kohchang.com/
Baan Rim Nam är en ombyggd fiskarstuga på floden. Enkelt men läckert, för en annorlunda upplevelse. http://iamkohchang.com/kohchang-guest-house
Onsdag 8 Oktober 2008 - Mumbai
Första mötet med Delhi är omtumlande. Ingen plats jag besökt har haft ett lika intensivt gatuliv. Det är spännande. När jag åker med cykelrickshaw genom de smala gränderna i Old Delhi hör jag Janne Forsells lugna röst inne i mitt huvud. Som i sina TV-reportage ”Jorden Runt” kommenterar Janne människornas vardagssysslor, som för mig framstår som märkliga och ibland helt ofattbara.
På en restaurang väljer jag ur den omfattande menyn i tur och ordning ut tre olika lockande rätter. Varje val urskuldras artigt med att det är slut för dagen. Jag ger upp och beställer utan att titta i menyn ”chicken curry”. Den är utsökt.
Mitt flyg till Trivandrum ska gå klockan 23.05. På mitt ”guest house” får jag rekommendationen att checka in fyra timmar före. Eftersom jag ska flyga med Air India avgår planet från Delhis internationella flygplats trots att resan är inrikes. Flygplatsen är packad med folk. Arlanda en lördagsmorgon är i jämförelse halvtom. Så småningom kommer jag fram till Air Indias incheckning. Det är fel incheckningsdisk. Jag pekar på den upplysta skylten ovanför disken där det står Air India. Kvinnan bakom disken ler och släcker skylten. Hon pekar ut över havet av människor mot andra sidan av den stora incheckningshallen.
En halvtimme senare når jag fram. Den artige trafikassistenten upplyser mig om att jag måste få min ryggsäck röntgad och godkänd någonstans mitt i incheckningshallen. Kön framför röntgenmaskinen tar en halvtimme. Jag har blivit lovad att inte behöva stå i den långa incheckningskön en gång till, utan kan komma direkt fram då rycksäcken är godkänd. Det känns obehagligt att tränga mig fram mellan alla enorma paket och resväskor med människornas irriterade och oförstående blickar i ryggen. Hur ska de kunna veta att jag redan gjort min tid i kön? Trafikassistenten är upptagen med att livligt diskutera 78 kilos övervikt med en man han just ska checka in. De har svårt att komma överens. Istället tar han sig an mig igen och säger åt mannen att ställa sig åt sidan. Han muttrar och trampar irriterat.
Bokningen är fel får jag veta. Det går inget flyg direkt till Trivandrum. Jag måste byta plan i Bombay. Det går inte att ge mig ett boardingcard för sträckan Bombay till Trivandrum. Det går inte heller att checka ryggsäcken längre än till Bombay. Den enda förklaring jag får är att det går bara inte. Jag ska inte oroa mig. Det är gott om tid för byte och incheckning i Bombay. Över två timmar. Istället för boardingcard får jag med mig ett handskrivet dokument, som ska förklara varför jag saknar flygbiljett och boardingcard från Bombay till Trivandrum. Att man kan och ofta måste göra saker annorlunda i Indien har jag förstått efter 48 timmar i Delhi. Jag accepterar arrangemanget och försöker ta mig in i transithallen.
Deklarationspapper, säger tulltjänstemannen. Jag har ingenting att deklarera och det är en inrikes resa, säger jag. Det måste jag ha papper på, säger tullaren. Om du ger mig ett papper då så fyller jag i det, säger jag. Han letar i en låda med hundratals skrynkliga tulldeklarationer i en enda röra. Alla är redan använda. Jag måste gå tillbaka till incheckningen och hämta ett papper.
Utan ryggsäcken går det lite lättare att ta sig fram i trängseln, så jag är snart tillbaka med deklarationsblanketten och får passera. Hittills har det bara tagit två timmar, så jag har tid för en Kingfisher öl. Den kostar 250 rupies istället för mellan 50 och 70 rupies, som jag betalt på restauranger inne i stan. Flygplatsrestauranger är lika oförskämt dyra över hela världen.
Det är säkerhetskontroll innan avgångshallen, så jag bestämmer mig för att passera den i god tid. ”Tag!” säger säkerhetskontrollanten. ”Tag?”, frågar jag. ”Yes, name tag”, säger han. Jag pekar på två olika adresslappar som dinglar från mitt handbagage. ”No, no” säger han. ”Airline name tag”. Det är bara att gå ut genom tullen och tränga sig fram till incheckningsdisken igen. Jag får en adresslapp från Air India. Tullaren känner igen mig nu och låter mig passera. Jag visar upp min blanka adresslapp för säkerhetskontrollanten, som snabbt sätter en stämpel på den, utan ägna mitt handbagage en blick.
Boardingen har påbörjats. Tur att jag var ute i tid. Vid gaten får jag en stämpel i mitt boardingkort. Sedan följer en lång gång och där står en ny säkerhetskontroll. De öppnar mitt handbagage och frågar efter cigarettändare. Visst jag har flera stycken. Jag letar reda på två stycken. Förbjudet, säger kontrollanten och lägger beslag på tändarna. Jag vet att jag har en till men avvaktar att han själv ska hitta den. Det gör han inte. Tändaren ligger i ett halvfullt cigarettpaket. En självklar plats för en tändare tycker jag. Kontrollanten är förmodligen inte rökare. Däremot hittar han en nyinköpt nageltång av enklaste modell. Den tar han också. Kan inte låta bli att fundera över vilka terroristdåd jag skulle kunna utföra med två cigarettändare och en nageltång?
Nedanför trappan till planet är en ny kontroll av boardingkort. Man kontrollerar att alla stämplar från tidigare kontroller sitter på plats.
Flygresan är bekväm. Planet är bara halvfullt. Jag slumrar till. Det tar mindre än två timmar till Bombay och vi landar klockan 01.00.
Väntan på min rycksäck blir lång. Så småningom börjar de enorma paket jag sett vid incheckningen i Delhi att dyka upp på bagagebandet. Många är säkert en kubikmeter stora. Inslagna i mattor och omslagna med rep i regelbundna mönster som bildar ett tätt nät av regelbundna kvadrater. Riyadh står det på vartenda paket. Gästarbetare i Saudi på väg hem över julen funderar jag och väntar. Det tar en evig tid. Efter tre kvart är jag riktigt otålig. Efter en timme, när paketen har upphört att komma, har jag hunnit bli nervös och stirrig. Jag inser att jag varken har flygnummer eller avgångstid för mitt flyg till Trivandrum. Orutinerat. Äntligen kommer ryggsäcken.
Jag frågar i tullkontrollen var incheckningen är. Han pekar ut och säger till höger och sedan tillbaka igen. Jag fattar inte vad han menar men tänker att jag ser väl avgångshallen då jag kommer ut. Direkt utanför tullen står ett gytter av män och trängs. Det är omöjligt att se några skyltar, så jag tar mig fram genom hopen till utgången och gatan. Plötsligt är det lugnt. Det står män på trottoaren men inga bilar på gatan. Trottoaren är bara svagt upplyst och på andra sidan gatan är det i stort sett mörkt. Bara en och annan svag gatlykta som utkastad på måfå i mörkret. Det borde finnas en trappa upp till avgångshallen men jag kan inte se någon.
En man i vit uniform med axelklaffar verkar ha en officiell position, så jag går fram och frågar honom om avgångshallen. Han kontrar med att fråga mig om flygnummer och avgångstid. Generad över min egen tafatthet säger jag att jag ska med nästa flyg till Trivandrum. Han ber att få se biljetten, så jag visar upp det handskrivna pappret jag fått istället för flygbiljett. Han skakar på huvudet och säger att det är fel flygplats. Det här är Bombay International Airport. Flyget till Trivandrum går från inrikesflygplatsen, Bombay Domestic Airport. Han låter saklig och övertygande. Det var förstås därför min ryggsäck inte kunde checkas direkt till Trivandrum och därför som trafikassisten i Delhi sade att flygbokningen var helt fel. För säkerhets skull skulle jag vilja prata med incheckningen för Air India, så jag upprepar min fråga om avgångshallen och incheckning. Han säger igen, här finns bara internationella avgångar. Vill du komma med nästa flyg till Trivandrum måste du skynda dig till inrikesflygplatsen. Klockan är redan 02.00. Enligt tidtabell ska jag landa i Trivandrum klockan 05.20 så jag förstår att det är ont om tid.
Hur kommer jag till inrikesflygplatsen, frågar jag. Han ropar på en annan man som kommer fram till oss. En snabb dialog som jag inte begriper utspelar sig mellan männen. Den nytillkomne frågar mig på engelska. ”What time is your flight?” Jag förbannar tyst Indcen Resors ofullständiga tidtabell och min egen inkompetens när jag tvingas svara att jag inte vet avgångstiden, bara att planet ska landa i Trivandrum om drygt tre timmar. Han skakar på huvudet. Är det långt till inrikesflygplatsen, frågar jag. Finns det någon chans att jag kan hinna? Kanske om du skyndar dig, säger han. Om du vill kan jag ta dig dit. OK, säger jag. Han lyfter upp min ryggsäck och jag följer efter honom ut i mörkret på andra sidan gatan.
Bara femtio meter bort på en liten tvärgata står en liten svart bil som ser ut som en Morris från tidigt sextiotal. Mannen öppnar bagageluckan och slänger in min ryggsäck innan jag hinner se att det redan sitter en man i förarsätet. Samtidigt som jag stiger in i baksätet frågar jag vad det kommer att kosta. Oroa dig inte, säger han, det är en fast avgift. Du ska få se prislistan. Har jag indiska pengar? Ja. Ok, då åker vi, säger han. Vi far iväg på dåligt upplysta småvägar. Kommer ut på en större väg med livligare trafik som förmodligen är huvudvägen in till Bombay men viker ganska snart av igen på en mindre väg. Jag har tappat alla orienteringspunkter och har inte längre en aning om åt vilket håll vi kommit ifrån. Inte en vägskylt någonstans. Plötsligt stannar vi framför en upplyst liten kur som står helt för sig själv längs vägen. Inte ett hus eller en människa så långt jag kan se i mörkret. Mannen stiger ur och går in i kuren. Genom den öppna dörren kan jag se ytterligare fyra män därinne. Jag frågar föraren, som sitter kvar i bilen, vad som händer nu. Han talar dålig engelska men lyckas förklara att det är ”taxi office”.
Det tar fem minuter innan mannen kommer tillbaka. För mig känns varje minut oändlig. Jag är helt slut av trötthet. Det känns inte så kul att sitta där i bilen utan att veta vare sig var jag är eller om jag är verkligen är på väg till rätt flygplats. Jag inser att min situation inte är lysande. Till slut hoppar mannen in i bilen och sträcker fram en tryckt och inplastad taxiprislista. Han pekar på den översta kolumnen. Det står två priser. 1500 rupies och 1800 rupies. Han säger 1500 på dagen men dyrare på natten, 1800 rupies. 1800!? Det blir 360 kronor. En månadslön för halva Indiens befolkning. Jag tänker på att jag betalat 700 rupies för privat sightseeing med bil i Delhi i fyra timmar. Det var mindre än tolv timmar tidigare. Självklart fattar jag att jag blir lurad och försöker med: ”No way! Please just take me back to the Airport again”. Han ser mig rakt i ögonen. Iskallt. Ska jag ta dig till flyget eller inte? Jag är tillräckligt pragmatisk för att förstå när jag har förlorat. Det finns ingen anledning att ens tänka på vilka alternativ som bjuds om jag inte betalar. Jag sträcker fram fyra 500 rupies sedlar.
Han går in i kuren och återvänder snabbt med tvåhundra rupies i handen. Jag ber att få tillbaka min växel och får pengarna. Han frågar om jag har indisk tid. Eftersom jag har en digital armbandsklocka svarar jag 02.27. Hur långt är det till flygplatsen? Tio minuter, säger han. Nu åker vi sakta på en knagglig väg så smal att två bilar knappast skulle kunna mötas. Hus eller snarare fallfärdiga ruckel och skjul på bägge sidor av vägen. Allting är stängt och förbommat. Inte en människa syns till. Inte ett ljus. Han försöker konversera. Berättar om Bombay. Säger att det är en hemsk och smutsig stad med alldeles för mycket folk. 30 miljoner minst. Inga sevärdheter bara en gigantisk mötesplats för att göra affärer. Han frågar var jag kommer ifrån. Hur stort är Sverige och Stockholm? Jag är helt ointresserad av hans kallprat men försöker hålla god min. Längtar bara fram till flygplatsen. Tillbaka till den upplysta civilisationen.
Till slut svänger vi upp på en större väg och snart ser jag ett stort hotell med neonskylt. Hilton, Airport Hilton. Vilken lättnad. Nu måste vi äntligen vara framme snart.
Bilen stannar framför entrén till avgångshallen och jag griper snabbt min ryggsäck och rusar in. En klockan på väggen visar tre. Hallen är ödsligt tom. En enda incheckningsdisk är öppen. En indisk kvinna checkar in sina väskor till Trivandrum. Jag känner igen henne. Hon har stått och väntat vid samma bagageband som jag för drygt en timme sedan. Jag blir glad att se henne, glad att jag äntligen trots min minst sagt obehagliga och oförskämt dyra taxiresa ändå har kommit fram till rätt flygplats i tid. Flyget ska lyfta om trettio minuter klockan 03.30 så det är bråttom. Samtidigt som jag lämnar fram min handskrivna biljettrekvisition och lägger upp ryggsäcken på incheckningsvågen kan jag inte låta bli att vända mig till den indiska kvinnan, som redan är halvt på språng mot transithallen. Ursäkta mig, får jag fråga hur mycket ni fick betala för er taxiresa hit? Hon stannar upp ett ögonblick och tittar på mig, oförstående. ”What taxi?! I just walked up the stairs”.
Epilog.
Några veckor senare i Kovalam tar jag en morgonpromenad längs den lilla gångväg som kantas av enkla strandhotell, restauranger och souveniraffärer på den en sidan och den breda sandstranden, Lighthouse Beach på den andra. Jag gillar att se stranden vakna. Kyparna som fortfarande ligger och sover på sina bord med bordsduken svept omkring sig, fiskarna som fixar med sina nät och båtar, några få hurtiga turister som joggar i strandkanten, andra turister som testar sina nyvunna kunskaper i yoga, indiska kvinnor som badar och tvättar sig med alla kläder på, hundarna som är pigga i den svala morgonen och jagar varandra i full fart ut i vattnet.
På gångvägen möter jag en ensam kolsvart hundvalp obetydligt större än min hand. Hon kan inte vara äldre än fyra veckor. Lite vinglig i benen men stentuff. Hon biter mig direkt i ett finger när jag sträcker ned handen. Jag älskar hundar. Och valpar får mig att glömma tid och rum. Jag leker och kelar länge med valpen innan jag går tillbaka till hotellet. Efter en dusch tar jag det lugnt och läser en stund innan jag börjar bli hungrig och ska gå tillbaka till stranden för att njuta av en lång härlig frukost. Det är då jag saknar min lilla ryggsäck som jag alltid har med mig med en bok, glasögon, solglasögon, plånbok, vattenflaska och en del andra småsaker. Jag måste ha glömt ryggsäcken då jag lekte med valpen.
Det är nästan en timme sedan. Jag har en hård knut i magen när jag springer den korta sträckan ned till stranden. Oddsen att återse ryggsäcken med innehåll är mikroskopiskt små. Klockan är redan nio och hundratals människor; tyska, svenska, engelska, amerikanska och indiska turister liksom tiggare och försäljare av tyger, kjolar, t-shirts, halsband, handdukar, solglasögon, flöjter, yo-yo, träsniderier, glass, frukt, kryddor, nötter, trummor och cigaretter, alla passerar de på den smala gångvägen i en strid ström.
Valpen är försvunnen nu men mitt på gångvägen ligger min ryggsäck så att alla måste kliva över den. Plånboken med pengarna finns kvar, mina Ray-Ban likaså. Inte en ficka har öppnats...
På en restaurang väljer jag ur den omfattande menyn i tur och ordning ut tre olika lockande rätter. Varje val urskuldras artigt med att det är slut för dagen. Jag ger upp och beställer utan att titta i menyn ”chicken curry”. Den är utsökt.
Mitt flyg till Trivandrum ska gå klockan 23.05. På mitt ”guest house” får jag rekommendationen att checka in fyra timmar före. Eftersom jag ska flyga med Air India avgår planet från Delhis internationella flygplats trots att resan är inrikes. Flygplatsen är packad med folk. Arlanda en lördagsmorgon är i jämförelse halvtom. Så småningom kommer jag fram till Air Indias incheckning. Det är fel incheckningsdisk. Jag pekar på den upplysta skylten ovanför disken där det står Air India. Kvinnan bakom disken ler och släcker skylten. Hon pekar ut över havet av människor mot andra sidan av den stora incheckningshallen.
En halvtimme senare når jag fram. Den artige trafikassistenten upplyser mig om att jag måste få min ryggsäck röntgad och godkänd någonstans mitt i incheckningshallen. Kön framför röntgenmaskinen tar en halvtimme. Jag har blivit lovad att inte behöva stå i den långa incheckningskön en gång till, utan kan komma direkt fram då rycksäcken är godkänd. Det känns obehagligt att tränga mig fram mellan alla enorma paket och resväskor med människornas irriterade och oförstående blickar i ryggen. Hur ska de kunna veta att jag redan gjort min tid i kön? Trafikassistenten är upptagen med att livligt diskutera 78 kilos övervikt med en man han just ska checka in. De har svårt att komma överens. Istället tar han sig an mig igen och säger åt mannen att ställa sig åt sidan. Han muttrar och trampar irriterat.
Bokningen är fel får jag veta. Det går inget flyg direkt till Trivandrum. Jag måste byta plan i Bombay. Det går inte att ge mig ett boardingcard för sträckan Bombay till Trivandrum. Det går inte heller att checka ryggsäcken längre än till Bombay. Den enda förklaring jag får är att det går bara inte. Jag ska inte oroa mig. Det är gott om tid för byte och incheckning i Bombay. Över två timmar. Istället för boardingcard får jag med mig ett handskrivet dokument, som ska förklara varför jag saknar flygbiljett och boardingcard från Bombay till Trivandrum. Att man kan och ofta måste göra saker annorlunda i Indien har jag förstått efter 48 timmar i Delhi. Jag accepterar arrangemanget och försöker ta mig in i transithallen.
Deklarationspapper, säger tulltjänstemannen. Jag har ingenting att deklarera och det är en inrikes resa, säger jag. Det måste jag ha papper på, säger tullaren. Om du ger mig ett papper då så fyller jag i det, säger jag. Han letar i en låda med hundratals skrynkliga tulldeklarationer i en enda röra. Alla är redan använda. Jag måste gå tillbaka till incheckningen och hämta ett papper.
Utan ryggsäcken går det lite lättare att ta sig fram i trängseln, så jag är snart tillbaka med deklarationsblanketten och får passera. Hittills har det bara tagit två timmar, så jag har tid för en Kingfisher öl. Den kostar 250 rupies istället för mellan 50 och 70 rupies, som jag betalt på restauranger inne i stan. Flygplatsrestauranger är lika oförskämt dyra över hela världen.
Det är säkerhetskontroll innan avgångshallen, så jag bestämmer mig för att passera den i god tid. ”Tag!” säger säkerhetskontrollanten. ”Tag?”, frågar jag. ”Yes, name tag”, säger han. Jag pekar på två olika adresslappar som dinglar från mitt handbagage. ”No, no” säger han. ”Airline name tag”. Det är bara att gå ut genom tullen och tränga sig fram till incheckningsdisken igen. Jag får en adresslapp från Air India. Tullaren känner igen mig nu och låter mig passera. Jag visar upp min blanka adresslapp för säkerhetskontrollanten, som snabbt sätter en stämpel på den, utan ägna mitt handbagage en blick.
Boardingen har påbörjats. Tur att jag var ute i tid. Vid gaten får jag en stämpel i mitt boardingkort. Sedan följer en lång gång och där står en ny säkerhetskontroll. De öppnar mitt handbagage och frågar efter cigarettändare. Visst jag har flera stycken. Jag letar reda på två stycken. Förbjudet, säger kontrollanten och lägger beslag på tändarna. Jag vet att jag har en till men avvaktar att han själv ska hitta den. Det gör han inte. Tändaren ligger i ett halvfullt cigarettpaket. En självklar plats för en tändare tycker jag. Kontrollanten är förmodligen inte rökare. Däremot hittar han en nyinköpt nageltång av enklaste modell. Den tar han också. Kan inte låta bli att fundera över vilka terroristdåd jag skulle kunna utföra med två cigarettändare och en nageltång?
Nedanför trappan till planet är en ny kontroll av boardingkort. Man kontrollerar att alla stämplar från tidigare kontroller sitter på plats.
Flygresan är bekväm. Planet är bara halvfullt. Jag slumrar till. Det tar mindre än två timmar till Bombay och vi landar klockan 01.00.
Väntan på min rycksäck blir lång. Så småningom börjar de enorma paket jag sett vid incheckningen i Delhi att dyka upp på bagagebandet. Många är säkert en kubikmeter stora. Inslagna i mattor och omslagna med rep i regelbundna mönster som bildar ett tätt nät av regelbundna kvadrater. Riyadh står det på vartenda paket. Gästarbetare i Saudi på väg hem över julen funderar jag och väntar. Det tar en evig tid. Efter tre kvart är jag riktigt otålig. Efter en timme, när paketen har upphört att komma, har jag hunnit bli nervös och stirrig. Jag inser att jag varken har flygnummer eller avgångstid för mitt flyg till Trivandrum. Orutinerat. Äntligen kommer ryggsäcken.
Jag frågar i tullkontrollen var incheckningen är. Han pekar ut och säger till höger och sedan tillbaka igen. Jag fattar inte vad han menar men tänker att jag ser väl avgångshallen då jag kommer ut. Direkt utanför tullen står ett gytter av män och trängs. Det är omöjligt att se några skyltar, så jag tar mig fram genom hopen till utgången och gatan. Plötsligt är det lugnt. Det står män på trottoaren men inga bilar på gatan. Trottoaren är bara svagt upplyst och på andra sidan gatan är det i stort sett mörkt. Bara en och annan svag gatlykta som utkastad på måfå i mörkret. Det borde finnas en trappa upp till avgångshallen men jag kan inte se någon.
En man i vit uniform med axelklaffar verkar ha en officiell position, så jag går fram och frågar honom om avgångshallen. Han kontrar med att fråga mig om flygnummer och avgångstid. Generad över min egen tafatthet säger jag att jag ska med nästa flyg till Trivandrum. Han ber att få se biljetten, så jag visar upp det handskrivna pappret jag fått istället för flygbiljett. Han skakar på huvudet och säger att det är fel flygplats. Det här är Bombay International Airport. Flyget till Trivandrum går från inrikesflygplatsen, Bombay Domestic Airport. Han låter saklig och övertygande. Det var förstås därför min ryggsäck inte kunde checkas direkt till Trivandrum och därför som trafikassisten i Delhi sade att flygbokningen var helt fel. För säkerhets skull skulle jag vilja prata med incheckningen för Air India, så jag upprepar min fråga om avgångshallen och incheckning. Han säger igen, här finns bara internationella avgångar. Vill du komma med nästa flyg till Trivandrum måste du skynda dig till inrikesflygplatsen. Klockan är redan 02.00. Enligt tidtabell ska jag landa i Trivandrum klockan 05.20 så jag förstår att det är ont om tid.
Hur kommer jag till inrikesflygplatsen, frågar jag. Han ropar på en annan man som kommer fram till oss. En snabb dialog som jag inte begriper utspelar sig mellan männen. Den nytillkomne frågar mig på engelska. ”What time is your flight?” Jag förbannar tyst Indcen Resors ofullständiga tidtabell och min egen inkompetens när jag tvingas svara att jag inte vet avgångstiden, bara att planet ska landa i Trivandrum om drygt tre timmar. Han skakar på huvudet. Är det långt till inrikesflygplatsen, frågar jag. Finns det någon chans att jag kan hinna? Kanske om du skyndar dig, säger han. Om du vill kan jag ta dig dit. OK, säger jag. Han lyfter upp min ryggsäck och jag följer efter honom ut i mörkret på andra sidan gatan.
Bara femtio meter bort på en liten tvärgata står en liten svart bil som ser ut som en Morris från tidigt sextiotal. Mannen öppnar bagageluckan och slänger in min ryggsäck innan jag hinner se att det redan sitter en man i förarsätet. Samtidigt som jag stiger in i baksätet frågar jag vad det kommer att kosta. Oroa dig inte, säger han, det är en fast avgift. Du ska få se prislistan. Har jag indiska pengar? Ja. Ok, då åker vi, säger han. Vi far iväg på dåligt upplysta småvägar. Kommer ut på en större väg med livligare trafik som förmodligen är huvudvägen in till Bombay men viker ganska snart av igen på en mindre väg. Jag har tappat alla orienteringspunkter och har inte längre en aning om åt vilket håll vi kommit ifrån. Inte en vägskylt någonstans. Plötsligt stannar vi framför en upplyst liten kur som står helt för sig själv längs vägen. Inte ett hus eller en människa så långt jag kan se i mörkret. Mannen stiger ur och går in i kuren. Genom den öppna dörren kan jag se ytterligare fyra män därinne. Jag frågar föraren, som sitter kvar i bilen, vad som händer nu. Han talar dålig engelska men lyckas förklara att det är ”taxi office”.
Det tar fem minuter innan mannen kommer tillbaka. För mig känns varje minut oändlig. Jag är helt slut av trötthet. Det känns inte så kul att sitta där i bilen utan att veta vare sig var jag är eller om jag är verkligen är på väg till rätt flygplats. Jag inser att min situation inte är lysande. Till slut hoppar mannen in i bilen och sträcker fram en tryckt och inplastad taxiprislista. Han pekar på den översta kolumnen. Det står två priser. 1500 rupies och 1800 rupies. Han säger 1500 på dagen men dyrare på natten, 1800 rupies. 1800!? Det blir 360 kronor. En månadslön för halva Indiens befolkning. Jag tänker på att jag betalat 700 rupies för privat sightseeing med bil i Delhi i fyra timmar. Det var mindre än tolv timmar tidigare. Självklart fattar jag att jag blir lurad och försöker med: ”No way! Please just take me back to the Airport again”. Han ser mig rakt i ögonen. Iskallt. Ska jag ta dig till flyget eller inte? Jag är tillräckligt pragmatisk för att förstå när jag har förlorat. Det finns ingen anledning att ens tänka på vilka alternativ som bjuds om jag inte betalar. Jag sträcker fram fyra 500 rupies sedlar.
Han går in i kuren och återvänder snabbt med tvåhundra rupies i handen. Jag ber att få tillbaka min växel och får pengarna. Han frågar om jag har indisk tid. Eftersom jag har en digital armbandsklocka svarar jag 02.27. Hur långt är det till flygplatsen? Tio minuter, säger han. Nu åker vi sakta på en knagglig väg så smal att två bilar knappast skulle kunna mötas. Hus eller snarare fallfärdiga ruckel och skjul på bägge sidor av vägen. Allting är stängt och förbommat. Inte en människa syns till. Inte ett ljus. Han försöker konversera. Berättar om Bombay. Säger att det är en hemsk och smutsig stad med alldeles för mycket folk. 30 miljoner minst. Inga sevärdheter bara en gigantisk mötesplats för att göra affärer. Han frågar var jag kommer ifrån. Hur stort är Sverige och Stockholm? Jag är helt ointresserad av hans kallprat men försöker hålla god min. Längtar bara fram till flygplatsen. Tillbaka till den upplysta civilisationen.
Till slut svänger vi upp på en större väg och snart ser jag ett stort hotell med neonskylt. Hilton, Airport Hilton. Vilken lättnad. Nu måste vi äntligen vara framme snart.
Bilen stannar framför entrén till avgångshallen och jag griper snabbt min ryggsäck och rusar in. En klockan på väggen visar tre. Hallen är ödsligt tom. En enda incheckningsdisk är öppen. En indisk kvinna checkar in sina väskor till Trivandrum. Jag känner igen henne. Hon har stått och väntat vid samma bagageband som jag för drygt en timme sedan. Jag blir glad att se henne, glad att jag äntligen trots min minst sagt obehagliga och oförskämt dyra taxiresa ändå har kommit fram till rätt flygplats i tid. Flyget ska lyfta om trettio minuter klockan 03.30 så det är bråttom. Samtidigt som jag lämnar fram min handskrivna biljettrekvisition och lägger upp ryggsäcken på incheckningsvågen kan jag inte låta bli att vända mig till den indiska kvinnan, som redan är halvt på språng mot transithallen. Ursäkta mig, får jag fråga hur mycket ni fick betala för er taxiresa hit? Hon stannar upp ett ögonblick och tittar på mig, oförstående. ”What taxi?! I just walked up the stairs”.
Epilog.
Några veckor senare i Kovalam tar jag en morgonpromenad längs den lilla gångväg som kantas av enkla strandhotell, restauranger och souveniraffärer på den en sidan och den breda sandstranden, Lighthouse Beach på den andra. Jag gillar att se stranden vakna. Kyparna som fortfarande ligger och sover på sina bord med bordsduken svept omkring sig, fiskarna som fixar med sina nät och båtar, några få hurtiga turister som joggar i strandkanten, andra turister som testar sina nyvunna kunskaper i yoga, indiska kvinnor som badar och tvättar sig med alla kläder på, hundarna som är pigga i den svala morgonen och jagar varandra i full fart ut i vattnet.
På gångvägen möter jag en ensam kolsvart hundvalp obetydligt större än min hand. Hon kan inte vara äldre än fyra veckor. Lite vinglig i benen men stentuff. Hon biter mig direkt i ett finger när jag sträcker ned handen. Jag älskar hundar. Och valpar får mig att glömma tid och rum. Jag leker och kelar länge med valpen innan jag går tillbaka till hotellet. Efter en dusch tar jag det lugnt och läser en stund innan jag börjar bli hungrig och ska gå tillbaka till stranden för att njuta av en lång härlig frukost. Det är då jag saknar min lilla ryggsäck som jag alltid har med mig med en bok, glasögon, solglasögon, plånbok, vattenflaska och en del andra småsaker. Jag måste ha glömt ryggsäcken då jag lekte med valpen.
Det är nästan en timme sedan. Jag har en hård knut i magen när jag springer den korta sträckan ned till stranden. Oddsen att återse ryggsäcken med innehåll är mikroskopiskt små. Klockan är redan nio och hundratals människor; tyska, svenska, engelska, amerikanska och indiska turister liksom tiggare och försäljare av tyger, kjolar, t-shirts, halsband, handdukar, solglasögon, flöjter, yo-yo, träsniderier, glass, frukt, kryddor, nötter, trummor och cigaretter, alla passerar de på den smala gångvägen i en strid ström.
Valpen är försvunnen nu men mitt på gångvägen ligger min ryggsäck så att alla måste kliva över den. Plånboken med pengarna finns kvar, mina Ray-Ban likaså. Inte en ficka har öppnats...
Måndag 6 Oktober 2008 - Nya Zeeland
Vädret i Christchurch blir en stor kontrast från Brisbanes trettiotre grader till bara tio grader varmt fem dagar före Nya Zeelands Midsommarafton, som infaller den 23 december.
Det lilla hotellet, Charlotte Jane, visar sig vara ett gott val. Det känns som att bo hemma hos någon mycket generös och välbärgad vän, som vill en allt väl. Brasan i öppna spisen i mitt rum värmer gott och skapar en mysig stämning när regnet smattrar på fönstret.
Tidigt på morgonen blir jag upphämtad av Great Sights bekväma turistbuss. Vill du inte köra själv och är över trettio år, så är Great Sights det bästa alternativet att resa runt och uppleva Nya Zeeland. För yngre backpackers med mindre tidspress finns alternativen Kiwi Experience och Magic Bus. Great Sights väljer ofta en rakare resväg en de andra, gör inte fullt så långa stopp för olika aktiviteter och kommer med andra ord fram till resans mål på kortare tid. Den kunniga guiden och chauffören tar dig dock till alla viktiga sevärdheter längs vägen och har massor av intressanta fakta att berätta om allt du ser.
Bussresan från Christchurch till Queenstown tar nästan tolv timmar inklusive alla stopp längs vägen. Vid foten av Australasias högsta berg, Mount Cook (3754 meter) stannar vi i två timmar. Det är tillräckligt länge både för lunch och för att hinna med en ordentlig promenad. Många väljer att här göra en tur med helikopter upp på glaciären eller en flygtur över Sydöns imponerande alpmassiv, Southern Alps.
Lake Pukaki har en ljusblå färg vars make jag aldrig sett tidigare. Färgen beror på en kemisk process i glaciärens smältvatten, som fyller upp hela sjön.
Innan vi når Queenstown stannar vi på en vingård (med provsmakning) och på en fruktplantage (mera provsmakning).
Queenstown imponerar. Påminner om Åre fast större med 23,000 bofasta invånare. Jag har aldrig varit på en plats som erbjuder så mycket aktiviteter. På sommaren är det forsränning, jet boating, mountain bike, para gliding, kayaking och bungy jumping för att bara nämna några. Eller varför inte testa en kombination som para bungy? Den snabba motorbåten lyfter upp dig i en fallskärm till 150 meters höjd, varifrån du gör ditt bungy jump. Awesome!
Bor tre dagar på Aspen Hotel. Min stora balkong har en hänförande utsikt över sjön, Lake Wakatipu med de snöklädda bergstopparna som bakgrund. Queenstown håller öppet dygnet runt och erbjuder mer än hundra kaféer, restauranger och barer. Mat och dryck är inte bara utsökt gott utan dessutom halva priset jämfört med Sverige. En god lunch kostar omkring fyrtio kronor. Huvudrätterna på kvällen omkring nittio kronor och en flaska gott inhemskt vin får du för drygt hundra kronor.
Självklart gör jag en tur med de Röda Båtarna genom Milford Sound. Eftersom landsvägen från Queenstown slingrar sig nästan trettio mil blir det en lång dagstur men värd varenda minut av resan.
I den lilla staden med samma namn som den vackra sjön, Te Anau, stannar vi för morgonkaffe och efter att ha passerat alperna genom den smala Homer Tunnel kommer vi ut i vad som kallas Fiordland National Park. Milford Sound är alltså en djup fjord som sträcker sig ut till Tasman Sea. De mäktiga bergen reser sig nästan lodrätt hundratals meter direkt upp ur havet och överallt forsar vattenfall ned från de branta klippväggarna. Båtturen genom Milford Sound tar drygt två timmar.
Efter Queenstown fortsätter min resa norrut längs Sydöns västkust till Franz Josef Glacier. Dagsetappen tar åtta timmar inklusive alla stopp längs vägen. Efter att vi kört längs den vackra sjön, Lake Wanaka kommer vi in i Westland Glacier Country. Här regnar det tvåhundra dagar om året och den årliga nederbördsmängden är mellan fem och tio meter (Stockholm får omkring åttio centimeter regn om året). Uppe på alptopparna blir nederbörden istället snö och då tio gånger så mycket. Ofattbara femtio till hundra meter snö som packas hårt under sin egen tyngd och bildar enorma glaciärer. De mest kända är Fox Glacier och Franz Josef Glacier. Dessa glaciärer sträcker sig ända ned till kanten av regnskogen, vilket är helt unikt.
Aldrig tidigare har jag sett en regnskog som gör mera rätt för namnet. På avstånd ser det ut som en skog av palmer. I själva verket är det gigantiska ormbunkar, höga som palmer. Allt är ofattbart grönt och lummigt och fukten ångar upp från marken. I träden hänger mossan som slöjor och mossa täcker allting, marken, trädstammar och stenar. Allt är grönt, grönt, grönt. Precis så här tänkte jag mig en riktig sagoskog, så det är inte konstigt att man valt att spela in filmen Sagan om Ringen i Nya Zeeland. Och så vattenfall i hundratal. Överallt forsar vattnet fram längs med bergssidorna.
När vi har passerat Hokitika och närmar oss Greymouth sitter jag och beundrar utsikten ut mot havet då jag har tur och får se en kiwi, den lilla vinglösa fågeln (lite mindre än en höna) som tidigare var så vanlig över hela Nya Zeeland att den givit upphov till benämningen på befolkningen. Idag är det ganska sällsynt att få se en kiwi i naturen, inte minst som kiwi-fåglarna är mest aktiva på natten.
Vi kör över många floder på broar så smala att inga bilar kan mötas. Trafiken är så gles att dubbla vägbanor skulle vara onödigt. Bara vid något enstaka tillfälle måste bussen invänta mötande trafik innan vi kan passera. Norr om Hokitika delar bilar och bussar de smala broarna också med järnvägen. Järnvägsspåren är nedfällda i körbanan som en spårvagnsräls i stan. Som tur är möter vi inget tåg.
Från Greymouth tar jag tåget, The Tranzalpine, över Southern Alps till Christchurch. Det är en oförglömlig resa på fyra timmar. Det måste vara av världens bästa tågresor. Sträckan är 230 kilometer och man sitter bekvämt tillbakalutad vid stora panoramafönster och njuter av det storslagna landskapet, först genom regnskogen och snart med de höga snötoppade alperna runt om. Resan går genom sexton tunnlar, varav den längsta, innan man når Arthurs Pass, är drygt fem kilometer. Arthurs Pass är resans "höjdpunkt" 737 meter över havet. Häftigast är alla smala viadukter över djupa raviner med ibland sjuttio meter ned till ravinens botten.
Christchurch, den största staden på Sydön med 340,000 invånare, är den mest engelska av världens alla städer utanför Storbritannien. Känd för sin vackra trädgårdar och för floden Avon, som sakta flyter genom staden.
Från Christchurch tar flygresan till Wellington bara en halvtimme. Nya Zeelands huvudstad ligger vackert vid havet och här bor 170,000 invånare. De centrala delarna med affärer och restauranger ligger nere vid hamnen. Innanför detta område tar staden snabbt höjd, så pass att det finns en Cable Car till hjälp för den som vill ta sig uppför de branta backarna till stadsdelen Kelburn. Utsikten är hänförande.
Om man inte vill resa tillsammans med andra turister och besöka sevärdheter längs vägen finns det vanliga bussnätet, InterCity Coach Lines. Det är bekväma långfärdsbussar som snabbt och punktligt tar en dit man vill. Jag väljer InterCity Coach Lines för att snabbt ta mig från Wellington till Rotorua. På vägen passerar vi många små orter och det märks att det bor tre gånger så mycket människor på Nordön som på Sydön. Inte för att det tätbefolkat men avstånden är avsevärt kortare mellan orterna.
Om man tittar på en karta över Nya Zeeland ser man sjön, Lake Taupo, på Nordön. Lake Taupo har till ytan samma storlek som Singapore. I Singapore bor 4 miljoner. Det är lika många invånare som i hela Nya Zeeland. Nya Zeelands sammanlagda yta är däremot lika stor som Tyskland med 83 miljoner invånare. Proportionerna säger en del om hur glesbefolkat Nya Zeeland är.
Lake Taupo är alltså en stor sjö, som känns som ett inlandshav. Jag gör ett uppehåll några timmar i staden med samma namn men eftersom det råkar vara Juldagen är allting stängt och tillbommat, så det känns lite ödsligt. På turistbyrån utlovas dock en mängd aktiviteter med anknytning till sjön och den vackra omgivningen. Aktiviteterna gäller dock för den som väljer att besöka Lake Taupo vid någon annan tidpunkt än på Juldagen.
Tidigt på eftermiddagen är jag framme i Rotorua, centrum för Nya Zeelands Maorikultur. Här finns så många hotell längs huvudgatan, Fenton Street, att man kan promenera en halvtimme längs gatan och bara se hotell och motell sida vid sida. För att vara exakt finns det 12 hotell, 15 vandrarhem och inte mindre än 180 motell i Rotorua. I närheten av sjön, Lake Rotorua, ligger centrum med affärer och ett stort utbud av trevliga restauranger.
Självklart besöker jag stadens huvudattraktion de vulkaniska källorna i Whakarewarewa Thermal Reserve och låter mig imponeras av sprutande gejsrar och bubblande gyttjepölar. På kvällen gör jag tillsammans med hundratals andra turister ett besök i en Marae (boplats för Maorier) utanför Rotorua. Vi bjuds på middag tillagad med upphettade stenar i jorden, en så kallad hangi. Innan middagen får vi en inblick i Maoriernas traditionella kultur och en konsert med sång och dans, bland annat deras speciella krigsdans, haka, som förr utfördes för att skrämma fiender.
På vägen mellan Rotorua och Auckland ska man stanna vid Waitomo för att besöka de berömda grottorna med lysmaskar. Man sitter i en liten båt som sakta stakas fram på floden som stilla flyter genom grottan och ovanför lyser taket som en stjärnhimmel med tusentals små ljuspunkter. Det är lysmaskarna som bor i de underjordiska kalkstensgrottorna.
Det är lätt att bli förtjust i Auckland. Till ytan lika stor som Melbourne fast med endast 1,2 miljoner invånare är det ändå Nya Zeelands största stad, som rymmer 30% av hela landets befolkning. Drugt 70% av Aucklands befolkning lär vara av europeisk härkomst men i generationen under 30 år gissar jag att asiaterna är dominerande. Det är i alla fall så jag uppfattar gatulivet i centrum. Också beträffande utbudet av restauranger uppfattar jag det asiatiska inslaget som stort. Indiska, kinesiska och japanska restauranger finns överallt. Det finns ju statistik, så jag undersöker befolkningsmixen. Här är aktuella siffror: Europa 74%, Maori 15%, Asien 7%, Pacific 3%, Hobbits & övriga 1%.
Att Auckland ligger mellan två hav med hamnen i centrum gör staden naturligt vacker. Det känns som att det är mer backar och kullar i Auckland än i San Francisco. Att många av Aucklands förorter ligger på öar eller halvöar som man lättast når med färja påminner om Sydney. Och det kanske bästa sättet att se Aucklands "skyline" från vattnet är att ta en vanlig färja till närförorten Devenport. I Devenport råder en lugn idyll bara en kvarts färjetur från Aucklands mest livliga affärsgata, Queen Street.
Det finns mycket att berätta om Auckland men det viktigaste att komma ihåg är att försöka ge staden åtminstone tre dagar för att hinna med och uppleva det viktigaste. Eftersom Auckland är så pass stor till ytan och backig och konditionskrävande att promenera i rekommenderar jag en halvdags sightseeing med buss för förstagångsbesökare.
Fyra timmars resa med bil eller buss norr om Auckland ligger Paihia som är turistcentrum i Bay of Islands. I Bay of Islands finns sammanlagt 144 öar varav 12 öar är bebodda. Skärgårdar är alltid populära och Bay of Islands är inget undantag. Här är det trots ett stort utbud av hotell svårt att hitta rum under högsäsongen, som infaller i december och januari.
I Waitingmo, en halvtimmes promenad från Paihia slöts fredsfördraget med femhundra Maorihövdingar, som lade grunden till Nya Zeeland år 1840. I den numera idylliskt sömniga lilla badorten Russel på andra sidan bukten (tjugo minuter med färja) grundades Nya Zeelands första huvudstad.
Man kan som jag göra en fyra timmars rundtur med snabbgående motorkatamaran bland öarna och få en bra överblick. För den som har mer tid föreslår jag en två dagars båttur med en övernattning ombord på båten. Om vädret är fint verkar det vara en härlig upplevelse.
Den som inte redan provat på att köra med fyrhjulsdrift längs milslånga sandstränder bör inte missa en tur till Nya Zeelands nordspets, Cape Reinga. Den turen inkluderar att man kör längs med vattnet på Ninty Mile Beach.
Bay of Islands var en av höjdpunkterna på min resa och jag kunde lätt ha stannat där längre än tre dagar. Jag återvänder dock till Auckland för att fira in det nya året innan jag lämnar Kiwi land på Nyårsdagen. Thailand lockar som vanligt...
Det lilla hotellet, Charlotte Jane, visar sig vara ett gott val. Det känns som att bo hemma hos någon mycket generös och välbärgad vän, som vill en allt väl. Brasan i öppna spisen i mitt rum värmer gott och skapar en mysig stämning när regnet smattrar på fönstret.
Tidigt på morgonen blir jag upphämtad av Great Sights bekväma turistbuss. Vill du inte köra själv och är över trettio år, så är Great Sights det bästa alternativet att resa runt och uppleva Nya Zeeland. För yngre backpackers med mindre tidspress finns alternativen Kiwi Experience och Magic Bus. Great Sights väljer ofta en rakare resväg en de andra, gör inte fullt så långa stopp för olika aktiviteter och kommer med andra ord fram till resans mål på kortare tid. Den kunniga guiden och chauffören tar dig dock till alla viktiga sevärdheter längs vägen och har massor av intressanta fakta att berätta om allt du ser.
Bussresan från Christchurch till Queenstown tar nästan tolv timmar inklusive alla stopp längs vägen. Vid foten av Australasias högsta berg, Mount Cook (3754 meter) stannar vi i två timmar. Det är tillräckligt länge både för lunch och för att hinna med en ordentlig promenad. Många väljer att här göra en tur med helikopter upp på glaciären eller en flygtur över Sydöns imponerande alpmassiv, Southern Alps.
Lake Pukaki har en ljusblå färg vars make jag aldrig sett tidigare. Färgen beror på en kemisk process i glaciärens smältvatten, som fyller upp hela sjön.
Innan vi når Queenstown stannar vi på en vingård (med provsmakning) och på en fruktplantage (mera provsmakning).
Queenstown imponerar. Påminner om Åre fast större med 23,000 bofasta invånare. Jag har aldrig varit på en plats som erbjuder så mycket aktiviteter. På sommaren är det forsränning, jet boating, mountain bike, para gliding, kayaking och bungy jumping för att bara nämna några. Eller varför inte testa en kombination som para bungy? Den snabba motorbåten lyfter upp dig i en fallskärm till 150 meters höjd, varifrån du gör ditt bungy jump. Awesome!
Bor tre dagar på Aspen Hotel. Min stora balkong har en hänförande utsikt över sjön, Lake Wakatipu med de snöklädda bergstopparna som bakgrund. Queenstown håller öppet dygnet runt och erbjuder mer än hundra kaféer, restauranger och barer. Mat och dryck är inte bara utsökt gott utan dessutom halva priset jämfört med Sverige. En god lunch kostar omkring fyrtio kronor. Huvudrätterna på kvällen omkring nittio kronor och en flaska gott inhemskt vin får du för drygt hundra kronor.
Självklart gör jag en tur med de Röda Båtarna genom Milford Sound. Eftersom landsvägen från Queenstown slingrar sig nästan trettio mil blir det en lång dagstur men värd varenda minut av resan.
I den lilla staden med samma namn som den vackra sjön, Te Anau, stannar vi för morgonkaffe och efter att ha passerat alperna genom den smala Homer Tunnel kommer vi ut i vad som kallas Fiordland National Park. Milford Sound är alltså en djup fjord som sträcker sig ut till Tasman Sea. De mäktiga bergen reser sig nästan lodrätt hundratals meter direkt upp ur havet och överallt forsar vattenfall ned från de branta klippväggarna. Båtturen genom Milford Sound tar drygt två timmar.
Efter Queenstown fortsätter min resa norrut längs Sydöns västkust till Franz Josef Glacier. Dagsetappen tar åtta timmar inklusive alla stopp längs vägen. Efter att vi kört längs den vackra sjön, Lake Wanaka kommer vi in i Westland Glacier Country. Här regnar det tvåhundra dagar om året och den årliga nederbördsmängden är mellan fem och tio meter (Stockholm får omkring åttio centimeter regn om året). Uppe på alptopparna blir nederbörden istället snö och då tio gånger så mycket. Ofattbara femtio till hundra meter snö som packas hårt under sin egen tyngd och bildar enorma glaciärer. De mest kända är Fox Glacier och Franz Josef Glacier. Dessa glaciärer sträcker sig ända ned till kanten av regnskogen, vilket är helt unikt.
Aldrig tidigare har jag sett en regnskog som gör mera rätt för namnet. På avstånd ser det ut som en skog av palmer. I själva verket är det gigantiska ormbunkar, höga som palmer. Allt är ofattbart grönt och lummigt och fukten ångar upp från marken. I träden hänger mossan som slöjor och mossa täcker allting, marken, trädstammar och stenar. Allt är grönt, grönt, grönt. Precis så här tänkte jag mig en riktig sagoskog, så det är inte konstigt att man valt att spela in filmen Sagan om Ringen i Nya Zeeland. Och så vattenfall i hundratal. Överallt forsar vattnet fram längs med bergssidorna.
När vi har passerat Hokitika och närmar oss Greymouth sitter jag och beundrar utsikten ut mot havet då jag har tur och får se en kiwi, den lilla vinglösa fågeln (lite mindre än en höna) som tidigare var så vanlig över hela Nya Zeeland att den givit upphov till benämningen på befolkningen. Idag är det ganska sällsynt att få se en kiwi i naturen, inte minst som kiwi-fåglarna är mest aktiva på natten.
Vi kör över många floder på broar så smala att inga bilar kan mötas. Trafiken är så gles att dubbla vägbanor skulle vara onödigt. Bara vid något enstaka tillfälle måste bussen invänta mötande trafik innan vi kan passera. Norr om Hokitika delar bilar och bussar de smala broarna också med järnvägen. Järnvägsspåren är nedfällda i körbanan som en spårvagnsräls i stan. Som tur är möter vi inget tåg.
Från Greymouth tar jag tåget, The Tranzalpine, över Southern Alps till Christchurch. Det är en oförglömlig resa på fyra timmar. Det måste vara av världens bästa tågresor. Sträckan är 230 kilometer och man sitter bekvämt tillbakalutad vid stora panoramafönster och njuter av det storslagna landskapet, först genom regnskogen och snart med de höga snötoppade alperna runt om. Resan går genom sexton tunnlar, varav den längsta, innan man når Arthurs Pass, är drygt fem kilometer. Arthurs Pass är resans "höjdpunkt" 737 meter över havet. Häftigast är alla smala viadukter över djupa raviner med ibland sjuttio meter ned till ravinens botten.
Christchurch, den största staden på Sydön med 340,000 invånare, är den mest engelska av världens alla städer utanför Storbritannien. Känd för sin vackra trädgårdar och för floden Avon, som sakta flyter genom staden.
Från Christchurch tar flygresan till Wellington bara en halvtimme. Nya Zeelands huvudstad ligger vackert vid havet och här bor 170,000 invånare. De centrala delarna med affärer och restauranger ligger nere vid hamnen. Innanför detta område tar staden snabbt höjd, så pass att det finns en Cable Car till hjälp för den som vill ta sig uppför de branta backarna till stadsdelen Kelburn. Utsikten är hänförande.
Om man inte vill resa tillsammans med andra turister och besöka sevärdheter längs vägen finns det vanliga bussnätet, InterCity Coach Lines. Det är bekväma långfärdsbussar som snabbt och punktligt tar en dit man vill. Jag väljer InterCity Coach Lines för att snabbt ta mig från Wellington till Rotorua. På vägen passerar vi många små orter och det märks att det bor tre gånger så mycket människor på Nordön som på Sydön. Inte för att det tätbefolkat men avstånden är avsevärt kortare mellan orterna.
Om man tittar på en karta över Nya Zeeland ser man sjön, Lake Taupo, på Nordön. Lake Taupo har till ytan samma storlek som Singapore. I Singapore bor 4 miljoner. Det är lika många invånare som i hela Nya Zeeland. Nya Zeelands sammanlagda yta är däremot lika stor som Tyskland med 83 miljoner invånare. Proportionerna säger en del om hur glesbefolkat Nya Zeeland är.
Lake Taupo är alltså en stor sjö, som känns som ett inlandshav. Jag gör ett uppehåll några timmar i staden med samma namn men eftersom det råkar vara Juldagen är allting stängt och tillbommat, så det känns lite ödsligt. På turistbyrån utlovas dock en mängd aktiviteter med anknytning till sjön och den vackra omgivningen. Aktiviteterna gäller dock för den som väljer att besöka Lake Taupo vid någon annan tidpunkt än på Juldagen.
Tidigt på eftermiddagen är jag framme i Rotorua, centrum för Nya Zeelands Maorikultur. Här finns så många hotell längs huvudgatan, Fenton Street, att man kan promenera en halvtimme längs gatan och bara se hotell och motell sida vid sida. För att vara exakt finns det 12 hotell, 15 vandrarhem och inte mindre än 180 motell i Rotorua. I närheten av sjön, Lake Rotorua, ligger centrum med affärer och ett stort utbud av trevliga restauranger.
Självklart besöker jag stadens huvudattraktion de vulkaniska källorna i Whakarewarewa Thermal Reserve och låter mig imponeras av sprutande gejsrar och bubblande gyttjepölar. På kvällen gör jag tillsammans med hundratals andra turister ett besök i en Marae (boplats för Maorier) utanför Rotorua. Vi bjuds på middag tillagad med upphettade stenar i jorden, en så kallad hangi. Innan middagen får vi en inblick i Maoriernas traditionella kultur och en konsert med sång och dans, bland annat deras speciella krigsdans, haka, som förr utfördes för att skrämma fiender.
På vägen mellan Rotorua och Auckland ska man stanna vid Waitomo för att besöka de berömda grottorna med lysmaskar. Man sitter i en liten båt som sakta stakas fram på floden som stilla flyter genom grottan och ovanför lyser taket som en stjärnhimmel med tusentals små ljuspunkter. Det är lysmaskarna som bor i de underjordiska kalkstensgrottorna.
Det är lätt att bli förtjust i Auckland. Till ytan lika stor som Melbourne fast med endast 1,2 miljoner invånare är det ändå Nya Zeelands största stad, som rymmer 30% av hela landets befolkning. Drugt 70% av Aucklands befolkning lär vara av europeisk härkomst men i generationen under 30 år gissar jag att asiaterna är dominerande. Det är i alla fall så jag uppfattar gatulivet i centrum. Också beträffande utbudet av restauranger uppfattar jag det asiatiska inslaget som stort. Indiska, kinesiska och japanska restauranger finns överallt. Det finns ju statistik, så jag undersöker befolkningsmixen. Här är aktuella siffror: Europa 74%, Maori 15%, Asien 7%, Pacific 3%, Hobbits & övriga 1%.
Att Auckland ligger mellan två hav med hamnen i centrum gör staden naturligt vacker. Det känns som att det är mer backar och kullar i Auckland än i San Francisco. Att många av Aucklands förorter ligger på öar eller halvöar som man lättast når med färja påminner om Sydney. Och det kanske bästa sättet att se Aucklands "skyline" från vattnet är att ta en vanlig färja till närförorten Devenport. I Devenport råder en lugn idyll bara en kvarts färjetur från Aucklands mest livliga affärsgata, Queen Street.
Det finns mycket att berätta om Auckland men det viktigaste att komma ihåg är att försöka ge staden åtminstone tre dagar för att hinna med och uppleva det viktigaste. Eftersom Auckland är så pass stor till ytan och backig och konditionskrävande att promenera i rekommenderar jag en halvdags sightseeing med buss för förstagångsbesökare.
Fyra timmars resa med bil eller buss norr om Auckland ligger Paihia som är turistcentrum i Bay of Islands. I Bay of Islands finns sammanlagt 144 öar varav 12 öar är bebodda. Skärgårdar är alltid populära och Bay of Islands är inget undantag. Här är det trots ett stort utbud av hotell svårt att hitta rum under högsäsongen, som infaller i december och januari.
I Waitingmo, en halvtimmes promenad från Paihia slöts fredsfördraget med femhundra Maorihövdingar, som lade grunden till Nya Zeeland år 1840. I den numera idylliskt sömniga lilla badorten Russel på andra sidan bukten (tjugo minuter med färja) grundades Nya Zeelands första huvudstad.
Man kan som jag göra en fyra timmars rundtur med snabbgående motorkatamaran bland öarna och få en bra överblick. För den som har mer tid föreslår jag en två dagars båttur med en övernattning ombord på båten. Om vädret är fint verkar det vara en härlig upplevelse.
Den som inte redan provat på att köra med fyrhjulsdrift längs milslånga sandstränder bör inte missa en tur till Nya Zeelands nordspets, Cape Reinga. Den turen inkluderar att man kör längs med vattnet på Ninty Mile Beach.
Bay of Islands var en av höjdpunkterna på min resa och jag kunde lätt ha stannat där längre än tre dagar. Jag återvänder dock till Auckland för att fira in det nya året innan jag lämnar Kiwi land på Nyårsdagen. Thailand lockar som vanligt...
Måndag 6 Oktober 2008 - Australien
Jag har kört den här sträckan 8-900 gånger säger John, så ni behöver inte vara oroliga att jag inte ska hitta. Han har hämtat upp oss tidigt på morgonen, för jag och de andra extra brevbärarna har en lång dag framför oss när vi ska leverera post i två små samhällen och till några rancher, cattle stations, i South Australias verkliga ödebygd och outback.
Så fort vi lämnar huvudgatan i opalernas okrönta huvudstad, Coober Pedy, övergår vägen från asfalt till grus. Det hindrar inte John att trycka upp sin fyrhjulsdrivna Oka i nästan hundra kilometer i timmen. Det finns å andra sidan inga trafikhinder. Vägen är spikrak och när vi någon gång möter en bil syns den som ett dammoln i horisonten under lång tid innan vi kan urskilja vad det är för fordon. En Oka är förresten en slags stor jeep som utvecklats åt den australiska militären och de tillverkas i Perth. Okan har visat sig praktisk när man ska transportera mindre grupper och används därför ofta för olika turer i Australiens outback. Bakom Okan har vi en släpvagn med posten som till stor del består av packlådor med livsförnödenheter, reservdelar och annat som behövs om man lever isolerat.
Vi kör i nordlig riktning. Under den första timmen kantas sikten i väster av en låg bergskedja och med jämna mellanrum dyker det upp ett grönt streck tvärs över den rödbruna öknen. Det är en lång rad av träd. Träden står längs uttorkade flodbäddar som ibland genomkorsar det karga landskapet. När vi kommer längre norrut försvinner bergskedjan och de uttorkade floderna upphör också. Nu finns inte ett träd eller buske så långt man kan se. John kallar området för Moon Plain och namnet passar perfekt, för så här har det sett ut på de bilder jag sett från månen. Under en timmes tid kan jag se horisonten i alla fyra väderstrecken. Det har jag aldrig upplevt förut annat än på havet.
På ett ställe passerar vi igenom Dog Fence, som är världens längsta stängsel. Nästan två meter högt och mer än dubbelt så långt som den Kinesiska Muren, över 530 mil. Stängslet löper från kust till kust genom Australien och delar landet i en nordlig och sydlig del. Man har byggt det för att inte den australiska vildhunden, dingon, ska komma åt fåren som man föder upp på den södra sidan om stängslet. Det finns nästan tio gånger fler får än människor i Australien, ca 140 miljoner. Dingons instinkt är att döda mer djur än den behöver för sin mathållning. Norr om stängslet finns följaktligen inga får alls däremot tjugofyra miljoner biffkor. Rasen är tåligare än de kor vi har och påminner om den boskap man ser i Indien och Indonesien.
På den norra sidan om Dog Fence stöter vi på tre Emuer som sätter iväg med full fart när vi kommer. De springer otroligt snabbt. Emuer ser ut som strutsar i mina ögon. Jag kan inte se någon skillnad. Kanske är det bara ett annat namn för samma djur?
John berättar att Moon Plain ibland använts för filminspelningar som till exempel Mad Max Beyond Thunderdome och Priscilla Öknens Drottning. Att jorden inte duger för att odla något kan jag förstå utan närmare förklaring.
Himlen är klarblå nu och färgerna blir starkare ju högre solen klättrar. Inte ett moln. Det har inte regnat här på sex månader. Tur ändå, tänker jag, att det är mitt i vintern. Det borde inte bli mycket varmare än trettio grader idag. På sommaren är det minst tio grader varmare. Det är därför som många i Coober Pedy väljer att bo under marken. Ungefär hälften av alla bostäder är grottor, utgrävda i sandsten. De kallas för dugouts. Rakt framifrån kan en ”dugout” se ut som en vanlig husfasad med dörr och fönster men bakom fasaden fortsätter bostaden in i marken.
Det är ett praktiskt och billigt sätt att bygga på. Borrar och grävmaskiner har man redan för att gräva efter opaler. Sandstenen isolerar från värmen och ger bostaden en konstant temperatur på omkring tjugotre grader året om. Har man sedan tur kanske man hittar opaler när man gräver fram sin bostad.
John kör av från vägen när vi kommer till en billabong, en liten sjö eller snarare en större damm med friskt vatten som kantas av vackra coolabar träd. Platsen utgör en oas i öknen och jag tycker att den är en riktig idyll. Det blir bara ett kort uppehåll.
Vår första postleverans är till Mt Barry Cattle Station. Ranchen är på tretusen kvadratkilometer och här föder man upp 3500 biffkor. Det finns en del hästar i hägnader kring gårdens huvudbyggnad. John säger att man rider hästarna för avkoppling. I det dagliga arbetet på ranchen är det lättare att använda fyrhjulsdriven jeep eller motorcykel. Att lämna posten går snabbt och vi är snart på väg till den angränsande Arkoringa Cattle Station.
Landskapet ser likadant ut tills vi bara har några mil kvar till Oodnadatta. Väster om Oodnadatta finns en stor öken som kallas för Painted Desert. Även om vi bara befinner oss i utkanten förstår jag namnet. Här skimrar landskapet på ett annat sätt. Det är olika mineraler i stenar och fossiler som reflekterar solens strålar och skickar tillbaka en kaskad av starka färger.
Nästa ranch heter Alandale Cattle Station. Den är på 4500 kvadratkilometer. Hur stora ägor och hur mycket boskap kan man ha egentligen? Ensligt måste det vara i alla fall. Det är helt klart. John berättar att det dröjde till 1984 innan man fick telefonförbindelse här. Var det verkligen det som var framtidsvisionen i George Orwell’s 1984?
Sex kilometer söder om Oodnadatta åker vi över den lilla floden Neales Creek, där den utvidgas till en vacker liten billabong som kallas Hockeys Waterhole. På vägen ligger kadavret av en överkörd känguru och två stora rovfåglar lyfter då vi närmar oss. Det är örnar av typen Wedge Tailed Eagle. De största rovfåglar som finns i Australien.
Vi kommer fram till Oodnadatta lagom för lunch men först har John lovat oss en stadsrundtur med Okan. Den tar nästan två minuter.
När den första järnvägen mellan Adelaide i söder och Alice Springs i norr byggdes under senare delen av 1800-talet var man tvungen att ta hänsyn till tillgången på vatten längs med spåret genom öknen. Vatten var lika nödvändigt för ånglok som för människor. Då var Oodnadatta en viktig järnvägsknut, dit folk färdades långväga för att köpa och sälja varor. Den nya rakare sträckningen av järnvägen, som lämnar Oodnadatta tjugo mil vid sidan om, invigdes så sent som 1980. Idag bor här bara 180 invånare varav åttiofem procent är aboriginer. Oodnadatta är fortfarande den största metropolen på tjugo mils omkrets, mest känd för sitt Pink Roadhouse, där alla som kommer till Oodnadatta stannar för att tanka och äta en bit mat.
Jag beställer en Oodnadatta burger. Förutom en jättebiff med sallad, tomat och lök innehåller den bacon, ett stekt ägg, ananas och en stor skiva inlagd rödbeta. Med andra ord en riktig aussie hamburgare.
Innan vi ska fortsätta hinner jag gå en sväng på stan och passar på att kika in i den nedlagda järnvägsstationen som man gjort om till museum över bygdens liv och historia. Nyckeln får jag låna i baren på Pink Roadhouse. Det mest intressanta är ett fotografialbum med bilder som ser ut att vara hundra år gamla. De är i själva verket tagna på 1970-talet. Allting verkar så gammaldags, fast fotografierna förevigat frusna ögonblick från min egen livstid. Tar själv några foton på Transcontinental Hotel, General Store och Pink Roadhouse. Jag borde ha tagit ett kort på bion. Det är en utomhusbio med en väderbiten bioduk som inte är bredare än tre meter. Å andra sidan finns det bara fyra fasta bänkar med plats för åtta personer. Undrar hur det är med lönsamheten?
Tillbaka i Okan berättar John om en händelse från den tiden då tågen fortfarande kom till Oodnadatta och han själv var polis i detta jättedistrikt. - En ranchägare hade med sin långtradare kört boskap som han levererat till tåget och tyckte att han var värd några kalla öl efter sitt dagsverke. Bor man i Australiens ödsliga outback kan man vara ganska törstig när man kommer in på en pub, så det bar sig inte bättre än att ranchägaren blev sittande i baren på Transcontinental Hotel - i tre dygn. Till slut kallade man efter polisen, John, som körde hela vägen från Coober Pedy för att försöka prata mannen tillrätta. De kom överens om att mannen nog var en olämplig långtradarförare just då, men om John hade lust att köra hem honom så var det OK. Det tog tre timmar hem till ranchen. Då John var tvungen att återvända via Oodnadatta för att komma hem, stannade han till för en snabb öl på Transcontinental Hotel. Bara för att finna ranchägaren på samma barstol där han hämtat honom…
Förklaringen var att många ranchägare i Australien har så stora marker att små enmotoriga flygplan är det enda vettiga transportmedlet. Och landa kan man göra nästan överallt i denna platta öken.
Nu följer vi i sydöstlig riktning den väg eller snarare hjulspår, som blivit en populär rutt att köra med fyrhjulsdrivna jeepar, Oodnadatta Track, en sträcka på sextio mil mellan Marla i norr till Maree i söder. Landskapet ändrar karaktär och börjar mer och mer likna en afrikansk savann. Tätt med ruggar av halvmeter högt gräs sticker upp från den torra marken. På avstånd ser det ut som ett böljande gulgrönt hav. Långt bort i fonden flankeras vi av en låg bergskedja. Vi ser kängurur.
John stannar för att visa oss en naturlig källa, nödvändig för både djur och den ursprungliga befolkningens överlevnad. Han säger att en dingo brukar hålla till i närheten. Jag hade väntat mig en bäck som plötsligt sprang fram ur marken. I själva verket ser jag inte skymten av vatten för allt högt vassliknande gräs som växer här på ett område om cirka tjugofem meter i diameter. Men där boskap och människor trampat ned gräset i leran, fylls deras spår av rent vatten. Tillräckligt för djuren att dricka och möjligen för någon törstig att fylla sin vattenflaska - mycket långsamt.
Vi färdas längs den nedlagda järnvägen och ser en del förfallna hus och stationsbyggnader som haft sina sista besökare för drygt tjugo år sedan. Små spöksamhällen som kallas Edwards Creek och Dodge City (efter någon lokal uppgörelse som involverade skjutvapen). Så småningom kommer vi fram till Algebuckina Bridge. Det är en imponerande bro som sträcker sig över Neales River. Nitton spann och sammanlagt 577 meter gör den till South Australias längsta bro. Den kunde invigas i januari 1892 efter att över 350 man samtidigt varit sysselsatta med arbetet att bygga bron.
Neales River är en annan historia. Vanligtvis flyter vattnet långsamt i en ynkligt smal flodfåra eftersom det regnar så sällan. Men när det regnar fylls alla floder genom öknen till bredden och långa avsnitt av grusvägarna spolas bort och står under vatten i veckor. John tvingas köra ut posten med flyg. Sedan blommar hela öknen i någon månad och det lär vara otroligt vackert med en färgprakt utan like.
Det är långt till nästa stopp. Den solbelysta bergskedjan, Davensport Ranges, som vi ser vid horisonten verkar aldrig komma närmare. En del moln dyker upp i söder men ingenting som skymmer den brännande solen som nu på eftermiddagen står i nordöst. Jag tittar på två stora röda kängurur som står vid sidan av vägen. De är nog lika höga som jag. Sedan blir det så vanligt med kängurur att jag börjar ta dem för givet. Till slut kommer vi fram till Nilpinna Station.
Det är ett ungt par som sköter ranchen. Han skyndar snabbt förbi oss men kvinnan kommer fram och pratar med John. Hon är klädd i en inte allför ren klänning och går barfota på den heta sanden. Det långa blonda håret är oborstat. Kvinnan måste rimligen vara kring tjugofem men ser yngre ut, tuff och naturligt vacker på samma gång. På armen kånkar hon omkring på ett litet barn. John och kvinnan pratar om förra helgens hästkapplöpningar i Oodnadatta. Jag får för mig att hon själv varit en av de tävlande ryttarna.
Framför ranchbyggnaden ligger två stora vallhundar som ser välmående ut, eller snarare är i tjockaste laget. Den ena plockar upp en sten, stor som två tennisbollar, som hon släpper ned framför mina fötter. Jag vill först inte kasta den utan ser en boll som jag kastar åt henne istället. Ingen reaktion. Då kastar jag stenen och hunden lunkar iväg i ganska sävligt tempo och hämtar den. Vi gör om det några gånger innan hon tröttnar.
När vi kör förbi den uttorkade floden, Old Woman Creek, är klockan över fyra och jag börjar känna mig dåsig i eftermiddagsvärmen och känner hur dammet kliar på ryggen. Ser fram emot att komma till William Creek. I det platta landskapet kan jag tydligt se de låga husen i nästan en mil innan vi når fram.
På grusplanen utanför William Creek Hotel, som egentligen är en pub, har någon parkerat sitt lilla flygplan. Förutom puben finns det en General Store och en telefonkiosk. Invånarantalet är sju. Jag går in på puben och dricker en öl. På de bruna träväggarna har besökare före mig häftat upp sina visitkort och en massa andra saker. Sedlar från hela världen, gamla t-shirts, utslitna kängor och några tjejer har lämnat både trosor och bh hängande i taklampan. Jag vet inte hur gammal puben är men det äldre engelska paret som sitter vid bardisken och dricker te passar bra in i atmosfären.
Mannen bakom bardisken berättar stolt om telefonkiosken utanför. Den kunde invigas den 15 juni 1987 till ett pris av en miljon australiska dollar. Inte för att telefonen är av guld utan för att den var så dyr att installera. På telefonkioskens tak sitter något som ser ut som en solfångare. Telefonen kanske fungerar via sattelit? Egentligen borde jag prova den men jag har ingen att ringa till. John bär in lådvis med varor till puben medan jag svalkar mig med ännu en kall öl.
Från William Creek är det inte långt till Anna Creek Homestead. Det är en av två gårdar tillhörande samma ranch, den största i South Australia med 30200 kvadratkilometer. Det är lika stort som Belgien. Här håller man fjortontusen biffkor, så jag antar att det är fullt upp för de sammanlagt tjugo personer som bor på de två gårdarna i varsin ände av Anna Creek Station. Den ursprungliga huvudbyggnaden till Anna Creek Homestead har stått oförändrad sedan 1870. Det finns ytterligare två hus på gården och en inhägnad med hästar. Jag förstår att man rider hästarna bara för sitt nöje, för på en gård av den här storleken lär det behövas effektivare transportmedel. Utanför vagnslidret står en Carterpillar och en stor långtradare med släp.
Efter Anna Creek Homestead faller mörkret snabbt. I skymningen uppstår en märklig illusion i kontrasten mellan den fortfarande ljusa himlen och en anhopning mörka moln. Det är som om vi åker längs havet med djupa vikar och öar i kustbandet. Det är väldigt vackert så länge det varar. Sedan blir det becksvart. Tur att John kan vägen. Han kör fortfarande i nästan hundra kilometer i timmen. Å andra sidan skulle det antagligen inte göra något om vi körde av. Det är lika plant överallt på marken runt omkring oss. Men det gäller som sagt att hitta.
Sista biten tillbaka till Coober Pedy tar två timmar. Jag dåsar till. Det enda avbrottet är när vi ser en man som stannat sin jeep längs vägen och gjort upp en lägereld inför natten. Vi har varit borta i tolv timmar och tillryggalagt sextio mil. På kartan ser vår färdrutt ut som en likbent triangel.
Så fort vi lämnar huvudgatan i opalernas okrönta huvudstad, Coober Pedy, övergår vägen från asfalt till grus. Det hindrar inte John att trycka upp sin fyrhjulsdrivna Oka i nästan hundra kilometer i timmen. Det finns å andra sidan inga trafikhinder. Vägen är spikrak och när vi någon gång möter en bil syns den som ett dammoln i horisonten under lång tid innan vi kan urskilja vad det är för fordon. En Oka är förresten en slags stor jeep som utvecklats åt den australiska militären och de tillverkas i Perth. Okan har visat sig praktisk när man ska transportera mindre grupper och används därför ofta för olika turer i Australiens outback. Bakom Okan har vi en släpvagn med posten som till stor del består av packlådor med livsförnödenheter, reservdelar och annat som behövs om man lever isolerat.
Vi kör i nordlig riktning. Under den första timmen kantas sikten i väster av en låg bergskedja och med jämna mellanrum dyker det upp ett grönt streck tvärs över den rödbruna öknen. Det är en lång rad av träd. Träden står längs uttorkade flodbäddar som ibland genomkorsar det karga landskapet. När vi kommer längre norrut försvinner bergskedjan och de uttorkade floderna upphör också. Nu finns inte ett träd eller buske så långt man kan se. John kallar området för Moon Plain och namnet passar perfekt, för så här har det sett ut på de bilder jag sett från månen. Under en timmes tid kan jag se horisonten i alla fyra väderstrecken. Det har jag aldrig upplevt förut annat än på havet.
På ett ställe passerar vi igenom Dog Fence, som är världens längsta stängsel. Nästan två meter högt och mer än dubbelt så långt som den Kinesiska Muren, över 530 mil. Stängslet löper från kust till kust genom Australien och delar landet i en nordlig och sydlig del. Man har byggt det för att inte den australiska vildhunden, dingon, ska komma åt fåren som man föder upp på den södra sidan om stängslet. Det finns nästan tio gånger fler får än människor i Australien, ca 140 miljoner. Dingons instinkt är att döda mer djur än den behöver för sin mathållning. Norr om stängslet finns följaktligen inga får alls däremot tjugofyra miljoner biffkor. Rasen är tåligare än de kor vi har och påminner om den boskap man ser i Indien och Indonesien.
På den norra sidan om Dog Fence stöter vi på tre Emuer som sätter iväg med full fart när vi kommer. De springer otroligt snabbt. Emuer ser ut som strutsar i mina ögon. Jag kan inte se någon skillnad. Kanske är det bara ett annat namn för samma djur?
John berättar att Moon Plain ibland använts för filminspelningar som till exempel Mad Max Beyond Thunderdome och Priscilla Öknens Drottning. Att jorden inte duger för att odla något kan jag förstå utan närmare förklaring.
Himlen är klarblå nu och färgerna blir starkare ju högre solen klättrar. Inte ett moln. Det har inte regnat här på sex månader. Tur ändå, tänker jag, att det är mitt i vintern. Det borde inte bli mycket varmare än trettio grader idag. På sommaren är det minst tio grader varmare. Det är därför som många i Coober Pedy väljer att bo under marken. Ungefär hälften av alla bostäder är grottor, utgrävda i sandsten. De kallas för dugouts. Rakt framifrån kan en ”dugout” se ut som en vanlig husfasad med dörr och fönster men bakom fasaden fortsätter bostaden in i marken.
Det är ett praktiskt och billigt sätt att bygga på. Borrar och grävmaskiner har man redan för att gräva efter opaler. Sandstenen isolerar från värmen och ger bostaden en konstant temperatur på omkring tjugotre grader året om. Har man sedan tur kanske man hittar opaler när man gräver fram sin bostad.
John kör av från vägen när vi kommer till en billabong, en liten sjö eller snarare en större damm med friskt vatten som kantas av vackra coolabar träd. Platsen utgör en oas i öknen och jag tycker att den är en riktig idyll. Det blir bara ett kort uppehåll.
Vår första postleverans är till Mt Barry Cattle Station. Ranchen är på tretusen kvadratkilometer och här föder man upp 3500 biffkor. Det finns en del hästar i hägnader kring gårdens huvudbyggnad. John säger att man rider hästarna för avkoppling. I det dagliga arbetet på ranchen är det lättare att använda fyrhjulsdriven jeep eller motorcykel. Att lämna posten går snabbt och vi är snart på väg till den angränsande Arkoringa Cattle Station.
Landskapet ser likadant ut tills vi bara har några mil kvar till Oodnadatta. Väster om Oodnadatta finns en stor öken som kallas för Painted Desert. Även om vi bara befinner oss i utkanten förstår jag namnet. Här skimrar landskapet på ett annat sätt. Det är olika mineraler i stenar och fossiler som reflekterar solens strålar och skickar tillbaka en kaskad av starka färger.
Nästa ranch heter Alandale Cattle Station. Den är på 4500 kvadratkilometer. Hur stora ägor och hur mycket boskap kan man ha egentligen? Ensligt måste det vara i alla fall. Det är helt klart. John berättar att det dröjde till 1984 innan man fick telefonförbindelse här. Var det verkligen det som var framtidsvisionen i George Orwell’s 1984?
Sex kilometer söder om Oodnadatta åker vi över den lilla floden Neales Creek, där den utvidgas till en vacker liten billabong som kallas Hockeys Waterhole. På vägen ligger kadavret av en överkörd känguru och två stora rovfåglar lyfter då vi närmar oss. Det är örnar av typen Wedge Tailed Eagle. De största rovfåglar som finns i Australien.
Vi kommer fram till Oodnadatta lagom för lunch men först har John lovat oss en stadsrundtur med Okan. Den tar nästan två minuter.
När den första järnvägen mellan Adelaide i söder och Alice Springs i norr byggdes under senare delen av 1800-talet var man tvungen att ta hänsyn till tillgången på vatten längs med spåret genom öknen. Vatten var lika nödvändigt för ånglok som för människor. Då var Oodnadatta en viktig järnvägsknut, dit folk färdades långväga för att köpa och sälja varor. Den nya rakare sträckningen av järnvägen, som lämnar Oodnadatta tjugo mil vid sidan om, invigdes så sent som 1980. Idag bor här bara 180 invånare varav åttiofem procent är aboriginer. Oodnadatta är fortfarande den största metropolen på tjugo mils omkrets, mest känd för sitt Pink Roadhouse, där alla som kommer till Oodnadatta stannar för att tanka och äta en bit mat.
Jag beställer en Oodnadatta burger. Förutom en jättebiff med sallad, tomat och lök innehåller den bacon, ett stekt ägg, ananas och en stor skiva inlagd rödbeta. Med andra ord en riktig aussie hamburgare.
Innan vi ska fortsätta hinner jag gå en sväng på stan och passar på att kika in i den nedlagda järnvägsstationen som man gjort om till museum över bygdens liv och historia. Nyckeln får jag låna i baren på Pink Roadhouse. Det mest intressanta är ett fotografialbum med bilder som ser ut att vara hundra år gamla. De är i själva verket tagna på 1970-talet. Allting verkar så gammaldags, fast fotografierna förevigat frusna ögonblick från min egen livstid. Tar själv några foton på Transcontinental Hotel, General Store och Pink Roadhouse. Jag borde ha tagit ett kort på bion. Det är en utomhusbio med en väderbiten bioduk som inte är bredare än tre meter. Å andra sidan finns det bara fyra fasta bänkar med plats för åtta personer. Undrar hur det är med lönsamheten?
Tillbaka i Okan berättar John om en händelse från den tiden då tågen fortfarande kom till Oodnadatta och han själv var polis i detta jättedistrikt. - En ranchägare hade med sin långtradare kört boskap som han levererat till tåget och tyckte att han var värd några kalla öl efter sitt dagsverke. Bor man i Australiens ödsliga outback kan man vara ganska törstig när man kommer in på en pub, så det bar sig inte bättre än att ranchägaren blev sittande i baren på Transcontinental Hotel - i tre dygn. Till slut kallade man efter polisen, John, som körde hela vägen från Coober Pedy för att försöka prata mannen tillrätta. De kom överens om att mannen nog var en olämplig långtradarförare just då, men om John hade lust att köra hem honom så var det OK. Det tog tre timmar hem till ranchen. Då John var tvungen att återvända via Oodnadatta för att komma hem, stannade han till för en snabb öl på Transcontinental Hotel. Bara för att finna ranchägaren på samma barstol där han hämtat honom…
Förklaringen var att många ranchägare i Australien har så stora marker att små enmotoriga flygplan är det enda vettiga transportmedlet. Och landa kan man göra nästan överallt i denna platta öken.
Nu följer vi i sydöstlig riktning den väg eller snarare hjulspår, som blivit en populär rutt att köra med fyrhjulsdrivna jeepar, Oodnadatta Track, en sträcka på sextio mil mellan Marla i norr till Maree i söder. Landskapet ändrar karaktär och börjar mer och mer likna en afrikansk savann. Tätt med ruggar av halvmeter högt gräs sticker upp från den torra marken. På avstånd ser det ut som ett böljande gulgrönt hav. Långt bort i fonden flankeras vi av en låg bergskedja. Vi ser kängurur.
John stannar för att visa oss en naturlig källa, nödvändig för både djur och den ursprungliga befolkningens överlevnad. Han säger att en dingo brukar hålla till i närheten. Jag hade väntat mig en bäck som plötsligt sprang fram ur marken. I själva verket ser jag inte skymten av vatten för allt högt vassliknande gräs som växer här på ett område om cirka tjugofem meter i diameter. Men där boskap och människor trampat ned gräset i leran, fylls deras spår av rent vatten. Tillräckligt för djuren att dricka och möjligen för någon törstig att fylla sin vattenflaska - mycket långsamt.
Vi färdas längs den nedlagda järnvägen och ser en del förfallna hus och stationsbyggnader som haft sina sista besökare för drygt tjugo år sedan. Små spöksamhällen som kallas Edwards Creek och Dodge City (efter någon lokal uppgörelse som involverade skjutvapen). Så småningom kommer vi fram till Algebuckina Bridge. Det är en imponerande bro som sträcker sig över Neales River. Nitton spann och sammanlagt 577 meter gör den till South Australias längsta bro. Den kunde invigas i januari 1892 efter att över 350 man samtidigt varit sysselsatta med arbetet att bygga bron.
Neales River är en annan historia. Vanligtvis flyter vattnet långsamt i en ynkligt smal flodfåra eftersom det regnar så sällan. Men när det regnar fylls alla floder genom öknen till bredden och långa avsnitt av grusvägarna spolas bort och står under vatten i veckor. John tvingas köra ut posten med flyg. Sedan blommar hela öknen i någon månad och det lär vara otroligt vackert med en färgprakt utan like.
Det är långt till nästa stopp. Den solbelysta bergskedjan, Davensport Ranges, som vi ser vid horisonten verkar aldrig komma närmare. En del moln dyker upp i söder men ingenting som skymmer den brännande solen som nu på eftermiddagen står i nordöst. Jag tittar på två stora röda kängurur som står vid sidan av vägen. De är nog lika höga som jag. Sedan blir det så vanligt med kängurur att jag börjar ta dem för givet. Till slut kommer vi fram till Nilpinna Station.
Det är ett ungt par som sköter ranchen. Han skyndar snabbt förbi oss men kvinnan kommer fram och pratar med John. Hon är klädd i en inte allför ren klänning och går barfota på den heta sanden. Det långa blonda håret är oborstat. Kvinnan måste rimligen vara kring tjugofem men ser yngre ut, tuff och naturligt vacker på samma gång. På armen kånkar hon omkring på ett litet barn. John och kvinnan pratar om förra helgens hästkapplöpningar i Oodnadatta. Jag får för mig att hon själv varit en av de tävlande ryttarna.
Framför ranchbyggnaden ligger två stora vallhundar som ser välmående ut, eller snarare är i tjockaste laget. Den ena plockar upp en sten, stor som två tennisbollar, som hon släpper ned framför mina fötter. Jag vill först inte kasta den utan ser en boll som jag kastar åt henne istället. Ingen reaktion. Då kastar jag stenen och hunden lunkar iväg i ganska sävligt tempo och hämtar den. Vi gör om det några gånger innan hon tröttnar.
När vi kör förbi den uttorkade floden, Old Woman Creek, är klockan över fyra och jag börjar känna mig dåsig i eftermiddagsvärmen och känner hur dammet kliar på ryggen. Ser fram emot att komma till William Creek. I det platta landskapet kan jag tydligt se de låga husen i nästan en mil innan vi når fram.
På grusplanen utanför William Creek Hotel, som egentligen är en pub, har någon parkerat sitt lilla flygplan. Förutom puben finns det en General Store och en telefonkiosk. Invånarantalet är sju. Jag går in på puben och dricker en öl. På de bruna träväggarna har besökare före mig häftat upp sina visitkort och en massa andra saker. Sedlar från hela världen, gamla t-shirts, utslitna kängor och några tjejer har lämnat både trosor och bh hängande i taklampan. Jag vet inte hur gammal puben är men det äldre engelska paret som sitter vid bardisken och dricker te passar bra in i atmosfären.
Mannen bakom bardisken berättar stolt om telefonkiosken utanför. Den kunde invigas den 15 juni 1987 till ett pris av en miljon australiska dollar. Inte för att telefonen är av guld utan för att den var så dyr att installera. På telefonkioskens tak sitter något som ser ut som en solfångare. Telefonen kanske fungerar via sattelit? Egentligen borde jag prova den men jag har ingen att ringa till. John bär in lådvis med varor till puben medan jag svalkar mig med ännu en kall öl.
Från William Creek är det inte långt till Anna Creek Homestead. Det är en av två gårdar tillhörande samma ranch, den största i South Australia med 30200 kvadratkilometer. Det är lika stort som Belgien. Här håller man fjortontusen biffkor, så jag antar att det är fullt upp för de sammanlagt tjugo personer som bor på de två gårdarna i varsin ände av Anna Creek Station. Den ursprungliga huvudbyggnaden till Anna Creek Homestead har stått oförändrad sedan 1870. Det finns ytterligare två hus på gården och en inhägnad med hästar. Jag förstår att man rider hästarna bara för sitt nöje, för på en gård av den här storleken lär det behövas effektivare transportmedel. Utanför vagnslidret står en Carterpillar och en stor långtradare med släp.
Efter Anna Creek Homestead faller mörkret snabbt. I skymningen uppstår en märklig illusion i kontrasten mellan den fortfarande ljusa himlen och en anhopning mörka moln. Det är som om vi åker längs havet med djupa vikar och öar i kustbandet. Det är väldigt vackert så länge det varar. Sedan blir det becksvart. Tur att John kan vägen. Han kör fortfarande i nästan hundra kilometer i timmen. Å andra sidan skulle det antagligen inte göra något om vi körde av. Det är lika plant överallt på marken runt omkring oss. Men det gäller som sagt att hitta.
Sista biten tillbaka till Coober Pedy tar två timmar. Jag dåsar till. Det enda avbrottet är när vi ser en man som stannat sin jeep längs vägen och gjort upp en lägereld inför natten. Vi har varit borta i tolv timmar och tillryggalagt sextio mil. På kartan ser vår färdrutt ut som en likbent triangel.
Måndag 6 Oktober 2008 - Australien
Den tar bara fyrtiofem minuter med ett litet enmotorigt flygplan från Darwin innan vi går ned på en landningsbana av slitet torrt gräs och röd jord, så långt norr ut man överhudtaget kan landa i Australien, på den yttersta toppen av Coburg halvön i Australiens Northern Territory. Det här är nästan helt obebodd tropisk vildmark i en nationalpark på 2200 kvadratkilometer. Den avlägsna del av Arnhem Land som kallas Gurig National Park eller på ursprungsbefolkningen språk Garig Gunak Barlu.
Vi välkomnas av Christian som för dagen tjänstgör som flygplatschef och tillika chaufför av vår transport till vildmarksanläggningen. I skuggan av ett litet skjul får vi våta frottéhanddukar och iskallt vatten att friska upp oss med efter flygresan. Eftersom Christian är ansvarig för säkerheten på det lilla flygfältet, Midjari, måste vi vänta och se att planet lyfter utan missöde innan vi kan ta plats i den fyrhjulsdrivna jeepen.
Det fläktar skönt när vi skumpar fram på den dammiga vägen. Jeepen, en Land Cruiser, har varken tak eller fönster, faktiskt inte ens en vindruta. Den är helt anpassad till långsamma transporter, där vägen ofta bara är ett hjulspår genom vildmarken. Det är 15 kilometer till Seven Spirit Bay men den korta färden tar en halvtimme.
Utanför huvudbyggnaden möts jag och mina tre reskamrater Rebecca, Brigitte och Joel av anläggningschefen, Denis Meek och hans assistent Cecilia. Hon har gjort i ordning varsin drink med exotiska frukter åt oss. Medan Cecilia ger oss praktisk information om Seven Spirit Bay suger vi i oss den uppfriskande drinken. Seven Spirit betyder de sju olika naturmiljöer som skyddas här i nationalparken; hav, strand, flod, träskmark, regnskog, snårskog och berg.
Cecilia eskorterar mig till min hydda. Det finns sammanlagt tjugofyra likadana. Hyddorna är stora och bekväma men smälter helt in i omgivningen av gles snårskog. Istället för TV har alla hyddor 180 graders panoramautsikt över havsbukten och som mest tjugo meter ned till stranden. Det finns bara en fast trävägg i den sexkantiga hyddan. De andra fem sidorna utgörs av uppspänt moskitnät och stålpersienner med breda lameller. Effekten är häpnadsväckande. Eftersom jag inte stänger persiennerna för natten, vaknar jag i gryningen när solen stiger över horisonten och träffar mitt ansikte. Runt omkring hyddan i de prasslande snåren hoppar små kängurur (vallabyer). För mig känns det som en lyx.
Badrummen är också speciella. Av ekologiska skäl ligger de avskilda från hyddorna med ett tiotal meter. Kring dusch, handfat och wc har man satt vitt kakel på golv och väggar men på den motsatta sidan växer ormbunkar och en stor palm direkt ur marken. Det finns inget tak och varför skulle det göra det, när det aldrig blir kallt här?
Lunch serveras på verandan ovanför den lagunformade swimmingpoolen med utsikt över bukten, Coral Bay. Delikat antipasta. Mina tre reskamrater föredrar tigerräkor och pilgrimsmusslor men lämnar de nyfångade ostronen till mig. Vanligtvis vill jag gärna ha ett glas vin med mina ostron men i tropikerna när det är trettio grader i skuggan, smakar faktiskt en iskall öl ännu bättre.
Efter lunch är det dags för sol och bad i den inbjudande poolen. Vattnet känns svalt och uppfriskande. Därefter står det fiske på schemat.
Båten skulle lätt kunna ta åtta personer och fortfarande kännas bekväm. Nu är vi bara fyra passagerare, så det fanns gott om plats ombord. Vi njuter av den tropiska brisen, när vår kapten Dave styr ut båten till havs. Utsikten är fantastisk över vida bukter och underbart vita sandstränder när vi följer längs med kusten i nationalparken, Coburg Marine Park, som helt omger Seven Spirit Bay.
Efter en halvtimme saktar Dave ned båten och riggar upp två kraftiga fiskspön. Rebecca ska få första chansen. Det tar inte lång tid innan hon kan veva in en fisk i tvåkilosklassen. Hade jag dragit upp den ur sjön vid mitt sommarställe skulle det ha varit en rekordfångst men Dave tycker den är för liten att besvära sig med och kastar snabbt tillbaka den i havet.
Nu får vi vänta länge innan någonting händer. Vi har en kylväska med kalla öl och vädret är perfekt, så det går ingen direkt nöd på oss. Men ingen fisk. Förrän det ena spöt nästan slits loss från relingen med otrolig kraft. Då jag plockar upp spöt känner jag direkt att det enda jag kan göra är att låta fisken löpa med linan. Långt borta ser vi en stor fisk hoppa högt över havsytan i en vid båge. Jag blir så upphetsad att jag bara skriker “Det är min fisk!” Dave oroar sig över hur mycket lina som är ute redan och eftersom det är mer än femhundra meter tycker han att det är dags att försöka veva in. Jag är som Hemingways “Den Gamle och Havet”, då jag kämpar med min fisk i vad som känns som en timme, innan jag har den vid båten. Dave lyckas dra fisken ombord. Det är en spansk makrill och den är stor. Riktigt stor. När vi väger fisken visar vågen på tolv och ett halvt kilo. Med all säkerhet den största fångsten i mitt liv!
Nu börjar det bli sent och det är dags att förbereda för solnedgången. Dave tar oss till en liten ö, som egentligen bara är en lång sandstrand mitt i havet. Ön heter Gilligan’s Island. Då jag erbjuder mig att hjälpa till med att bära grejor från båten trampar jag rakt igenom kanten av sanddynen och tappar allt jag bär. Bland annat champagneglasen. Som tur är det bara några av dem som går sönder och de går fortfarande att använda om man sätter ned de trasiga glasens avslagna fot i sanden.
Dave har också stolar och ett litet bord som han ställer upp på stranden. Det är för bra för att vara sant. Sitta där på den låga sandön mitt i Arafura Havet och se solen sjunka ned i horisonten medan Dave serverar oss kex och olika sorters ostar tillsammans med ett aldrig sinande flöde av champagne. Det är precis den livsstil som jag tycker mig vara värd - jämt.
Gissa vad vi äter till middag. Om det är min fisk eller kockens skickliga kokkonst kan naturligtvis diskuteras men låt mig säga att det är en fantastisk måltid.
Nästa morgon åker mina reskamrater och de andra gästerna efter frukost och lämnar mig ensam till dess att nya gäster anländer på eftermiddagen. Jag har förberett mig för att göra en utflykt till fots innan det blir för varmt i solen. Min guide heter Kym. Jag är ganska säker på att han varit förebild till filmrollen Crocodile Dundee. Eller så har alla australiska guider gemensamma drag. Hur som helst är Kym ett riktigt original och vad han inte vet om naturen är inte värt att veta. Kym berättar om sitt läger, där han helt ensam brukar vistas på sina lediga dagar, långt ut i ödemarken. Han berättar om ändlöst långa fotvandringar och möten med de vilda djuren, speciellt krokodiler. Kym försöker lära mig om vegetation i den orörda naturen som omger Seven Spirit Bay och han beskriver på ett målande sätt olika episoder tillsammans med stammen av aboriginer som bor i närheten.
Det finns inga stigar. När vi inte går på stranden använder Kym en stor militärkniv som machete för att hugga sig fram genom de täta snåren. Vi går runt ett stort vattenfyllt träsk. Fågellivet är häpnadsväckande i sin mångfald. Efter två timmar är jag genomsvettig och helt slut men eftersom jag tycker det är spännande vill jag göra en ny utflykt senare på eftermiddagen.
Efter lunch ligger jag vid polen och dagdrömmer om att Tori Wells ska dyka upp och göra mig sällskap, när jag hör något som prasslar i buskarna. Den här gången är det inte den tokiga vildhönan som genom allt sitt sprättande gör livet surt för trädgårdsmästaren. Den här gången kommer ljudet från en varan som är dubbelt så stor som min hund. Åtminstone en och en halv meter lång. Varanen bryr sig inte alls om mig, när den sakta går tvärs över gräsmattan vid sidan av min solstol. Den långa kluvna tungan fladdrar ut och in i munnen. Jag vet att dessa ödlor är helt ofarliga men tycker ändå att de ser obehagliga ut, speciellt när de är så stora.
På eftermiddagen får Kym och jag sällskap av en österrikisk naturfotograf, Oliver Bolch och Elka, en tysk flicka som arbetar som rumsstäderska på Seven Spirit Bay på ett “work & holiday visa”, en bra möjlighet för unga européer, som vill arbeta något år i Australien.
Kym kör oss i jeepen längs vindlande hjulspår i en halvtimme till en plats som heter Gunners Quoin. Det är ett högt stup ovanför stranden med en underbar utsikt över Coral Bay. På vägen dit möter vi en dingo (australisk vildhund) och ser en stor havsörn samt ett antal vackra svarta cockatoo papegojor. Vi parkerar jeepen ovanför stupet och börjar vår vandring.
Stranden vi går på är bred och oändligt lång. Solen gassar och det är frestande att kasta sig i havet för en svalkande simtur. Jag frågar Kym om det skulle var farligt på grund av alla saltvattenskrokodiler och han svarar att han personligen skulle var mer orolig för hajar. Kym har fortfarande sin stora kniv men jag tycker det är bäst att plocka upp en spetsig pinne som ligger i vattenbrynet. Den blir ett perfekt krokodilspjut. Vi ser hundratals stora vackra snäckor och Elka hittar en, stor som en fotboll. Den är för tung att bära omkring på, så hon lämnar den tills vi kommer tillbaka.
Ovanför stranden går vi vid sidan av ett stort nästan uttorkat träsk och kommer in i en hjord av Bentang, vild nötboskap som hämtats från Bali av de första vita nybyggarna för hundratals år sedan men som sedan länge övergivits till sitt öde och nu strövar fritt omkring i vildmarken. Vi ser inga tjurar, bara kor med kalvar. Naturfotografen, Oliver, stannar på flera ställen och tar bilder för en bok han arbetar på. När solen börjar gå ned tar vi oss tillbaka till jeepen och kör hem. Turen har tagit lite mer än tre timmar.
Även ikväll finns spansk makrill på menyn. Efter några glas vin känner jag ett starkt behov att gå över till de nyanlända gästerna och tala om hur lyckliga de kan vara att jag fångat den fisk som de nu kan få till middag. Ingen väljer något annat. De kanske inte törs. Kocken gör dock ingen besviken. Min fisk är precis lika delikat som kvällen innan.
Elka gör mig sällskap till kaffet och vi bestämmer oss att gå ned på piren för att titta på stjärnorna. I över en timme sitter vi på en bänk och stirrar upp i himlen. Stjärnorna lyser så mycket starkare och verkar vara så många fler på södra halvklotet. Vintergatan ser ut som ett brett ljust band tvärs över himlen. Sedan sover jag som stock efter sammanlagt fem timmars fotvandring på en och samma dag.
Nästa morgon kör Kym mig till Midjari flygfältet. Jag säger att jag skulle ha velat se bufflar, som också strövar vilt i nationalparken. När vi sedan kommer fram, visar det sig att en buffelhjord på runt trettio djur tagit flygfältet i besittning och förstrött går och mumsar gräs i den bortre ändan. Eftersom de utgör en uppenbarlig fara för varje flygplan, kör vi så snabbt det går med jeepen och försöker mota bort bufflarna. De svarta tjurarna är hotfullt stora med mer än en meter mellan hornen. Det är knappt att vi hinner få iväg bufflarna innan mitt plan landar.
Om jag återvänder till Seven Spirit Bay lovar Kym att göra mig till guideassistent. Förutom alla goda minnen tar jag också med mig krokodilspjutet som jag hittade på stranden. Det fungerade bevisligen bra för att skrämma krokodiler och det har man ju alltid glädje av.
Vi välkomnas av Christian som för dagen tjänstgör som flygplatschef och tillika chaufför av vår transport till vildmarksanläggningen. I skuggan av ett litet skjul får vi våta frottéhanddukar och iskallt vatten att friska upp oss med efter flygresan. Eftersom Christian är ansvarig för säkerheten på det lilla flygfältet, Midjari, måste vi vänta och se att planet lyfter utan missöde innan vi kan ta plats i den fyrhjulsdrivna jeepen.
Det fläktar skönt när vi skumpar fram på den dammiga vägen. Jeepen, en Land Cruiser, har varken tak eller fönster, faktiskt inte ens en vindruta. Den är helt anpassad till långsamma transporter, där vägen ofta bara är ett hjulspår genom vildmarken. Det är 15 kilometer till Seven Spirit Bay men den korta färden tar en halvtimme.
Utanför huvudbyggnaden möts jag och mina tre reskamrater Rebecca, Brigitte och Joel av anläggningschefen, Denis Meek och hans assistent Cecilia. Hon har gjort i ordning varsin drink med exotiska frukter åt oss. Medan Cecilia ger oss praktisk information om Seven Spirit Bay suger vi i oss den uppfriskande drinken. Seven Spirit betyder de sju olika naturmiljöer som skyddas här i nationalparken; hav, strand, flod, träskmark, regnskog, snårskog och berg.
Cecilia eskorterar mig till min hydda. Det finns sammanlagt tjugofyra likadana. Hyddorna är stora och bekväma men smälter helt in i omgivningen av gles snårskog. Istället för TV har alla hyddor 180 graders panoramautsikt över havsbukten och som mest tjugo meter ned till stranden. Det finns bara en fast trävägg i den sexkantiga hyddan. De andra fem sidorna utgörs av uppspänt moskitnät och stålpersienner med breda lameller. Effekten är häpnadsväckande. Eftersom jag inte stänger persiennerna för natten, vaknar jag i gryningen när solen stiger över horisonten och träffar mitt ansikte. Runt omkring hyddan i de prasslande snåren hoppar små kängurur (vallabyer). För mig känns det som en lyx.
Badrummen är också speciella. Av ekologiska skäl ligger de avskilda från hyddorna med ett tiotal meter. Kring dusch, handfat och wc har man satt vitt kakel på golv och väggar men på den motsatta sidan växer ormbunkar och en stor palm direkt ur marken. Det finns inget tak och varför skulle det göra det, när det aldrig blir kallt här?
Lunch serveras på verandan ovanför den lagunformade swimmingpoolen med utsikt över bukten, Coral Bay. Delikat antipasta. Mina tre reskamrater föredrar tigerräkor och pilgrimsmusslor men lämnar de nyfångade ostronen till mig. Vanligtvis vill jag gärna ha ett glas vin med mina ostron men i tropikerna när det är trettio grader i skuggan, smakar faktiskt en iskall öl ännu bättre.
Efter lunch är det dags för sol och bad i den inbjudande poolen. Vattnet känns svalt och uppfriskande. Därefter står det fiske på schemat.
Båten skulle lätt kunna ta åtta personer och fortfarande kännas bekväm. Nu är vi bara fyra passagerare, så det fanns gott om plats ombord. Vi njuter av den tropiska brisen, när vår kapten Dave styr ut båten till havs. Utsikten är fantastisk över vida bukter och underbart vita sandstränder när vi följer längs med kusten i nationalparken, Coburg Marine Park, som helt omger Seven Spirit Bay.
Efter en halvtimme saktar Dave ned båten och riggar upp två kraftiga fiskspön. Rebecca ska få första chansen. Det tar inte lång tid innan hon kan veva in en fisk i tvåkilosklassen. Hade jag dragit upp den ur sjön vid mitt sommarställe skulle det ha varit en rekordfångst men Dave tycker den är för liten att besvära sig med och kastar snabbt tillbaka den i havet.
Nu får vi vänta länge innan någonting händer. Vi har en kylväska med kalla öl och vädret är perfekt, så det går ingen direkt nöd på oss. Men ingen fisk. Förrän det ena spöt nästan slits loss från relingen med otrolig kraft. Då jag plockar upp spöt känner jag direkt att det enda jag kan göra är att låta fisken löpa med linan. Långt borta ser vi en stor fisk hoppa högt över havsytan i en vid båge. Jag blir så upphetsad att jag bara skriker “Det är min fisk!” Dave oroar sig över hur mycket lina som är ute redan och eftersom det är mer än femhundra meter tycker han att det är dags att försöka veva in. Jag är som Hemingways “Den Gamle och Havet”, då jag kämpar med min fisk i vad som känns som en timme, innan jag har den vid båten. Dave lyckas dra fisken ombord. Det är en spansk makrill och den är stor. Riktigt stor. När vi väger fisken visar vågen på tolv och ett halvt kilo. Med all säkerhet den största fångsten i mitt liv!
Nu börjar det bli sent och det är dags att förbereda för solnedgången. Dave tar oss till en liten ö, som egentligen bara är en lång sandstrand mitt i havet. Ön heter Gilligan’s Island. Då jag erbjuder mig att hjälpa till med att bära grejor från båten trampar jag rakt igenom kanten av sanddynen och tappar allt jag bär. Bland annat champagneglasen. Som tur är det bara några av dem som går sönder och de går fortfarande att använda om man sätter ned de trasiga glasens avslagna fot i sanden.
Dave har också stolar och ett litet bord som han ställer upp på stranden. Det är för bra för att vara sant. Sitta där på den låga sandön mitt i Arafura Havet och se solen sjunka ned i horisonten medan Dave serverar oss kex och olika sorters ostar tillsammans med ett aldrig sinande flöde av champagne. Det är precis den livsstil som jag tycker mig vara värd - jämt.
Gissa vad vi äter till middag. Om det är min fisk eller kockens skickliga kokkonst kan naturligtvis diskuteras men låt mig säga att det är en fantastisk måltid.
Nästa morgon åker mina reskamrater och de andra gästerna efter frukost och lämnar mig ensam till dess att nya gäster anländer på eftermiddagen. Jag har förberett mig för att göra en utflykt till fots innan det blir för varmt i solen. Min guide heter Kym. Jag är ganska säker på att han varit förebild till filmrollen Crocodile Dundee. Eller så har alla australiska guider gemensamma drag. Hur som helst är Kym ett riktigt original och vad han inte vet om naturen är inte värt att veta. Kym berättar om sitt läger, där han helt ensam brukar vistas på sina lediga dagar, långt ut i ödemarken. Han berättar om ändlöst långa fotvandringar och möten med de vilda djuren, speciellt krokodiler. Kym försöker lära mig om vegetation i den orörda naturen som omger Seven Spirit Bay och han beskriver på ett målande sätt olika episoder tillsammans med stammen av aboriginer som bor i närheten.
Det finns inga stigar. När vi inte går på stranden använder Kym en stor militärkniv som machete för att hugga sig fram genom de täta snåren. Vi går runt ett stort vattenfyllt träsk. Fågellivet är häpnadsväckande i sin mångfald. Efter två timmar är jag genomsvettig och helt slut men eftersom jag tycker det är spännande vill jag göra en ny utflykt senare på eftermiddagen.
Efter lunch ligger jag vid polen och dagdrömmer om att Tori Wells ska dyka upp och göra mig sällskap, när jag hör något som prasslar i buskarna. Den här gången är det inte den tokiga vildhönan som genom allt sitt sprättande gör livet surt för trädgårdsmästaren. Den här gången kommer ljudet från en varan som är dubbelt så stor som min hund. Åtminstone en och en halv meter lång. Varanen bryr sig inte alls om mig, när den sakta går tvärs över gräsmattan vid sidan av min solstol. Den långa kluvna tungan fladdrar ut och in i munnen. Jag vet att dessa ödlor är helt ofarliga men tycker ändå att de ser obehagliga ut, speciellt när de är så stora.
På eftermiddagen får Kym och jag sällskap av en österrikisk naturfotograf, Oliver Bolch och Elka, en tysk flicka som arbetar som rumsstäderska på Seven Spirit Bay på ett “work & holiday visa”, en bra möjlighet för unga européer, som vill arbeta något år i Australien.
Kym kör oss i jeepen längs vindlande hjulspår i en halvtimme till en plats som heter Gunners Quoin. Det är ett högt stup ovanför stranden med en underbar utsikt över Coral Bay. På vägen dit möter vi en dingo (australisk vildhund) och ser en stor havsörn samt ett antal vackra svarta cockatoo papegojor. Vi parkerar jeepen ovanför stupet och börjar vår vandring.
Stranden vi går på är bred och oändligt lång. Solen gassar och det är frestande att kasta sig i havet för en svalkande simtur. Jag frågar Kym om det skulle var farligt på grund av alla saltvattenskrokodiler och han svarar att han personligen skulle var mer orolig för hajar. Kym har fortfarande sin stora kniv men jag tycker det är bäst att plocka upp en spetsig pinne som ligger i vattenbrynet. Den blir ett perfekt krokodilspjut. Vi ser hundratals stora vackra snäckor och Elka hittar en, stor som en fotboll. Den är för tung att bära omkring på, så hon lämnar den tills vi kommer tillbaka.
Ovanför stranden går vi vid sidan av ett stort nästan uttorkat träsk och kommer in i en hjord av Bentang, vild nötboskap som hämtats från Bali av de första vita nybyggarna för hundratals år sedan men som sedan länge övergivits till sitt öde och nu strövar fritt omkring i vildmarken. Vi ser inga tjurar, bara kor med kalvar. Naturfotografen, Oliver, stannar på flera ställen och tar bilder för en bok han arbetar på. När solen börjar gå ned tar vi oss tillbaka till jeepen och kör hem. Turen har tagit lite mer än tre timmar.
Även ikväll finns spansk makrill på menyn. Efter några glas vin känner jag ett starkt behov att gå över till de nyanlända gästerna och tala om hur lyckliga de kan vara att jag fångat den fisk som de nu kan få till middag. Ingen väljer något annat. De kanske inte törs. Kocken gör dock ingen besviken. Min fisk är precis lika delikat som kvällen innan.
Elka gör mig sällskap till kaffet och vi bestämmer oss att gå ned på piren för att titta på stjärnorna. I över en timme sitter vi på en bänk och stirrar upp i himlen. Stjärnorna lyser så mycket starkare och verkar vara så många fler på södra halvklotet. Vintergatan ser ut som ett brett ljust band tvärs över himlen. Sedan sover jag som stock efter sammanlagt fem timmars fotvandring på en och samma dag.
Nästa morgon kör Kym mig till Midjari flygfältet. Jag säger att jag skulle ha velat se bufflar, som också strövar vilt i nationalparken. När vi sedan kommer fram, visar det sig att en buffelhjord på runt trettio djur tagit flygfältet i besittning och förstrött går och mumsar gräs i den bortre ändan. Eftersom de utgör en uppenbarlig fara för varje flygplan, kör vi så snabbt det går med jeepen och försöker mota bort bufflarna. De svarta tjurarna är hotfullt stora med mer än en meter mellan hornen. Det är knappt att vi hinner få iväg bufflarna innan mitt plan landar.
Om jag återvänder till Seven Spirit Bay lovar Kym att göra mig till guideassistent. Förutom alla goda minnen tar jag också med mig krokodilspjutet som jag hittade på stranden. Det fungerade bevisligen bra för att skrämma krokodiler och det har man ju alltid glädje av.