Den tar bara fyrtiofem minuter med ett litet enmotorigt flygplan från Darwin innan vi går ned på en landningsbana av slitet torrt gräs och röd jord, så långt norr ut man överhudtaget kan landa i Australien, på den yttersta toppen av Coburg halvön i Australiens Northern Territory. Det här är nästan helt obebodd tropisk vildmark i en nationalpark på 2200 kvadratkilometer. Den avlägsna del av Arnhem Land som kallas Gurig National Park eller på ursprungsbefolkningen språk Garig Gunak Barlu.

Vi välkomnas av Christian som för dagen tjänstgör som flygplatschef och tillika chaufför av vår transport till vildmarksanläggningen. I skuggan av ett litet skjul får vi våta frottéhanddukar och iskallt vatten att friska upp oss med efter flygresan. Eftersom Christian är ansvarig för säkerheten på det lilla flygfältet, Midjari, måste vi vänta och se att planet lyfter utan missöde innan vi kan ta plats i den fyrhjulsdrivna jeepen.

Det fläktar skönt när vi skumpar fram på den dammiga vägen. Jeepen, en Land Cruiser, har varken tak eller fönster, faktiskt inte ens en vindruta. Den är helt anpassad till långsamma transporter, där vägen ofta bara är ett hjulspår genom vildmarken. Det är 15 kilometer till Seven Spirit Bay men den korta färden tar en halvtimme.

Utanför huvudbyggnaden möts jag och mina tre reskamrater Rebecca, Brigitte och Joel av anläggningschefen, Denis Meek och hans assistent Cecilia. Hon har gjort i ordning varsin drink med exotiska frukter åt oss. Medan Cecilia ger oss praktisk information om Seven Spirit Bay suger vi i oss den uppfriskande drinken. Seven Spirit betyder de sju olika naturmiljöer som skyddas här i nationalparken; hav, strand, flod, träskmark, regnskog, snårskog och berg.

Cecilia eskorterar mig till min hydda. Det finns sammanlagt tjugofyra likadana. Hyddorna är stora och bekväma men smälter helt in i omgivningen av gles snårskog. Istället för TV har alla hyddor 180 graders panoramautsikt över havsbukten och som mest tjugo meter ned till stranden. Det finns bara en fast trävägg i den sexkantiga hyddan. De andra fem sidorna utgörs av uppspänt moskitnät och stålpersienner med breda lameller. Effekten är häpnadsväckande. Eftersom jag inte stänger persiennerna för natten, vaknar jag i gryningen när solen stiger över horisonten och träffar mitt ansikte. Runt omkring hyddan i de prasslande snåren hoppar små kängurur (vallabyer). För mig känns det som en lyx.

Badrummen är också speciella. Av ekologiska skäl ligger de avskilda från hyddorna med ett tiotal meter. Kring dusch, handfat och wc har man satt vitt kakel på golv och väggar men på den motsatta sidan växer ormbunkar och en stor palm direkt ur marken. Det finns inget tak och varför skulle det göra det, när det aldrig blir kallt här?

Lunch serveras på verandan ovanför den lagunformade swimmingpoolen med utsikt över bukten, Coral Bay. Delikat antipasta. Mina tre reskamrater föredrar tigerräkor och pilgrimsmusslor men lämnar de nyfångade ostronen till mig. Vanligtvis vill jag gärna ha ett glas vin med mina ostron men i tropikerna när det är trettio grader i skuggan, smakar faktiskt en iskall öl ännu bättre.

Efter lunch är det dags för sol och bad i den inbjudande poolen. Vattnet känns svalt och uppfriskande. Därefter står det fiske på schemat.

Båten skulle lätt kunna ta åtta personer och fortfarande kännas bekväm. Nu är vi bara fyra passagerare, så det fanns gott om plats ombord. Vi njuter av den tropiska brisen, när vår kapten Dave styr ut båten till havs. Utsikten är fantastisk över vida bukter och underbart vita sandstränder när vi följer längs med kusten i nationalparken, Coburg Marine Park, som helt omger Seven Spirit Bay.

Efter en halvtimme saktar Dave ned båten och riggar upp två kraftiga fiskspön. Rebecca ska få första chansen. Det tar inte lång tid innan hon kan veva in en fisk i tvåkilosklassen. Hade jag dragit upp den ur sjön vid mitt sommarställe skulle det ha varit en rekordfångst men Dave tycker den är för liten att besvära sig med och kastar snabbt tillbaka den i havet.

Nu får vi vänta länge innan någonting händer. Vi har en kylväska med kalla öl och vädret är perfekt, så det går ingen direkt nöd på oss. Men ingen fisk. Förrän det ena spöt nästan slits loss från relingen med otrolig kraft. Då jag plockar upp spöt känner jag direkt att det enda jag kan göra är att låta fisken löpa med linan. Långt borta ser vi en stor fisk hoppa högt över havsytan i en vid båge. Jag blir så upphetsad att jag bara skriker “Det är min fisk!” Dave oroar sig över hur mycket lina som är ute redan och eftersom det är mer än femhundra meter tycker han att det är dags att försöka veva in. Jag är som Hemingways “Den Gamle och Havet”, då jag kämpar med min fisk i vad som känns som en timme, innan jag har den vid båten. Dave lyckas dra fisken ombord. Det är en spansk makrill och den är stor. Riktigt stor. När vi väger fisken visar vågen på tolv och ett halvt kilo. Med all säkerhet den största fångsten i mitt liv!

Nu börjar det bli sent och det är dags att förbereda för solnedgången. Dave tar oss till en liten ö, som egentligen bara är en lång sandstrand mitt i havet. Ön heter Gilligan’s Island. Då jag erbjuder mig att hjälpa till med att bära grejor från båten trampar jag rakt igenom kanten av sanddynen och tappar allt jag bär. Bland annat champagneglasen. Som tur är det bara några av dem som går sönder och de går fortfarande att använda om man sätter ned de trasiga glasens avslagna fot i sanden.

Dave har också stolar och ett litet bord som han ställer upp på stranden. Det är för bra för att vara sant. Sitta där på den låga sandön mitt i Arafura Havet och se solen sjunka ned i horisonten medan Dave serverar oss kex och olika sorters ostar tillsammans med ett aldrig sinande flöde av champagne. Det är precis den livsstil som jag tycker mig vara värd - jämt.

Gissa vad vi äter till middag. Om det är min fisk eller kockens skickliga kokkonst kan naturligtvis diskuteras men låt mig säga att det är en fantastisk måltid.

Nästa morgon åker mina reskamrater och de andra gästerna efter frukost och lämnar mig ensam till dess att nya gäster anländer på eftermiddagen. Jag har förberett mig för att göra en utflykt till fots innan det blir för varmt i solen. Min guide heter Kym. Jag är ganska säker på att han varit förebild till filmrollen Crocodile Dundee. Eller så har alla australiska guider gemensamma drag. Hur som helst är Kym ett riktigt original och vad han inte vet om naturen är inte värt att veta. Kym berättar om sitt läger, där han helt ensam brukar vistas på sina lediga dagar, långt ut i ödemarken. Han berättar om ändlöst långa fotvandringar och möten med de vilda djuren, speciellt krokodiler. Kym försöker lära mig om vegetation i den orörda naturen som omger Seven Spirit Bay och han beskriver på ett målande sätt olika episoder tillsammans med stammen av aboriginer som bor i närheten.

Det finns inga stigar. När vi inte går på stranden använder Kym en stor militärkniv som machete för att hugga sig fram genom de täta snåren. Vi går runt ett stort vattenfyllt träsk. Fågellivet är häpnadsväckande i sin mångfald. Efter två timmar är jag genomsvettig och helt slut men eftersom jag tycker det är spännande vill jag göra en ny utflykt senare på eftermiddagen.

Efter lunch ligger jag vid polen och dagdrömmer om att Tori Wells ska dyka upp och göra mig sällskap, när jag hör något som prasslar i buskarna. Den här gången är det inte den tokiga vildhönan som genom allt sitt sprättande gör livet surt för trädgårdsmästaren. Den här gången kommer ljudet från en varan som är dubbelt så stor som min hund. Åtminstone en och en halv meter lång. Varanen bryr sig inte alls om mig, när den sakta går tvärs över gräsmattan vid sidan av min solstol. Den långa kluvna tungan fladdrar ut och in i munnen. Jag vet att dessa ödlor är helt ofarliga men tycker ändå att de ser obehagliga ut, speciellt när de är så stora.

På eftermiddagen får Kym och jag sällskap av en österrikisk naturfotograf, Oliver Bolch och Elka, en tysk flicka som arbetar som rumsstäderska på Seven Spirit Bay på ett “work & holiday visa”, en bra möjlighet för unga européer, som vill arbeta något år i Australien.

Kym kör oss i jeepen längs vindlande hjulspår i en halvtimme till en plats som heter Gunners Quoin. Det är ett högt stup ovanför stranden med en underbar utsikt över Coral Bay. På vägen dit möter vi en dingo (australisk vildhund) och ser en stor havsörn samt ett antal vackra svarta cockatoo papegojor. Vi parkerar jeepen ovanför stupet och börjar vår vandring.

Stranden vi går på är bred och oändligt lång. Solen gassar och det är frestande att kasta sig i havet för en svalkande simtur. Jag frågar Kym om det skulle var farligt på grund av alla saltvattenskrokodiler och han svarar att han personligen skulle var mer orolig för hajar. Kym har fortfarande sin stora kniv men jag tycker det är bäst att plocka upp en spetsig pinne som ligger i vattenbrynet. Den blir ett perfekt krokodilspjut. Vi ser hundratals stora vackra snäckor och Elka hittar en, stor som en fotboll. Den är för tung att bära omkring på, så hon lämnar den tills vi kommer tillbaka.

Ovanför stranden går vi vid sidan av ett stort nästan uttorkat träsk och kommer in i en hjord av Bentang, vild nötboskap som hämtats från Bali av de första vita nybyggarna för hundratals år sedan men som sedan länge övergivits till sitt öde och nu strövar fritt omkring i vildmarken. Vi ser inga tjurar, bara kor med kalvar. Naturfotografen, Oliver, stannar på flera ställen och tar bilder för en bok han arbetar på. När solen börjar gå ned tar vi oss tillbaka till jeepen och kör hem. Turen har tagit lite mer än tre timmar.

Även ikväll finns spansk makrill på menyn. Efter några glas vin känner jag ett starkt behov att gå över till de nyanlända gästerna och tala om hur lyckliga de kan vara att jag fångat den fisk som de nu kan få till middag. Ingen väljer något annat. De kanske inte törs. Kocken gör dock ingen besviken. Min fisk är precis lika delikat som kvällen innan.

Elka gör mig sällskap till kaffet och vi bestämmer oss att gå ned på piren för att titta på stjärnorna. I över en timme sitter vi på en bänk och stirrar upp i himlen. Stjärnorna lyser så mycket starkare och verkar vara så många fler på södra halvklotet. Vintergatan ser ut som ett brett ljust band tvärs över himlen. Sedan sover jag som stock efter sammanlagt fem timmars fotvandring på en och samma dag.

Nästa morgon kör Kym mig till Midjari flygfältet. Jag säger att jag skulle ha velat se bufflar, som också strövar vilt i nationalparken. När vi sedan kommer fram, visar det sig att en buffelhjord på runt trettio djur tagit flygfältet i besittning och förstrött går och mumsar gräs i den bortre ändan. Eftersom de utgör en uppenbarlig fara för varje flygplan, kör vi så snabbt det går med jeepen och försöker mota bort bufflarna. De svarta tjurarna är hotfullt stora med mer än en meter mellan hornen. Det är knappt att vi hinner få iväg bufflarna innan mitt plan landar.

Om jag återvänder till Seven Spirit Bay lovar Kym att göra mig till guideassistent. Förutom alla goda minnen tar jag också med mig krokodilspjutet som jag hittade på stranden. Det fungerade bevisligen bra för att skrämma krokodiler och det har man ju alltid glädje av.